Kriser och bubblor är kapitalismens följeslagare
Lars Magnusson är en livfull berättare, men bokens huvudbudskap är ganska vagt och det ter sig märkligt att han inte lyfter fram sambandet mellan avskaffandet av valutaregleringarna och de finansiella kriserna. Ingen av de analyserade krascherna är från perioden 1945–71, när Bretton Woods-systemets regleringar begränsade kapitalrörelserna.
För att inte hetsa upp mig vid läsningen av Lars Magnussons Finanskrascher – Från kapitalismens födelse till Lehman Brothers föreställer jag mig att författaren sitter mitt emot mig under en lång middag. Han pratar gärna och länge, öser ur sin rika lärdom och det är riktigt njutbart med skiftande historiska miljöer och persondetaljer. Jag får ju också tillfälle att inflika och göra invändningar och vi kan resonera om sammanhangen. Som i ett middagssamtal kan vi tillåta oss att hellre hamna ungefär rätt än exakt fel och ju längre samtalet lider desto mindre specificerade blir resonemangen.
Finanskrascher är skriven för en bred och historiskt intresserad läsekrets. I bokens inledning betonas att syftet är att söka orsakerna till ”finansiella bubblor och krascher” genom att nysta i deras förlopp. Här skulle man tro att betoningen ligger på det historiskt specifika i varje krasch, men det följande kapitlet diskuterar olika teoretiska förklaringar, så läsaren bör kunna förvänta sig något slags generalisering. Denna blir dock ganska vag: bokens huvudbudskap är att krascher och bubblor har varit följeslagare till den västerländska kapitalismen sedan dess begynnelse i 1300-talets Italien. Magnussons poäng är att han därmed gräver längre tillbaka i historien än tidigare författare, som har sträckt sig till Mississippi- och Söderhavsbubblorna på 1700-talet eller 1600-talets holländska tulpanlöksmani.
Skillnaden ligger emellertid mer i begrepp än i ny kunskap, för de medeltida och tidigmoderna bankkonkurserna och statsbankrutterna var ju inte okända. Magnusson glider mellan ”krasch” och ”bubbla” och kan på så vis förlänga perspektivet bakåt, förbi bubblan med tulpanlökarna. Dock är skillnaden inte oviktig, för varje bubbla slutar med en krasch, men alla krascher har inte börjat med en bubbla. I de tidiga krascherna var det någon bankir som kommit på obestånd, vanligen genom alltför generös kreditgivning till en krigförande furste. Bubblorna utvecklas när en mängd aktörer förväntar sig en fortsatt stigande pristrend, vare sig det handlar om tulpanlökar, värdepapper, bostäder eller – kunde det tillagts – konst. Boken hade vunnit på att skillnaden explicit framhållits och diskuterats, inte minst därför att bubblorna har sin egen, ofta spektakulära, dynamik.
Just en sådan spektakulär bubbla brast på New York-börsen under några svarta oktoberdagar 1929. Magnusson ställer frågan om den stora 30-talsdepressionen skulle ha utvecklats även utan kraschen i New York. Börserna har upplevt andra lika eller nära nog lika svarta dagar, utan att de följts av en djup och utdragen strukturkris. Magnusson skildrar 1930-talets dramatik och slutar tjugo sidor senare med Ivar Kreugers självmord i Paris, innan han återvänder till problemet om Wall Street och depressionen, men med ett svar som sopar igen själva frågan: ”Den finansiella bubbla som med början i USA 1929 hade spruckit var av en omfattning som världen inte skulle komma att skåda på länge.” Här tycks bubblan ha brustit gradvis och den har smält samman till ett med depressionen.
Bubblorna utvecklas när en mängd aktörer förväntar sig en fortsatt stigande pristrend, vare sig det handlar om tulpanlökar, värdepapper, bostäder eller – kunde det tillagts – konst.
I bokens avslutande del blir det globala börsfallet den 19 oktober 1987, som i djup överträffade 1929, utgångspunkten för en bred exposé över efterkrigstidens ekonomiska historia. Bretton Woods-systemet, med den amerikanska dollarn som ankare, spelar här en central roll. Anmärkningsvärt är att Magnusson undgår att nämna att Bretton Woods förutom fasta, men justerbara växelkurser föreskrev nationella valutaregleringar, som begränsade gränsöverskridande kapitalrörelser och medgav en betydande frihet för den inhemska penningpolitiken. Slående nog är ingen av bokens finansiella krascher från tiden 1945–1971, då Bretton Woods-systemet byggdes upp (till 1958) och verkade (från 1959). Det ser ut som ett upplagt öppet mål, men Magnusson överlåter åt läsaren att göra djupare reflektioner över sammanhangen. Efter 1987 har de finansiella kriserna kommit slag i slag, och bland orsakerna framhäver Magnusson framväxten av så kallade skuggbanker och datoriseringen. Betydelsen av datorernas robothandel, vilken ofrånkomligen ökar häftigheten i den finansiella handelns svängningar, reduceras dock av Magnusson: ”Skulle människor ha agerat på annat sätt än datorerna?”
Vad som förstärkte skuggbankernas roll var inte minst avskaffandet av valutaregleringarna, från Thatcher till Den europeiska enhetsakten, som öppnade för internationella kapitalrörelser i en omfattning som knappast förekommit sedan före 1914. Denna sida av den neoliberala avregleringsvågen nämns faktiskt inte av Magnusson och globaliseringen sedan 1980-talet blir blott en bifigur. I det sammanhanget skulle tillgången på krediter kunna bilda ett mönster av globala krisvågor, från den latinamerikanska skuldkrisen i början av 80-talet, via en serie av kriser och krascher till Lehman Brothers 2008. Detta är också ett argument i Charles Kindlebergers klassiska verk Manier, panik och krascher – De finansiella krisernas historia, som kom i svensk översättning 1999, men som fortsatt att komma i nya, uppdaterade upplagor på engelska. Boken överlevde Kindleberger, men redan i dennes livstid inträdde Robert Aliber som medförfattare. Förutom att mäta sig med Magnussons opus i fråga om anekdoter har Kindleberger en teoretisk modell, som har fördelen att inte kräva mer än det ekonomerna kallar intuitiv förståelse. Medan Magnusson viker undan för en diskussion om den neoklassiska ekonomiska teorins antagande om rationella förväntningar, är kritiken därav en grundbult hos Kindleberger och Aliber. Magnusson nämner emellertid denna klassiker endast i förbigående, rörande tulpanlöksmanin i Holland på 1600-talet, och enbart med referens till andra upplagan 1989.
Skildringen av förloppet i den tyska krispolitiken 1931 skulle möjligen hängt med i ett godkänt tentapapper bland mina studenter, men definitivt inte i ett väl godkänt.
En historiskt sinnad läsare av denna recension tycker kanske att jag inte tillräckligt värderar Magnussons livfulla skildringar. Nå, även dessa har begränsningar som är rimliga i ett middagssamtal, men som drar ner en bok. I skildringen av bankirfirman Fugger staplas dess undergångar på varandra, från dess ”slut” 1557 till ”en sista spik i kistan” 1607. Tulpanlöksmanin kraschade just ”mellan den 27 januari och 4 februari 1637”, men på följande sida kom ”den ljudliga knallen i mars 1637”. Skildringen av förloppet i den tyska krispolitiken 1931 skulle möjligen hängt med i ett godkänt tentapapper bland mina studenter, men definitivt inte i ett väl godkänt. Skildringen av Bretton Woods-systemets kollaps staplar faktafel med en sammanpressning av tidsperspektivet: ”Den amerikanska valutan fick flyta fritt [den 15 augusti 1971]. Strax dessförinnan hade Frankrikes president Charles de Gaulle låtit en flotta avsegla för att lösa in sina dollartillgångar i guldtackor från Fort Knox.”
De Gaulle hade avgått redan 1969 och hans inlösning av dollar mot guld hade skett 1965 och dess betydelse för dollarkrisen är en myt. Dollarn devalverades förvisso av Nixon 1971, men dess fria växelkurs dröjde till 1973. Om Latinamerika skriver Magnusson: ”Efter att ha gått sakta under 1960- och 1970-talen kom tillväxten i gång igen under 1980-talet.” Man tar sig för pannan: 80-talet är känt som ett förlorat årtionde för Latinamerika, med negativ tillväxt, medan det 1950–1970 tuffade på med 2–4 procent tillväxt per år (för de åtta stora). En annan konstighet är att ”crony capitalism” tillskrivs Japan, medan det är en term som använts för att beskriva korruption i de krisdrabbade asiatiska tigrarna 1997, men kanske är mest träffande för den ryska rövarkapitalismen. Och så vidare. Vad gör det sedan att förlagets redaktör missat att algoritm blivit ”logaritm” eller att en tolvfaldig ökning blir till en ökning med 1200 procent. Men det är trist att läsarna är utlämnade till en historieberättare, även om de kloka vet att varje god historia ska tas med en nypa salt.
Publicerad i Respons 2018-3
