Japan anser sig behöva rusta för att kunna försvara freden

Under efterkrigstiden blev Japan känt som ett land som brutit med nationalstatens närmast inne­boende besatthet av säkerhet, och i stället fokuserade helhjärtat på ekonomisk utveckling. Den totala omläggningen av nationella prioriteringar efter det förödande nederlaget i andra världskriget kodifierades i Japans konstitution. Fram­för allt konstitutionens Artikel 9 uttrycker att det japanska folket för alltid ska avstå från krig och våldsanvändning som medel för att lösa internationella konflikter och att militära styrkor på land, till sjöss eller i luften inte kommer att upprätthållas.

Även om Artikel 9 till viss del pådyvlades Japan av segrarmakterna – särskilt USA – gav den så småningom upphov till ett slags japansk ”fredsidentitet”. Man kan bara veta vad man är i relation till vad man inte är, och det blev tydligt att japanerna definierade sin egen ”fredlighet” i kontrast till något som uppfattades som dess motsats – framför allt den egna krigshärjade historien, men även de traditionella stormakter som fortsatte att konkurrera om makt och säkerhet under det kalla kriget.

I relation till den krigshärjade historien uppfattade vissa Japan som en förövare, medan en stor del av befolkningen faktiskt även såg det egna landet som ett offer. För den politiska vänstern härrörde offermentaliteten framför allt från de atombomber som i krigets slutskede förintade Hiroshima och Nagasaki. För den politiska högern handlade det snarare om den påstått orättvisa behandling som krigets segrarmakter utsatte Japan för. För en mindre skara var Artikel 9 det yttersta beviset på den försvagning som landet tvingades utstå.

Ganska snart efter krigsslutet omdefinierade USA Japan från fiende till allierad. Fredsavtalet följdes av ett bilateralt säkerhetsavtal och mot bakgrund av Koreakriget inrättade Japan med USA:s goda minne en de facto-armé – de så kallade ”självförsvarsstyrkorna”. Även om Japan inte spenderade mer än en procent av sin BNP på försvar – det är historiskt lågt bland stormakter – borgade landets växande ekonomi ändå för att det så småningom hade en av världens mest välfinansierade militära styrkor.

Japans växande försvar och alliansen med USA var dock hett omtvistade i Japan. För vänstern var de ett bevis för att höger­regeringen inte hade lärt sig något av kriget och för att militarismen åter var i antågande. En liten ­minoritet till höger om regeringen såg däremot försvarssatsningen som helt otillräcklig. Det rådde emellertid konsensus kring att Japan var eller borde vara fredligt. I takt med att Japan blev allt rikare kompletterades denna fredsidentitet med en annan identitet – den som ”ekonomisk jätte”. Att den senare ofta placerades sida vid sida med ”militär dvärg” visar dock hur sammanflätade de två identitetskonstruktionerna var. Sammantaget skapade de även en känsla av att Japan låg i framkant rent utvecklingsmässigt.

Japans ekonomiska styrka kontrasterades vidare mot den ekonomiska svaghet som kännetecknade många utvecklingsländer, inte minst i Asien. Eftersom ekonomisk utveckling förmodades leda till fred, blev det utifrån Japans nationella identiteter naturligt att erbjuda dessa mindre lyckligt lottade grannländer bistånd, investeringar och handel. Det som sedan hände måste betraktas som en framgångssaga. I land efter land började Östasiens ekonomier att växa. I takt med att handel och investeringar ledde till att det ömsesidiga ekonomiska beroendet ökade, minskade också antalet döda i krig i regionen. Sedan 1979 är siffrorna så historiskt låga att vissa till och med talar om en ”östasiatisk fred”.

Så långt verkar det japanska antagandet ha varit korrekt. Men i Japan har olika idéer om vad landet är eller ska vara fortsatt att konkurrera, och både identiteten som ekonomisk stormakt och fredsidentiteten har under senare år utmanats på allvar.

För det första har det inte varit helt lätt för Japan att hantera de senaste två decenniernas ekonomiska kräftgång. Om ”ekonomisk jätte” inte hade varit en viktig beståndsdel i den japanska självbilden hade det sannolikt betytt mycket mindre att Kina passerade Japan som världens näst största ekonomi 2010. Och om Japans höga ekonomiska standard inte hade varit en sådan källa till stolthet hade det på samma sätt sannolikt varit lättare att hantera att ­Japan snabbt sjönk på listan över länder med högst BNP/capita – en lista där Sydkorea nu närmar sig bakifrån. Att grannländerna blir allt mer lika Japan hotar helt enkelt japansk identitet.

För det andra tycker många japaner att det under senare år har blivit ställt utom rimligt tvivel att det verkligen är Japan som är offret och grannländerna som är förövarna. Den kidnappning av något tiotal japanska medborgare under 1970- och 1980-talet, som den nordkoreanska regimen erkände 2002, har varit särskilt påtaglig i denna omförhandling av japansk självbild. Dessutom upplevs Kina men även Sydkorea ha betett sig alltmer aggressivt mot Japan i de pyrande konflikter om omtvistade öar och historiskt medvetande, som sedan länge präglar relationerna.

Den kidnappning av något tiotal japanska medborgare under 1970- och 1980-talet, som den nordkoreanska regimen erkände 2002, har varit särskilt påtaglig i denna omförhandling av japansk självbild.

I kölvattnet av att många japaner har övergivit en tidigare självbild som förövare följer såväl uttryck för historierevisionism som en upptagenhet vid tekniska och legala petitesser i förhållningssättet till de tidigare offren. Japanska premiärministrars återkommande besök till Yasukuni-helgedomen, där själarna efter 2,5 miljoner japanska krigsdöda vårdas tillsammans med själarna efter dömda krigsförbrytare, framstår kanske mest som en fundamental japansk okänslighet inför omvärlden. Det hör dock till saken att helgedomen inrymmer ett museum vars tolkning av kriget inte kan beskrivas som annat än ren historieförvanskning.

Under senare år har vissa tidigare japanska ursäkter utsatts för hård kritik. Särskilt då­varande regeringstalesmannen Yohei Konos erkännande från 1993 att den japanska armén var direkt eller indirekt inblandad i etableringen av fältbordeller, och ibland använde tvång för att rekrytera framför allt ­koreanska och kinesiska sexarbetare, nagelfars nu. En del av den bevisning som låg till grund för hans uttalande har förkastats och de japaner som tidigare gav sitt stöd till erkännandet får nu löpa gatlopp i traditionella och sociala medier.

I grannländerna har känslosamma protester mot Japan avlöst varandra och ibland har de urartat i demonstrationer och regelrätta upplopp. Under långa perioder har kinesiska och sydkoreanska ledare även vägrat hålla toppmöten med sina japanska motparter. I Japan tas dock dessa reaktioner endast som inteckning för att grannländerna, trots sina ekonomiska framgångar, fortfarande är lågt utvecklade. De är ologiska, känslo­samma och aggressiva.

För det tredje har Japan fortfarande en ­fredsidentitet, men alltmer tyder på att landets ”fredlighet” i dag mest kontrasterar mot de aggressiva grannländerna, snarare än mot Japans egen historia. I synnerhet dagens Kina jämförs dock med Japan före och under kriget. Nu är tongångarna sådana att fred är något som måste försvaras aktivt. Detta är den huvudsakliga innebörden av premiärminister Shinzo Abes begrepp ”positiv/proaktiv pacifism”.

Det är med utgångspunkt i denna förändrade förståelse av fred – som något som ytterst måste säkras med våldsmakt – som japanska beslutsfattare har motiverat ett närmare försvarssamarbete med USA. Under det kommande året antas Japan och USA dessutom sluta ett nytt avtal för att tydliggöra försvarsalliansens globala räckvidd. Det är också med utgångspunkt i denna förståelse av fred som Abe-regeringen för första gången på flera decennier har antagit en försvarsbudget som överskrider det tidigare enprocentsmålet. Den nya fredsförståelsen har också möjliggjort en massiv satsning på Japans kustbevakning, vilken den amerikanska statsvetaren Richard Samuels för några år sedan beskrev som ”en andra flotta”. Det är också denna förändrade förståelse av fred som har gjort att det har verkat rimligt att rusta upp den japanska flottan med en antal helikopterjagare – i praktiken mindre hangarfartyg. Slutligen vädjade Abe-regeringen till Japans särskilda ansvar för ­freden, när den sommaren 2014 lät omtolka Artikel 9, så att japanskt deltagande i kollektivt själv­försvar ska kunna bli verklighet.

Självklart är det så att om Japans tidigare fredsidentitet inte längre spelade en viss roll så skulle Abe inte ha behövt knyta an till den i sin omläggning av japansk säkerhetspolitik. Men den japanska politiska kartan har ritats om ganska ordentligt under de senaste tjugo åren, och de vänsterpartier som tidigare representerade en mer ortodox tolkning av Artikel 9 är sedan länge marginaliserade både i parlament och offentlig debatt. I stället har den ”politiska mitten” flyttats långt högerut, och i dag stödjer en merpart av landets parlamentsledamöter den begreppsförskjutning som Abe har iscensatt.

Förmågan att försvara fred aktivt – att kunna kriga om det är nödvändigt – är för Abe och de flesta andra japanska beslutsfattare det som definierar ett ”normalt land”. Dessutom finns i dag en högljudd opposition till höger om Abe, som anser att ­Japan helt bör överge freds­tanken och att målsättningen heller inte bör vara att bli ett ”normalt land”. Dessa politiker och debattörer anser snarare att Japan ska sträva efter att bli ett ”starkt”, ”korrekt” eller ”vackert” land – det senare uttrycket lanserades faktiskt av Abe själv i en bok från 2006.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det inte fanns en helt dominerande japansk identitet under det första halvseklet efter kriget och att en sådan ­heller inte finns i dag. Olika konkurrerande identitetskonstruktioner har dessutom varit mer eller mindre desamma hela tiden. Det är dock anmärkningsvärt hur balansen mellan dessa sakta men säkert har förskjutits. Japan har fortfarande en freds­identitet, men av denna följer inte längre ekonomiskt samarbete med grannländerna som den mest naturliga handlingslinjen.

I ljuset av Japans förändrade fredsidentitet förefaller det i stället mest logiskt att rusta upp för att kunna försvara freden. Japan har dessutom tvingats överge sin identitet som ”ekonomisk jätte”, men känslan av överlägsenhet gentemot grannländerna består. Exakt vilka konsekvenser denna förändrade identitetskonstruktion kommer att få för relationerna i Östasien är det svårt att sia om, men en kvalificerad gissning är att den kommer att ge upphov till fler ”säkerhetsdilemman” mellan Japan och dess grannar.

Publicerad i Respons 2014-6