Innan kostymen blev Kominterns tvångströja

Den 13 april 1917 anländer Lenin med partivänner från exilens Schweiz till Stockholms central för ett kort stopp på väg till revolutionens Ryssland. De ryska revolutionärerna tas emot av ledande vänstersocialister som Stockholms borgmästare Carl Lindhagen, riksdagsmannen Fredrik Ström och poeten Ture Nerman. Under uppehållet finns inte tid att besöka den internationellt kände fredskämpen Zeth Höglund, som sitter fängslad på Långholmen för landsförräderi efter att ha organiserat en kongress mot det pågående världskriget. I stället skickas ett hälsningstelegram, undertecknat Lenin och Ström. Man hinner dock ta med Lenin till varuhuset PUB vid Hötorget och köpa honom en kostym. Hans svenska vänner menar att även en revolutionär måste tänka på sin klädsel.

Klädinköpet utgör utgångspunkt för en ny bok, Lenins kostym – De svenska socialisterna och ryska revolutionen, av journalisten Per Leander, vars farmors far sålde kostymen till den för honom helt obekante Lenin. Som undertiteln anger handlar boken om de svenska socialister som under 1920-talet följde i Lenins fotspår, innan kostymen blivit till en stalinistisk tvångströja.

Vilka var då dessa svenska vänsterpolitiker som personligen kände Lenin och några av de andra bolsjevikledarna? Hur förändrades deras förhållande till Sovjetunionen genom åren? Och vad fick dem att till sist bryta med sovjetkommunismen och gå tillbaka till det socialdemokratiska fadershuset? Det är frågor Leander ställer i sin kunskapsrika och i forskningslitteraturen väl förankrade bok. Han använder sig dessutom på ett mycket förtjänstfullt sätt av den omfattande memoarlitteratur som huvudpersonerna – Zeth Höglund, Fredrik Ström, Ture Nerman och Karl Kilbom – lämnat efter sig.

Oktoberrevolutionen skapade enorma förhoppningar inom det Socialdemokratiska Vänsterpartiet, bildat efter att dess medlemmar uteslutits ur moderpartiet i maj 1917. Dagen efter bolsjevikernas maktövertagande skrev Fredrik Ström i partiets tidning Folkets Dagblad Politiken, att det rörde sig om en fortsättning av februarirevolutionen, som förråtts av borgarna och socialdemokraterna när det gällde arbetarnas önskan om fred och sociala rättigheter. Oktoberrevolutionen hälsades som början på en ny era, när Europas arbetare äntligen skulle resa sig mot sina regeringar och mot kriget.

De svenska hemmabolsjevikerna – en benämning introducerad av historikern Aleksander Kan – hade nära kontakter med de ryska revolutionärerna och reste ofta till den unga rådsrepubliken. På plats i Tauriska palatset i Petrograd skulle Höglund, Lindhagen och Kilbom tillsammans med den röde bankiren Olof Aschberg få bevittna hur bolsjevikerna upplöste den konstituerande församlingen i januari 1918, en åtgärd som vänsterpartiets ledare till skillnad från Brantings socialdemokrater försvarade. ”Att utlämna makten åt socialrevolutionärerna med dess högermajoritet”, skrev Fredrik Ström, ”skulle under dessa förhållanden ha varit att uppgiva det mesta av revolutionens frukter och vinster.” Samtidigt försökte Lenins svenska vänner under sina samtal med bolsjevikledarna påverka utvecklingen i sovjetstaten i demokratisk riktning. Såväl Höglund som Ström tog också avstånd från tanken på att införa en klassdiktatur av ryskt slag i Sverige.

Samtidigt försökte Lenins svenska vänner under sina samtal med bolsjevikledarna påverka utvecklingen i sovjetstaten i demokratisk riktning. Såväl Höglund som Ström tog också avstånd från tanken på att införa en klassdiktatur av ryskt slag i Sverige.

Vänsterpartiet anslöt sig i juni 1919 till Komintern, detta i likhet med det stora norska Arbeiderpartiet, som var betydligt radikalare än det svenska socialdemokratiska partiet. I mars 1921 antog Vänsterpartiet de 21 Kominternteserna, som alla medlemspartier måste underteckna. Partiet skulle hädanefter heta Sveriges Kommunistiska Parti. Syftet med teserna var att rensa ut alla icke renläriga kommunister för att förhindra ideologisk urvattning i stil med det som skett med Andra internationalen 1914, när Europas socialdemokratiska partier trots tidigare försäkringar om motsatsen stödde sina regeringars krigsförklaringar. Anslutningen till Kominternteserna ledde till den första stora brytningen inom den svenska vänstern; drygt 6 000 av partiets 17 000 medlemmar, däribland Ivar Vennerström, Carl Lindhagen och Fabian Månsson, lämnade partiet.

Under den femte Kominternkongressen sommaren 1924, ett drygt halvår efter Lenins död, inledde Komintern en bolsjeviseringskampanj, som innebar att dess mäktiga exekutivkommitté tog sig rätten att besluta i medlemspartiernas interna angelägenheter. Följden blev nya utrensningar av oppositionella. Höglund och Ström, som vägrat underordna sig, hörde till de uteslutna. Särskilt graverande var att Höglund förordat religiös tolerans inom partiet och försvarat Kata Dalström, som var både kommunist och buddhist och trodde på själavandring. Höglund myntade nu uttrycket oxkommunister om sina motståndare, därtill inspirerad av bolsjevikledaren Karl Radek, som uppmanat de tyska kommunisterna att bättre förankra sin politik hos arbetarklassen, i stället för att som tanklösa oxar fortsätta på en inslagen väg av utsiktslösa upprorsförsök.

Inte minst spännande är Leanders skildring av SKP:s fortsatta utveckling under Karl Kilboms ledning. För trots att Kilbom genomförde flera uppdrag för Komintern, följde han inte slaviskt direktiven från Moskva. Första gången var när Kilbom arbetade för Komintern i Tyskland vid mitten av 1920-talet. Han ifrågasatte då det tyska kommunistpartiets strategi under presidentvalet 1925, ett val föranlett av den socialdemokratiske presidenten Friedrich Eberts plötsliga död i februari samma år. Trots att KPD:s presidentkandidat Ernst Thälman endast erhållit sju procent av rösterna i den första valomgången, kandiderade han även i den andra omgången. Enligt Kilbom borde partiet hellre i likhet med socialdemokraterna ha gjort gemensam sak med det katolska Centrumpartiets kandidat Wilhelm Marx, som var den ende som inför denna valomgång kunde utmana den reaktionäre Paul von Hindenburg, vars mål var att återupprätta den preussiska monarkin. För KPD och Komintern var dock samarbete med socialdemokrater uteslutet. Följden blev att Hindenburg valdes till president, vilket hade kunnat förhindras om kommunisterna låtit sina röster gå till Marx.

Ett liknande valsamarbete skulle dock komma till stånd inför det svenska riksdagsvalet i september 1928, det så kallade kosackvalet. SKP ingick då ett valtekniskt samarbete med socialdemokraterna. De båda svenska partierna gick till val under den gemensamma beteckningen Arbetarpartiet, men med separata listor. Överenskommelsen var att i valkretsar där kommunisterna inte fick något eget mandat, skulle de kommunistiska rösterna gå till socialdemokraterna och vice versa. Detta utnyttjades av Högerpartiet, som i sina valaffischer hävdade att en röst på Arbetarpartiet var en röst för Moskva, en skrämselpropaganda som illustrerades med krigiska, svartmuskiga kosackryttare som korsade de svenska gränserna. Taktiken uppnådde sitt syfte, socialdemokraterna backade i valet. Kommunisterna däremot fick åtta nya mandat. För Komintern, som med ogillande betraktat valsamarbetet som en högeravvikelse, var det bara att hålla god min och sända lyckönskningstelegram till SKP.

Komintern hade vid sin sjätte kongress i september 1928 slagit in på en ”vänster”-linje. Bakom denna gir stod den tyske partiledaren Ernst Thälmann, som med Stalins goda minne utpekade socialdemokraterna som socialfascister och på fullt allvar gjorde gällande att de utgjorde en farligare fiende än nazisterna. Det var en politik som ifrågasattes av den svenska partiledningen. Resultatet blev en tredje partisplittring 1929. Kilbom hade majoriteten på sin sida och lämnade tillsammans med Ture Nerman och drygt 7 000 medlemmar SKP, för att bilda ett från Komintern oberoende kommunistparti. 1934 gick Kilbomskommunisterna samman med en utbrytning ur det socialdemokratiska partiet och antog namnet Socialistiska Partiet, med Nils Flyg som ledare och Kilbom som redaktör för partitidningen Folkets Dagblad. Efter en maktstrid 1937 uteslöts Kilbom, varefter han återvände till socialdemokratin. Flyg skulle därefter göra en chockerande helomvändning och orientera partiet i nazistisk riktning.

Från 1929 leddes SKP av Kominterntrogna stalinister som Sven Linderot och Hugo Sillén i Stockholm samt Nils Holmberg och Knut Senander i Göteborg, vilka likt lydiga oxar trampade på i Moskvas ledband. Med sådana ledare vid rodret kunde SKP aldrig bli ett trovärdigt vänsteralternativ i svensk politik.

Leanders välskrivna bok är en populärhistorisk bragd, som på ett lättillgängligt sätt belyser en utanför specialisternas lilla krets föga känd sida av den svenska kommunismens historia: 1920-talets hemmabolsjevism. Det är medryckande läsning, som med fängslande personporträtt belyser vad som stod på spel inom den svenska vänstern för hundra år sedan och som även inbjuder till kontrafaktiska reflektioner, inte bara den gängse frågan om vad som hänt om Lenin inte dött i förtid. Den utifrån ett svenskt perspektiv betydligt intressantare frågan är hur det skulle gått om 1920-talets svenska kommunistparti lyckats med bedriften att upprätthålla en självständig politik gentemot det alltmer staliniserade Komintern.

Publicerad i Respons 2021-5