Japan räddade den amerikanska stilen

Ingen annan nation omfamnar amerikansk klädstil med sådan entusiasm som Japan. Snitt, material och mönster har kartlagts i detalj. Mängder av Second Hand har transporterats över havet och lagt grunden till en handel med denim. Ökad efterfrågan och gamla hantverkstraditioner gör i dag Japan till en oöverträffad exportör av ett Amerika som inte längre finns.

När jag för mer än fyrtio år sedan köpte min första Lee-jacka förstod jag inte att den tillhörde den sista generationen i sitt slag märkt Union Made in U.S.A. Det var den definitiva Riders-modellen som hade patenterats i slutet av 1940-talet och som genom sin stöddiga look, sina rundade snedställda bröstfickor och metallknappar med relieftext snabbt svingade sig upp på både filmens och popkulturens stjärnhimmel. Liksom byxorna med samma namn var den en given del av garderoben som skänkte bäraren en särskild sorts magi. Men efterkrigstidens textilkris slog också hårt mot jeansens eget hemland. Faktorerna som sedan vilda västerns dagar hade möjliggjort en hel värld av slitstarka kläder för cowboys, arbetare och bönder förlorade bärkraft. Kvar blev ett utarmat utbud, försämrad kvalitet och några dominerande varumärken som överlevde genom storskalig marknadsföring och utlokaliserad produktion. Med nedläggningen 2017 av textiljätten Cone Mills mest legendariska denimfabrik i Greensboro, North Carolina, tystnar ljudet av över ett sekels slamrande vävmaskiner. De nuvarande ägarna fortsätter visserligen att vara verksamma i Mexiko och Kina, men utsikterna för en i längden hållbar och i samtliga led inhemsk tillverkning av det mest inhemska har troligen nått sin slutpunkt.

Ändå visar historien att Japan inte bara blev det land som absorberade den amerikanska stilen utan även dissekerade den, systematiserade den, förädlade den och spred den tillbaka till Väst.

Man kan tycka att ett land som Japan inte borde vara ett givet centrum för kulten av det amerikanska. Striderna under andra världskriget var sällsynt brutala, fientligheten inbegrep rent religiösa dimensioner och slakten kulminerade med atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Kapitulationen och den nationella förödmjukelsen var total. Ändå visar historien att Japan inte bara blev det land som absorberade den amerikanska stilen utan även dissekerade den, systematiserade den, förädlade den och spred den tillbaka till Väst. Konstnärer, designers och modeskapare har sedan länge fängslats av japanernas speciella förmåga att tolka yttre influenser och göra dem till något eget. I ett mer undanskymt hörn har samlare och Denim Heads under decennier lärt sig att de också tillverkar oändligt mycket bättre och mer ”genuin” Americana än amerikanerna själva. Ironiskt nog går det att hitta incitamentet till ametora (japansk kortform för ”American Traditional”) i oppositionen mot de strikt standardiserade och västerländskt påverkade klädkoder som introducerades i samband med Meijirestaurationen. Efter att den amerikanske kommendören Perry hade tvingat japanerna att öppna sina hamnar 1854 inleddes den omtalade modernisering som skulle förvandla landet från ett slutet örike i världens utkant till en potent militärmakt och även under en period ett dominerande östligt imperium. Nya samhällsstrukturer och nya vanor krävde nya kläder. Armén imiterade Frankrike och flottan Storbritannien. Studenterna vid Tokyos kejserliga universitet påbjöds att bära gakuran, en svart högt skuren skoluniform som fortlevt till denna dag. Runt det förra sekelskiftet anammade den urbana medelklassen anonyma brittiskinspirerade kostymer av samma typ som i Väst. Men somliga var långt ifrån nöjda.

Den avgörande fasen i ametoras historia kan läsas som en biografi över en enda man vid namn Kensuke Ishizu (1911–2005). Ishizu var son till en framträdande pappersgrossist i Okayama, rastlös dandy, nytänkare och fenomenalt driven entreprenör, som råkade befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle och som genom händelsernas spel också blev den ledande kraften bakom den klädstil som i Japan kallas aibii efter The Ivy League, alltså benämningen på de mest prestigefyllda universiteten i USA. Meningen var att den unge Ishizu skulle överta faderns företag, men redan i tonåren utvecklades hans intresse för stil till ren besatthet. Tack vare familjens ställning kunde han som student skickas till Tokyo där han tog tillfället i akt att odla en extravagant livsföring med egen bil, skräddarsydda kostymer av senaste snitt och vilda nätter på olika danspalats. Mobo och moga – ”Modern Boys” och ”Modern Girls” – angav under några år tonen i stadsdelen Ginza, tills myndigheterna satte ned foten.

I den stora världen pågick dramatiska förändringar. Japans expansion i närområdet förde somliga landsmän i riktning västerut. Personlig vantrivsel med det alltmer militariserade samhällsklimatet och vad som visade sig vara falska rykten om ett oönskat faderskap fick Ishizu att flytta till Tianjin i närheten av Peking. Den gamla hamnstaden var under mellankrigstiden en internationell träffpunkt för människor av vitt skilda ursprung, från britter till olika europeiska emigrantgrupper. Ishizu erbjöds möjlighet att verka i en förstklassig herrekipering, tog intryck av de människor han lärde känna och utökade i förbifarten sina språkkunskaper. Kriget avbröt emellertid hela verksamheten och den avvecklades 1943. Ishizu hamnade själv i flottan och vid krigsnederlaget fanns inget mer för honom att skaffa i Kina. Han internerades och vid hemkomsten stod Japan redan under amerikansk administration. Landet var ödelagt och det rådde till en början brist på allt.

Mötet mellan besegrade och besegrare skapade många och högst olikartade kontaktytor och det var förmodligen ingen slump att just prostituerade under detta modemässiga vakuum fungerade som förmedlare av nya influenser. Med sina unika erfarenheter från Tianjin och sin förståelse för japanernas hunger efter amerikanskt välstånd stakade Ishizu ut planerna för hur den framtida mannen skulle klä sig. Mot sig hade han visserligen de förhärskande klädkoderna, det faktum att kostymer syddes av skräddare och den kvardröjande föreställningen att mode var en angelägenhet för kvinnor. Under loppet av några år lyckades han trots det öppna eget, grunda märket VAN och bli en tongivande röst i det nystartade modemagasinet Otoko no Fukushoku (senare Men’s Club).

Precis som på många andra ställen i världen präglades den japanska efterkrigstiden av en babyboom. I takt med att Japan återfick sin frihet, ekonomin växte och de massmediala verktygen förbättrades, insåg Ishizu de enorma potentialer som vilade i ett ungdomsmode. Möjligheten att få utmana och konkurrera med den överallt förekommande skoluniformen förde honom dessutom tillbaka till de egna tonåren. Redan under sin sista tid i Kina hade han mött och blivit vän med en amerikansk officer som studerat vid Princeton. Ishizu bar med sig vad han fått höra om den raffinerade nonchalans som präglade campuslivet och intrycken ventilerades under påverkan av de alltmer intensiva kontakterna över havet. I slutet av 1959 företog han till sist själv en studieresa till elituniversitetet i New Jersey. Föreningen av högtidlig gotisk arkitektur och studenternas avspända men eleganta sätt att klä sig avvek både från det samtida Amerika och naturligtvis även från Japans egna utbildningsanstalter. Resan förevigades i Men’s Club våren 1960 under rubriken ”Profile of Princeton University”. Den basgarderob som framträdde bestod av en slank mörk tre knappars Blazer eller Sack Suit alternativt en Team Jacket, Chinos, flanellbyxor eller Shorts, Button-down-skjorta, Loafers och något stickat. Det mesta var färdigsytt i tvättåliga naturmaterial som kunde slitas snyggt.

Ishizu sökte hjälp av den yngre generationen och värvade en mindre grupp jazzentusiaster som redan var besatta av Ivy. Tillsammans finkammade de internationella tidskrifter, reklam och affärer med begagnade amerikanska kläder på jakt efter de rätta influenserna. Avsikten var inte att skapa ett mode utan ett helt sätt att leva. Ivy skulle anpassas till varje enskilt tillfälle och kodifieras till ett system med en uppsjö anvisningar och illustrerade guider. I USA var de aktuella plaggen varken särskilt kostsamma eller svåråtkomliga. I Japan var motsvarigheterna till en början exklusiva och därför reserverade för ett fåtal. Marknadsföringen var avgörande och Men’s Club fungerade både som bibel och plattform för Ishizus eget varumärke. Uppstickaren Heibon Punch breddade ytterligare målgruppen med bilreportage, karriärtips och grafiskt nyskapande omslag. Nätverk av lokala butiker över landet använde magasinens innehåll som riktmärken och underlag för beställningar. Radio- och tv-program förekom där kretsen kring Ishizu medverkade med expertråd. Motståndet från föräldrar, myndigheter och till och med polisen växte dock till oroande styrka. Precis som med mellankrigstidens mobo och moga utvecklades nämligen också en skandalomsusad subkultur i skuggan av Ivy kallad miyuki-zoku. Tokyo hade tilldelats de Olympiska spelen 1964 och landets ansikte utåt skulle äntligen återupprättas. Månaderna före spelens invigning genomfördes därför razzior i Ginza mot de underligt klädda sprättarna i Kennedy-frisyr.

Detta hindrade emellertid inte Ishizu från äran att få designa den japanska olympiatruppens röd-vita dress, självklart i Ivy-inspirerad stil. Han anlitades även av Tokyopolisen som medlande ”kultfigur” i kontakterna med de bångstyriga ungdomsgängen och undervisade dem högtidligt om Ivys sanna innebörd. Han lyckades verkligen få dem att stanna hemma (åtminstone för en tid) och på köpet erbjöds han så småningom uppdraget att formge polisernas egna uniformer. För att ytterligare försäkra sina landsmän om sina hederliga intentioner lät Ishizu utrusta en påkostad och närmast vetenskaplig expedition till de verkliga Ivy-universiteten i USA. Syftet var naturligtvis att demonstrera att stilen var vedertagen bland högutbildade amerikaner och inte enbart – som många japaner fortfarande trodde – i Tokyos myllrande shoppingdistrikt.

Under sitt arbete förbluffades teamet av att de amerikanska studenterna sällan levde upp till den estetiska standard som man själv formulerat. Den begynnande studentrevolten med sin counterculture och sitt motstånd mot Vietnamkriget bubblade redan under ytan och med den följde en helt egen uppsättning attribut och attityder som inom kort skulle omkullkasta allt som varit. De samlade observationerna resulterade likväl både i en film och i en bok med stort genomslag (”Take Ivy”) och VAN fick snart konkurrens av en hel rad imiterande varumärken. Kensuke Ishizu och hans medarbetare hade tveklöst satt scenen för hur man introducerade och marknadsförde amerikansk stil i Japan.

1968 utmanade och omstöpte ametora från flera håll. Kritiken mot den tilltagande materialismen och jakten på framgång blandades med ilskan över den amerikanska närvaron i landet och stormaktens asiatiska interventioner. Envisa rykten gjorde gällande att CIA ägnade sig åt modeorienterade påverkanskampanjer för att styra den japanska ungdomen. Avståndstagandet ledde till en estetisk och social omvälvning av liknande snitt som i Väst. Men om tyngre droger hörde till undantagen var marxismen desto mer aggressiv. Japan exporterade under några år dödlig terrorism. Förmodligen var det just därför som vänstervågen aldrig fick någon bredare förankring. Snarare var det andra sidor av tidsandan som vann terräng. Längtan tillbaks till naturen lockade en tätbefolkad industrination som på kort tid dragit på sig luftföroreningar av hälsovådliga proportioner. Framväxande ekologism och upptäckten av Steward Brands beryktade Whole Earth Catalog ledde under 1970-talet till intresset för både vildmarksliv, kaliforniska utomhussporter och det minutiösa katalogiserandet av en rustikare sorts Americana. Trotsiga energier väcktes samtidigt till liv bland Rollers med sina skinnjackor, Pompadour-frisyrer och smala jeans. Yankii-stilen hade sitt ursprung inom arbetarklassen och inspirationen kom från stökiga G.I.’s under ockupationsåren och mindre laglydiga subkulturer på båda sidorna av havet. Frikopplad från USA muterade den stundtals till mer extrema uttrycksformer med MC-gäng prydda i flygaroveraller och tabubelagd militär symbolik. Harajuku-butiken Cream Soda erbjöd på sitt håll ett mer publiktillvänt utbud till den tidens internationella rockelit.

I skuggan av den amerikanska textilindustrins rationalisering mognade insikten att det var något alldeles särskilt med äldre jeans.

1980-talets japanska högkonjunktur fick inte bara den stilmässiga pendeln att slå tillbaka utan skapade också en vändpunkt i relationerna med omvärlden. Den teknologiska utvecklingen skenade. Rese- och konsumtionsvanor förändrades drastiskt. Med ens blev det möjligt att handla amerikanska varumärken direkt på plats eller i expanderande centra som Tokyostadsdelen Shibuya. Japanska producenter hamnade i bakvattnet eller gick i konkurs (VAN upphörde för gott 1984). Närsynt inventerande vägledare som Men’s Club, Popeye och Made in U.S.A. hade redan skärpt konsumenternas medvetenhet och gjort dem rejält kräsna. Ivy återkom i olika former och avknoppningarna Preppy och amekaji var populära trender bland landets unga. Japans egen yuppie-era beredde naturligtvis också vägen för Västvärldens alla designermärken, samtidigt som en rad japanska modeskapare gjorde succé i Paris. Men när bubblan sprack 1991 var excessernas tid förbi. Ett par viktiga tendenser överlevde emellertid som rätt kombinerade skulle få stor betydelse för framtiden: fäblessen för exklusiva varumärken och för American Casual. Under 1990-talet utvecklades Japan till världens mest sofistikerade marknad för Street Wear. Klädmärken som A Bathing Ape med logotypen hämtad från kultfilmen Planet of the Apes förvandlade för första gången ametora till en dundrande exportindustri med målgrupper i både USA, Europa och övriga Asien. Magnituden ökade ytterligare genom samarbeten med multinationella företag och flera av musikindustrins största namn. Butikskedjan UNIQLO har på ett mer strömlinjeformat vis populariserat Casual-konceptet med runt nittonhundra försäljningsställen i fyra världsdelar. (Grundaren Tadashi Yanais far var lokal VAN-franchisetagare i industristaden Ube. När den åldrade Kensuke Ishizu i sin tur besökte en UNIQLO-butik sa han: ”Det här är vad jag ville göra!”)

En annan och mer komplex sida av ametoras globala spridning kan spåras tillbaks till den antikvariska fixeringen vid det autentiska USA som tagit fart under 1960- och 1970-talet. Det konstanta studiet av etikettering, snitt, material och även materialens sätt att åldras utvecklade inte bara ett enastående kvalitetstänkande utan också en världsunik Vintage- och Replica-kultur. I skuggan av den amerikanska textilindustrins rationalisering mognade insikten att det var något alldeles särskilt med äldre jeans. Långsammare skyttelförsedda vävmaskiner i kombination med traditionellt ringspunnen bomull hade gett upphov till en mer levande textur, ett kontrastrikare slitage och den återkommande vita stadkant som syntes på de uppvikta byxbenen. Andra detaljer som de nitförstärkta bakfickorna på LEVI’S 501XX (en finess som i sin sista övertäckta form försvann runt 1966) förstärkte känslan av att något gått förlorat.

Den japanska hungern efter äkta guldåldersjeans framkallade en accelererande efterfrågan decennierna före millenniumskiftet. Speciellt skolade denimjägare med förmågan att känna igen årgångar, exklusivitet och potentiellt värde tog sig över havet och började metodiskt dammsuga bortglömda lagerlokaler, avlägsna landsortsbutiker och Thrift Stores i vad anses vara den enskilt största förflyttningen av kläder från USA till Japan. Oanvända produkter stod högst på listan, följda av allehanda rariteter i varierande skick. Det amerikanska samhällets slit-och-släng-mentalitet försvårade inledningsvis förståelsen för de ärvda skatterna. Uppståndelsen mobiliserade dock snart infödda konkurrenter med egna nätverk och kunder. Runt två tredjedelar av all betydelsefull amerikansk Vintage beräknas i dag ha hamnat i japanska händer, samtidigt som det överlägset bästa utbudet av antika och ”semiantika” jeans finns i Tokyo.

Vintage-marknadens hausse och svårigheterna för i synnerhet unga att finansiera ett mer seriöst samlande stimulerade ambitionen att i stället rekonstruera det förgångna. Textilframställning och indigofärgning har uråldriga anor i Japan. Men den kompletta produktionsprocessen bakom jeans förblev till en början oklar och den första generationens tillverkare föredrog därför att importera både tyg och blixtlås från USA. Det ser ut som en tanke att just Okayama utvecklades till Japans denimcentrum. Textildistriktet Kojima hade före de syntetiska materialens genombrott stått för en stor del av landets skoluniformer! Uppbyggnaden av ett ”musealt” hantverk med de bästa råvarorna och de mest lämpade vävmaskinerna gjorde tillsammans med banbrytare som ”The Osaka 5” de japanska jeansen till en lysande succé. Andra har följt i spåren med Workwear från det förra sekelskiftet, Greaser-mode från 1950-talet eller kompletta kopior av den forna segrarmaktens alla uniformspersedlar och flygarjackor (vilket i förbifarten erbjuder en demilitariserad nation att odla sin machismo i den före detta fiendens skrud).

Som i en omvänd läroprocess har kulten av ametora också lappat ihop något av den amerikanska klädbranschens förlorade självförtroende och tills vidare tryggat existensen för flera Heritage Brands. Levi’s upprättade under 1990-talet en egen Vintage-linje med hyfsat tillverkade reproduktioner av sina äldre modeller (bruket av japansk denim i vissa av dem kan mycket väl tillta nu när de traditionella leveranserna från Cone Mills upphör). Flera av USA:s främsta skomärken äger japanska filialer som säljer limiterade och mer ”amerikanska” varianter av produkterna än vad som är fallet på hemmaplan. De japanska magasinen fungerar numera som kombinerade instruktionsböcker och reklampelare långt bortom landets gränser. Tidskrifter, bloggar och internetfora i Väst stöter och blöter dagligen olika aspekter av ametora. I förbifarten stimuleras den världsomspännande e-handeln som avsevärt förenklats med hjälp av Rakuten International, lokal Proxy-service och Google Translate.

Halvseklet efter att Kensuke Ishizu utrustade sin bejublade expedition till Amerika skulle kanske till slut kunna betraktas som en serie trohetseder till, uppror mot och omtolkningar av hans egna idéer med honom själv i rollen som en modern sensei, en japansk läromästare med fokus på den amerikanska stilens form, dess egen kata. Men vad händer när Japan en gång för alla ”avkodat” den och lärt sig alla dess hemligheter, när intresset inte längre är lika stort för ”autenticitet” eller ”historia” eller ens för USA? Ja, också de frågorna kan vara värda att ställa och kommer säkerligen att fortsätta engagera trendtydare från jordens alla hörn. Än så länge erbjuder i alla fall ett mindre antal japanska producenter sina helt nyfabricerade versioner av den definitiva Lee Riders-jackan som jag en gång köpte i min barndom. In i minsta lilla söm.

Publicerad i Respons 2017-6