Kina har börjart föra en allt djärvare utrikespolitik

Debatten om hur Kinas moderna historia har påverkat dagens samhälle och befolkning är livlig. Dock finns det få verk som belyser hur landet förvaltar det utrikespolitiska kapital som de senaste decenniernas ekonomiska utveckling fört med sig. Dagens Kina kan karaktäriseras som en utrikespolitisk nykomling – det var över ett sekel sedan landet senast var en stormakt på den globala arenan. Under fjolåret kom två nya, viktiga böcker i vilka Howard French och Bill Hayton visar på Kinas expansiva och ofta oförsonliga agerande i Afrika respektive Sydkinesiska havet.

Under 1900-talets första hälft plågades Kina av inre slitningar och från 1949 vände Mao Zedong landet inåt och iscensatte en självvald isolering med en ”ständig revolution” innanför de slutna nationsgränserna. En tvärvändning kom 1978 då Deng Xiaoping genomdrev den öppna dörrens politik som blev startskottet för en ekonomisk framgångssaga utan like.

Ju mer Kina vuxit, desto intensivare har debatten om dess moderna historia blivit. Otaliga böcker har på senare tid skrivits om Kinas 1900-tal. Tidigare präglades synen på Maos livsverk i västerländska intellektuella kretsar av en viss beundran, men de senaste åren har pendeln svängt en aning. Det märktes tydligt i och med Frank Dikötters bok Mao’s Great Famine (2010, svensk översättning Mao och den stora svälten 2012), som satte svältkatastrofen under det stora språnget (1958–62) sida vid sida med Förintelsen och Gulag.

Dikötter hävdade att kommunistpartiet medvetet använde matbristen som ett vapen för att svälta meningsmotståndare och att spåren från denna terror märks i Kina än i dag. Trots kritik från bland annat författaren Pankaj Mishra (för selektiva fakta) och professor Felix Wenheuer (för överdrivna dödssiffror) belönades Dikötters välunderbyggda verk med prestigefyllda Samuel Johnson Prize.

I Sverige märks en liknande trend. Göran Leijonhufvud, tidigare Dagens Nyheters korrespondent i Kina, medgav i samband med sina memoarer i fjol att han varit ”en nyttig idiot” under den förödande kulturrevolutionen (1966–76), som hyllades av många samtida svenska skribenter. Även journalisten Ola Wong och forskaren Johan Lagerkvist publicerade under fjolåret varsin bok med kommunistpartiets övergrepp på sitt eget folk som huvudtema.

Tyvärr är debatten om Kinas utrikespolitik inte lika omfattande, vilket delvis torde bero på att landet är en utrikespolitisk nykomling. Dengs reformer fokuserade till en början på att locka till sig utländska direktinvesteringar och expertis. Det var först på 2000-talet, efter två årtionden av tillväxt, som Kina på allvar började engagera sig i omvärlden.

Ett tydligt exempel är Afrika, vars handel med Kina har tjugofaldigats på ett drygt årtionde. I fjol översteg handelsutbytet 1500 miljarder kronor och över en miljon kineser beräknas nu vara bosatta på den afrikanska kontinenten.

De lärde tvistar fortfarande om huruvida relationen mellan Kina och Afrika är ett jobbskapande utbyte som gagnar båda parter eller om kineserna bara är intresserade av att exploatera de rika naturtillgångarna. Analysen försvåras av att många afrikanska stater, liksom Kina självt, inte erbjuder någon större transparens på myndighetsnivå.

Howard French visar dock med sin nya bok China’s Second Continent – How a Million Migrants Are Building a New Empire in Africa att han är rätt man att gräva i ämnet. French var tidigare byråchef för New York Times i Västafrika, och tillbringade delar av sin uppväxt i flera afrikanska länder. Dessutom talar han flytande kinesiska efter en handfull år som byråchef i Shanghai.

French tar med oss på en resa genom tio länder söder om Sahara, som alla får utgöra varsitt av bokens kapitel. På vägen intervjuas migranter och tjänstemän från Kina, liksom afrikanska arbetare och politiker samt en rad representanter från olika företag och NGO:s.

Vi kommer flera av dem nära inpå livet. Redan i första kapitlet besöker French migranten Hao Shengli, som halvt olagligt köpt en stor bit mark i Mozambique. Den impulsive och själviske Hao saknar utbildning och har ett våldsamt förflutet från sin ungdom som rödgardist. Han drar sig inte för att tala om hur enkelt det är att ha sex med afrikanskor, för här kan man gå ”rakt på sak” utan förspel. Dessutom kostar det bara någon dollar att köpa en hustru. Hao har redan tagit hit sina tonårssöner och försöker nu få dem att ”föröka sig” tillsammans med lokala kvinnor.

Haos personlighet må vara extrem, men det är tyvärr inte hans värderingar. Av de dussintals kineser som dyker upp i boken är det få som inte ger uttryck för skamlös rasism. I Liberia bor French på ett hotell där den kinesiska managern i förbifarten säger att gästerna – som nästan uteslutande är kineser – alltid har med sina egna handdukar, då de ”inte vill riskera att torka sig med samma handduk som en svart person tidigare kan ha använt”. Vid kliniken bredvid anställer den kinesiska doktorn inte liberier eftersom de är ”smutsiga, lata och stjäl”.

Anekdoterna är särskilt intressanta eftersom relationen Kina-Afrika är relativt outforskad. Vid seklets början beskrev Väst ofta Kinas afrikanska äventyr som ett slags nykolonialism. Det berodde nog dock ofta på frustration över den egna misslyckade biståndspolitiken, snarare än på fakta och relevanta undersökningar.

Därför fick Deborah Brautigams bok The Dragon’s Gift – The Real Story of China in Africa (2009) stor uppmärksamhet, särskilt som hennes uttalade mål var att ”slå hål” på de många negativa ”myter” hon menade uppstått om Kina i Afrika. Hennes banbrytande verk fick stort genomslag och används än i dag flitigt vid universitet och som akademisk referens. Brautigam menar att kineserna moderniserar Afrika, samtidigt som de bidrar med teknisk expertis och jobbtillfällen åt lokalbefolkningen. Hon kommer inte över någon officiell statistik, men “uppskattar” att 80 procent av de anställda vid kinesiska företag i Afrika är lokalbor.

French förnekar visserligen inte att Kina bygger vägar, sjukhus och annan infrastruktur snabbare än vad Väst mäktade med. Men i regel sker det genom att Kina lånar ut pengar till en afrikansk nation, som hyr ett kinesiskt byggföretag för att utföra arbetet med maskiner och personal från Kina. En chef vid en NGO i Sierra Leone berättar hur kineserna jobbar på ”ett särskilt vis” genom att direkt förhandla med respektive lands president: ”De undviker öppna diskussioner, och bryr sig heller inte om internationella normer, demokratiska principer eller det lokala civilsamhället”.

Ett mönster kan skönjas där ”det mesta av pengarna som Kina lånar ut hamnar i kinesiska aktörers fickor”. Den lokala arbetskraften erbjuds endast de mest slitsamma och lågbetalda jobben, vilket också innebär att tekniköverföringen nästan helt uteblir.

I Lusaka tar sig French in på en stadion med plats för 60 000 åskådare, en kinesisk ”gåva” till Zambia – som av en händelse också råkar vara världens största producent av koppar. Inne på stadion möter han John, en arbetare i 20-årsåldern, som säger att det ”är fruktansvärt att jobba för kineserna”. Vid sidan av olagligt låga löner och hot om våld, berättar John om en arbetsplatsolycka där en kinesisk förman efter ett bråk knäppte en cigarett mot en grupp arbetare i närheten av färgkemikalier. Explosionen tog flera liv, bland annat Johns bästa väns.

Olyckan finns dokumenterad med fotografier och de dödas id-kort. Men det finns ingenstans John kan vända sig med en anmälan eftersom projektet ses som en viktig del i partnerskapet med Kina. Redan samma dag tvingades arbetarna fortsätta blanda kemikalier utan skyddsutrustning, vilket bråket ursprungligen handlat om.

French påpekar att Human Rights Watch 2011 pekade ut kinesiska företag som de värsta förbrytarna mot arbetsrätten inom den zambiska kopparindustrin. Vid en enda explosion dog närmare 50 gruvarbetare efter att de kinesiska cheferna flytt fältet utan att utfärda någon varning. Vid ett par tillfällen har förmän också skjutit mot protesterande zambiska gruvarbetare – en gång med sex skottskadade som följd men utan ett enda åtal.

Över hela kontinenten dumpas kemikalier och kvicksilver från gruvorna rakt ner i marken. French konstaterar också hopplöst hur ”urskog tät som broccoli” huggs ner och skeppas till Kina. Demografin gör utvecklingen än mer oroande. Afrikas befolkning väntas fördubblas inom 40 år, samtidigt som många av kontinentens råvaror kommer att vara slut om utvinningen pågår i samma takt som i dag.

Flera kinesiska tjänstemän intervjuas, vilka dock ofta gör sig själva en otjänst i ansatsen att förbättra bilden av Kina i Afrika. ”Det finns så många svarta människor som inte förstår hur man gör någonting alls”, säger till exempel den kinesiska ambassadören i Moçambique under en intervju.

I detta sammanhang måste Europas tidigare övergrepp i Afrika nämnas. French är också en alltför erfaren och klok skribent för att vara partisk. Flera kängor riktas mot koloniala övertramp eller västerländska företag som än i dag ignorerar lokala lagar.

Det var Dengs beslut 1978 som möjliggjorde Kinas expansion i Afrika. Marknadsreformer och en ny utrikespolitik lade grunden för kinesisk export. På 1990-talet lanserades en ”go out policy”, som enligt French var kodordet till Kinas statliga företag att leta affärsmöjligheter i omvärlden. Afrika, som ignorerats av väst, blev en naturlig marknad. Men majoriteten av kineserna i Afrika är inte statligt anställda, utan entreprenörer som hört talas om möjligheterna via vänner eller i forum på internet. Pengar må vara emigranternas största drivkraft, men många har också lämnat Kina på grund av den överbefolkning, korruption, stress, miljöförstöring och allmänt förtryck de upplever i hemlandet. Samtidigt upplever många afrikaner som French talar med att den kinesiska närvaron för med sig just dessa problem. Förutom den elit som berikar sig själva på råvarorna som lämnar Afrika, så är det få som är lyriska över Kinas etablering.

Detta framgår inte i Deborah Brautigams ovan nämnda bok, som mer är en skrivbordsprodukt och till större del beroende av ekonomisk statistik och officiella uttalanden. French åker bil genom ösregn och lera, bor på emigranternas ägor eller luggslitna hotell och låter folk från alla samhällsskikt komma till tals. Slutsatsen blir att Kina ägnar sig åt en egen form av ”paternalism” genom att sätta sig över afrikanerna på ett vis som liknar européers och amerikaners tidigare illdåd. Tyvärr sker det nu i en mycket större skala. French vill inte kalla Kinas framfart för nykolonialism, men talar ändå om ”början på ett nytt imperium” eftersom Kinas närvaro i Afrika kommer att öka.

Sydkinesiska havet är ännu en del av världen där den kinesiska närvaron ökar snabbt. Trots att det här handlar om en regelrätt utrikespolitisk konflikt, är situationen om möjligt ännu mindre uppmärksammad i litteraturen än relationen mellan Kina och Afrika. Det beror delvis på att konflikten är så pass ny att det knappt hunnits skrivas något om den.

Våren 2011 uppstod en rad incidenter under vilka Kinas flotta störde fartyg från Vietnam och Filippinerna som skannade av havsbotten. Samtidigt hade Bill Hayton just avslutat en bok om Vietnam och grubblade på ett nytt ämne. Globala medier uppmärksammade nu spänningarna i Sydkinesiska havet, men få verkade veta något om de bakomliggande mekanismerna. Hayton bestämde sig för att skriva en bok om konflikten och sade till sin förläggare att det skulle ta ett år.

Det tog dock dubbla tiden innan The South China Sea – The Struggle for Power in Asia färdigställdes. Även här försvårades arbetet av brist på transparens och objektiva fakta. Som tur är hade Hayton i egenskap av BBC:s korrespondent i Vietnam och Burma både kunskap och kontakter i området.

Kina gör anspråk på drygt 80 procent av Sydkinesiska havet genom en linje av nio punkter som kallas för ”kotungan”. Den sydligaste punkten är James Shoal som ligger 1500 kilometer från Kinas fastland, men bara drygt 100 kilometer utanför malaysiska Borneo.

Hayton finner att Kinas orimliga krav bottnar i ett översättningsfel. När landets myndigheter 1933 listade ”sina” områden och öar översattes namnen från en brittisk karta. Det engelska ordet ”shoal”, vilket betyder ”rev” och ligger under vattnet, översattes felaktigt till ”sha” som är det kinesiska ordet för ”strand” eller ”sandbank”.

I dag, 80 år senare, håller kommunistpartiet envist fast vid att James Shoal tillhör Kina – trots att revet ligger 20 meter under vattnet. För att markera detta har kinesiska fartyg släppt ner flaggor tyngda av blyklumpar. På så vis anser man sig ha rätt till vatten just utanför kusten till Malaysia, Vietnam, Filippinerna, Indonesien och Brunei. Flera gånger har båtar rammat varandra i dessa vatten – men vad är det egentligen som står på spel? Fiskebeståndet är litet, och inte heller finns några större reserver av olja eller gas i de omtvistade områdena.

Det är USA:s intressen som gör konflikten känslig. Landet baserar sin makt på fri navigering för såväl flotta som handel. Hälften av världens handelsfartyg passerar genom Malackasundet, liksom oräkneliga fartyg med olja och gas. Dessutom har Sydkinesiska havet blivit en principfråga för USA:s nya fokusering på Asien, där man måste stå upp för att inte låta sina allierade bli bilateralt överköra av Kina.

Det finns egentligen bara en tidigare bok värd att nämna om denna konflikt, nämligen Asia’s Cauldron (2014) av Robert Kaplan. Den kom ut några månader före Haytons verk, och är betydligt kortare samt byggd på en provokativ tes. Kaplan frågar retoriskt: ”om Kina vill ha en roll i öst, varför ska de då inte få det?”. Han menar att Kinas regionala inflytande kommer öka vare sig USA vill eller inte. När Kinas flotta ”intar sin rättfärdiga roll” som en av regionens stormakter, bör USA delvis ge efter för kinesiska krav, vilket inte vore samma sak som att kapitulera. Kaplan framför en åsikt, snarare än att utreda historiska och juridiska krav med den närmast maniska omsorg för detaljer som Hayton visar. Den territoriella konflikten kan delas upp i två delar: dels om öar och stenar, dels om sjöfartszoner som stipuleras i bland annat United Nations Convention of the Law of the Sea (UNCLOS).

Hayton förklarar att UNCLOS ger länder rätt till en exklusiv ekonomisk zon 200 nautiska mil från kusten eller en bebodd ö, medan stenar och öar som “inte kan uppehålla mänsklig aktivitet” tilldelas en zon på blott 12 nautiska mil. Kina skeppar därför sand och bygger konstgjorda samhällen på öar, eller placerar fästningar vid enstaka stenformationer. Även Vietnam och Filippinerna ägnar sig åt denna katt-och-råtta-lek, om än inte lika aggressivt.

Det finns nämligen en anledning till att boken, trots sin titel, fokuserar på Kina. Det är just Kina som gör störst anspråk och är inblandat i konflikter med samtliga ovan nämnda länder. Det är också Kinas myndigheter som aktivt förvränger historien för att rättfärdiga sina anspråk. Hayton letar rätt på kinesiska kartor från början av 1900-talet som inte alls innefattar de områden kommunistpartiet anser vara “historiskt kinesiska”.

Icke desto mindre innehåller alla kinesiska pass från och med april 2012 en karta som visar ”kotungan”, som nu är den gränsdragning som också lärs ut i Kinas skolor. Och det är just i nationalism och realpolitik som Hayton finner att konfliktens verkliga drivkraft ligger. Kotungan har nu upphöjts till patriotisk symbol i Kina och myndigheterna kan omöjligen backa från sina territoriella krav utan att framstå som svaga.

Situationen har lett till en kapprustning i området, men Hayton menar att det vore ”både billigare och mer effektivt” att försöka motbevisa Kinas krav rent juridiskt. Filippinerna har ett pågående fall i internationell domstol där det ska avgöras om en samling stenar under vattnet just utanför dess kust rättfärdigar Kinas anspråk på territorialvatten där. Beslutet kan samtidigt avgöra en rad liknande tvister till Kinas nackdel.

Trots att Kinas kotunga helt uppenbart är en uppfinning från 1900-talet anser Kaplan att konflikten snarare bör lösas av den politiska eliten tillsammans med experter, eftersom “befolkningens känslor är för starka” för demokratiska inslag. Lyckligtvis undviker Hayton dessa vanliga generaliseringar om Sydostasien. Liksom French bygger han i stället boken på fakta, resor, intervjuer och förklaringar av rådande omständigheter utifrån varje lands unika förutsättningar.

Likheter finns också mellan Kinas aktiviteter i Sydkinesiska havet och Afrika. Båda är ofattbart viktiga för framtidens geopolitiska utformning, men ändå nästintill okända i väst. Dessutom finns i båda fallen risk att Kina dras in i militära konflikter.

I Sydkinesiska havet är anledningen uppenbar. Men French varnar också för en utveckling i Afrika där Kina börjar agera militärt i sina emigranters intresse. När kinesiska örlogsfartyg 2008 satte av mot Somalia för att skydda handelsfartyg mot pirater var det första gången som marinens krigsskepp verkade utanför Asien. Ett par år senare medverkade Kinas flotta och flygvapen i evakueringen av 35000 kinesiska medborgare från Libyen.

Kina har länge haft ett mantra om att ”inte lägga sig i” andra länders inre angelägenheter. French visar dock hur landet aktivt påverkade valutgången i Zambia till fördel för den kandidat som var mest positiv till kinesernas närvaro. Hayton ger också exempel på hur Kina överöser Kambodja med gåvor för att påverka landets beslut i ASEAN.

Kinas allt djärvare utrikespolitiska upptåg avspeglade sig alltså i fjolårets litteratur. Tidigare har Brautigam och Kaplan talat om Kinas goda avtryck i Afrika samt dess rättfärdiga roll som stormakt i Asien. Men nu kommer French och Hayton med två nyare och mer välunderbyggda verk, som får pendeln att svänga åt fel håll ur kinesisk synpunkt, precis som redan skett i debatten om Kinas moderna, inrikespolitiska historia.

Publicerad i Respons 2015-2