Judiska krigsveteraner slogs med brittiska fascister

Tjugoåriga blonda Wendy Turner var inte judinna men en brinnande antifascist som infiltrerade fascisterna, först som sekreterare men sedan med att ”ligga runt” med olika fascistledare för att få mer information. Men så råkade hon stöta på fyra kvinnor från den antifascistiska grupp 43 hon själv i hemlighet tillhörde. De såg henne bara som älskarinna till en av fascistledarna utan en aning om att hon var deras egen spion. De ”slog henne sönder och samman”. Wendy försvann och återfanns först trettio år senare på ett mentalsjukhus i Kent. Därpå ”satte hon en plastpåse över huvudet och tog sitt eget liv.” En stupad hjälte i den antifascistiska kampen? Eller ett trasigt och utnyttjat offer i en sektstrid? Svaret ger sig inte självklart ur Daniel Sonabends skildring av den i huvudsak judiska Grupp 43:s gatustrider mot brittiska fascister i Londons East End åren efter andra världskriget.

Oswald Mosley, den brittiska fascismens legendariska ledare, som i början av 1930-talet samlat tiotusentals svartskjortor till väldiga möten och marscher, försökte under de första efterkrigsåren återsamla sina gamla kämpar. Liksom han själv hade många varit internerade under de första krigsåren; med freden var det dags att förena den fragmenterade rörelsens olika grupper och småführers till ett nytt gemensamt parti. Vintern 1946–47 var, skriver Sonabend, en av de svåraste Storbritannien upplevt under 1900-talet. Segerglädjen från våren 1945 tycktes begravd under bränslekris, utkylda hem och stängda fabriker, livsmedelsbrist och massarbetslöshet i ett England, där ruinerna från blitzen ännu inte röjts undan och bostadsbristen var svår. Samtidigt knakade det nyss så mäktiga brittiska imperiet i fogarna, medan konservativa samhällsgrupper fruktade Labourregeringens socialistiska retorik och reformprojekt.

I gathörn och på andra offentliga platser, särskilt i Londons folkliga East End med stor judisk befolkning, började Mosleys anhängare återkomma med portabla talartribuner från vilka de antisemitiska och fascistiska budskapen åter ljöd. Striderna i det brittiska mandatet Palestina, där judiska grupper inlett väpnad kamp mot brittisk militär för självständighet spetsade till läget. Antisemitiska stämningar som tidvis varit starka tycktes återuppväckas när folksamlingarna kring talarstolarna växte.

För en grupp demobiliserade – och dekorerade – judiska krigsveteraner som stridit mot Nazityskland till lands, sjöss och i luften var den fascistiska återkomsten oacceptabel. Labourregeringen såg återställandet av mötes- och yttrandefrihet efter krigsårens inskränkningar som centralt, och avvisade kraven på förbud. Hade veteranerna då stridit förgäves? Var folkmordet på Europas judar glömt?

Beslutna att själva stoppa den fascistiska återkomsten började veteranerna angripa gatumöten, verbalt genom häckling men också handgripligt genom att ställa till slagsmål bland åhörarna och storma talarstolarna, allt för att förmå polisen att upplösa sammankomsten med hjälp av ordningsstadgan. Vad som inledningsvis var spontana aktioner av upprörda judiska ex-militärer kom i september 1946 att förvandlas till ett närmast paramilitärt antifascistiskt kommando, när 43 unga judiska veteraner beslutade att organisera sig för att sätta stopp för den fascistiska reorganiseringen.

I kontrast till och i upprörd kritik mot de etablerade judiska organisationerna, inklusive den officiella judiska veteranorganisationen Association of Ex-Jewish Servicemen (AJEX) och Jewish Defence Council (JDC) som valde att inte störa fascisternas gatumöten utan hålla sina egna, rustade sig Grupp 43 för att fysiskt kämpa ned och driva bort alla fascistiska försök att erövra plats i det offentliga rummet. Bara tio år tidigare hade den legendariska drabbningen vid Cable Street i östra London ägt rum, när hundratusen demonstranter från arbetarrörelsen och de judiska kvarteren stoppat tretusen svartskjortor från att marschera genom stadsdelen. Tusentals polismän lyckades inte bana väg för marschen och än i dag minner en plakett på platsen om slagordet ”They shall not pass”, kopierat från det då inledda motståndet mot den spanska fascismen, ”No pasarán!”.

Bakom termen ’måttligt’ avtecknar sig emellertid en extremt våldsam verklighet som bar prägel inte bara av de judiska veteranernas militära erfarenheter, utan även av brutaliteten i dåtidens East End.

Om Cable Street den gången tycktes ha stoppat upp Mosleys vidare frammarsch, skulle inte heller hans senare försök få passera. I Sonabends framställning får vi – i minsta detalj – följa hur Grupp 43 gick från att vara en lösligt sammansatt grupp av judiska krigsveteraner, som mer eller mindre planlöst försökte bryta upp små fascistmöten till en disciplinerad organisation på som mest kanske tvåtusen medlemmar i London med ledning, lokalgrupper, ansvarigheter och en alltmer sofistikerad underrättelsetjänst med infiltratörer ända upp till Mosleys personliga livvakt. Det hela finansierades genom enskildas bidrag från judiska familjer och från affärsmän och företag vilka i tysthet stöttade motståndet mot antisemitism.

Hur den fascistiska agitationen tedde sig, vilka teman som återkom – från angrepp på ”judiska svartabörshandlare” och finanshajar till ”judisk kommunism” och ”judiska terrorister i Palestina” – hur och var fascistmötena regisserades med försök att både tränga in i östra Londons fattiga arbetarkvarter med ”Elefanten” – en bepansrad högtalarbil – och bland västra Londons medelklass eller studenter i Oxford, skildras utförligt, för att inte tala om galleriet av rivaliserande fascistledare på olika nivåer liksom av särskilt minnesvärda råskinn.

Men än utförligare följs Grupp 43:s noggrant planerade attacker på mötesvakter, talare, podier, bilar, tryckerier, tidningsförsäljare och enskilda fascister på stan eller i deras egna hem. ”Skada inte döda”, sägs ha varit gruppens måtto, vars metoder betecknas som ”måttligt bruk av våld” för att hindra fascismens efterkrigsfrö att slå rot. Bakom termen ”måttligt” avtecknar sig emellertid en extremt våldsam verklighet som bar prägel inte bara av de judiska veteranernas militära erfarenheter, utan även av brutaliteten i dåtidens East End. Bland judiska ungdomar som anslöt sig låg ofta svåra erfarenheter av att ha misshandlats på skolgårdar, bakgator och i PUBar, överrösta av antijudiska glåpord. 

Till skildringens angelägna påminnelse hör att det brittiska imperiet inte utkämpade världskriget för judarnas skull. Antisemitism i olika samhällsskikt var inte oförenlig med de brittiska krigsmålen och kunde länge samexistera med patriotiska förkunnelser. Inte minst kom detta till uttryck när den sionistiska stridsgruppen Irgun i Palestina kidnappade och dödade brittiska officerare och sprängde Hotel David, det brittiska mandatets högkvarter i Jerusalem i luften sommaren 1946, med nära hundra dödsoffer. 

Det upptrappade våldet mellan Grupp 43:s anhängare och den rekonstruerade fasciströrelsen passerade sin kulmen våren 1948. Då hade Oswald Mosley hösten innan för första gången sedan krigsåren framträtt offentligt och deklarerat bildandet av sitt nya parti, Union Movement. Ett försök att tala offentligt på första maj 1948 vid Ridley Road dränktes av häckling och i den efterföljande marschens katt-och-råtta-lek mellan fascister, motdemonstranter och polis lyckades till sist en liten grupp av Mosleys män ta sig igenom, ”genomblöta, blåslagna, nedblodade, många med kläderna sönderrivna eller nedfläckade av rutten frukt”. Men då befann sig den hastigt uppflammande fasciströrelsen redan i nedgång och sönderfall på grund av inre splittring, avhopp och minskad tillströmning. I början av juni ansåg sig Grupp 43 fira ”sin största seger” genom att fullständigt slå sönder ett försök av Union Movement att genomföra en marsch till stadsparken The Level i badorten Brighton. 

Fram till 1950 ägde ännu ett antal skärmytslingar rum, men när Mosley året därpå lämnade Storbritannien hade hans rörelse i praktiken upphört. Det hade också Grupp 43 gjort, som formellt upplöstes i juni 1950; medlemmarna manades att ansluta sig till AJEX. Rester av det fascistiska försöket spelade i form av enskilda aktörer en viss roll i kravaller mot invandrare i slutet av 1950-talet och som länkar till efterkommande vitmaktrörelser. På motsvarande sätt överfördes erfarenheter – och arkiv – från Grupp 43 till 1960- och 70-talets antinazistiska brittiska aktivistmiljöer och tidskriften Searchlight med fortsatt underrättelseverksamhet av Grupp 43:s slag, i Sverige kanske mest känt genom framlidne Stieg Larssons verksamhet.

Daniel Sonabends Vi krossar fascister är bitvis medryckande och spännande som ett slags politisk thriller i utomparlamentarisk skumraskmiljö. Men det bör understrykas att arbetet handlar om ett äreminne som byggts på intervjuer med något dussintal åldrade deltagare, stolta över sin historia. Här finns också källor i form av rättegångshandlingar, polisrapporter, brev och en föregångares biografi, Morris Beckmans. Han var en av gruppens ledare och utgav 2014 den självbiografiskt präglade The 43 Group – Battling with Mosley’s Blackshirts varifrån en del av kampskildringarna hämtats (och ibland ifrågasatts i detaljerna). En antydan om hur Sonabend gått till väga skymtar i slutordets tack till ett av vittnena, Jules Konopinski som tillhörde gruppens yngsta medlemmar när det begav sig: ”varje gång vi samtalade så kom Jules ihåg ytterligare en fantastisk anekdot om gruppen.” 

Och kanske just det tillhör bokens svagheter. I överflödet av anekdoter och detaljer om slagsmål, misshandel, stenkastning och polisingripanden, vem som pucklade på vem eller fick en betongklump i skallen, tenderar försöket att begripliggöra ett stycke angelägen historia att förvandlas till pojkbokslitteratur i vilken våldet förskönas. Att Sonabend ursprungligen avsåg att göra en film kanske kastar ljus över resultatet där själva skeendet tros tala sitt eget språk, men med minimal historisk kontext, analys och reflektion.

”Slaget om The Level”, Grupp 43:s ”största seger” där fascisterna fick stryk i Brighton sommaren 1948, framställs som början på slutet för Mosleys rörelse. Härtill, skriver dock Sonabend, började det brittiska folkets levnadsvillkor förbättras och mandatet i Palestina upphörde ”så att den judiska gemenskapen där inte längre befann sig i krig med Storbritannien.” Men sådana förändringar var ju av en helt annan dimension än några hundra fascisters och antifascisters slagsmål på en brittisk badort. Inledningen av det kalla kriget medförde också att radikal antikommunism av Mosleys typ kunde flytta in i den etablerade politiken utan att behöva slåss på gatumöten. Där efterkrigstidens maktblock etablerades tonade utrymmet i marginalerna bort.

Bidrog kanske dessa oupphörliga angrepp på möten och talarstolar till att skapa efterfrågad spänning och dramatik kring fascismens comeback?

Sonabends äreminne över Grupp 43:s kamp tycks även hindra honom från självkritisk eftertanke kring våldsstrategins följder. Bidrog kanske dessa oupphörliga angrepp på möten och talarstolar till att skapa efterfrågad spänning och dramatik kring fascismens comeback? Antagligen hörde den kritiken till övriga judiska organisationers avståndstagande från Grupp 43, liksom oro för att våldet skulle underblåsa antisemitism. Det är alltså samma typ av konventionella invändningar som så ofta diskuterats i vår egen samtid när Antifascistisk aktion (Afa) eller andra antifascister försökt tysta nynazister och rasister med våld. Men om det förblir läsaren okunnig eftersom argumenten från AJEX eller JDC inte redovisas eller diskuteras. Däremot framskymtar en besvikelse från den fascistiska sidan när deras möten och marscher inte attackeras, ja så till den grad att fascister i hemlighet tycks ha underrättat Grupp 43 om sina planer för att inte mötas av tystnad.

Att den typen av diskussion lyser med sin frånvaro kanske förklaras av det lilla, närmast programmatiska efterord som anger bokens ärende: att inför den yttersta högerns marsch runt om i världen på 2000-talet, lyfta fram exemplet Grupp 43 med två huvudsakliga lärdomar. Den första är att ”fascism är våldspolitik” och att fascisterna ”måste besegras på deras egen hemmaplan” genom att ”slå dem dubbelt så hårt”. Den andra är att inte låta antifascism splittras av olika politiska eller andra åsikter om vilket samhälle vi vill ha. 

En annan ståndpunkt kunde ju vara att vi tvärtom just genom demokratisk oenighet utvecklar ett bättre samhälle som utan gatuvåld berövar fascism dess grogrund. Det hindrar dock inte att Daniel Sonabends skildring av de judiska krigsveteranernas kamp utgör ett tänkvärt bidrag till antifascismens – och fascismens – historia. 

Publicerad i Respons 2022-1