Hymner rättfärdigade krig och fred

Under den svenska stormaktstiden och det franska Grand siècle upplevde invånarna i Sverige och Frankrike fler år av krig än fred. Förlusterna i form av splittrade familjer och krigens vanliga vidrigheter blev betydande, men som epokbeteckningarna antyder infann sig krigslycka räknat i vunna slag och fredsförhandlingar. Hur denna krigslycka firades i dessa två riken är föremål för historikern Anna Maria Forssbergs senaste bok The Story of War – Church and Propaganda in France and Sweden 1610-1710.

Föremålet för analys är den ritual som i Frankrike bar den latinska beteckningen Te Deum, men som på svenska oftast kallades tacksägelsedag. Den firades i båda staterna med ojämna intervall, oftast flera gånger per år, och utförandet var i grund och botten detsamma: hymnen Te Deum, laudamus sjöngs i någon av dess otaliga komponeringar och under högtidliga former. I Sverige använde man sig oftast av översättningen som brukade förkortas O Gud, vi love dig. Det var kungen eller rikets högsta ledning som kommenderade firandet, på mer eller mindre goda grunder.

Forssberg visar att de händelser man firade kunde vara gamla nyheter och att beskrivningarna av de vunna slagen i allmänhet var tillrättalagda efter genrekonventioner intill oigenkännlighet. Att det likväl förelåg samband mellan berättelse och verklighet indikeras av att det åtminstone firades färre tacksägelsedagar när krigen gick dåligt.

Samma ritual firades alltså i båda länderna för segrar i samma krig där man ofta stod på samma sida. Det innebär emellertid inte att det går att genomföra någon symmetrisk jämförelse. Stilig forskningsdesign överensstämmer sällan med empirinära arbete. Komplikationerna med att jämföra dessa två ganska olika stater visar sig redan i beskrivningen av informationssystemet, vilket Forssberg gjort till sin specialitet genom sin studie av svensk krigspropaganda under 1600-talet, Att hålla folket på gott humör (2005). Hon tecknar det svenska informationssystemet från ett överhetsperspektiv såsom bestående av fyra kanaler: kyrkan, riksdagen, guvernörerna och det kungliga tryckeriet. Av dessa informationskanaler var det kyrkans predikstolar som nådde flest undersåtar.

I Frankrike fanns fler tidningar och tryckta skrifter och de lokala parlamenten hade stor makt över vilken information som förmedlades till undersåtarna; däremot förmedlades inte någon information via predikstolarna. Därtill ansåg sig den franska monarkin ha rätt att hålla inne med mer information och verkar också ha upplevt mindre behov än deras svenska motsvarigheter av att leverera information om krigen till undersåtarna. Möjligen kunde man tillägga att det bör ha spelat in att Frankrike var en långt större stat än Sverige. Hur som helst låter sig alltså någon symmetrisk jämförelse inte göras.

Jämförelsen klarar emellertid det som borde vara det avgörande kriteriet för varje komparativ studie, som använder sig av övervägande kvalitativa metoder: att man genom jämförelsen får syn på saker som man inte skulle ha lagt märke till om man enbart inriktade sig på det ena fallet. Så förhåller det sig med Forssbergs studie. Det är kontrasterna som står i centrum, kontraster som annars skulle gå obemärkta förbi. I stället skulle risken vara överhängande att studien i vanlig ordning avrundades med ett antagande om att resultaten torde ha internationell räckvidd med hänvisning till att Te Deum-firanden och tacksägelsedagar ju var en internationellt gångbar ritual i det tidigmoderna Europa. Forssbergs studie bär vittnesbörd om att sådana antaganden bör göras med försiktighet, ty variationerna mellan Frankrike och Sverige var betydande.

Den mest påtagliga skillnad som tornar upp sig redan vid en redogörelse för källorna är att det svenska materialet ger upplysningar om hur och varför informationen skulle spridas, medan det franska beskriver utförandet av ritualen och vilka framstående ämbetsmän som skulle vara eller hade varit på plats. Skillnaden har många bottnar. I svenska instruktioner om tacksägelsedagarnas firanden såväl som i andra sammanhang betonas starkt att alla undersåtar måste nås av informationen. Att sitta i kyrkan och lyssna till budskapet var själva firandet. Här kunde Forssberg ha gått vidare och refererat till hur luthersk teologi favoriserade lyssnandet starkt bland människans fem sinnen. Gudstjänsten syftade enligt Martin Luther uttryckligen till att det uttalade ordet skulle gå in genom örat.

I Frankrike låg fokus på ritualen. Denna genomfördes i tre steg: först avgick en procession till kyrkan, sedan hölls en ceremoni där och slutligen påbjöds firande ute på gatorna. De franska källorna ger intrycket att det var viktigare att delta i firandet än att lyssna på (den tillrättalagda) skildringen av krigslyckan. Medan myndigheterna i Sverige fäste stor vikt vid att alla församlades i kyrkan, värnade de franska myndigheterna om att gemene man skulle vara på plats för att hälsa den förbipasserande processionen och senare delta i kvällens festligheter. Processioner var en integrerad del i det katolska fromhetslivet och kan rimligtvis inte uppfattas som avskilda från ceremonin i kyrkorummet; att få se, höra och uppleva festligheterna tillmättes helt enkelt en större betydelse i ett katolskt än i ett lutherskt sammanhang. Nog får man anta att det skålades för krigslyckan framåt kvällningen även i Sverige, dock utan att det från officiellt håll betraktades som en integrerad del av tacksägelsedagsfirandet.

Men det finns också andra väsentliga skäl än konfessionella bakom denna skillnad i tacksägelsedagarnas firande. Forssberg betonar särskilt hur variationerna återspeglar de sociala hierarkierna i det svenska respektive franska samhället. Det handlar då i första hand om att det franska samhället hade en större grupp privilegierade. Det var dessa som blev inbjudna till kyrkorna för att delta i ritualen, medan övriga fick nöja sig med att hälsa processionen på väg mot kyrkan samt delta i festligheterna som vidtog efteråt.

Ytterligare en skillnad som däremot kunde diskuterats mer är den som framkallas av de mer urbana och kontinentala franska platserna i relation till de mer perifera svenska städerna och byarna. Beskrivningarna av de franska firandena är förvisso inte bara hämtade från Paris utan även Mâcon och andra mindre städer, men det rör sig om urbana miljöer som ju också var mer inbegripna i kontinentala nätverk än deras svenska motsvarigheter. Dessa skilda grundförutsättningar inverkade rimligtvis på firandenas utformning på en rad olika sätt och frågor uppstår under läsningen om vilka skillnader som kanske kunde förklaras med rent praktiska hänsyn. Vore det exempelvis möjligt att samla den mer talrika franska befolkningen i kyrkorummen eller fanns det helt enkelt inte plats nog? Festligheter i avgränsade rum kan som bekant bara ha ett begränsat antal gäster.

Dylika metodproblem är emellertid ofrånkomliga när man arbetar med jämförelser, vilket det lyckligtvis finns andra förtjänster av att göra. Ett skäl som kunde ha anförts är att perioden som avhandlas sammanfaller med den tid då Sverige i allt högre utsträckning integrerades i Europa och att Frankrike fungerade som en förebild för nya praktiker, eventuellt också på tacksägelsedagarnas område. Med anledning av detta vill jag framhålla Forssbergs redogörelse för firandet av segern i slaget vid Narva 1700, som gick av stapeln 1701, som en intressant episod, trots att den inte var representativ för hur svenska tacksägelsedagar brukade firas – eller snarare just därför.

Den här gången ägde firandet inte bara rum i kyrkorummet utan också på Stockholms gator. Invånarna i staden uppmanades att tända ett ljus i fönstret för att bidra till stämningen, ett säkerligen mer effektfullt trick på den tiden än för våra ögon som vardagligen kan se husfasader fyllda av tända lysen. På bland annat detta sätt skapades en inramning i gaturummet som påminner om praktiker på kontinenten. Det ter sig rimligt att betrakta firandet som uttryck för kontinental inspiration. Samtidigt fanns några av de tydliga särdragen från de svenska tacksägelsedagarna kvar: den gemensamma samlingen i kyrkorummet och uppmaningen till invånarna att känna tacksamhet i hjärtat.

Bokens tredje del – efter sektionerna om information och firande – behandlar just det som titeln utlovar: berättelser om krig. Om de två första delarna framför allt svarar på frågan om olikheter mellan Sverige och Frankrike, visar delen om berättelser på desto fler likheter mellan de båda fallen. Bland annat stod de båda staterna inför ett liknande dilemma i samband med de utmattande krigen i slutet av 1600- och början av 1700-talet, för svensk del stora nordiska kriget (1700–1721) och för fransk del pfalziska tronföljdskriget (1688–1697), följt av spanska tronföljdskriget (1701–14).

Ett gemensamt drag som tags upp är att krigen i allt mindre grad motiverades med att motståndaren skulle vedergällas eller med kungens ärofyllda dåd (vilket var vanligt i franska berättelser trots att kungen enbart deltog vid belägringar). I stället framfördes budskapet om motståndarens obenägenhet att sluta fred. En sådan tematik har Forssberg också noterat på 1640-talet, kring slutskedet av trettioåriga kriget (1618–48). I slutet av 1600-talet stegrades emellertid detta budskap med en ren önskan om att kriget skulle ta slut. I texten för tacksägelsedagen i Sverige för freden 1721 konstaterades rentav att freden var ett Guds verk, och krigsutbrottet tillskrevs människan. I det franska fallet frångick kungen sin vana att vara sparsam med information och riktade ett budskap till hela folket genom ett brev till sina guvernörer 1709, i vilket praktisk information om fort och försvar övertrumfade de sedvanliga och genrestela skildringarna av krigslyckan. Forssberg tolkar detta som en för franska förhållanden osedvanlig inkludering i ”krigsberättelsen”, något som däremot ingick i de svenska motsvarigheternas anslag ända från 1600-talets början. Sveriges prägel som informationssamhälle har djupa rötter när det kommer till information förmedlad från överheten, vilket i och för sig inte betyder att informationen varit neutral eller tillförlitlig.

I ett särskilt starkt avsnitt behandlar Forssberg den inom tidigmodern historia ofta diskuterade frågan om hur tron på gudomlig vedergällning och hänvisningarna till kungens (och arméns) aktörskap kunde gå ihop logiskt. Var det Gud som ytterst styrde skeendet eller kunde människan påverka sitt öde? Hade kungen en särskild makt i sammanhanget såsom utvald av Gud? Forssberg visar föredömligt hur jakande svar på alla dessa frågor löper genom hela materialet. Hon kommer samtidigt fram till att vedergällningstanken är mer genomgripande i det svenska materialet, medan kungens aktörskap betonas starkare i det franska. Skillnaden förklaras med att den franske regenten betraktades som helig, men här kunde också en konfessionell skillnad lyftas fram, nämligen den starkare betoningen av människans fria vilja i katolsk tradition, vilken inte minst tar sig uttryck i möjligheten till helgonskap. Det Forssberg tolkar som uttryck för ett mer egalitärt ideal i den svenska kontexten kunde alltså möjligtvis också förstås mot bakgrund av den lutherska motviljan att framhålla människans agens.

Med hjälp av sin komparativa ansats kan också Forssberg på ett övertygande sätt ifrågasätta en tes om de franska Te Deum-firandena som historikern Michèle Fogel har lanserat: att krigsrapporteringens kopplingar till verkligheten bidrog till att göra kriget till något som kunde beskrivas och att teorier om krigets obegriplighet, vartill hon räknar föreställningen om kriget som syndastraff, därmed gjordes otjänliga. Tesen ter sig svag eftersom tanken om kriget som syndastraff uttrycktes ofta under de svenska tacksägelsedagsfirandena, som snarare verkar ha gett utrymme för att förstärka denna tankefigur. I stället påpekar Forssberg att kungen i de franska sammanhangen prisas särskilt i samband med krig, medan tanken om kriget som syndastraff snarare misstänkt nog skymtar fram i tider av kris, det vill säga när hjältedåd från kungen saknas. Då framställs det gudomliga straffet emellertid som riktat mot Europa och inte som i Sverige mot det egna folket. Detta kan i sin tur hänga ihop med att identifikationen mellan det egna folket och Israels folk i Gamla testamentet, om vilka de bibliska berättelserna om syndastraff är hämtade, var starkare i protestantiska länder. Så här hade jag kunnat fortsätta återberätta olika kontraster och uppslag som respektive avsnitt i studien erbjuder.

Sammanfattningsvis utgör Forssbergs studie ett gediget stycke europeisk 1600-talshistoria som bidrar med mycket kunskap om politik, propaganda och hur ett officiellt firande med samma beteckning praktiserades i två socialt och kulturellt olika miljöer. De noggranna uppräkningarna över vilka tacksägelsedagar som firades kan framstå som aningen rapsodiska för den som redan har framför allt trettioåriga krigets kronologi aktuell för sig. Men i övrigt är boken föredömligt effektiv i sin framställning och som nämnts mycket uppslagsrik i sina infallsvinklar. Studien väcker nyfikenhet på hur motsvarande firanden hölls i andra europeiska stater. Om detta sägs faktiskt inte ett ord i boken, men det vore djupt orättvist att avkräva detta av en så systematisk jämförelse mellan två stater; författaren förtjänar dessutom beröm för ett koncist omfång på tvåhundratalet sidor. Eftersom boken är skriven på engelska och har en europeisk tematik finns det mycket goda möjligheter för andra forskare att ta vid.

Publicerad i Respons 2017-3