Hur kollektivt minne av folkmordet på osmanska greker växte fram

Hur väl känner du till det grekiska folkmordet? Inte så väl? Det är måhända inte så konstigt. Folkmordet är nämligen ganska nytt, trots att brottet begicks för snart hundra år sedan. Kanske är du mer förtrogen med vad som kommit att kallas katastrofen i Mindre Asien, det grekisk-turkiska befolkningsutbyte som följde på första världskrigets slut. Kanske minns du också hur 2010 års svenska riksdag erkände ett osmanskt folkmord inte bara på armenier, assyrier, syrianer och kaldéer, utan också på pontiska greker. Den som följde erkännandets efterspel kan möjligen också dra sig till minnes att Turkiet på sedvanligt sätt fördömde beslutet, hotade att ställa in statsbesök och tillfälligt kallade hem sin ambassadör.

Samtidigt orsakade just inkluderingen av de pontiska grekerna viss inhemsk debatt. Sveriges före detta ambassadör i Istanbul, Ingmar Karlsson, skrev i Svenska Dagbladet om hur riksdagen felaktigt erkänt ett grekiskt folkmord ”som aldrig ägt rum”. De pontiska grekerna, menade han, hade inte utsatts för samma våld som de andra kristna minoriteterna i det sönderfallande osmanska riket. I gengäld applåderades erkännandet av representanter för de pontiska grekerna i Sverige, och de undrade upprört vad som gjorde Karlsson till en expert på deras historiska trauma. I denna korta svenska debatt tar historikern Erik Sjöbergs nya bok, The Making of the Greek Genocide, sitt avstamp. Hur blev, frågar han sig, de osmanska grekernas öde ett fall för tjugohundratalets svenska politiker? Visste man vad som egentligen hänt de pontiska grekerna? Var politikerna medvetna om att det grekiska folkmord de erkände var förhållandevis nytt och omstritt, både i och utanför Grekland?

Sjöbergs bok är dock inte en partsinlaga i en annars infekterad fråga. Den är inte skriven för att fördöma de svenska politiker som röstade mot ett erkännande eller för att hylla dem som röstade för. Inte heller är den tänkt att fungera som en dom över huruvida de osmanska grekerna föll offer för folkmord eller inte. Visserligen korrigerar Sjöberg missuppfattningar och felaktigheter, men det är inte de historiska händelserna som sådana som står i centrum. Fokus ligger i stället på att förstå hur minnet av det som kallas Katastrofen blev till en berättelse om folkmord och hur denna berättelse från 1980-talet och framåt har vunnit mark. Boken är därför oumbärlig för den som är intresserad av grekisk in- och utrikespolitik, liksom för den som önskar gå till botten med det armeniska folkmordets konsekvenser. Men den torde också intressera den läsare som vill förstå det ständigt angelägna samspelet mellan det förflutna, historieskrivningen, minnesarbetet och historiepolitiken.

De historiska händelser som de senaste decennierna har kommit att beskrivas i termer av folkmord utspelade sig i ett instabilt gränsland mellan imperium och nationalstat och mellan krig och fred. De osmanska grekerna var ortodoxt kristna och sedan mycket länge bosatta framför allt i västra Anatolien eller i Pontos, ett område i nordvästra Turkiet längs Svarta havets kust. Liksom rikets övriga kristna minoriteter hade grekerna haft en given plats i det osmanska samhället, men det sena 1800-talet förde med sig nya idéer om nationalism och nationellt självbestämmande. I de styrandes ögon kom grekerna att identifieras med Grekland, och en hellenistisk identitet – och med den Megali idea, idén om ett Storgrekland – anammades av delar av den grekiska minoriteten. I samband med de två Balkankrigen under 1900-talets början förstärktes konflikten. Det osmanska riket, nu under så kallat ungturkiskt styre, förlorade omfattande och viktiga landområden, men för Grekland innebar krigen en nationell triumf. Detta försatte de osmanska grekerna i en prekär situation och utmynnade i våldsamma förföljelser, plundring och deportation av greker i området kring Egeiska havet.

Det osmanska riket gick med i första världskriget genom att ansluta sig till centralmakterna sensommaren 1914. I skydd av kriget utsatte man sedan armenierna, men också de övriga kristna minoriteter som sedermera kom att inkluderas i det svenska folkmordserkännandet, för en utrotningskampanj iscensatt genom massmord, framtvingad svält och omänskliga deportationer ut i Syriens öken. För de osmanska grekerna å andra sidan betydde krigsutbrottet ett andrum. Först sent under 1916 återupptog man deportationerna av grekerna och här går eftervärldens bedömningar isär. I vissa fall räddade deportationerna greker undan ett värre öde, i andra fall utmynnade de i massakrer som mycket väl kan karakteriseras som folkmordsmässiga. Den springande punkten, som alltid i folkmordshistorier, ligger i frågor om omfattning, intention och förövarnas motivation. Vissa forskare har menat att grekerna, liksom armenier och andra kristna, föll offer för en ungturkisk ideologi som inte nöjde sig med assimilation utan krävde utrotning av kristna. Andra har i stället förklarat ungturkarnas agerande som en del av en ur säkerhetspolitiskt perspektiv nödvändig befolkningspolitik, enligt vilken rikets kristna minoriteter inte fick överstiga fem till tio procent i någon osmansk provins eller region.

Med dessa erfarenheter i minnet mötte de kvarvarande osmanska grekerna 1919 första världskrigets slut och genast därefter det grek-turkiska krigets början. Fyra år senare, 1922, stod den blivande republiken Turkiet som segrare. Detta avgjordes de osmanska grekernas öde. De grekiska och judiska kvarteren i hamnstaden Smyrna brändes ner och hundratusentals osmanska greker tvingades fly västerut. De som blev kvar i det forna osmanska riket lämnades åt sitt öde. Kvinnor och barn deporterades och män i arbetsför ålder organiserades i så kallade arbetsbataljoner, i allt väsentligt en dödsdom. I ett fredsfördrag undertecknat i Lausanne 1923 hanterade Grekland och Turkiet de återstående minoriteterna genom att komma överens om en befolkningsutväxling baserad på religiös tillhörighet. Omkring 400 000 muslimer bosatta i Grekland, många med grekiska som modersmål, tvingades lämna landet för att göra plats för cirka 1,2 miljoner osmanska kristna, många med turkiska som modersmål.

För en grekisk nation som beundrade heroism var minnet av massaker och fördrivning en obekväm påminnelse om nationell svaghet.

Det var denna komplicerade väv av historiska oförrätter som i grekisk historieskrivning blev Katastrofen, men Sjöbergs bok visar tydligt att det offentliga minnet lät vänta på sig. Orsakerna var många: katastrofens offer var i Grekland flyktingar upptagna med att bygga nya liv, och offerskap var knappast en av efterkrigstidens främsta dygder. För en grekisk nation som beundrade heroism var minnet av massaker och fördrivning en obekväm påminnelse om nationell svaghet. Sjöbergs framställning understryker också hur det kollektiva minnet påverkades av pragmatiska och realpolitiska faktorer. Det grekiska intresset för den östgrekiska värld som försvunnit var starkt beroende av hur landets förhållande till Turkiet tedde sig för stunden. Delade man utrikespolitiska mål föll minnet av katastrofen bort, upplevde man konflikt med sitt grannland väcktes minnena till liv. I ett antal kronologiskt ordnade kapitel beskriver Sjöberg initierat hur berättelsen om katastrofen kommer och går samt hur den brukas för olika syften.

En omtolkning av det grekiska lidandet från katastrof till folkmord skedde under 1900-talets sista decennier. I Grekland skapades nationella minnesdagar, bland offergrupperna organiserades kampanjer för ”rätten att minnas”, och till berättelsen om den grekiska katastrofen fogades också en berättelse om det grekiska folkmordet. Den senare presenteras i boken som ett resultat av ett globaliserat, kosmopolitiskt förintelseminne som bland andra folkmordsforskarna Daniel Levy och Natan Sznaider har menat karakteriserar tjugohundratalet. I den uppmärksammade boken The Holocaust and Memory in the Global Age (2006) beskriver de hur det nazistiska folkmordet i dag har lyfts ur sin historiska kontext och blivit allmän egendom. Förintelsen har blivit ett brott som angår oss alla och en historisk händelse genom vilken vi kan förstå det förflutna och pågående eller framtida brott mot mänskligheten. I Sjöbergs bok blir detta minne en förklaring också av den grekiska folkmordsberättelsens framväxt. Det kosmopolitiska förintelseminnet influerade och formade uppfattningen av en gränssättande händelse som fram till dess enbart hade förståtts utifrån nationella (grekiska), eller möjligtvis transnationella (grekisk-turkiska), ramar.

Tolkningen tycks stämma till viss del. Sjöberg visar hur den grekiska diasporan i Nordamerika ”upptäckte” folkmordet under sent nittonhundratal och via populärkultur och grekisk-amerikanska språkrör väckt både omvärldens och Greklands intresse. Detta sker uttryckligen med minnet av Förintelsen och det armeniska folkmordet som förebilder. Men kan man på allvar tala om ett kosmopolitiskt, kollektivt minne av Förintelsen? Levy och Sznaider har med rätta kritiserats för sina normativa utgångspunkter. De har inte bara beskrivit hur ett kosmopolitiskt minne av Förintelsen har tagit form, utan också pläderat för dess förträfflighet som ett vaccin mot främlingsfientlighet, intolerans och folkmord. Med pågående mass- och folkmord i bland annat Syrien och Sydsudan kan både spridningen och effektiviteten av vaccinet ifrågasättas.

I detta sammanhang är dock den viktigaste kritiken att det så kallat kosmopolitiska minnet inte är globalt. Om det finns alls är det västerländskt och i Europa sträcker det sig knappt ens bakom den forna järnridån. Den brittiske historikern Tony Judt beskrev en gång detta som en oundviklig asymmetri i det gemensamma europeiska minnet. I Västeuropa har minnet av Förintelsen blivit centralt, konstaterade han, men i de östra delar som upplevt kommunistisk terror, etnisk rensning och skiftande nationsgränser konkurrerar minnet av Förintelsen ständigt med egna, nationella trauman. Kritiken mot det kosmopolitiska förintelseminnet och Judts observation hade gärna fått ta plats i Sjöbergs studie. Följer berättelsen om det grekiska folkmordet en liknande asymmetri? Handlar det också här om en västinspirerad berättelse som ställer folkmordet i centrum, och en nationell grekisk historieskrivning vari Katastrofen är en av många katastrofer?

Sammanfattningsvis är The Making of the Greek Genocide en viktig och ovanlig bok. Den är viktig för att den bidrar till ett internationellt forskningsläge där just de osmanska grekernas öde vållat högljudd debatt de senaste åren. Boken är också ovanlig då den erbjuder kritisk granskning av ett folkmordsminne utan att fördöma, rättfärdiga eller moralisera. Att skriva om känsliga historiska händelser och perioder kräver nyansering, inte förenkling, och när jag läser den minns jag det svenska erkännandet av ungturkarnas folkmord och hur det placerade mitt framtida avhandlingsämne i radio och på tv. Men mest minns jag hur svårt det var för svenska tidningar, inklusive TT, att hitta rätt. I samband med erkännandet, som röstades igenom med en rösts marginal efter att många riksdagsledamöter avstått från att delta, skrev svenska journalister om ”det så kallade armeniska folkmordet”, eller om massakrer som ”vissa hävdar var ett folkmord”. Skrev man om folkmordet utan citationstecken var man noga med att i en bisats understryka att Turkiet motsatte sig benämningen.

I dag ser det helt annorlunda ut på svenska tidningssidor. Erkännandet har aldrig verkställts av en svensk regering och man har på detta sätt undgått utrikespolitiska konsekvenser, med det fungerade likväl som ett slags svenskt uppvaknande. Den journalist som skriver om folkmordet i dag är medveten om den turkiska förnekelsepolitiken och man benämner ofta händelserna som ”folkmordet 1915”. Termen är otydlig och i den ingår potentiellt allt våld och alla offergrupper, men jag förstår att den är noga vald i hopp om att undvika kontrovers. Men, likt Sjöbergs bok visar, förenklade sätt att berätta om historiska oförrätter skymmer ofta mer än det blottlägger.

Publicerad i Respons 2017-3