Kriminalitet bekämpas bäst med förtroendefulla relationer

Kortsiktighet och detaljstyrning försvårar brottsbekämpningen. Det hävdar gamle polischefen Klas Friberg i en tankeväckande bok som ser goda möjligheter att vända en negativ utveckling.

Inom polisen och de mellanmänskliga yrkena behövs inkännande personer som kan tala med människor. Foto Peter Erik Forsberg / Alamy Stock Photo
13 juni 2024
6 min
Recenserad bok
Särskilda händelser Polischefens lösning
Klas Friberg
Volante , 2024, 334 sidor

Till skillnad från många forskare och journalister som skriver om särskilt utsatta områden och gängkriminalitet har Klas Friberg en gedigen erfarenhet av att just arbeta med dessa frågor. Med sin bok Särskilda händelser – Polischefens lösning sammanfattar han en karriär som spänner över trettio år som jurist och polischef inom polisen och säkerhetspolisen. Men detta är inte någon nostalgisk minnesbok som endast blickar bakåt i tiden, snarare tvärtom.

I fokus är de problem samhället står inför och hur de ska ringas in och lösas på bästa sätt. Innan jag kommer till vår tids samhällsutmaningar är det dock nödvändigt att påpeka att Fribergs bok kan läsas på flera olika sätt. Förutom att ge en inblick i det polisiära arbetet, är den på många sätt ett slags personlig reflektion över ledarskap och hur samhället kan anpassas till nya omständigheter. En återkommande kritik är glappet mellan den politiska styrningen och de som ska utföra samhällets grundläggande uppgifter som skola och sjukvård samt upprätthålla lag och ordning. Friberg är tydlig på denna punkt. Snarare än att skapa goda, stabila och långsiktiga förutsättningar för dem som utför det mellanmänskliga arbetet har samhället skapat kortsiktiga och detaljrika styrsystem. Lagar och regler är givetvis viktiga, inte minst för polisen, men både politiker och medborgare måste också kunna lita på att de som utför arbetet vet vad de gör för något.  

Med sin långa karriär i ryggen pekar Friberg obevekligt ut de konsekvenser som har följt av en ryckig och kortsiktig syn på det polisiära arbetet. Reformer och snabba omkastningar har bland annat inneburit att satsningarna på polisen har varierat över tid. Oftast har den politiska oppositionen – oberoende av politisk färg – hävdat att polisen har fått för få resurser för att sedan ändra sig när den har kommit till makten. Antalet poliser har varierat och vad som är polisens uppgift har också ändrats över tid. Ska den fokusera på mängdbrott eller gängkriminalitet, ska den satsa på vissa områden eller ska man arbeta mer enhetligt och centraliserat? Många av reformerna och satsningarna har varit nödvändiga, enligt Friberg, men avsaknaden av långsiktighet och lugn och ro har ofta lett till alltför snabba omkastningar när det gäller vad som ska prioriteras.

Med sin långa karriär i ryggen pekar Friberg obevekligt ut de konsekvenser som har följt av en ryckig och kortsiktig syn på det polisiära arbetet.

Ett ytterligare resultat av framväxten av ett så kallat new public management-tänkande inom statsförvaltningen är att det brottsförebyggande arbetet har blivit nedprioriterat. Snarare än att se till helheten har många myndigheter blivit reducerade till smala stuprör som styrs av detaljerade regelverk, uppföljningsrapporter och visionsdokument. En sådan modell har inte gynnat samverkan och förtroendefulla relationer. I stället har det skapat ängsliga och oroliga medarbetare som är rädda att göra fel snarare än att försöka övervinna svårigheter som samhället står inför. Tyvärr är detta synsätt även rådande i dagens kriminalpolitiska debatt. Givetvis är det viktigt och nödvändigt att »återta kontrollen«, för att använda Fribergs formulering, men att polisen och rättsvårdande myndigheter lagför och straffar fler personer löser inte de grundläggande problemen. Det spelar ingen roll hur många gärningsmän som polisen arresterar och som placeras bakom lås och bom om det inte finns en plan för att förhindra att nya ungdomar och barn rekryteras in i kriminalitet. Det behövs också en plan som beaktar det faktum att även tungt kriminellt belastade personer kommer att återvända till samhället efter avtjänat straff.

Vad ska då göras? Enligt Friberg behövs framför allt lugn och ro i systemet som gynnar långsiktighet och lämplighet framför kortsiktiga lösningar eller ett alltför starkt fokus på betyg och examina. Detta gäller både framtidens poliser liksom de som ska arbeta i andra mellanmänskliga yrken. Just lämpligheten borde vara avgörande vid tjänstetillsättningar. Det behövs helt enkelt inkännande personer som kan tala med människor och som arbetar för att uppnå en mer övergripande vision – exempelvis att inga barn ska hamna i kriminalitet. Precis som Trafikverkets nollvision för döda i trafiken är detta en järv, men ändå viktig vision att ha med sig i arbetet, menar Friberg.

Det behövs helt enkelt inkännande personer som kan tala med människor och som arbetar för att uppnå en mer övergripande vision – exempelvis att inga barn ska hamna i kriminalitet.

Snarare än att säga att allt är kört finns skäl att peka på starka krafter som kan vända utvecklingen. Det senare illustrerar Friberg bland annat med att hänvisa till Göteborgsbolaget Gårdstensbostäder som arbetar med att få invånarna i stadsdelen Gårdsten att dela en gemensam vision. De som anställs i bolaget bor i området och de vill alla skapa ett bättre och säkrare område, vilket går emot de kriminellas intressen. Det är just sådana lokala och långsiktigt verkande krafter som måste stärkas och ges större utrymme, menar Friberg. Att bryta negativa trender tar tid och det måste finnas utrymme för misslyckanden och bakslag. Det senare är inte minst viktigt eftersom alla mellanmänskliga relationer bygger på tillit och ömsesidigt beroende och i många fall innehåller inte uppföljningsmanualerna, regelverken eller återrapporteringssystemen några givna eller enkla svar. På denna punkt är jag helt överens med Friberg. Dagens samhälle blir alltmer regelstyrt och instrumentellt på bekostnad av tilliten.

Trots att jag anser att Fribergs analyser är rimliga och på flera punkter innovativa – inte minst politiker och beslutsfattare har skäl att läsa hans bok – finns det givetvis flera aspekter som kan diskuteras. Ett återkommande problem som uppstår när olika myndigheter ska samarbeta är målkonflikter och juridiska hinder, som exempelvis vilken information som kan delas mellan olika myndigheter utan att bryta mot lagar och regler. Olika myndigheter kan ha olika syn på hur ett problem kan lösas och på vem som har ansvar och vem som ska bära kostnaderna. Ett återkommande svar som ofta ges i debatten är att det inte är vår fråga utan någon annans. För att komma till rätta med detta problem krävs en parlamentarisk överenskommelse, ett ökat samarbete och en viljeriktning.

Sammantaget har Friberg skrivit en mycket tankeväckande och läsvärd bok, men den blir stundtals något upprepande och de många punktlistorna och faktarutorna ger ibland en känsla av att dessa delar är rester av hans ledarskapsföreläsningar.

Här är Friberg och jag helt överens, men finns en sådan samsyn inom politiken i dag? Vad som är ett problem och hur ett problem ska lösas på kriminalpolitikens område splittrar inte minst de politiska partierna. Jag hade därför önskat att Friberg också hade gett utrymme till en diskussion om vad det innebär att vissa politiska yttringar i dag vill förändra rättsstatens principer. Ska alla frågor rymmas inom yttrandefriheten och ska alla religiösa traditioner ges samma utrymme? Svaren på dessa frågor är inte självklara för den som tar del av den politiska debatten. Vad innebär det för framtidens polis att det är politikerna som stiftar våra lagar och som lägger grunden för rättsväsendet? Frågan om demokrati och alla människors lika värde är kanske inte längre så självklar som vi har trott. På dessa punkter ger Friberg mindre att säga. Vi kanske inte längre kan ta för givet att rättsstatens principer betraktas som oföränderliga eller självklara. Sammantaget har Friberg skrivit en mycket tankeväckande och läsvärd bok, men den blir stundtals något upprepande och de många punktlistorna och faktarutorna ger ibland en känsla av att dessa delar är rester av hans ledarskapsföreläsningar. Trots dessa mindre invändningar är det befriande att läsa en bok som vågar ta sig an de stora och övergripande frågor som vi så desperat behöver lösa för att skapa ett tryggt och rättssäkert Sverige som inkluderar alla människor oavsett kön, etnicitet och religionstillhörighet. Ur detta perspektiv är Friberg en sann förkämpe för demokrati och rättsstatens principer. Nu är det bara upp till politiker, myndigheter och oss medborgare att leva upp till denna vision.

Vidare läsning