Ingen klar bild av valutaunionens problem eller framtid

Traditionellt har amerikanska ekonomer varit mer skeptiska än deras europeiska kollegor till projektet med en monetär union i Europa. Även en konservativ ekonom som Martin Feldstein, rådgivare till republikanska presidenter, betraktade planen på EMU som politiskt motiverad och med förmodade negativa ekonomiska effekter. I Europa hade många tongivande ekonomer varit involverade i Europeiska kommissionens utredningar kring en ekonomisk och monetär union sedan 1970-talet, och projektet hade blivit nära sammantvinnat med det paradigmskifte i ekonomiskt tänkande som i Sverige fick en bredare lansering på 80-talet som ”normpolitik” (genom Konjunkturrådets rapporter). I korthet gick denna ut på att fasta spelregler och minimal offentlig inblandning skulle skapa den mest effektiva ekonomin. I europeiskt perspektiv skulle en gemensam valuta fungera disciplinerande och tämja inflationen, som då sågs som det stora problemet.

Till den svenska självbilden hörde att vi var särskilt dåliga på grund av ”våra ständiga devalveringar”, men man bortsåg då från att den sista skedde 1983, medan devalveringarna pågick kontinuerligt fram till 1987 inom det europeiska monetära systemet (EMS). En gemensam valuta med ”oåterkalleligt fasta växelkurser” och bindande normer skulle ge spelrum för den gemensamma marknaden som sjösattes inom EG 1992. Typiskt nog lanserades projekten som ”the single European market” och ”the single European currency”, och den senare sågs som nödvändig för ett fullt förverkligande av den förra.

När den globala finanskrisen bröt ut 2008 antogs det att euron erbjöd ett robust bålverk mot krisens svallvågor och detta manifesterades i en tusensidig festskrift (The Euro – The First Decade, utgiven av Europeiska kommissionen och Cambridge University Press) med ett stort antal medverkande ekonomer, för all del en del av dem amerikaner. Boken utkom 2010, just som den globala finanskrisen höll på att övergå till en eurokris. En amerikansk ekonom som nu fördjupat sig i eurokrisen är Joseph Stiglitz, tidigare chefsekonom på Världsbanken och ekonomipristagare (till Alfred Nobels minne) 2001, i boken Euro – Hur en gemensam valuta hotar Europas framtid. Författaren är alltså en politiskt initierad tungviktare och engelska The Guardian beskriver (enligt bokens baksidestext) honom tillsammans med Paul Krugman och Thomas Piketty som ”en trojka med ledande ekonomkritiker av det 21:a århundradets globala kapitalism”.

I fyra delar (uppdelade på tolv kapitel) behandlar boken eurokrisens verkningar, problemen med en valutaunion, krispolitikens förödande konsekvenser och slutligen alternativ för framtiden. Den svenska upplagan har försetts med ett efterord om brexit.

I europeiskt perspektiv skulle en gemensam valuta fungera disciplinerande och tämja inflationen, som då sågs som det stora problemet.

Eurokrisens verkningar diskuteras mot bakgrund av utvecklingen sedan 2007, året innan den globala finanskrisen bröt ut med Lehman Brothers kollaps i USA. Ännu 2015, som är slutåret i Stiglitz jämförelse, stod eurozonen och stampade på samma nivå som 2007, medan europeiska länder utanför euron liksom USA klarat sig bättre. Stiglitz ägnar en god del av boken åt Grekland, vars BNP sjunkit med en fjärdedel. BNP kunde vara talande nog, men med höga arbetslöshetstal (i Grekland över 25 procent) och växande inkomstklyftor blir de sociala problemen alarmerande. Särskilt gäller detta de hårdast drabbade länderna Grekland, Spanien och Portugal, som jämte Irland blivit föremål för så kallade räddningspaket. Vad som dessutom undergräver förutsättningarna för en återhämtning i dessa länder är utflyttningen av ungdomar och utbildade; i Grekland har till exempel sjukhusen dränerats genom massutvandring av läkare. Stiglitz nämner i bokens inledning att problemen i eurozonen inte begränsas till dessa krisländer och han kunde ha underbyggt detta med att den största BNP-nedgången efter Grekland faktiskt skett i Italien och Finland. Finlands problem dyker upp i bokens fjärde del, men skulle i en mer systematisk jämförelse ha lyfts fram tidigare och kunnat förstärka Stiglitz grundargument som rör valutaunionen.

En valutaunion avhänder de enskilda länderna två av tre konjunkturpolitiska redskap: en egen växelkurs och en egen räntepolitik. Det tredje redskapet, en egen finans- eller budgetpolitik, undanröjdes, skriver Stiglitz, av eurons regelverk. Genom att uppdraget för Europeiska centralbanken (ECB) begränsades till att bevara prisstabiliteten med ett inflationsmål, så har andra problem, såsom arbetslösheten, ignorerats. Ett grundproblem i den internationella ekonomin är att vissa länder tenderar att ha underskott i sina bytesbalanser, det vill säga i handeln med omvärlden, medan andra har överskott. Detta har också gällt inom eurozonen och när den globala finanskrisen ströp krediterna kunde länder som Irland och Spanien inte finansiera sina underskott med kapitalimport. Eurokrisen var ett faktum. Mot de gängse påståendena att krisen orsakades av för stora budgetunderskott framhåller Stiglitz att dessa länder före krisen hade balans eller överskott i sina statsfinanser och att budgetunderskotten uppkom först som ett resultat av krisen. Ett undantag och specialfall var Grekland, som drogs med budgetunderskott redan före eurons införande (och fick hjälp av den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs att dölja omfattningen).

En riktigt klar bild av valutaunionens problem presenterar Stiglitz dock inte, varken i allmänhet eller beträffande EMU. Till exempel skriver han: ”Den andra orsaken till att länder drar på sig alltför stora skulder är att IMF, ECB och regeringar ofelbart rycker ut med räddningspaket” och han hävdar att det ingick i ECB:s uppdrag att tjänstgöra ”som ’lender of last resort’”. De så kallade räddningspaketen är dock så beska att de, som Stiglitz själv framhåller, har måst påtvingas krisländerna – för Greklands del mot majoriteten i en folkomröstning.

I själva verket förhindras ECB, och enskilda medlemsländer, att agera som en så kallad långivare i sista instans av ”no-bail- out”-paragrafen i Maastrichtfördraget. Denna paragraf dikterades av den tidigare nämnda normpolitiken och tillkom just för att länder, som före eurons införande hade höga räntor, inte skulle frestas att med den lägre euroräntan dra på sig stora skulder. ”No-bail-out”-paragrafen har visserligen naggats i kanten av olika ”stabilitetsmekanismer” som introducerats sedan 2010, men stödlån genom dessa försätter ett land under ett förmynderi som knappast något land frivilligt går in i. Detta förmynderi är för övrigt ett ledtema i boken och ses av Stiglitz som ett allvarligt brott mot demokratiska principer. Det är därför märkligt på flera sätt att han spelar ut ”lender of last resort”-kortet.

På ett mer allmänt plan finns också en märklig reva i Stiglitz argumentation. Han betonar betydelsen av växelkursförändringar, bland annat för att förhindra uppkomsten av bestående under- och överskott i bytesbalanserna. Men så kommer ett avsnitt (”Obalanser inom Europa: konkurrerande devalveringar”) där han upprepar den på dagspressens ledarsidor seglivade myten om att sådana förkastliga tilltag förvärrade depressionen på 30-talet. I själva verket råder i dag konsensus inom forskningen att de länder som släppte den fasta växelkursen klarade depressionen mycket bättre, inte på bekostnad av dem som dröjde kvar vid guldmyntfoten, utan framför allt för att en flytande valuta möjliggjorde en mer expansiv politik.

En lucka i diskussionen kring valutaunionens problem är frågan om en och samma ECB-ränta passar för hela eurozonen. Detta var en omdebatterad fråga och en av ECB:s direktörer, Otmar Issing, tvekade själv, men slog i ett tal 2005 fast att ”one size does fit all!”. Med skilda inflationstakter i till exempel Irland och Tyskland kan detta tyckas verklighetsfrämmande, men idén hade sin grund i det normbaserade, nyliberala paradigm som Stiglitz häftigt kritiserar. Han kopplar emellertid inte den kritiken till valutaunionens konstruktion, utan ser i stället lösningen i att Irland och Spanien borde ha ingripit och bromsat de fastighetsbubblor som blåstes upp av den låga ECB-räntan. Från sin utgångspunkt borde Stiglitz snarare se valutaunionens problem som strukturellt: när länder på olika inkomstnivå integreras, vilket påskyndas genom den gemensamma marknaden, kommer ”fattigare” länder att få en högre inflation än de rikare, och då skapar den enhetliga ECB-räntan skillnader och obalanser. Att i efterhand åtgärda dessa är svårare än att förebygga dem.

I själva verket råder i dag konsensus inom forskningen att de länder som släppte den fasta växelkursen klarade depressionen mycket bättre, inte på bekostnad av dem som dröjde kvar vid guldmyntfoten, utan framför allt för att en flytande valuta möjliggjorde en mer expansiv politik.

Den viktigaste måltavlan för Stiglitz kritik är tveklöst ”trojkan”, triumviratet Internationella valutafonden (IMF), Europeiska kommissionen och ECB. Dess räddningspaket har inte hjälpt krisländerna utan i huvudsak tjänat de (tyska och franska) banker som lånat ut till bland andra Grekland. Den påtvingade krispolitiken är antihumanitär och slår skoningslöst mot vanligt folk, som förlorar jobb och vräks från sina bostäder. Stiglitz frågar hur trojkan kan föreställa sig, och om den verkligen föreställer sig och inte har dolda politiska syften, att nedskärningar av offentliganställdas löner och av sjukvård och utbildning ska leda till ekonomisk tillväxt. Åtgärderna kallas ”intern devalvering” och sker i stället för en nedskrivning av växelkursen, som skulle ha förbättrat konkurrenskraften genom att sänka exportpriserna. Stiglitz kunde ha tillagt att större utrymme skulle ha skapats för en inhemsk expansiv politik. De offentliga besparingarna får inte någon sådan effekt på exportpriserna, utan sänker ekonomin i en nedåtgående spiral. Kritiken av trojkan är bokens starkaste sida och Stiglitz kan här falla tillbaka på sin tidigare uppgörelse med ”the Washington Consensus” och Internationella valutafondens krispolitik för Latinamerika.

Otydligheten om valutaunionens strukturella problem återkommer i Stiglitz diskussion av vägen framåt. Det första och sämsta alternativet är att inte göra något åt EMU; det blir att hanka sig fram och kommer att innebära åtminstone ett förlorat kvartssekel för Europa – att jämföra med ett förlorat årtionde i Latinamerika till följd av ”Washington Consensus”. Det andra alternativet, den lösning Stiglitz föredrar, består av ett paket av sex strukturreformer som sägs förändra euroområdets basregler. Relaterat till den europeiska debatten innebär de flesta förslagen ”mer av EU” eller stärkande av federalismen, och utsikterna att genomdriva dem kan bedömas som små, åtminstone i en form som verkligen förändrar valutaunionens funktionssätt.

Vad som kallas dess asymmetriska bias, förstärkandet av obalansen mellan över- och underskottsländer, har framhållits som grundläggande av andra debattörer, men ses av Stiglitz som ett problem bland andra. För Keynes var balansproblemet avgörande och detta fanns också med i den tidiga debatten på 60- och 70-talet om monetär integration i Europa. Under 80-talet sopades balansproblemet under mattan av den neoliberala normpolitikens förespråkare som bestämde utformningen av EMU. Trots att euron motverkat och skadat den europeiska integrationen saknas insikten om att den måste reformeras. När detta skrivs kommer nyheten att Europeiska kommissionen tvärtom planerar för en utvidgning av eurozonen. Det är ingen liten uppgift att lägga om skutans kurs! Stiglitz bok kan möjligen bidra som väckarklocka, men risken är att den genom sitt blandade och ganska ostrukturerade innehåll bara gör ett litet avtryck.

Publicerad i Respons 2017-5