Kris, kontinuitet, kulturellt kapital – Hur ska det gå för Atlantis?

Bokförlaget Atlantis tillkom i slutet av 1970-talet som ett brett och ambitiöst förlag med filosofi och skönlitteratur, rese- och matböcker och mycket annat på sin lista. Efter ett par år fick man framgångar med Montaillou av Emmanuel Le Roy Ladurie och flera historieverk av Barbara Tuchman. Klassiker i gedigna nyöversättningar befäste det kulturella anseendet. Atlantis blev snabbt en mötesplats i korsningen mellan den kommersiella och den lärda världen, närmast en kulturinstitution.

Trettiosex år senare kan Atlantis sägas vara det synligaste av de mindre förlagen och man behåller sin höga svansföring med serierna ”Atlantis väljer ur världslitteraturen” och ”Svenska klassiker utgivna av Svenska Akademien”, med biografier som Svante Nordins om Winston Churchill och Beata Arnborgs om Kerstin Thorvall, med fördjupande historieverk som Kari och Ülle Tarkiainens Provinsen bortom havet om Estlands svenska historia och Carin Bergströms sedeskildring om spruckna äktenskap inom högadeln för tvåhundra år sedan.

Kanske anar man i dag en mindre betoning på skönlitteratur, ny såväl som klassisk. Men det är fråga om nyanser. Atlantis utvecklar sin tradition. Samtidigt genomgår förlaget en kris med flera dimensioner. Den problematiska ekonomin är under sanering. Helena Hegardt du Rées, ny vd sedan 2012, har omorganiserat, reducerat personal och börjat bredda utgivningen. Offentligt förklarar förlagets viktigaste författare Peter Englund, Svenska Akademiens ständige sekreterare, att han lämnar Atlantis, följd av Nathan Shachar. Englund misstror förklaringen om ekonomiska svårigheter. I bokslutet för 2012/13 tecknas dock den prekära situationen tydligt.

För att förstå krisens dimensioner behöver man erinra sig förlagets historia.

Peterson prövar vingarna

Det startade med att Kjell Peterson 1977 lämnade sin post som vd för det Bonnierägda Forum för att pröva vingarna som sin egen. Han började med att annonsera i branschtidningen: ”I höst publicerar Bokförlaget Atlantis inte en enda bok”. Ett år senare utkom de första böckerna.

Man hade ingen klar bild i förväg av hur utgivningen skulle profileras. Embryot var Carl Butlers kokbok som Kjell Peterson hade publicerat på Forum med reklammännen Lars Falk och Ove Pihl. Kanske kunde de ge ut flera liknande böcker tillsammans?

”Falk och Pihl tillförde kunnande i fråga om skrivande och formgivning som var ganska nytt när det gällde kokböcker”, säger Kjell Peterson. ”Sen kom Cattelin-boken och det ena med det andra. Det hela initierades av kokböckerna.” Det var viktigt med inre och yttre kvalitet. ”Det måste vara snyggt, annars försvinner man.”

Blandningen av böcker var viktig men också långsiktigheten. Kjell Peterson skriver: ”Man måste vara utomordentligt långsiktig i sin utgivningspolitik. […] Det frestar på ekonomiskt och mentalt att ha långsiktigheten som ledstjärna, men det är den enda vägen för att överleva och utvecklas.” Han talar gärna om vikten av att bygga upp ett kulturellt kapital. Vanligt kapital för att driva verksamheten fick man genom en checkräkningskredit i SE-Banken.

Det tog femton år för att gå runt och bli skuldfri. Det stora genombrottet blev Peter Englunds bok Poltava 1988. ”Jag skulle säga att vi fick Peter Englund tack vare Tuchman och Ladurie. Han gillade deras narrativa sätt att skriva historia och sökte därför upp oss.”

Framgången drog flera historiska författare till förlaget, exempelvis Eva Österberg. Ungefär samtidigt började Kjell Peterson studera idé- och lärdomshistoria för Sten Lindroth i Uppsala och fick kontakt med bland andra Gunnar Broberg som på Atlantis gav ut en idéhistorisk läsebok i två band, De gyllene äpplena. Den belönades med Augustpriset.

När Camilo José Cela fick Nobelpriset 1989 sken solen ännu starkare över Atlantis. Den historiska bokklubben Clio började gå riktigt bra. ”Så det löste sig till slut. Men de första tio åren var jobbiga!”

Två stora översättningsverk av Jan Stolpe markerar vid sidan av historikerlistan uppbyggnaden av kulturellt anseende: Montaignes Essäer i tre band, först utgivna 1986-92 och för närvarande i ny översättning, och Platons skrifter i sex volymer, 2000-09.

Ägar- och chefsskiften

Falk och Pihl lämnade firman 1989. Den styrelse med bland annat bankmän som tillträdde bad efter ett decennium förlagschefen att ”ordna successionen” efter dem. Det gjorde han genom att som ägare engagera fem stiftelser, en svensk och fyra finländska. ”Det gav finansiell trygghet, men de nya ägarna kom inte in för att rädda ekonomin. Vi var redan på god väg.”

Atlantis utgivning har delvis finansierats med bidrag av olika slag. Det handlade tidigare ofta om litteraturstöd från Kulturrådet och enstaka tryckbidrag för avhandlingar. ”Om författarna hade någon finansiering med sig i bagaget tog vi ju emot det, men jag hade det inte som affärsidé, som vissa andra förlag”, säger Kjell Peterson.

Peter Luthersson tillträdde som vd 2003 med en hållning till uppdraget som präglades av hans kulturella bakgrund. För styrelsen gjorde han klart att han inte var intresserad av affärsverksamhet utan av ”den värld som förlagets utgivning representerade”. Ägarna sade sig, då, gilla detta. Själv gillade Luthersson utgivningen så starkt att han inte gjorde någon förändring i profilen. Dock fick han lära sig att småföretagarens värld är hård. ”Men jag hittade ett sätt att förhålla mig till det. Min uppgift var att betala räkningarna och hålla stilen – och det gjorde jag.”

En krävande affärsmässig uppgift var att fusionera bokförlaget Signum i Lund med Atlantis.

Det besvärliga lagervärdet

Vid Respons samtal med Peter Luthersson förelåg som senaste årsredovisning den för 2011/12, där det anges ett positivt resultat på cirka en halv miljon. Luthersson avtackas för engagerat och framgångsrikt arbete, vilket han menar innebär att styrelsen varit nöjd med honom hela tiden. Detta bokslut är emellertid svårtolkat för den som är ovan att fråga efter vad som inte står där. Den svaga punkten är lagervärderingen. På Atlantis har man aldrig makulerat eller sålt ut lagret utan låtit böckerna ligga i lager till anskaffningsvärde. Detta är enligt all erfarenhet i bokbranschen en för hög värdering. Böcker går sällan att sälja i någon större utsträckning till detta värde ett par år efter utgivningen. Nedskrivning är nödvändig, ty det är de tilltänkta köparnas benägenhet att inhandla böckerna till ett visst pris som bestämmer deras värde, i varje fall på kort sikt. Det litterära värdet är naturligtvis en annan sak.

Vid nedskrivning av lagervärdet skall den förlust som därmed visas slå igenom i resultaträkningen. Undviker man nedskrivning blir förlusten inte synlig i årsredovisningen. Men problemet när man inte säljer böcker till tillräckligt värde och i tillräcklig utsträckning ger sig i vilket fall som helst till känna som en brist på likvida medel för att betala verksamheten. Nytt kapital måste skaffas. Ägarna har ansvaret för detta.

Jag frågar Peter Luthersson om det inte är just detta styrelseordföranden Barbro Teir syftar på när hon i ett inlägg i Dagens Nyheter (17/9) säger att de finländska ägarna har måst gå in med flera miljoner för att rädda förlaget. Har inte detta skett redan under hans tid som verkställande direktör – eller i varje fall strax efteråt – som en följd av att verksamheten inte finansierade sig själv?

”Det beror på hur man ser på saken”, menar Luthersson. ”Atlantis klassikerserie eller Toquevilles bok om demokratin i Amerika, är lika mycket värda om hundra år som i dag. Böckerna skulle vara meningsbärande, för det var det meningsbärande som gav anseende åt förlaget, inte saker i stil med veckans snackis.”

”Om förlaget bara upprätthåller sin intjäningsförmåga så är ett värdefullt lager inget problem utan en tillgång”, fortsätter Luthersson. ”Sen kan man inte omedelbart realisera värdet. Men det fattades policybeslut i styrelsen att det var viktigt att böckerna lagerhölls – för förlagets förmåga att attrahera samarbetspartners och författare.”

En tickande bomb

Styrelseordföranden Barbro Teir bekräftar att Atlantis de senaste fem åren varit på väg mot den ekonomiska kris som utlösts under det senaste året. Det orealistiskt värderade lagret har varit en tickande bomb och likviditeten har klarats med ett nödrop. Stora lån och andra tillskott har givits av ägarna, sammanlagt 8,6 miljoner kronor, varav endast Beijerstiftelsens del på 750 000 har återbetalats. Denna ägare har också beslutat sig för att vara passiv och deltar därför inte i de nya finansieringarna.

”Skälet är att förlaget enligt vår mening förlorat sin särskilda ställning som kulturinstitution, det som var motivet till vårt engagemang”, säger Jan Björkman, sekreterare i Beijerstiftelsen. Enligt Barbro Teir fanns det när hon förra året tillträdde som ordförande styrelseledamöter som saknade förtroende för Helena Hegardt du Rées. Björkman förnekar att Beijerstiftelsen var emot tillsättningen, men är kritisk:

”Det var säkert nödvändigt med modernisering och effektivisering och hon har nog gjort det som måste göras. Det är i hanteringen av anställda och författare som det brister.”

På grund av oenigheten vid tillsättningen ställde Barbro Teir som villkor att hon skulle få tid på sig att göra en egen utvärdering av den nya förlagschefens arbete. Det är detta arrangemang Peter Englund beskriver genom att fråga varför Barbro Teir sagt till honom att hon ”var beredd att ge den nya förläggaren sparken sommaren 2013 om läget ej blivit bättre” (DN 19/9). Svaret är nu att Teir funnit den nya chefen ”synnerligen kompetent som förläggare och därtill ekonomiskt insiktsfull”.

Uppdraget var inte lätt. Barbro Teir: ”Hon skulle i första hand behålla Atlantis seriösa utgivningsprofil, som har gett förlaget en stark ställning och ett gott namn. Det fanns också en uttrycklig beställning att modernisera och reformera förlaget. Tonvikten skulle ligga på att öka försäljningen, detta naturligtvis för att värna profilen, som också behövde breddas.” Breddningen innebär att förlaget ”söker en vidare ram för det som är kulturellt och litterärt högststående”.

Beställningen till Helena Hegardt du Rées var tredubbel och något motsägelsefull: bevarad och breddad utgivning, effektivisering av organisationen (läs personalreduktioner) och allmän ekonomisk sanering. Hon har kommit ett stycke på väg. Personalen har minskats från åtta till fyra fast anställda. Frilansare med expertkunskap har knutits till förlaget. Ekonomistyrning, ekonomisk statistik och tydlig rapportering har införts.

Den nya förlagschefen har 26 års erfarenhet från branschen, är arkitekturhistoriker och franskorienterad. Hon har arbetat med arkitektur- och konstböcker på Byggförlaget, som redaktionschef på Informationsförlaget och tretton år som förläggare och sedermera förlagschef på SNS Förlag med inriktning på samhällsvetenskaplig litteratur. Hon insåg att det gällde att handla raskt på Atlantis. ”En sund ekonomi är förutsättningen för att kvaliteten i utgivningen skall kunna bevaras”, säger hon.

Upprörda känslor

De som av olika anledningar fått lämna förlaget är naturligtvis besvikna. Känslorna är upprörda och har fått sedvanligt utlopp i branschtidningen Svensk Bokhandel. På sikt allvarligare är Peter Englunds avhopp. Han har inbjudits till dialog, men den har inte blivit av. ”Den möjligheten kvarstår”, poängterar Helena Hegardt du Rées. Respons har sökt Peter Englund för att fråga närmare om hans motiv för att lämna det förlag där han haft så stora framgångar, men han hälsar att det räcker med vad han hittills sagt offentligt.

Hur blir förlagets framtid? Kommer kvaliteten att knuffas ned från högsätet, som Peter Englund fruktar (DN 13/9)? De flesta böckerna i den närmaste utgivningen har initierats under Helena Hegardt du Rées tid, så det går nu att avläsa hennes avsikter. ”Det finns en kontinuitet av kvalitet att vårda”, säger hon och pekar på flera historiska verk och på biblioteket ”Atlantis väljer ur världslitteraturen” som inom kort utvidgas med Macchiavellis brev, en Plutarchosvolym och Euripides Bacchanterna och Ifigenia i Aulis.

Allt blir dock inte vid det gamla. Redan nu finns böcker som anslår en ny ton. Man vill attrahera en större läsekrets, bland annat fler kvinnor. Thorvall-boken av Beata Arnborg är ett exempel på detta. Förlaget tar sig också an yngre historiker. Ett exempel är Annika Sandén med Missdådare, som handlar om människoöden i 1600-talets Sverige. Till våren utges också en konsthistorisk bok av Ingela Lind, Blod i salongerna. Sex, primitivism och längtan efter det naturliga, som studerar hur primitivismen kan utmynna i farliga ideologier. Den framväxande modeforskningen vid Stockholms universitet har man etablerat kontakt med. Snart utges Mode som gjort skillnad av Karina Ericsson Wärn, ”en idealförfattare som arrangerar resor, säljer böcker på sin hemsida och använder sociala medier”. Inom modeundervisningen behövs också kurslitteratur. Granskning av nutiden skall samlas under beteckningen ”Atlantis utblick”. I den kommande Diplomat i dag berättar yngre diplomater om arbetet bortom cocktailpartyna, i krigszoner och socialt arbete.

En sammanfattning verkar kunna vara att den samhällsorienterande utgivningen blir mindre återblickande och mer kringblickande, att litet fler kvinnor ryms bland författare och ämnen och att man visar större intresse för det som ”har litet udda karaktär”. Med anledning av hundraårsminnet av det stora krigets utbrott ger man sålunda ut en bok om julaftonsmatchen 1914 vid Västfronten, då tyskar och engelsmän lade ned vapnen några timmar och spelade fotboll – en känslofylld undantagssituation.

För utgivningen av seriös facklitteratur i Sverige har det stor betydelse att Atlantis tar sig ur sin kris och – med förnyelse – fullföljer sin tradition. Kommer det att lyckas i en bokbransch som överlag genomgår stora förändringar? Det är lätt att vara tvivlare. Men Barbro Teir och styrelsemajoriteten hör inte till dem. De tror på den nya chefens klokhet och kontaktskapande. ”Detta kommer att synas de närmaste åren både i utgivningen och ekonomin.”

Publicerad i Respons 2013-5