Kommunister, visselblåsare och arroganta makthavare

Apropå sin personliga stockholmsskildring i kortfilmen Porträtt av en stad påpekade författaren Per-Anders Fogelström: ”Ett porträtt är alltid ett självporträtt”. Det stämmer också väl på porträttet av ett samhälle som målas av ekonomijournalisten och författaren Gunnar Lindstedt i boken Stålår. Lindstedt, som fick Stora journalistpriset för sitt avslöjande av Trustorhärvan, har en rad avslöjande och samhällskritiska fackböcker bakom sig. Nu tar han sig an sin uppväxtmiljö och dess ekonomiska kraftcentrum.

Fogelströms Porträtt av en stad skildrar Sveriges huvudstad, men det är en betydligt mindre och yngre stad som porträtteras i Stålår. Men det är ingen perifer håla, utan en stad som har skapat åtskilliga svarta rubriker genom åren och gett många statsråd huvudvärk. Det är en stad i symbios med en industri som är internationellt känd för sin förstörande kraft och sina skumraskaffärer. Det är förstås Karlskoga och företaget Bofors som det handlar om.

Men Stålår är också ett självporträtt. Den unge Gunnar Lindstedt (född 1951) tillbringade sina mest formativa år just där. Redan i tonåren blev han en kulturell mångsysslare och skrivande vänsteraktivist. Hans skildring av uppväxten och sin egen politiska utveckling varvas med egna och andras intervjuer och med utredningsmaterial, rapporter och rättsliga källor. Inifrånperspektiv växlar alltså med utifrånperspektiv. Skildringen är i huvudsak kronologisk och slutar med några sekvenser ur Karlskogas samtidshistoria. Nu har många invånare med rötter i Mellanöstern slagit sig ned i den gamla arbetarstaden som i dag har 27 000 invånare, betydligt mindre än under rekordåren.

Tre teman lyfter den litet collage-artade boken och ger den tyngd. Dessa teman vill jag kalla: ”En utopi som kom av sig”, ”Visselblåsaren” och ”Maktens arrogans”.

Men KFML:s tidning Gnistan välkomnade den unge skrivkunnige metallarbetaren med öppna armar och Lindstedt blev en i raden av framgångsrika journalister som fick sin praktiska inskolning just där.

Boken startar självbiografiskt. Som många unga drogs Gunnar Lindstedt in i 60-talets vänsterrörelse. Han blev en hängiven, men också tvivlande medlem av KFML(r). Under militärtjänsten 1972 valdes han som representant till den så kallade ”värnpliktsriksdagen” och iakttog hur han och andra vänsteraktivister registrerades av lätt igenkända civilklädda Säpomän. Gunnar Lindstedt grämer sig fortfarande över att han inte lyckades rycka anteckningarna ur handen på säkerhetspolisen under ett tumult som uppstod i foajén till Folkets hus i Örebro, när han och andra gick till angrepp mot Säpo.

Efter värnplikten blev den unge Gunnar, trots sin subversiva aktivitet, utan problem anställd på Bofors, den världsledande vapenindustrin. Väl innanför grindarna kunde han använda en del av sin arbetstid till att utså misstro mot fackföreningen och de lokala ”pamparna”. Fritiden ägnades nästan helt åt KFML(r). ”Ställ facket åt sidan” löd parollen. Men massorna lät sig aldrig mobiliseras kring detta mål och Gunnar Lindstedt tog steget över till det aningen mindre sekteristiska KFML, utan det revolutionära (r)-et på slutet. Där var parollen i stället att ”göra facket till en kamporganisation”, vilket inte heller lyckades särskilt bra i Karlskoga, i alla fall inte i Gunnars och kamraternas ögon.

Men KFML:s tidning Gnistan välkomnade den unge skrivkunnige metallarbetaren med öppna armar och Lindstedt blev en i raden av framgångsrika journalister som fick sin praktiska inskolning just där. Chefredaktören och reklammannen Peppe Engberg kallade en gång Gnistan för ”den tidning där 70-talsvänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad” och Gunnar Lindstedt verkar stolt över tiden på Gnistans redaktion.

Gunnar Lindstedt placerar sig i raden av före detta partitrogna, som beskriver processen när ögonen öppnas och kommunismen förlorar sin lockelse. För Lindstedts del brast illusionerna på en lyxig Kinaresa 1977 enkom organiserad för fyra svenska Gnistan-journalister. De hoppades att få göra reportage om äkta kinesisk vardag, men så blev det inte riktigt. När svenskarnas tåg passerade en bygd förstörd av jordbävningar sattes skynken upp för kupéfönstren, en nästan övertydlig manifestation av den kinesiska censuren. Många frågor om ”revolutionens baksidor” fick ”inga tillfredsställande svar” antecknar Gunnar lakoniskt efteråt.

Samtidigt som den unge Gunnar blev varse kommunismens fasader och verkligheten bakom, rullade den första så kallade Boforsaffären igång. Också där fanns en fasad och en verklighet som kamouflerades så länge det gick.

I den berättelsen blir civilingenjören och Karlskogabon Ingvar Bratt särskilt viktig. Bratt anställdes 1969 på Bofors under täckmantel att utveckla en infraröd kamera, men placerades i det hemliga projektet Robot-70, ett uppdrag från Försvarets materielverk. Projektmedlemmarna arbetade under tystnadsplikt med att utveckla världens mest avancerade luftvärnsrobot. Teknikerteamet lyckades konstruera en robot vars träffsäkerhet mättes i tiotals centimeter vid skjutning på flera kilometers avstånd, vilket ansågs som suveränt bra. Samtidigt med detta arbete, som inkluderade utlandsresor för att sälja roboten, kom Bratt genom sin hustru – som började ifrågasätta hans arbetsuppgifter – i kontakt med fredsrörelsen.

I Karlskoga levde dock föreställningen att Bofors var en försvarsindustri och sysslade med nödvändig fabrikation av defensiva vapen för Sveriges säkerhet, även det på sitt sätt en fasad. Bakom den växte nämligen exporten av Boforstillverkade vapen till diktaturer i tredje världen – något som Karlskogaborna antingen var omedvetna om eller valde att inte se. Gradvis utvecklade bolagsledningen metoder att exportera vapen via mellanhänder, vilket dolde krigsmaterialets slutdestination, när kunskap om de verkliga köparna kunde orsaka politisk diskussion i Sverige.

I denna process får Ingvar Bratt god insyn. Han upptäcker hur bolagsledningen bluffar om köparnas verkliga namn. Säljarna förfalskar mottagares identitet för att öka orderstocken och sälja ännu mer vapen. Detta strider mot prästsonen Bratts etiska kompass och mot svensk lagstiftning. Ingvar Bratt chockas av bolagsledningens risktagande och fräckhet.

För att göra en lång historia kort avslöjade Ingvar Bratt så småningom företagets falsifikationer. Han och hans familj blev socialt utstötta, och 1984 lämnade Bratt efter femton produktiva år sin arbetsplats Bofors, men till en början inte Karlskoga där familjen rotat sig och vännerna fanns. Fyra år senare publicerade han boken Mot rädslan. Han utmanade Bofors, bygden och – sig själv. Det sympatiska porträtt som Gunnar Lindstedt tecknar av denne modige, men lågmälda visselblåsare utgör en av bokens höjdpunkter.

Hänger man med i svängarna så fungerar Stålår som ett egensinnigt och spännande porträtt av staden Karlskoga och dess dramatiska moderna historia.

Det sista temat är maktens arrogans, och feghet. Chefsgarnityret i Bofors och den nationella politiska makten rannsakas, med tonvikt på fortfarande obesvarade frågor. Vad visste egentligen enskilda statsråd och statministern om Bofors skumraskaffärer? Hur kom det sig att så mycket dokumentation försvann spårlöst? Och vad gjorde Säpo hos KMI, Krigsmaterielinspektionen, strax innan chefen dog under ett framrusande tunnelbanetåg?

Om Boforsaffärerna finns mycket redan skrivet och ska inte upprepas här. Det som ges är ett lokalt perspektiv på interaktionen mellan Boforsledningen och landets politiska elit, där Olof Palme spelar en framträdande roll. Inget enskilt namn nämns så ofta i Stålår. Lindstedts samtal med den numera avlidna informationsdirektören Ulla Carlström tillför både komiska och skrämmande inblickar i vapenindustrins machovärld, som innefattade grova trakasserier av den enda kvinnan i direktionen. Intervjuer som den och andra ger boken ett historiskt värde.

Det är en mångfacetterad redogörelse som ekonomijournalisten Lindstedt presenterar, med tvära kast från självbiografi och utlämnande detaljer till övergripande analyser av politiska och ekonomiska skeenden. Hänger man med i svängarna så fungerar Stålår som ett egensinnigt och spännande porträtt av staden Karlskoga och dess dramatiska moderna historia.

Publicerad i Respons 2020-3