I längden gick det inte an med Almqvist som rektor

Utbildningsfrågorna stod i den politiska hetluften på den tiden då Finland hade gått förlorat och Sverige på många sätt stöptes om. En framväxande medelklass behövde en ny utbildning och staten behövde välutbildade medborgare. Men det var inom militären som idéer om hur utbildningen skulle inriktas och organiseras utvecklades och därifrån de kom att spridas. Chefen för Krigsakademin på Karlberg, översten Johan Peter Lefrén, hade förstått vikten av modernisering av utbildningen inte bara inom det militära utan för hela landet. I den stora uppfostringskommitté som tillsattes 1825, den så kallade Snillekommittén, rådde bråk och förvirring, men man kom ändå överens om att upprätta en experimentskola som skulle omsätta reformtankarna i praktiken. Lefrén var en drivande kraft i detta arbete och när Nya Elementarskolan kunde starta 1828 utgjorde hans principer grundvalen. De moderna språken och realämnena fick företräde framför latinet när det gällde undervisningens innehåll. De enskilda elevernas framsteg i varje ämne skulle avgöra deras flyttning, inte någon indelning i terminer och läsår. Elevernas självverksamhet var grundläggande, och bestraffningar och tvång borde inskränkas så mycket som möjligt. Lefréns – av andra starkt kritiserade – favoritidé var den så kallade växelundervisningen, som innebar att mer försigkomna elever som ”monitörer” delvis skulle leda de yngres arbete. En annan grundtanke var att skolan skulle inrymma både en lärdomsinriktad linje och en medborgerlig elementarutbildning som skulle hållas samman i största möjliga utsträckning.

Dessa tankar om uppfostran och utbildning för samhällets bästa var nära besläktade med dem som Carl Jonas Love Almqvist hade utvecklat inom Manhemsförbundet i slutet av 1810-talet. Detta var en sorts pedagogisk ”orden” för ungdomar, inom vilken de gradvis skulle utvecklas som personligheter och samhällsmedborgare. Almqvist hade lagt fram en plan för denna bildningsgång, som innehöll en hel del stolligheter men också många fruktbara pedagogiska idéer om hänsyn till ungdomars själsliga utveckling, om att göra plats för konst och fantasi och kanske framför allt om att nå ut till breda folklager med bildning och medborgaranda. Förslaget, som Almqvist lät trycka 1820, blev kritiserat, delvis förlöjligat, men ändå uppmärksammat inom tidens livliga uppfostringsdebatt.

När Almqvist kom tillbaka till Stockholm från sin Värmlandstid fick han ett lärarvikariat på Karlberg. Därifrån hämtade Lefrén honom till den nyinrättade experimentskolan som lektor. Snart nog blev han rektor för hela skolan. Det är hans verksamhet under den tiden och framför allt de pedagogiska idéer och grundbegrepp som han formulerade, som Annika Ullman behandlar i sin bok ”Icke ett teoretiskt luftslott” – Carl Jonas Love Almqvist som rektor och pedagogisk utopist. Boken är välskriven (fastän klent korrekturläst och utan personregister); den rätt otympliga övertiteln låter förstå att Almqvists egen värdering av det praktiska arbetet i reformskolan kommer till tals. Huvudperspektivet i boken är pedagogikhistoriskt. Från att i den äldre forskningen ha varit rätt obeaktad och knappast satt i samband med hans skönlitterära produktion har Almqvists pedagogiska verksamhet i senare tid ägnats betydligt mer uppmärksamhet och hans pedagogiska hållning rentav betraktats som ett grundtema i hans verk. Resultaten samlas här och fördjupas i flera hänseenden. Frågorna om uppfostrans principer och organisation och om folkbildningen i stort debatterades livligt och med långsiktigt verkande utfall, och Almqvists teori och praktik är ett uttryck för förnyelseviljan i tiden och en verkande kraft inom den.

Han hade verkligen goda förutsättningar för den ställning han fick som rektor vid försöksläroverket. Han var välutbildad med en bred universitetsexamen. Han hade pedagogisk erfarenhet, först som informator och sedan som lärare vid det reformerade Karlberg. Hans intresse för undervisningens roll i samhällsbygget var djupt och välkänt. Uppdraget som reformrektor var förstås förnämligt, men också vanskligt: elevtillströmningen till den nyetablerade skolan var osäker, den ekonomiska sidan oklar, kollegiets sammansättning flytande – och omgivningens skepsis inför de nya metoderna påtaglig. Men av allt att döma gick det till en början bra.

Från den moderna pedagogikteorins diskussion om ledarskap hämtar Annika Ullman ett synsätt som visar sig passa bra på Almqvist som rektor. Som en regissör har han sin scen i den stora skolsalen, där undervisningen bedrivs samtidigt av flera aktörer, lärare och monitörer, i olika delar av rummet. Disciplinen upprätthålls främst genom dagliga, öppna genomgångar av pojkarnas uppförande, och resultatet dokumenteras i anmärkningsböcker, som uppvisas för föräldrarna. Detta har skildrats detaljerat i en rapport till skolstyrelsen, men man kan ändå inte låta bli att med Annika Ullman undra över hur vardagsarbetet egentligen fungerade, hur schemat lades och hur man rörde sig i lokalen – så främmande för den traditionella klassrumsundervisningen som det ter sig.

I anställningen ingick även att framställa läroböcker, och Almqvist producerade inte mindre än åtta sådana i olika ämnen. Flera av dem blev framgångar och användes länge i skolorna. Mest känd är rättstavningsläran med sina roliga exempel, men Annika Ullman går in i ett par andra av läroböckerna och undersöker deras metodik och det helhetsperspektiv på undervisningen som Almqvist anlägger. Åskådlighet och praktik framför teori är hans pedagogiska grundmetod. Hans höga värdering av matematiken kan överraska, men hans vältaliga utläggning om dess betydelse både för den enskildes och det allmännas bästa i både stort och smått är nästan rörande.

I flera skrifter lade Almqvist fram sina idéer och principer, allt oftare i försvarsställning. Han förklarade sin hållning när det gällde latinet och skolans plats i ett moderniserat samhälle och han försvarade växelundervisningen, som ofta både missförstods och missbrukades, men som väl tillämpad borde vara ett medel i demokratins tjänst. Att romanen, eller mer allmänt konst och fantasi, skulle ha en plats i bildningsgången var hans älsklingstanke. Ofta frapperas man av de vackra och djupsinniga uttrycken för hans människosyn och samhällsvision som citeras i boken.

Almqvist använde gärna ordet ”personlighetsprincipen”, hämtat från Geijer, för att förklara sambandet mellan individ och samhälle, utbildning och politik, ibland även som experimentskolans själva grund. Han ger ordet, som Annika Ullman visar i ett idéhistoriskt värdefullt kapitel, ett annat innehåll än Geijer. Det är mindre konsekvent och systematiskt, mer öppet för motsägelser och komplikationer. Almqvist ser att i jämlikhetens och medborgarrättens tecken måste den goda bildningen bli allas egendom. Den enskildes rätt till individualitet och personlig utveckling måste följaktligen stärkas, både originalitet och fördjupad ansvarskänsla hos var och en är nödvändiga tillgångar för samhället.

Det djupa engagemanget i utbildningsfrågan och all denna praktiska erfarenhet hindrade inte starka krafter, inre och yttre, från att driva Almqvist bort från rektoratet, avskedad av Lefrén själv. Almqvists egen uppfattning om saken, sådan den kan utläsas ur de brev som Annika Ullman analyserar, var att avsättningen var alltigenom orättvis i beaktande av hans reformarbete i skolan och hans praktiska insatser där. Att det låg honom i fatet att han till slut vantrivdes med ”rektorsträldomen” och i möjligaste mån undvek slitet i klassrummen, och att det otroliga bråket om Det går an gjorde honom omöjlig i positionen som ungdomens ledare i ett konservativt samhälle, det kunde han nog ana, men han ansåg sig ändå som ett offer för ”charlataneri” och kortsynthet.

Trots sitt praktiska arbete med reformer av undervisningens innehåll och former på en central och uppmärksammad plats i sin tids skolväsen, och trots sina många skrifter i dessa frågor, har Almqvist inte fått någon märkesplats i pedagogikens historia, påpekar Annika Ullman. Hon ser själva experimenterandet och tankarna kring detta som hans stora bidrag, men medger att hans position mellan gammalt och nytt har gjort det svårt att hantera honom i utbildningshistorien. Men hur blev det sedan med hans idéer och reformer?

Växelundervisningen och monitörerna kom inte att bestå i längden, inte heller den fria flyttningen. Andra reformgrepps och tankars fortlevnad skulle gärna ha kunnat antydas; själva Nya Elementarskolan kom ju också att finnas kvar länge. Idéerna om att levandegöra undervisningens kunskapsförmedling och uppfostrans etiska aspekter genom sagor och berättelser var fruktbara. Projektet ”Läseböcker för Sveriges barndomsskolor”, inom vilket bland andra Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige kom till, visar att de hade livskraft. Men just fallet Nils Holgersson, som ju fick häftig kritik för att berättelsen tog in sagor och fantasier i skolrummen, visar att alla inte var med på noterna.

Annika Ullmans bok vittnar om stor respekt för Almqvists tänkande över människan i hennes utveckling som person och samhällsmedborgare, men har också viss distans till hans egen personlighet och en hel del reservationer inför hans analys av sin egen roll i fallissemanget. Den låter pedagogikhistoria, tidigare Almqvistforskning och idéhistoriska studier av 1800-talets samhällsdebatt samverka för att ge en god förståelse av ett viktigt skolexperiment och av den märkliga person som hade en central roll i det.

Publicerad i Respons 2017-2