Krisen inom Svenska Akademien är ett uttryck för något som i princip alla institutioner genomgår i dag. Deras legitimitet är beroende av en avpersonifiering av medlemmarna som är svår att upprätthålla i vår personfixerade tid. Institutionerna är grunden för vår individuella frihet, men ju friare vi blir, desto mindre bryr vi oss om institutionerna. Dessa hierarkiska strukturer anses ofta också oförenliga med dagens dominerande jämlikhetsideologi.
Krisen i Svenska Akademien har fått tryckpressarna att gå på högvarv. De olika inslagen har varierat, allt från indignerade föredettingars glödande pennor till orgier i knytblusar, interna strider exponerade på kultursidor och proklamerandet av alternativa nobelpris. Det är som om en grupp muntra och ivriga dödgrävare från vitt skilda håll med spelat allvar kastar sig över den som ännu inte avgett sin sista suck.
Men krisen kan också ses som ett uttryck för det som i princip alla institutioner genomgår i dag, en auktoritetskris. Institutioner kan inte tänkas utan auktoriteter, liksom auktoriteter inte kan existera utanför en institution. Institutionen skänker auktoriteten legitimitet och auktoriteten förser institutionen med den nödvändiga livskraften.
Att inneha en auktoritetsposition innebär en avpersonifiering. För man besitter den inte i kraft av sin egen identitet eller individualitet, utan för att man inkarnerar något som går utöver en själv och som syftar till och förenar i något gemensamt, nämligen institutionen.
Det som drabbar Svenska Akademien påminner, för att tala psykoanalytiska, om att se sin far naken. Om det inte innebär ett trauma så infinner sig åtminstone en djup känsla av genans inför det som plötsligt blottläggs.
När en institution drabbas av en kris avtäcks det avpersonifierande höljet som skyddade auktoriteten. Den enskilda människan framträder sådan hon är, utanför institutionen. Det som drabbar Svenska Akademien påminner, för att tala psykoanalytiska, om att se sin far naken. Om det inte innebär ett trauma så infinner sig åtminstone en djup känsla av genans inför det som plötsligt blottläggs. Auktoriteten behöver skylas, men det som (nästan) alla akademiledamöter haft gemensamt är att de kastat av sig kläderna framför oss och exponerat just det som vi hitintills varit skyddade från, det alltför privata.
Institutioner existerar för att vi tror att de existerar. Pierre Bourdieu kallar denna existensform för ”social magi”. För honom handlar det om uppdelningen av vår värld i olika distinktioner och makthierarkier som är godtyckliga, men som upplevs som legitima för att de är organiserade på ett sådant sätt att vi erkänner dem och ser dem som naturliga. John Searle ligger nära Bourdieu i sin förståelse av institutioner: de är konstitutiva till sin karaktär, de skapar en verklighet utifrån ett regelverk som ger dem deras existens. Reglerna för schack skapar själva schacket och så är även fallet med institutioner. Svenska Akademien existerar genom sina stadgar som stipulerar de skyldigheter och de maktbefogenheter institutionen och dess ledamöter har. Det är därför intressant att se att ledamöterna nu försöker omtolka detta regelverk för att det skall anpassas till en ”modern” tid. Men det är inte i första hand stadgarna som är problemet, utan ledamöternas enskilda agerande och övertramp av befintliga stadgar.
För att institutioner skall kunna existera måste människor erkänna dem och ha utvecklat dispositioner att följa dem. Institutioner har genom sin regulativa struktur en normativ karaktär som också innebär ett tilldelande av status och makt: att inneha en institutionell status, eller auktoritet, innebär makten att göra någonting. Men där Bourdieu problematiserar makten som en godtycklig uppdelning mellan de dominerande och de dominerade, ser Searle makt som en nödvändig förutsättning för att de mänskligt gemensamma institutionerna skall fungera.
Institutioner skapar och struktureras av hierarkier. Bland vänstertänkare har institutioner ofta kritiserats för att de skapar orättvisor och ojämlika strukturer. Bland högerkonservativa har man försvarat hierarkier av pragmatiska och funktionalistiska skäl: de sätter rätt person på rätt plats (kompetensargumentet) och de skapar stabilitet (pragmatiska argumentet). Dessa perspektiv är riktiga men missar något grundläggande, nämligen att institutioner förhåller sig till det symboliska, till det betydelsebärande. De utgör de instanser som inrättar mening i vår värld. Denna symboliska dimension både skyddar oss från varandra och skapar strukturer som för oss samman.
De symboliska strukturerna står i nära förbindelse med det faktum att institutioner är teleologiska till sin karaktär, det vill säga de är ändamålsenliga. Varje institution strävar mot ändamål som den i varierande grad lyckas aktualisera. Ändamålen, liksom strävan att realisera dem, är det som frambringar institutionens raison d’être, dess legitimitet. Skolans ändamål är att förmedla kunskaper till elever. Svenska Akademiens ändamål är ”att arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet” och syftet med Nobelpriset är att uppmärksamma, uppmuntra och därmed skapa god litteratur.
Institutioners ändamål är föremål för påtryckningar från andra instanser och ”logiker” som riskerar att sätta institutionen ur spel. En sådan ”logik” kan vara utilitaristisk eller ekonomisk, som när skolan underkastas marknadslogiker där rationaliserings- och effektiviseringskrav ersätter ändamålet. ”Genomströmningen” av studenter inom högskolevärlden rivaliserar med universitetets legitimitet som myndighet med monopol för utfärdande av examina.
Även individualiseringstendenser i de västerländska samhällena hotar institutionernas legitimitet på åtminstone två sätt. För det första utmanar den individcentrerade ideologin auktoritetens avpersonifierade karaktär. Det är inte längre på grundval av institutionens legitimitet som individen får status, utan utifrån sina egna karaktärsdrag. Den karismatiska ledartypen kan ersätta den traditionella, vilket medför risken att institutionens ändamål äventyras, eftersom den blir avhängig sin ledare. När den avpersonifierade dimensionen sätts ur spel blir representationen av det gemensamma också svårare. Problemet med det man kallar identitetspolitik är inte att man ger förfördelade grupper möjlighet att ta del i institutioner, utan att det sker på basis av en framhållen skillnad som försvårar för dessa grupper att representera det gemensamma.
För det andra: de moderna institutionerna bygger i mångt och mycket på att skapa möjlighet för individer att bli fria och oberoende. Som Marcel Gauchet poängterar är institutionerna (främst staten) villkoret för denna frihet. Paradoxen är att ju mer oberoende vi blir varandra, desto mindre tenderar vi att erkänna institutionerna och det gemensamma som nödvändiga för våra frihetskrav. Vi upplever dem i stället som ett hinder.
För Svenska Akademien upphörde avpersonifieringen av auktoriteten när de interna striderna offentliggjordes. Institutionens ändamål fick ge vika för ett egonas krig som om alla plötsligt glömt varför de över huvud taget var där. När dessa intriger uppdagades, tynade den auktoritetsaura som fanns kvar bort. Om Searle och Bourdieu menar att tro står i direkt relation till institution, kan man tillägga att förtroende står i relation till auktoritet. Auktoritet är ett förtroende som har institutionaliserats.
Naturligtvis kan en enskild brista i sina skyldigheter. Man förlorar då förtroendet för den enskilde, men inte nödvändigtvis för institutionen i sig och auktoriteten som representerar den. När man uppsöker en läkare finns initialt ett för-troende, inte för den enskilde som sitter mitt emot en, utan för den institutionella och symboliska väv som auktoriteten ”läkare” vilar i. Om det finns stora brister i uppfyllandet av de skyldigheter som är ålagda auktoriteter, riskerar förtroendet för institutionen som sådan att raseras. En auktoritetskris är en förtroendekris, en misstänksamhet från samhällsmedlemmarnas sida eller en oförmåga hos institutionerna att leva upp till förtroendet, eller (oftast) en blandning av båda. Svenska Akademiens ledamöters utträde ur den avpersonifierade sfären innebar att förtroendet för dem som auktoriteter inte längre var legitim. De satte sin egen heder och överlevnad framför institutionens.
Om det finns stora brister i uppfyllandet av de skyldigheter som är ålagda auktoriteter, riskerar förtroendet för institutionen som sådan att raseras.
En annan ”logik” som riskerar att tränga bort institutioners ändamål är jämlikhetsideologin. En mer jämlik skola kan vara ett ideal – och säkerligen ett medel – men kan inte vara skolans ändamål. Påtryckningar som kan komma att prägla institutionen kan komma inifrån eller utifrån. När det kommer till egalitarismens påverkan på Svenska Akademien var det en kombination. Inifrån, därför att Svenska Akademien sedan länge misstänkts för att inte längre ha estetiska ideal som första prioritet utan politiska. Därtill kommer att dess medlemmar lagt sig till med en inställsamhet som tagit sig uttryck i en antingen teatralisk snobbism eller i en lika konstlad folklighet för att förhålla sig till sin egen position och relation till omvärlden. Utifrån, därför att starka sociala påtryckningar önskat omkullvälta en institution som ansetts förlegad och för att institutionen som sådan bär på något djupt elitistiskt som sårar egalitära känslor. Institutionen var ställd inför det omöjliga, att antingen tillmötesgå de externa påtryckningarna och därmed överge institutionens ändamål eller hålla fast vid något som man själv inte kände sig helt väl till mods med.
Att denna balansgång kunde fortgå så länge beror nog på att man resonerade som anekdoten i filmen Medan vi faller beskriver. Den berättar om en man som ramlar från 50:nde våningen och som under sin färd mot marken, liksom för att försäkra sig, oupphörligt upprepar: ”Än så länge går allt bra.” Det räckte med att en person som inte ingick i Svenska Akademien anklagats för olagliga handlingar för att denna olustiga ekvilibrist plötsligt skulle få svindel.
Det är sorgligt att vi inte längre uthärdar tanken på det sköna, att estetiska kvaliteter inte måste vara synonyma med politiska, att proklamerandet av en högre ordning inte fråntar den vanliga människan hennes grundläggande värde, utan snarare kan berika henne och förse den värld hon tappert försöker orientera sig i med mening. De självförhärligande intentionerna, jämlika, individualistiska och rationalistiska, driver oss allt närmare verklighetens öken, där institutionernas meningsbärande hölje långsamt men säkert demonteras.
Men liksom för den störtande mannen är det inte fallet som räknas för Svenska Akademien, utan landningen.
Humanisters betydelse för samhället
Deras kunskap är väsentlig för våra ödesfrågor Under de senaste åren har det varit lätt att fyllas av missmod om humanioras framtid. men man kan också märka en ny offensiv...
