Kampen mot terrorister måste inriktas på deras världsbilder

För att kampen mot terrorismen ska bli framgångsrik måste teorierna och ideologierna bakom den bemötas och därför måste man studera dem. Men i stället för att lyssna på terroristerna själva väljer alltför många att själva hitta på förklaringar till deras agerande i sådant som sociala orättvisor och kolonialism och ger Väst skulden för terrorismen. Terrorgruppernas egna ideologer har varit framgångsrika när det gäller att anknyta till dessa berättelser.

Våld är det yttersta politiska vapnet. I någon mening kan all maktutövning sägas vara baserad på våld. Men det innebär inte att den är av ondo, eller ens att våldet alltid är det. Den våldtagnas våld mot våldtäktsmannen anses knappast fel av någon, om det inte går för långt möjligen, polismannens mot våldsmannen inte heller. Men när polisen angriper demonstranter, även våldsamma sådana, börjar somliga ha invändningar och tycker att polisens våld är en form av förtryck, ett uttryck för statens skyddande av de mäktigas intressen och annat i samma stil. I vissa stater är detta uppenbarligen sant, men i dessa är det sällan lagligt att demonstrera över huvud taget. Hur är det här i Sverige? Det finns lagliga möjligheter, man kan organisera sig, argumentera för sin sak, delta i möten, skriva debattartiklar och demonstrera. Men när alla dessa möjligheter är uttömda – ja, ibland långt tidigare än så – tar de mest extrema till den mest extrema metoden: terrorism. Det propagandistiska våldet syftar till att skrämma folk att ändra sig, att underkasta sig och att i rädsla ansluta sig till terroristernas världsbild.

Detta är ett våld som har en gammal historia. Maktutövning har genom historien vanligen manifesterats genom synligt våld. Offentliga avrättningar, skamstraff och exponering av besegrade motståndares vapen, rustning etcetera är stående inslag i härskares disciplinering av sina undersåtar och staters av sina medborgare. En tyrann måste använda våld för att kväsa sina motståndare, det visste redan Sokrates, liksom naturligtvis Macchiavelli. Men tar han i för mycket väcker han i stället motståndarnas vrede och får den folkliga opinionen emot sig, vilket kan leda till den ursprungliga terrorismen, tyrannmordet, som det på Atens tyrann Hipparchos, som utfördes av de unga männen Harmodios och Aristogeiton på 500-talet f Kr. De kom att hyllas som de som beredde vägen för den atenska friheten och demokratin. Jo, det går inte att komma undan detta att politiskt våld också använts för goda syften genom historien. Härskare är inte alltid goda och att störta en tyrann anses av många som en lovvärd handling.

Terror som medvetet använt politiskt verktyg, i syfte att omforma ett land efter vissa ideologiska ideal, har i sin moderna version sitt ursprung i den franska revolutionen. Montesquieu tillhör dem som redan tidigt varnade för att det fanns risk för att ett nytt tyranni skulle kunna uppstå under förevändningen att republiken måste försvaras. Hans farhågor besannades under jakobinernas terrorregim 1793–94, då 18.000 människor giljotinerades på knappt elva månader. Robespierre själv menade att terrorn var tillämpad demokrati och Saint-Just underströk, med ord som tycks ge en föraning om 1900-talets kommunistiska excesser, att inte bara oppositionella, utan även de likgiltiga, alla de som förhöll sig passiva i republiken, skulle tvingas till uppslutning kring skräckväldet. Liksom alla fanatiker med anspråk på renlärighet och särskilda insikter i vad som är bäst för folket, nationen, och i förlängningen mänskligheten, hade de inget tålamod med nyanser, tvivel eller ens de mest konstruktiva kritiker, tills de själva låg där på giljotinen och revolutionen gick in i nästa fas.

Martin A. Miller, professor i historia och slaviska och eurasiatiska studier vid Duke University har skrivit en koncis historik över den moderna terrorismen, som både refererar källorna, inspiratörerna, och redogör för utvecklingen under de olika perioder då terror i olika former varit mest aktivt använd som politiskt verktyg. Han har ett långt perspektiv på ämnet och räds inte det kontroversiella i att ta upp även hur stater använt våld mot grupper i samhället, som man velat föra in i den gemensamma ordningen. I den europeiska historien har detta inte minst riktats mot religiösa minoriteter, särskilt efter reformationen, då katolska härskare försökt underkuva sina protestantiska undersåtar, medan protestantiska härskare förföljt de kvarvarande katolikerna med varierande grad av våldsamhet. Judar har naturligtvis också utsatts för officiellt sanktionerad terror under praktiskt taget hela Europas historia sedan kristendomens införande.

Terrorism är inte någon ideologi, utan en samling metoder för att tvinga på andra sin egen uppfattning eller skada en existerande ordning så kraftigt att den bryter samman. Den terror som utövas från statligt håll har i hög grad till syfte att tvinga in folk i ordningen, medan den terrorism som utövas av olika autonoma grupper strävar efter att bryta upp den rådande ordningen. Miller fäster särskild uppmärksamhet vid den destruktiva dynamik som återkommande utvecklats mellan terroristerna och staten.

Den moderna terrorismen verkar i ett slags symbios med våra massmedier. 1800-talets bombkastande anarkister skapade svarta rubriker i dåtidens tidningar, medan samtidens terrorism letar sig ut via både press, tv och inte minst sociala medier, där bilder och beskrivningar av terrordåd delas av såväl motståndare som anhängare, vilka båda bidrar till upptrappningen av skräckupplevelsen och i grund och botten sprider terroristernas kärnbudskap, som helt enkelt går ut på att Du kan inte vara säker någonstans, Vi kan slå till var och när som helst, Vem som helst kan drabbas. Beskrivningarna av terroristernas våld skapar också opinion för våldsanvändning mot dem, så även om deras kärnbudskap om den egna farligheten sprids, läggs också grunden för opinionens acceptans för att de skall kunna bekämpas med kraftigt motvåld. Men är det egentligen fruktbart? Vad finns det för alternativ?

Terrorismen och kriget mot densamma har gjort vår samtid till en tid präglad av ett krig utan frontlinjer. Var och en kan hamna i skottgluggen, vem som helst kan falla offer för en attack. Visserligen påpekas det då och då att fler dör i trafikolyckor än i terrordåd, men det är ändå något särskilt skrämmande med känslan att risken hela tiden finns att falla offer för ett medvetet våld som tycks slå tämligen slumpmässigt och som bara blir allt grövre.

John Horgan, professor i säkerhetsstudier och chef för Centret för terrorism- och säkerhetsstudier vid University of Massachusetts Lowell, ger i sin The Psychology of Terrorism en mycket god bild av forskningsläget kring terroristernas psykologi. Terrorister kommer från alla slags bakgrunder och har många olika bevekelsegrunder. De som skriver om dem och deras motiv koncentrerar sig gärna på det som stöder deras egna förutfattade meningar om hur det borde vara. Det finns enligt Horgan mycket skrivet, men ganska litet av värde och särskilt riktar han in sig på att strävan efter avradikalisering av terrorister varit missledande i förhållande till det praktiska arbete det innebär att få någon ur själva det terroristiska beteendet.

Stor möda läggs på att förstå varför någon vill bli terrorist. Apologeterna letar grundorsaker, som, särskilt då det gäller Mellanösterns konflikter, gärna förläggs till Väst, så att Väst, med USA i spetsen, ges en speciell skuld till att särskilt den islamistiska, jihadistiska terrorismen frodas i dag. Då det exempelvis ska förklaras varför unga svenskar väljer att åka ner för att strida med IS/ISIL/Daesh anger både de själva och deras försvarare att de är upprörda över orättvisor i världen, över behandlingen av muslimer, över rasismen i Sverige och många andra rätt breda förklaringar, som anses vara grundorsaken av främst vänsterdebattörer. Givetvis finns inte sällan såväl sociala och politiska som privatpsykologiska och ekonomiska problem i botten, då någon väljer att gå över gränsen och engagera sig i terrorism. Men det räcker inte. Det krävs också en ideologi som riktar frustrationen, formulerar en världsbild som legitimerar våldet och som ger den enskilde motiv att ta steget från exempelvis politiskt eller religiöst engagemang till att delta i våldshandlingar. Vänsterns ideologier, liksom olika varianter av fascism, dominerade senare delen av 1900-talets terrorism i Europa, liksom sedermera olika frihetsrörelser i det som då kallades Tredje världen och naturligtvis de olika palestinska organisationer, som utan nämnbar framgång i så hög grad valt våldets väg.

Men några av de viktigaste gestalterna i sammanhanget försvinner ofta ur förklaringen. Det är rekryterarna. Återkommande i fall efter fall av terrorism under senare år är de litet äldre mentorerna, som lär de – oftast unga – männen hur islam egentligen ser ut, hur den egentligen fungerar, vilka rättigheter och skyldigheter de unga männen egentligen har enligt sin religion. Småkriminella, rotlösa personer som kämpar med sin egen identitet och sociala status och som hamnar under denna typ av inflytande, kan i sorgligt många fall välja att bryta med det omgivande samhället för att i stället hänge sig åt att försöka förverkliga en utopi, som i byggandet av kalifatet i Syrien och Irak, eller åtminstone att försöka åsamka det västerländska samhället så stor skada som möjligt, som i attacken mot Charlie Hebdo den 7 januari i år.

Horgan ger många intressanta iakttagelser av terroristens psykologi, till exempel att den mycket sällan är psykologiskt abnorm. Han citerar en psykiatrisk undersökning från Nordirland, där 47 ”politiska mördare” jämfördes med 59 ”ickepolitiska mördare” och i vilken det konstaterades att de politiska mördarna, till skillnad från de opolitiska, i högre grad var normala när det gäller intelligens och mental stabilitet och sällan hade någon historia av mentala sjukdomar eller missbruksproblem. De visade ingen ånger eftersom de var så skickliga på att rationalisera sina handlingar och ansåg att de kämpade för en god sak. Det för oss tillbaka till ideologin, som motiverar och möjliggör terrorismen. Processerna bakom utvecklingen av den terroristiska gruppdynamiken beskrivs också övertygande av Horgan. Inte minst intressant är iakttagelsen att anslutningen till en terrorgrupp ofta föregår den ideologiska övertygelsen. ”It is well known that many terrorists became politicized or ideological as a consequence of spending time in the movement (not as a precursor to involvement), and perhaps especially so in prison.”

Bakom varje framgångsrikt terrordåd står de personer som genomförde attacken, men bakom dessa i sin tur står alla de som bidragit till att göra den möjlig. Bakom rekryterarna, som ger dem den ideologiska skolningen, står alla de som bygger upp ideologin, som förklarar densamma och dess ”grundorsaker” gentemot allmänheten, de som skapar klimatet i vilket terrorismen utvecklas, och så givetvis de som bidrar praktiskt med logistiken runtom, informationsinhämtning, skydd, som säkra bostäder, flyktvägar etcetera. Terrorism är en gruppverksamhet, vilket Horgan inskärper. Den enskilda terroristen är beroende av det stöd som ges i gruppen, till vilken den ofta rekryteras av en äldre medlem. De flesta medlemmarna i en terrorgrupp kommer troligen inte att själva delta direkt i någon attack, utan de bidrar bara till den trygghet och samhörighet som gör det möjligt för dem som verkligen genomför dåden att gå så långt. Olika medlemmar befinner sig på olika stadier av engagemang och utveckling, men genomgående är att de som verkligen kommer att genomföra ett dåd omfattas av en särskild vördnad och respekt, de lyfts av de andra medlemmarnas beundran på ett sådant sätt att det upplevs som eftersträvansvärt att själv få bli den som ska göra det nästa gång.

Detta är mycket viktigt, eftersom inte minst självmordsbombare sällan har egen entusiasm nog för att genomföra den sortens attentat. Utan idéerna om martyrskap, som traderas även i vår inhemska press – termen ”martyr” används om massmördare som dött under sina attacker – och övertygelsen om det rättfärdiga i de egna strävandena, liksom avmänskligandet av motståndarna, skulle den här typen av dåd inte vara möjliga, eller de skulle åtminstone vara det i avgjort mycket mindre utsträckning än vad de är i dag. Genomgående i de terroristiska miljöerna är även konspirationsteoretiska idéer, vanligen knutna till specifika händelser, som får stor symbolisk tyngd i gruppernas världsbild och förklaring av den egna rollen i förhållande till andra aktörer, statliga såväl som enskilda. Det är genom den typen av ”undervisning” nya rekryter kan dras in i de organisationer som möjliggör och utövar politiskt våld, såväl mord på specifika makthavare och symbolfigurer som bredare massmördande terrorattacker.

I princip kan man säga att terrorism bygger på två samverkande teoretiska system. Det ena är det som bygger upp världsbilden, som förklarar att det finns en viss orättvisa, som bygger på identifierbara makthavares eller organisationers medvetna vilja att förtrycka någon viss grupp och som därmed har rätt att försvara sig genom att attackera dessa. Den typen av världsbild kan delas av många, utan att de tar steget över till terrorism. Den behöver naturligtvis inte heller nödvändigtvis vara felaktig och finns det minsta grund för den samtidigt som vägarna till politiska lösningar upplevs som stängda, kommer fler att börja anse att terrorism är en rimlig metod för att påverka opinionen och makthavarna. Detta underlättas av det andra teoretiska systemet, som mera abstrakt, fristående från specifika historiska omständigheter, förklarar våldets rimlighet, alltså själva det politiska våldets teori.

Det politiska våldet har också sin idéhistoria, som är viktig att känna till för att förstå hur det kommit att få så stor betydelse under de senaste två århundradena. Martin A. Miller ger i The Foundations of Modern Terrorism – State, Society and the Dynamics of Political Violence en mycket bra ingång till densamma. En av de viktigaste skrifterna, Karl Heinzens Mord, publicerades, liksom Det kommunistiska manifestet, i anslutning till revolutionerna 1848. Heinzen tar sin utgångspunkt i att varje mord på en medmänniska är ett brott mot mänskligheten, varpå han gör en historisk genomgång och konstaterar att de värsta mördarna i alla tider varit stater. Således har invånare i dessa stater inget annat val än att rikta våld mot härskarna. Detta är på sätt och vis grundpremissen för terrorism in i vår tid. Terroristerna är först offer, sedan förövare. De hämnas oförrätter och bekämpar ett förtryck som de, och de som de representerar, anser sig utsatta för.

Miller frågar retoriskt om Heinzen egentligen är den siste som teoretiserar kring tyrannicid eller den förste som gör det kring terrorism. Men faktum är att hans idéer fått genklang ända in i vår tid, via senare teoretiker som exempelvis Frantz Fanon, som såg det antikoloniala våldet som proportionerligt i förhållande till det koloniala förtrycket, och något som bidrog till att skapa den nödvändiga självkänslan hos de koloniserade folken. En annan viktig gestalt i denna historia var Sergej Netjajev, som själv var aktiv i en terroristisk cell i Ryssland under 1860-talet, och som flydde till Schweiz efter ett misslyckat försök att mörda tsaren. I Schweiz fick han en fristad hemma hos den anarkistiske fursten Michail Bakunin, där han avslutade sin essä om det revolutionära våldets taktik, ”En revolutionärs katekes”, i vilken han beskriver den sanne revolutionären som en dömd man, utan egna intressen, förbindelser, vänskap, egendom eller ens något namn. Varje dag måste han vara beredd att dö för det han tror på.

För den som vill vidga sin syn på politiskt våld, som omfattar mer än terrorism, och själv gå till källorna, ger antologin On Violence, redigerad av Bruce B. Lawrence, professor i religion vid Duke University, och Aisha Karim, professor i engelska och främmande språk vid Saint Xavier University, en rätt bra bild av hela fältet. Här finns texter av teoretiker som Hegel, Freud och Simone Weil, men också exempelvis utdrag ur Hitlers Mein Kampf och Bin Ladens krigsförklaring mot USA. Uttömmande kan en sådan samling knappast bli, men den ger ändå en bra överblick, även om jag förvånas litet över att exempelvis en så central våldsteoretiker som Georges Sorel, som inspirerat terrorister både till vänster och höger, saknas i den.

Kriget mot terrorn är en knasig formulering av flera skäl. Terrorism är inte någon ideologi, utan en samling tekniker med politiska syften. Den som vill bekämpa terrorismen måste rikta in sig på teorierna och ideologierna bakom den, inte på själva metoden. Men för att detta ska kunna ske på ett effektivt sätt måste terrororganisationernas världsbilder bemötas, och för att de ska kunna bemötas måste de först förstås. För att det ska kunna ske måste vi ta del av dem. Detta kan tyckas vara självklarheter och ändå görs det i så liten utsträckning. I stället för att lyssna på terroristerna väljer alltför många att själva hitta på förklaringar åt dem. Efter den 11 september 2001 var tidningarna, inte minst i Sverige, snabbt överfulla med förklaringar av terroristdådet, vilka ofta hade det gemensamt att de inte tog någon hänsyn till terroristernas egen ideologi och syn på saken, utan letade ”grundorsaker” i sociala orättvisor, fattigdom, kolonialism och alla möjliga andra saker – alla med det gemensamt att de gav Väst i allmänhet, och särskilt USA själv naturligtvis, skulden för terrorismen. Denna inställning lever kvar än i dag och terrorgruppers ideologer, som läser samma tidningar och har tillgång till samma böcker som vi andra, har varit väldigt framgångsrika med att själva anknyta till dessa narrativ, vilket tycks ha bekräftat dem.

Terrorism är ett notoriskt svårdefinierat fenomen. Påpekandena att den enes terrorist är den andres frihetskämpe är återkommande. Trots detta känner vi, som både Miller och Horgan påpekar, igen terrorism när det rapporteras om den. Det terroristiska våldet har en uttalat politisk motivation, det utövas ofta indirekt, det vill säga syftet är snarare att sprida skräck, terror, än att eliminera bestämda mål, det riktar sig mot obeväpnade civila, eller soldater då de är på permission. Terroristiska taktiker kännetecknas också av feghet. De riktas vanligen mot obeväpnade och oförberedda offer, som inte ges någon chans att försvara sig eller ens att fly från platsen. Det är ett av de starkaste kännetecknen, genom vilket vi alla känner igen en terrorhandling, även om vi inte kan presentera någon enkel definition av vad terrorism är. Går det utifrån detta att skilja på privata aktörers terroristiska aktiviteter och statligt utövat våld? Tyvärr tycks inte detta gå. Särskilt Miller är mycket noga med att ta upp exempel på hur även stater, eller grupper verksamma med statlig sanktion, utövat terror mot sina medborgare genom åren, liksom mot civilbefolkningen under pågående krig, trots att den i princip ska anses stå utanför krigshandlingarna.

En av de iakttagelser som båda dessa författare också gör, är att terrorister sällan lyckas uppnå sina mål. Det är väl den märkligaste psykologiska och ideologiska knuten i hela denna våldsamma verksamhet. Den leder ju nästan aldrig vidare, konsekvenserna är oöverblickbara och det enda säkra är att man förstör sina egna möjligheter till ett normalt liv. Vad är det som gör att så pass många ändå fortsätter att utöva terrorism?

Behandlade titlar
· Martin A. Miller, The Foundations of Modern Terrorism – State, Society and the Dynamics of Political Violence, Cambridge University Press, 2013, ISBN 9781107025301
· John Horgan, The Psychology of Terrorism, Routledge, 2014, ISBN 9780415698023
· Bruce B. Lawrence och Aisha Karim (red.), On Violence – A Reader, Duke University Press, 2007, ISBN 9780822337690

Publicerad i Respons 2015-3