Känslan klarar sig inte på egen hand

Finns det någonting beständigt med att vara människa så är det väl detta: man söker kärlek. Vad ett sådant sökande innebär är emellertid någonting högst föränderligt, liksom vilka konsekvenserna blir om man misslyckas.

Det romantiska mötet utspelar sig i dag inom ett fält av aldrig tidigare skådad valfrihet, men det är en valfrihet som vi i allt större utsträckning gör bruk av genom att välja bort varandra, eller genom att låta bli att välja alls. Samtidigt har detta att bli bortvald kommit att utgöra ett allt hårdare slag mot självkänslan, i takt med att sexuell attraktionskraft och social status länkats samman. Den kommersiellt drivna sexualiseringen av kulturen innebär inte bara ett utbud som oupphörligt gör sig påmint i det yttre, utan lika mycket en förskjutning av det inre, så att den som i dag förvägras sexuell intimitet i hög grad också upplever sig förvägrad social existens.

Men också den som inte blir avvisad – eller som likt de flesta av oss blir avvisad enbart ibland – är i dag aktör på en föränderlig marknad, där ovisshet råder om det egna värdet och om de former under vilka erotik och kärlek ska ageras ut. När de släktskapsförhållanden, religiösa kosmologier och samhällsberättelser som tidigare ramat in och i viss mån begränsat kärleken har avlägsnats, ställs relationer numera inför kravet att själva definiera och ompröva vad de är, utifrån de ingående parternas känslor, upplevelser och behov. 

De sociala rörelser, inte minst den feministiska, som under det gångna seklet arbetat för att göra kärleken fri tycks med andra ord ha lyckats med mer än vad de hade föresatt sig: inte enbart att lösgöra mellanmänskliga relationer från tvingande moraliska och politiska påbud, utan att få oss att börja förstå dessa relationer som liggandes utom räckhåll för moraliska och normativa anspråk av varje slag. 

Kanske kan, skriver sociologen Eva Illouz i boken Därför tar kärleken slut, den fria sexualitetens återverkningar på de intima relationernas område liknas vid nyliberalismens effekter på ekonomin: resultatet är i båda fallen en normlös, självuppbärande praktik där individens egennytta och frihet att välja utgör enda styrande princip, och där begrepp som ansvar, ömsesidighet och plikt har åsidosatts.

Att tolka detta som en seger för den historiska strävan att skydda privatlivet från samhälleligt inflytande vore, påpekar Illouz, emellertid att göra det för enkelt för sig. Kärleken – Illouz uppehåller sig huvudsakligen vid den heterosexuella – är visserligen friare från regelstyrning än någonsin förr, men detta innebär knappast att den är fri från kulturell påverkan; snarare har den kommit att utgöra de kulturella värderingarnas främsta arena. Om familjelivet i en totalitär stat kan erbjuda den enda frizonen för motstånd, är sexualiteten och kärleken i det moderna, teknifierade samhället ”det område framför alla andra där konsumtionskapitalismen reproduceras och människor finslipar sin självtillit och autonomi”, två färdigheter som förväntas av oss inte bara i våra relationer, utan jämt och överallt. 

Frågan om hur detta kulturella oberoendeideal förhåller sig till kärleken är central hos Illouz. Det finns, menar författaren, en uppenbar konflikt mellan autonomi och tillgivenhet, i synnerhet i den fas då tillgivenheten ännu inte hunnit växa bortom en möjlighet, på samma sätt som det finns en konflikt mellan självkänsla och sårbarhet: ”Skillnaden mellan autonomi och känslomässig distans är hårfin.” Men om kärlek är någonting, så är den väl viljan att visa sig sårbar, och det är just därför konflikten mellan dessa två motstridiga kulturella ideal – att bli älskad å ena sidan, att förbli oberoende å den andra – blir som mest akut på de nära relationernas arena.

Samtidigt har detta att bli bortvald kommit att utgöra ett allt hårdare slag mot självkänslan, i takt med att sexuell attraktionskraft och social status länkats samman.

Inom den traditionella uppvaktningens ramar föreskrev dramaturgin på förhand vem som skulle stå för den utsatthet det innebär att blotta sina känslor med risk för att bli avvisad, en utsatthet som därmed, just tack vare sin sociala sanktionering, mildrades. Om en relation enligt denna arkaiska mall utvecklade först ömhet, sedan möjligen erotik, är förhållandet i dag det omvända: först erotik, utan visshet om att erotiken i sig utgör ens en förhoppning om ömhet. 

Det är en ovisshetens dynamik som, också i de intervjuer som interfolierar Illouz mer teoretiska resonemang, får sitt mest emblematiska uttryck i den tillfälliga sexuella förbindelsen, ”engångsligget” – två isolerade enheter som ömsesidigt utvinner njutning från varandra enligt en dualistiskt präglad uppfattning om kroppen som biologisk maskin. Den nya normlösa intimsfären ger upphov till osäkerhet kring förväntningar, roller och överenskommelser, och det sociala självständighetsidealet väcker såväl en rädsla att vara alltför angelägen som obehag när någon annan är det.

Och det är en dynamik som, trots att den till stor del kan sägas vara en produkt av generationer av feministers idoghet, i många avseenden tycks spela patriarkatet i händerna; för på denna oreglerade och vilt fluktuerande marknad av strikt kapitalistisk avtalsfrihet är det i hög grad kvinnorna som står för den emotionella investeringen. Oaktat att den moderna förståelsen av jämställdhet, i synnerhet på det erotiska planet, är att vi alla ska ha friheten att bete oss som män, upptas kvinnor av allt att döma i högre grad än männen av frågan om gränserna mellan det emotionella och det erotiska, liksom av svårigheten att hantera en sexualitet som avspjälkats från känslorna, men gjorts central såväl för den egna självkänslan som för den sociala tillvaron i stort. 

Det är en iakttagelse som förblir giltig när Illouz vänder blicken mot det som är textens egentliga föremål, nämligen vad som sker när kärleken tar slut. Kvinnor tycks nämligen också vara mer benägna att inleda känslomässiga relationer och att vantrivas i dem, på samma till synes motstridiga sätt som de är statistiskt mer benägna att avsluta dem, trots att utfallet av uppbrottet i många fall blir, åtminstone utifrån sett, mer till deras egen än till männens nackdel. Huruvida denna tendens är biologiskt eller socialt betingad – Illouz själv föreslår det senare – är egentligen ovidkommande. Det man kan konstatera är att kvinnor överlag tycks ha en större villighet att ingå relationer på känslomässig basis, men också en större beredskap att avsluta dem av känslomässiga skäl. Det som i alla händelser står klart, och som Illouz med en fin avvägning mellan skärpa och tillgänglighet lägger ut, är att de kulturella krafter som i samtiden bidrar till att forma och omforma ramarna för tillfälliga förbindelser, liksom för relationer i deras inledningsskede, i hög grad också präglar upplevelsen av befintliga relationer och de vägar som de ingående parterna föreställer sig kan leda vidare, inom eller utanför dem.

De grunder på vilka vi väljer bort varandra är inte oberoende av de grunder på vilka vi väljer varandra, och vad vi förväntar oss av en relation är definitivt inte oberoende av vad vi tycker oss kunna begära, vad vi tror vore möjligt för oss att få och vad vi föreställer oss att andra redan har. När vi verkar som ensamma aktörer på en öppen relationsmarknad, är risken stor att vi fortsätter att göra det också inom ramen för vad som skulle kunna bli en djupare relation, eller det som en gång har varit det. Idén om sexualitetens frikoppling från känslorna (en idé som snart sagt varje längre relation gör motstånd mot), den marknadsmässiga värderingen av såväl egna som andras egenskaper, konsumentidentitetens dominans för jagkänslan, den ständiga balansakten mellan självständighet och beroende, och behovet av att slå vakt om sin självkänsla i alla sammanhang är, skriver Illouz, alltihop viktiga komponenter i processen att dra sig ur en relation som en gång utmärktes av hängivenhet och engagemang, det vill säga att sluta att älska någon. 

Och att just avslutandet av en relation – eller valet att aldrig inleda den på allvar – i vår tid framstår som det primära alternativet har, menar Illouz, inte heller det enbart psykologiska orsaker, utan också sociologiska. Under de senaste decennierna har motiven för skilsmässa förändrats från objektiva missförhållanden till subjektiva, känslomässiga skäl (”Han förstår mig inte”, ”Jag känner mig inte älskad.”). Från att ha varit en social och ekonomisk institution, har äktenskapet nu blivit en utpräglat känslomässig sådan, en som hålls samman först och främst av de ingåendes känslor. Och, som är fallet med de flesta andra känslomässigt präglade sfärer, blir hanteringen av dem alltså en i hög grad kvinnlig angelägenhet. 

Om en relation enligt denna arkaiska mall utvecklade först ömhet, sedan möjligen erotik, är förhållandet i dag det omvända: först erotik, utan visshet om att erotiken i sig utgör ens en förhoppning om ömhet.

På samma sätt som i sökandet efter en relation, eller i den trevande inledningen av en, är äktenskapet och det fasta förhållandet spelplats för en mängd olika konflikter som alla på ett eller annat sätt berör jagets kärna: sexualiteten och dess förhållande till upplevelsen av egenvärde, föreställningen om den egna attraktionskraften, konflikten mellan tvåsamhet och oberoende, den andres plats i formandet av en identitet i hög grad baserad på konsumentval, smakpreferenser och stiluttryck. I ett sammanhang där oberoende och självrespekt är ledord – ivrigt utropade av den terapi- och självhjälpsindustri som understödjer kvinnor i deras emotionella huvudansvar – tycks det lättare att lämna en relation än att kommunicera sina verkliga behov. Utan sin självkänsla är den fria marknadsaktören ingenting och när den står på spel återstår bara att dra sig ur. Vi gör det under ett symboliskt hot mot den egna identiteten, för att skydda oss själva, och tar till vår hjälp det Illouz kallar metaemotionella normer, en sorts improviserade känslobaserade regler i jagets tjänst: ”Du har inte rätt att ge mig dåligt samvete.” ”Jag mår inte så bra som jag skulle kunna göra ihop med dig.”

Illouz är sociolog, hon värderar inte, utan observerar. Ändå är det en uppenbart problematiserande blick hon riktar mot den moderna syn på relationer som gör gällande att om min partner inte får mig att känna mig självsäker och nöjd med mig själv så ska jag helt enkelt lämna honom. Känslan, tycks Illouz mena, är verkligen den bästa grund som står att finna för byggandet av nära relationer mellan människor, men det innebär inte att den klarar sig på egen hand. Längtan efter närhet och kärlek må vara fundamentalt mänsklig, men inte mer så än att vi till slut förlorar greppet om den när såväl en berättelse för att begripliggöra den, som former för att leva ut den under trygga former, saknas. När ovisshet och bristande tillit är de förutsättningar under vilka nya relationer ska formas och gamla fortleva, står vår identitet i djupaste mening under konstant hot, ett hot mot vilket det enda verkligt effektiva skyddet kan tänkas vara ensamhet. 

När ovisshet och bristande tillit är de förutsättningar under vilka nya relationer ska formas och gamla fortleva, står vår identitet i djupaste mening under konstant hot, ett hot mot vilket det enda verkligt effektiva skyddet kan tänkas vara ensamhet.

Således lämnar vi varandra hellre än att ta risken att lämnas, och överges utan att ens kunna förvänta oss en förklaring till varför, eftersom en sådan i erotikens nya avtalsfria era inte längre anses nödvändig, samtidigt som terapeuter och självhjälpscoacher uppmanar oss att värna om vårt egenvärde genom inte ta någon skit. Så då tar vi ingen skit, utan gör slut på det i stället, även om det innebär att vi i den orubbade självkänslans namn vänder oss bort från den som faktiskt skulle kunna – ja, älska oss. 

Publicerad i Respons 2020-3