Jacob Wallenberg var inte nazist men närde samma önskan om att utrota kommunismen

I sin recension av min »lite udda bok« Svenska fotspår på vägen till Förintelsen menar Mattias Tydén att jag inte förstått komplexiteten som bestämde dåtidens ledande aktörers handlande i förhållande till den tyska naziregimen. Han skriver sedan:

Komplexiteten kan exemplifieras med en person som bankmannen Jacob Wallenberg, som deltog i de svensk-tyska handelsförhandlingarna [och] uppskattades av den tyska regimen […]. I efterhand har det dock uppdagats att Wallenberg hade nära kontakter med den tyska motståndsrörelsen.

Jag måste erkänna att min analysförmåga inte räcker till för att riktigt förstå denna »komplexitet«. Beträffande Jacob Wallenbergs agerande i förhållande till Naziregimen så är hans allt annat överskuggande gärning den att han var svensk huvudaktör när det gällde att åstadkomma ett ömsesidigt försörjningspolitiskt beroendeförhållande mellan Sverige och Nazityskland. Detta grundläggande faktum begränsade sedan samlingsregeringens handlingsutrymme.

Förbindelserna med Nazityskland skapades på frivillig väg redan i mitten av 1930-talet och stadfästes slutligen genom krigshandelsavtalet i december 1939 och inte – som Tydén i enlighet med den överenskomna liturgin påstår – först i och med blockaden av Skagerack 1940. För denna hans svensk-tyska brobyggargärning hedrades Jacob Wallenberg med »Storkorset av den tyska örnens orden«. Denna höga hedersbetygelse delade Wallenberg med endast två andra svenska brobyggare: storsvenske propagandisten och Hitlerbeundraren Sven Hedin (på dennes 75-årsdag 1940) och Sveriges överbefälhavare Olof Thörnell (också 1940). Ett illustert triumvirat!

Med tanke på den tilltagande antiryska krigshysterin gäller det i dag för en historiker att mer än någonsin svära i kyrkan!

Nu till »komplexiteten« och Wallenbergs roll som antinazist. Han höll inte kontakt med »den tyska motståndsrörelsen« utan med en bestämd yttring av den: den konservativa kretsen kring Carl Goerdeler. Det som utmärkte denna krets i relation till annat motstånd var främst att den inte försökte störta regimen för att göra slut på kriget utan för att – i Wallenbergs anda – avsluta kriget i väst för att kunna koncentrera alla krafter till kriget på östfronten. Wallenberg var visserligen inte nazist, men han delade det krigsmål som både naziregimen och den konservativa kretsen kring Goerdeler prioriterade: att en gång för alla utrota kommunismen.

Jag är faktiskt stolt över att min bok betecknas som »lite udda« av en historikerkollega som brukar hålla sig »inom ramen för den överenskomna liturgin, dvs. det rätta historiska narrativet«, som jag skriver i min bok. Med tanke på den tilltagande antiryska krigshysterin gäller det i dag för en historiker att mer än någonsin svära i kyrkan!

Werner Schmidt är professor emeritus i historia vid Södertörns högskola.

Mattias Tydén svarar:

Med tanke på de tilltagande antidemokratiska tendenserna i världen och på hemmaplan gäller det i dag för historiker att försöka förstå och förklara hur vi hamnat där vi är, och hur vi kanske kan lära åtminstone något från det förflutna. Bland lärdomarna från tidigt 1900-tal finns dem om hur goda intentioner kan leda fel, om hur risker kan underskattas, och om hur svårt det kan vara att ro djävulen iland när man väl tagit honom i båten. Och om vad som kan hända, vilket jag var inne på i recensionen, när staten börjar inskränka demokratin med motiveringen att försvara den.

Många historiker, och andra med för den delen, intresserar sig också för gråzonerna och det motsägelsefulla – kanske även sådant har något att säga oss? Det anser tydligen inte Werner Schmidt, i vars bok det frimodigt målas i svart-vitt med den bredaste penseln. Därav min kritik mot framställningens utelämnande av relevanta fakta om handelsrelationernas förutsättningar (som Skagerackspärren), och om Jacob Wallenbergs person (även en konservativ motståndsrörelse är ju trots allt regimkritisk), allt för att kunna hävda tesen om »de inbitna svenska pronazisternas« makt över krigsårens utrikes- och handelspolitik. Och det var ju bara två exempel i recensionen på Schmidts en smula ensidiga historieskrivning.

Mattias Tydén är docent i historia vid Stockholms universitet.