Korstågen band samman det andliga och det världsliga

Korstågen är ett europeiskt, närmast västeuropeiskt, historiskt arv som både fascinerar och skrämmer. Dessa krig i kristenhetens namn var lika vanliga som våldsamma och utgjorde en väsentlig del av den politiska kulturen under många århundraden. En startpunkt för dem brukar ofta anges: den 27 november 1095 i Clermont i Frankrike. I en predikan entusiasmerade påven Urban II församlade riddare och menighet att dra ut på ett korståg, ett krigståg för att befria det Heliga Landet som sedan länge låg under muslimsk kontroll. De allra heligaste kristna orterna hade blivit alltmer svårtillgängliga för de kristna. Till att börja med var korstågen en blandning av pilgrimsfärd och krigståg och hade en stor framgång ur kristen synvinkel. Från skilda samhällsgrupper anslöt sig tusentals. Sommaren 1099 kunde de kristna trupperna inta den heligaste av städer: Jerusalem. Det blev en omvittnat ytterst blodig historia. Kristna välden, främst kungariket Jerusalem, kunde därefter upprättas och en kolonisation inleddes.

Korstågen fördes på många olika fronter under ett halvt årtusende framöver. Innebörden och karaktären kom att förändras, men de hade det gemensamt att de var legitima eller rättfärdiga krig. De var det våld som sanktionerades av kyrkan och de fördes för att utbreda kristendomen mot dess fiender, vare sig nu dessa var muslimer eller hedningar. Men fienderna kunde också vara kättare, de som avvek från kyrkans rena lära. Med tiden blev det också legitimt att föra krig mot schismatiker, de som tillhörde andra kyrkor. Korståg fördes mot till exempel de kristna, men ortodoxa ryssarna.

Om alla dessa krig och deras betydelse för Europas historia har Kurt Villads Jensen skrivit en intressant, lärorik och läsvärd bok, Korstågen – Européer i heligt krig under 500 år. Han är en dansk historiker och sedan några år verksam som professor i medeltidshistoria vid Stockholms universitet. Boken är en svensk översättning och aktualisering av ett danskt original från 2005. Som internationell auktoritet på ämnet är han väl skickad för den uppgiften. Villads Jensen har tidigare tillsammans med några andra danska historiker gjort en utomordentlig insats för att allsidigt belysa de danska korstågen i Östersjöområdet. En mycket originell och nydanande studie är också hans stora arbete som inträngande jämför Danmark och Portugal som korsfararriken i högmedeltidens Europa.

Den bok som nu kommit ut på svenska är ett mer traditionellt översiktsverk. Här följs ur en europeisk synvinkel alla dess krig från Clermont fram till början av 1500-talet, när korstågstanken ebbade ut.

Dick Harrison har skrivit ett förord. Där ges en utmärkt skildring av bakgrunden till korstågen, vilkas förutsättningar låg långt tillbaka i tiden i det militariserade samhället efter det västromerska rikets sammanbrott på 400-talet. Harrison framhåller Carl Erdmann och hans klassiska och grundläggande studie från 1935 där ursprunget i kyrkans gradvisa anammande av en germansk krigarideologi påvisas.

Boken är ett exempel på mycket god populärvetenskap. Många vackra illustrationer finns, inte minst från medeltida manuskriptmåleri. Att fotnoter skulle kunna förekomma i en bok av detta slag är naturligtvis en dammig och förlegad utopi. Vad värre är, det saknas en litteraturförteckning. En rekommenderad läsning för de intresserade läsarna hade inte alls minskat bokens värde, detta inte minst därför att det finns en omfattande och lång forskningstradition kring dessa krig och deras bakgrund och med högst olika ståndpunkter. Villads Jensen låter ibland den historiografiska utvecklingen och skiljelinjerna skymta fram.

Positioneringar görs, men de är inte tydliga. Det gäller de ”moderna fantasihistoriker” som sökt efter spår av tempelherrar i Skandinavien. Vilka är de och vad är en fantasihistoriker? En viss avvaktande inställning signaleras när de kristnas kolonisation av det Heliga landet behandlas: ”Några forskare har ansett att korsfararstaterna utvecklades till apartheidsamhällen med skarp åtskillnad mellan de olika religionerna.” Det torde främst vara israelen Joshua Prawer som här åsyftas. Villads Jensen påpekar att det faktiskt förekom kulturutbyte. Det var utan tvekan så, och i betydande utsträckning, men i boken finns en påfallande tendens att betona den konsensus och det samförstånd som fanns i denna utan tvekan grundläggande konfliktfyllda historia. Bilden av korstågen blir i alla fall nyanserad. Här dras inga förhastade anakronistiska paralleller. Det finns en vällovlig strävan att söka förstå dessa för oss i dag svårbegripliga krig utifrån den tidens teologiska uppfattningar och världssyn.

Hur som helst: boken är lyckligt befriad från ”name dropping” när det gäller tidigare forskning. Däremot är antalet medeltida aktörer som omnämns stort. Framställningen är påfallande individcentrerad. Här finns de stora hjältarna, deras fälttåg och äventyr beskrivna, som till exempel engelske kung Rikard Lejonhjärta, franske kung Ludvig den helige och den tyske kejsaren Fredrik II, liksom naturligtvis även den gode fienden Saladin. Men i boken passerar en stor mängd andra krigare och alla deras mer eller mindre lyckade korståg förbi. En del värderande och lika antikverade som meningslösa omdömen ges om vissa personer. Balduin II:s dotter Melisende beskrivs som egensinnig. Några mindre tilltalande aristokrater, som Reynald av Châtillon och Guy av Lusignan, förses till exempel med epitetet lyckoriddare. Villads Jensen för däremot mycket intressanta och givande diskussioner kring de stora kyrkliga teologerna och deras ideologiska betydelse för korstågen, som framför allt cisterciensern Bernhard av Clairvaux, påven Innocentius III och den store skolastikern Thomas av Aquino. Andra viktiga aktörer i korstågen var de riddarordnar som uppstod och de skildras ingående.

Källmaterialet till korstågen är omfattande. De medeltida krönikorna är många och ofta detaljerade. Allt detta har levererat de intressanta och spännande detaljer som bär upp Villads Jensens berättelser om alla krig. Nu finns tyvärr med något undantag ingen närmare presentation av källorna. Henrik av Lettland framhålls dock med rätta som en av de stora korstågskrönikörerna. Han skildrade korstågen i Baltikum som han själv upplevde i början av 1200-talet. Villads Jensen ger här en utmärkt inblick i den specifika retorik som kännetecknar en stor del av korstågskrönikorna. Missionen bland liver och ester liknades vid en vingård där de ömtåliga plantorna skulle vattnas med tårar och blod. Mot denna bakgrund skildrar Henrik av Lettland den oftast grymma krigföringen.

Det förekom också svenska korståg, även om de inte var lika frekventa som de danska. Att Finland blev en del av det svenska riket under medeltiden var dock till stora delar ett resultat av flera korståg.

Det är i huvudsak tre fronter för korstågen som växelvis följs kronologiskt i boken. Erövringen av det Heliga landet och upprättandet av korsfararriken är den första fronten. Efter de tidiga framgångarna trängdes den tillbaka och detta europeiska herravälde gick förlorat mot slutet av 1200-talet. En annan korstågsfront uppstod på den iberiska halvön; krigen från de kristna rikena i norr mot muslimerna i söder var det som i efterhand i spansk nationell historieuppfattning betecknas som la reconquista, återerövringen. Den kristna fronten flyttades gradvis mot söder med Granadas fall 1492 som slutpunkt. En tredje front var i Östersjöområdet. Tyska riddare och tyska ordnar, liksom inte minst danska kungar och biskopar, förde krig mot hedniska, eller förment hedniska, slaviska, baltiska och ugriska folk. Kristna utposter som Riga grundades och territoriell överhöghet etablerades. Danmark var synnerligen aktivt som korsfararrike och erövrade Estland. Det förekom också svenska korståg, även om de inte var lika frekventa som de danska. Att Finland blev en del av det svenska riket under medeltiden var dock till stora delar ett resultat av flera korståg.

Det finns många instruktiva faktarutor i boken. Viktiga termer, till exempel avlat, förklaras. För den intresserade finns utredningar om medeltidens kastmaskiner och belägringsteknik. Stora borgar byggdes överallt längs korstågsfronter och de ägnas stort utrymme. Korståget drev fram en militärteknologisk utveckling. Viktiga inblickar ges i den ekonomiska ordningen i erövrade områden. Regelrätta slavfarmar upprättades. Johanniterordens sockerplantager i det Heliga landet var en tidig variant av vad som komma skulle på andra sidan Atlanten efter korstågen.

Korståg kunde alltså även föras mot inre fiender, mot kättare. Mest kända är nog de mot de så kallade katarerna i Sydfrankrike 1209–1229. De var sällsynt blodiga, grymma och hänsynslösa krig. Många oskrivna regler åsidosattes. Katarerna motsatte sig föreställningen om en enhetlig kyrka och just detta, en enhetlig och centralstyrd kyrka, var den mäktige påven Innocentius III:s ”vackra men farliga utopi”, som Villads Jensen uttrycker det. Detta var också en tid då vad som kallats för ”the persecuting society”, det förföljande samhället, bildades. Den nordirländske historiker R. I. Moore har myntat denna term. Frågan är om inte just korstågen har medverkat till att artikulera hierarki, kontroll och övervakning i det medeltida samhället. Intoleransen mot det som var annorlunda blev hårdare. Omfattande förföljelser av judar skedde till exempel i samband med det första korståget.

Korstågen och den korstågsideologi som utvecklades är uttryck för en sammansmältning av den världsliga och den andliga makten. I det medeltida Västeuropa fanns i många avseenden en större uppdelning mellan den andliga och den världsliga makten än i andra samtida kulturer. Enheten bars upp av kyrkan, påvedömet, vilket i praktiken förvaltade arvet från det antika romerska kejsardömet och föreställningen om en sammanhållen värld. Politiskt var dock den världsliga makten splittrad mellan olika kungariken, furstendömen och ett stort antal andra typer av gemenskaper och sammanslutningsformer. Föreställningen om de två svärden, det andliga och det världsliga, var en viktig tankefigur i det politiska tänkandet. Konflikter mellan kyrka och kungar var endemiska. Korstågen band på ett konkret sätt samman det ytterst andliga och det ytterst världsliga som ett instrument för den romerska kyrkans Europa, för sammanhållning inåt och en gemensam stridslinje mot yttre fiender.

När slutade korstågen? Korstågens tid var medeltiden. Kungariket Jerusalem gick förlorat och olika projekt för återerövring av det Heliga landet blev mer tanke än handling. Kristna krig i Nordafrika på 1400-talet fördes som korståg och fortsatte ut i Atlanten mot bland annat Kanarieöarna. Från slutet av 1400-talet kom allt färre krig att föras som just korståg. Krig kunde motiveras på helt andra sätt. Den sista stora politiska korstågsalliansen ingicks, som Dick Harrison påpekar, 1683 när Wien belägrades av de osmanska turkarna. Därefter har inga korståg förts, även om ordet använts i den politiska retoriken långt in på 2000-talet.

Kurt Villads Jensen ger en utomordentlig introduktion till dessa krig och det Europa som de formade. Det är mycken kunskap och många tänkvärda insikter som förmedlas på de knappa 400 sidorna.

Publicerad i Respons 2017-6