I vendelkrigarnas gravkammare

På slutet av 1920-talet stod det klart att det fanns ett båtgravfält på en moränkulle invid Fyrisån vid Valsgärde, några kilometer uppströms Gamla Uppsala i Uppland. När bonden skulle ta grus i backen något år senare trillade skelettdelar av en häst med betslet kvar i munnen ned i grusgropen. Det blev upptakten till arkeologiska utgrävningar som pågick i sammanlagt knappt tjugo år. Begravning i båt, där en död individ tillsammans med sitt gravgods placerats i en båt som dragits upp på land och sedan täckts över med jord, var något mycket ovanligt, som man tidigare bara kände till från ett gravfält vid Vendels kyrka. Men där låg båtgravarna i anslutning till kyrkogården och markplanering hade gjort att spåren av dem inte alls var lika tydliga. Båtgravarna i Valsgärde väckte därför befogad uppmärksamhet. Att de kom att undersökas av studenter från institutionen vid Uppsala universitet under ledning av den nytillträdde professorn Sune Lindqvist som ett led i arkeologiutbildningen gjorde att grävningarna fick stort genomslag inom ämnet. Här skolades flera generationer av arkeologer, som senare spreds ut i landet på andra uppdrag.

Valsgärdes båtgravar är spektakulära och praktfullast är föremålen från de fyra äldsta av dem, daterade från cirka 560 till 710 e.Kr. Men för den intresserade har det har saknats en lätttillgänglig översikt. Boken Krigarna från Valsgärde är därför mycket välkommen. Författaren är Kent Andersson, docent och arkeolog med bred erfarenhet av fältarbete, undervisning, museiarbete och forskning. Numera är han avdelningschef för Historiska museets samlingar. Särskilt kunnig är han på guldföremål och glaskärl från järnåldern. På senare år har han publicerat en rad populärvetenskapliga böcker om just järnålderns guld och forntida glasföremål, liksom om romerska influenser under äldre järnålder.

I denna bok ger sig Andersson i kast med en betydligt mer manlig värld. Här förs vi in i de dödas slutna rum, men som sagt inte vilka döda som helst, utan de som placerats fullt krigarutrustade med olika sorters vapen, dryckeskärl, husgeråd, verktyg och bruksdjur liksom matförråd omkring sig, alldeles som om de suttit levande i sin hallbyggnad. Men de satt inte i hallen utan låg i båtar som dragits upp på land i på förhand gjorda schakt i en grusbacke. Båtarna täcktes sedan med trä, eventuellt nävermattor och skottades över med jord. Detta ägde rum i många generationer och gravbacken i Valsgärde blev på så vis full av rännformiga sänkor. Kvinnor och andra män begravdes också där. En del av dem jordades i kammargravar, men de flesta kremerades, det vill säga brändes på bål, som var tidens traditionella begravningssätt. Både kungliga och vanliga människor kremerades, medan de som gravlades i båt var ytterst få.

Anderssons ambition är att ge oss en vision av männen i båtgravarna genom den materiella kultur de omgivits med och att på så vis lotsa oss in i en svunnen värld. Han betraktar den med de döda huvudpersonerna i fokus, sedda genom manliga vendeltida krigares ögon. Hade han valt ett annat perspektiv, exempelvis ett samtida kvinnligt, hade en alternativ värld målats upp och delar av det textila hantverket som vävning av bildvävar varit i fokus, liksom livet i hallen, männens bortavaro under krig och ofred, liksom troligen allianser mellan släkter, bröllop och begravningsförberedelser hade kommit mer i fokus. Författarens val faller sig naturligt eftersom det framför allt är manliga föremål av metall, som vapen och verktyg, som bevarats, och männen har gravlagts med rikligt av den varan. Eftersom gravarna är obrända, finns där även en del fragment av läder, textilier, glas och ben/horn, men inte alls i samma omfattning.

Gravbacken innehöll äldre gravar, men från vendeltiden, som börjar cirka 550 e. Kr, introduceras det som skulle utvecklas till en seglivad tradition på platsen: att begrava manliga krigare i båt. Det är de fyra första av dessa båtgravar som Andersson behandlar; de är också de mest spektakulära och påkostade gravarna. Mannen i den äldsta graven begravdes i slutet av 500-talet och den sista kanske något decennium förbi 700. Tiden vi rör oss i är alltså nästan hela vendeltiden som i sin helhet utgör perioden 550–750 e.Kr.

Boken är förnämligt och rikligt illustrerad genom främst Gabriel Hildebrands inkännande fotografier. Han har stor erfarenhet av att fånga forntida föremål på bild och har under sitt yrkesliv varit en av de främsta fotograferna på Historiska museet. Som läsare är man tacksam för detta, för särskilt sådana föremål som hjälmarnas figurativt utsmyckade bleck, som visar dåtida krigare i full mundering, liksom sköra rester av träsniderier och läder, fordrar en erfaren fotograf för att detaljerna ska gå fram. De vendeltida dekorerna ställer stora krav på betraktaren; helst ska man vara van vid kompositionerna för att riktigt kunna följa dem. Här underlättas det momentet betydligt genom de goda analysteckningar som finns på många ställen i boken, gjorda av Max Roosman i samband med professor Greta Arwidssons publikationer om tre av båtgravarna.

Andersson ska ha en eloge för att han sätter in Valsgärde i en arkeologihistorisk kontext. Studenter iförda sina mössor ses på grävningsbilder tillsammans med sin ledare, professor Lindqvist. Inte minst syns de anordningar och ställningar som gjorde att man så föredömligt kunde rita planer och profiler av de ytterst komplicerade lagerföljderna och raderna av båtnitar. Tack vare den goda dokumentationsstandarden kan man i dag trots att allt trä förmultnat uttala sig om bredd på bordplankor och placering av spant. Konservator Hilmer Gelin syns också i bild. Han hade många krävande uppgifter och det beskrivs att bara rekonstruktionen av hjälmen i en av gravarna innebar att han fick ge sig i kast med att pussla ihop 800 olika fragment.

Andersson är mycket förtrogen med arkeologihistoria och det är därför jag hade önskat att han kort kunde ha positionerat Sune Lindqvist, som stod i opposition till den i europeiska vetenskapliga kretsar mer välkände Nils Åberg. Denne och Lindqvist hade olika uppfattningar om kronologi, alltså ytterst till vilket sammanhang Uppsala högar och båtgravarna, de främsta elitgravarna, skulle föras. Medan Åberg betonade vidsträckta europeiska nätverk, såg Lindqvist Valsgärde och Vendel som brickor i ett nationsbygge. Stilen i boken är flyhänt och även om detta är komplicerade spörsmål, tänker jag mig att detta också hade kunnat beröras.

Förutom historien kring grävningarna presenteras inledningsvis företeelsen vendeltiden, den nya era som inträdde efter en period av omfattande klimatförändringar vid mitten av 500-talet. Därefter behandlas båtgravstraditionen, som kom att få en alldeles speciell ställning i vendeltidens Mellansverige, och detta mynnar ut i att de fyra båtgravarna kommer i fokus. Här hade jag önskat att Andersson tydligare hade förmedlat att det i samtiden enbart var rikt utrustade krigare i Vendel och Valsgärde samt i början av 700-talet även i Ultuna, som gravlades på detta vis. Först i övergången till vikingatid tycks båtgravstraditionen ha kunnat etableras på nya platser och då kunnat bli en begravningsmöjlighet för individer av båda könen. För kvinnorna i Tuna i Badelundas båtgravar, liksom männen och kvinnorna i Tuna i Alsikes båtgravar, hör alla vikingatiden till. Men i Valsgärde, liksom i Vendel, fortsatte man som man börjat och där gravlades enbart manliga krigare i båt intill vikingatidens slut.

Ojämförligt störst utrymme ger författaren åt tidens rustkammare. De hjälmar, sköldar, svärd, vapenknivar, lansar och spjut, pilar och bågar, liksom lamellpansar som en av gravarna innehåller, beskrivs kunnigt och detaljerat och sätts in i sina sammanhang. Som läsare häpnar man inför tidens hantverkskunnande och över hur raskt innovationer inom vapenteknologin förmedlades över vidsträckta områden. Andersson påpekar att egentligen inga personliga föremål finns med i gravarna: inga dräktspännen, finger- eller armringar, kammar, slidknivar eller elddon. Ändå finner den uppmärksamme att föremål som kammar och eldslagningsverktyg förekommer och det blir motsägelsefullt. Här hade ett förtydligande varit bra: rör det sig exempelvis om kammar avsedda för hästar eller är det ändå männens egna?

Hjälmar finns bara en av i varje grav, medan sköldarna ofta är tre, svärden två och så vidare. Det är intressant att jämföra de olika männens gravgods. Som arkeolog är jag nyfiken på begravningen som etablerar seden på platsen: mannen med sitt unika lamellpansar som skydd för underarm och underben och vars like inte verkar finnas annat än på stäppnomadiskt håll. Om pansarskyddet var en gåva eller ett krigsbyte kommer vi aldrig att få veta. Själv hade jag därför föredragit att ha den inledande graven som startpunkt och önskat att få gravarna sorterade från äldst till yngst boken igenom, men det kan hända att jag är ensam om det; en annan läsare tycker säkert att det är bäst som det nu är strukturerat.

Som läsare häpnar man inför tidens hantverkskunnande och över hur raskt innovationer inom vapenteknologin förmedlades över vidsträckta områden.

Det faktum att kropparna efter huvudpersonerna generellt är mycket dåligt bevarade, medan djurens skelett ofta är i behåll har tidigare påtalats och det råder ingen enighet om orsakerna. Men Anderssons förslag är mycket rimligt, dels att det tagit tid att iordningsställa enskilda begravningar, dels att de döda kan ha förts på rituell båtfärd på Fyrisån, vilket kan förklara människokropparnas annorlunda bevaring jämfört med djuren som dödats direkt vid begravningstillfället. Antalet hästar och hundar som fått följa med sina herrar i graven är förskräckande och fascinerande. Hundar av olika storlek förekommer och där finns spår av jakt med dresserad rovfågel. I en av gravarna förekommer ben av duvhök och i en annan sägs det vara rester av fjälluggla.

Här kan en förnyad osteologisk bestämning komma att ge annat resultat. När fågelbenen från Vendel på nytt analyserades för en tid sedan fann osteologen att ben av berguv misstagits för fjälluggla. Jag skulle tro att så blir fallet även i Valsgärde. Duvhök och berguv (lockfågel) var vanliga i tidens manliga elitgravar i Mellansverige. Även materialet i spelbrickorna i de fyra Valsgärde-gravarna skulle behöva analyseras på nytt av osteologer. Nyligen fann man att en stor mängd spelbrickor från vendel- och vikingatid i Mälardalen tillverkats av valben (som behövde importeras).

Paradoxalt nog verkar det vid begravningarna ha varit det viktiga att förmedla individernas rang och gruppidentitet, men inte det personliga, eftersom de tillhörigheter som männen burit närmast kroppen saknades. Varför det är så besvarar inte Andersson entydigt utan lämnar flera möjliga öppningar i olika delar av texten. I början av boken påpekas att gravhögar och synliga monument hörde intimt samman med äganderättsliga anspråk och att båtgravarnas svackor och de intilliggande omarkerade brandgravarna på Valsgärde gravbacke inte signalerat denna typ av anspråk, utan i stället markerat position och rang hos individer som kan ha innehaft ett ämbete. Samtidigt beskriver han båtgravarna som dynastiska minnen efter en familj som funnits på platsen i generationer. I slutet av boken kommenteras det intressanta faktum att dessa krigare inte verkar ha gravlagts i sina dräkter, som seden under järnåldern annars bjöd. I stället ligger kläderna ihopvikta vid sidan av den döde; över två av kropparna låg yllemantlar utbredda. De mer personliga föremål som ändå finns ligger placerade i skrin. Det sägs inte rent ut, men ger visionen av att kropparna svepts i samband med begravningen – ytterligare en annorlunda begravningstradition.

Andersson väljer att inte syntetisera sina iakttagelser och förorda en tolkning av de fyra gravlagda männens identiteter, utan lämnar den frågan öppen. Det är kanske klokt, för det hela är komplext. Sammantaget ger boken Krigarna från Valsgärde en initierad inblick i dåtidens mångfacetterade värld. Läsarens nyfikenhet väcks och man vill förstå än mer.

Publicerad i Respons 2017-4