Inte bara pedagog utan visionär och kulturkritiker

I mer än ett sekel har montessoripedagogiken spelat en betydelsefull roll i skolor runtom i västvärlden. Bakom pedagogiken finns en hel rörelse, vars skapare är Maria Montessori, född 1870 och död 1952. Hon var en synnerligen driftig och intressant person. Hon föddes i Italien och utbildades till läkare i en tid då detta var ytterst ovanligt för kvinnor. Senare kompletterade hon läkarutbildningen med akademiska studier i filosofi, antropologi och psykologi. Montessori kom tidigt att intressera sig för barn som ansågs mentalt handikappade och som ofta levde under socialt svåra förhållanden. I början av 1900-talet startade hon skolor för sådana barn i Roms fattiga kvarter, vilka väckte stor uppmärksamhet på grund av de stora framsteg som barnen mot alla odds gjorde. Den särskilda metod som användes i skolorna kom snart att sprida sig över västvärlden, bland annat genom Montessoris många resor och framträdanden i olika sammanhang. Rörelsen konstituerade sig genom kongresser, tidskrifter och auktoriserade lärarutbildningar. Montessoriskolorna blev många och omfattade snart alla barn i alla åldrar upp till gymnasienivå. 

Det finns en hel del skrivet om Maria Montessori och den pedagogik hon utformade. På svensk botten har idéhistorikern Christine Quarfood behandlat ämnet i ett flertal skrifter. Hon utkommer nu med boken Montessoris pedagogiska imperium – Kulturkritik och politik i mellankrigstidens Montessorirörelse, som behandlar Montessoris verksamhet från omkring 1910 fram till 1930-talets mitt. Den omfångsrika framställningen bygger på ett stort källmaterial, där varje brev och förlaga av intresse för att belysa Montessoris verksamhet har tagits i beaktande. 

En betydande del av boken behandlar hur Montessori förhöll sig till föregångare och i viss mån även till samtida pedagogiska alternativ. Hon var verksam i en tid när pedagogik blev ett självständigt akademiskt ämne och var föremål för många livliga diskussioner. Barn och barns utveckling sattes i centrum på ett annat sätt än tidigare. I Sverige utkom 1901 Ellen Keys Barnets århundrade och översattes till en rad olika språk, bland dessa italienska. Quarfood skriver att det är osäkert om Montessori läste boken, men diskuterar oavsett det likheter och skillnader i förhållande till Keys synsätt. En likhet var en individualiserad uppfattning, enligt vilken barnet betraktades som en person i sin egen rätt snarare än som en ofullgången vuxen. Gemensamt var också föreställningen om att barn utvecklas bäst i frihet från förtryckande auktoriteter. Till skillnad från Key hade dock Montessori en mycket mer positiv inställning till den uppfostran som skedde i skolmiljön, alltså utanför hemmen. 

De första förskolorna i Europa hade grundats vid mitten av 1800-talet och en tongivande gestalt för dessa var den tyske pedagogen Friedrich Fröbel. Denne såg leken som central för att utveckla barns personlighet och någon form av lekpedagogik var vanlig i den tidens förskolor. Montessori utformade sin pedagogik i kontrast till Fröbels tänkande och lyfte fram lärandet på bekostnad av leken. Enligt henne utvecklades barn bäst genom att utforska världen och det kunde de göra om de bara fick de rätta verktygen och bra material att utgå ifrån. Ett nyckelord var självuppfostran, som innebar att barnen skulle ges möjlighet att utveckla sin slumrande potential på egen hand och själva korrigera sämre sidor av sin person. Montessori utformade detaljerade anvisningar för hur detta skulle gå till rent praktiskt och med utgångspunkt i föreställningar om olika stadier i barns utveckling. Med rätt näring skulle barnet formas på bästa sätt och näringen tillhandahölls bäst genom den omgivande miljön och materialet snarare än av läraren.

Mussolini var till en början positivt inställd till pedagogiken och Montessori sökte hans stöd för verksamheten.

 Quarfoods särskilda ärende i berättelsen om Montessori är att lyfta fram det hon ser som försummat i tidigare forskning, nämligen det kulturkritiska och visionära draget i Montessoris tänkande. Att detta inte givits tillräcklig uppmärksamhet kan enligt Quarfood ha med genus att göra, i det att man har tenderat att reducera Montessoris idéer till att handla om den lilla världen i skolan utan relevans för samhället utanför. Det ligger nära till hands att jämföra behandlingen av Montessori med den av Rudolf Steiner, som vid ungefär samma tid utformade den så kallade Waldorfpedagogiken och vars förbindelse med den antroposofiska världsåskådningen har fått stor uppmärksamhet. Att den visionära dimensionen var bärande i Maria Montessoris tänkande visas övertygande av Quarfood. Det samhällsreformatoriska draget kom redan från början till uttryck i viljan att förbättra tillvaron för fattiga barn, men också i Montessoris engagemang i kvinnorörelsen. Dessa hängde dessutom enligt henne intimt samman, eftersom etableringen av bra förskolor sågs som en nödvändig förutsättning för kvinnors inträde i arbetslivet och som ett led i att skapa jämställdhet mellan könen.

Men visionerna gick längre än så. Montessori såg i den nya barnuppfostran fröet till en helt ny samhällsordning. Skolorna kan, menar Quarfood, ses som heterotopier i Foucaults bemärkelse, det vill säga faktiskt existerande platser som fungerade som ett slags korrektiv till den bestående ordningen. I skolorna skulle man se födelsen av en ny människa och i förlängningen av detta ett nytt samhälle. Det var ett fredligt och moraliskt högtstående samhälle som Montessori drömde om. 

I tiden mellan två världskrig var Montessori starkt engagerad i fredsfrågan; i slutet av sitt liv nominerades hon för övrigt vid tre tillfällen till Nobels fredspris. Hon hade en tämligen originell syn på uppkomsten av krig, nämligen att det har sin grund i konflikter mellan barn och föräldrar. Det förtryck som föräldrar utövar mot barn leder, menade hon, till andra former av förtryck, till kriminalitet och i slutändan även till krig. I barnuppfostran ska man därför inte sträva efter att barn ska bli som vuxna, utan i stället uppmuntra den potential som alla barn har att utvecklas till något annat. I den mest intressanta delen av Quarfoods framställning beskriver hon hur det som skedde i montessoriskolornas klassrum antogs vara förebud om en annan och bättre framtid. 

Montessoris idéer stod under mellankrigstiden i ett komplicerat förhållande till den framväxande fascismen i Italien. Mussolini var till en början positivt inställd till pedagogiken och Montessori sökte hans stöd för verksamheten. Quarfood menar att förhållandet var att likna vid ett resonemangsäktenskap, där båda parter drog nytta av varandra, men där de grundläggande skillnaderna efterhand tog ut sin rätt. En förenande tanke var visionen om att fostra barn till starka och frimodiga människor, men det antiauktoritära draget hos Montessori låg långt ifrån den ledarkult som odlades inom fascismen. Det gällde även rörelsens internationella inriktning som skilde sig diametralt från Mussolinis nationalism. 1934 stängdes alla montessoriskolor i Italien och Maria Montessori landsförvisades. 

Med detta avslutas Quarfoods framställning och vi får inte följa Montessoris vidare livsöden, som bland annat ledde henne till Indien, dit hon bjöds in av det teosofiska samfundet. Kopplingen till teosofin finns antydd i Quarfoods bok, men utforskas inte närmare. Det är synd och tyvärr symptomatiskt, eftersom de teosofiska idéerna alltför ofta negligeras trots den historiska betydelse de många gånger har haft. Man anar att så är fallet även när det gäller Montessoris pedagogiska visioner, men detta utreds alltså inte. 

Man får dock konstatera att det överlag är en synnerligen grundlig genomgång av Montessoris idéer och verksamhet som görs av Quarfood och hennes bok kommer att utgöra en självklar referens för framtida forskning i ämnet. Litet undrande kan man vara över att den inte är skriven på ett språk som skulle göra den mer tillgänglig för läsare utanför Sveriges gränser. Helt klart är det en fascinerande historia som berättas och Montessoris tänkande och stora engagemang bör kunna inspirera i en tid som vår, där behovet av nya visioner kring pedagogik och samhälleliga reformer är stora. 

Publicerad i Respons 2018-2