Kulturell blomstring skapade sin egen motkraft

Weimarrepubliken (1918–1933) och dess sorgliga öde har under senare år blivit ett tema i den politiska samtidsdebatten, framför allt i USA. Många menar att det finns oroande likheter mellan dagens USA och Weimarrepubliken, dess sönderfall och slutliga fall. Framstående forskare har emellertid – med rätta – avvisat denna historiska analogi och pekat på en lång rad historiskt förankrade, interna och externa förlopp som till sist malde ned den nya republiken.

Men intresset och fascinationen för Weimartiden kvarstår, självfallet så i Tyskland, där diskussionen om hur nazismen blev möjlig aldrig tar slut och som nyligen eldats med nya kontroversiella perspektiv på kejsarstaten 1871–1918, med följder också för Weimarbilden. I SVT visas andra säsongen av den tyska serien om 1920-talet, Babylon Berlin, en sorts film noir med de flesta av de ingredienser man gärna förknippar med det tyska 1920-talet.

Men de som vill se Weimartiden som ett sorts förspel till nazitiden, som en ödesbestämd väg in i katastrofen, har föga att hämta i Eric D. Weitz välrenommerade Weimartyskland – Löfte och tragedi. Weitz, som nyligen avled, var bland annat professor i historia vid University of Minnesota, känd och uppskattad forskare och föreläsare om Europas moderna historia. Hans bok kom första gången ut 2007, före dagens Weimarvåg; den svenska översättningen är av den tredje reviderade upplagan från 2018.

Weimarrepubliken hade, konstaterar Weitz, dåliga förutsättningar. Den var född ur ett förödande krig och nederlag med ekonomiskt skoningslösa fredsvillkor, möttes av intensivt motstånd från de starka högerkrafterna och samhällets institutioner, skakades i grunden av två ekonomiska katastrofer, hyperinflationen och börskraschens massarbetslöshet och bevittnade en oförsonlig och förödande politisk kamp inom den vänster som kunde varit konstruktiv. Inte undra på att systemet förlorade befolkningens stöd. Det knuffades över kanten av den starka höger som var förankrad i samhällets institutioner – militären givetvis, men också rättsväsendet, universiteten, förvaltningen, kyrkan – som hela tiden bekämpat republiken. På egen hand hade nazisterna inte kunnat ta makten, konstaterar Weitz, en tes som i dag är den allmänt gällande inom forskningen. Det hade möjligen kunnat gå annorlunda, som bland andra Björn Elmbrant visar i sin bok Innan mörkret faller (som den svenska översättaren borde ha nämnt i sitt tillägg till Weitz bibliografi) om den tyska socialdemokratin inte hade varit så marxistiskt förstoppad och i stället satsat på keynesiansk efterfrågepolitik som pressat ned arbetslösheten. Nu blev det i stället nazisterna som efter maktövertagandet genom stora investeringsprogram på rekordtid pressade ned arbetslösheten och därmed fick legitimitet i breda befolkningslager.

Men Weitz huvudintresse ligger inte i de politiska förloppen. Han vill ge en annan bild av Weimarsamhället än den gängse, inte bara misslyckandena. Trots allt gjorde Tyskland sig av med kejsaren, fick en demokratisk författning med allmän rösträtt för män och kvinnor, och en rad sociala rättigheter. I den nya fria republiken kom en fullständig flodvåg av skrifter och samtal om demokratin och dess villkor, en debatt som pågick ända fram till slutet men som Weitz tyvärr inte ägnar något större intresse. Därmed missar han Weimarrepublikens betydelse för den tyska demokrati som skapades efter 1945.

Weitz tyngdpunkt är det konstnärliga och intellektuella livet. Undertiteln till boken är Löfte och tragedi. Löftet var den i bred mening kulturella kraften som öppnade för en ”av de konstnärligt och intellektuellt mest kreativa perioderna under nittonhundratalet”. Weitz vill fånga samhällets innovativa och oroliga ”ande”, Geist, viljan till nydaning, förändring och han ser det framför allt i bildkonsten, den nya arkitekturen (Bauhaus) fotografi, film, radio, i filosofin, men också i den nya kropp- och sexualkulturen. Konsten var fylld av utopiska drömmar om att omvandla inte bara samhället utan också människan – alltid en riskabel idé. Med imponerande kunskap ger Weitz läsaren inkännande och pedagogiska presentationer av många av tidens konstnärer och intellektuella i deras närmast desperata kamp att genom konsten och den fysiska gestaltningen skapa ett nytt samhälle och ge moderniteten ett nytt innehåll. Här möter vi Bauhausgruppen och de berömda arkitekterna Bruno Taut, Erich Mendelsohn och Walter Gropius, tidens bildkonstnärer som Ernst Ludwig Kirchner och dadaisten Hannah Höch, författare och dramatiker som Alfred Döblin, Thomas Mann och Berthold Brecht, Martin Heidegger och många andra av tidens stora namn. Det är en givande och spännande läsning.

Rumsligt ligger fokus på Berlin: ”Weimar var Berlin, Berlin var Weimar”. Weitz tar i ett inledande kapitel läsaren på en rundvandring i 1920-talets Berlin, där man konfronteras med tidens nya uttrycksmedel, social misär och påträngande nöjesliv. Där rådde en unik stämning, menar Weitz, som bottnade i den dramatiska nutidshistorien, i de synbara politiska motsättningarna, hopp och fruktan som fötts ur krig och revolution. Det är skickligt skrivet, men frågan är om inte Weitz Berlinperspektiv är alltför präglat av eftervärldens fascination inför det berlinska 1920-talet som kulturell och politisk krutdurk. Weitz döljer inte de upprörande sociala förhållandena eller det politiska våldet men det blir ändå en sorts välskriven bekräftande, välbekant bild. Att låta Berlin vara liktydigt med Weimarrepubliken begränsar sikten för vad som hände både konstnärligt och intellektuellt i andra delar av landet, till exempel i de många studiecentra som upprättades utanför universiteten, där högerkrafterna var starka.

Men Weitz tyngdpunkt på det nydanande livet har problematiska sidor. Det kreativa och innovativa kulturliv som Weitz hyllar skapade sina egna motkrafter och de var inte att leka med. För högern var konstyttringarna och den banbrytande arkitekturen själva inkarnationen av allt de hatade i den nya republiken och de eldade på de folkliga antireaktioner som modernismen alltid skapar och som blev en del av motståndet mot republiken. Nazisternas senare ”entartete Kunst” var en fortsättning och brutalisering av högerns kulturella ursinne på 1920-talet, men deras egen estetik hämtade på ett paradoxalt sätt också näring och stimulans från samma tid, i kroppsdyrkan, det teatrala, i arkitektur och samhällsbyggande.

Man kan som en kommentar till Weitz hävda att det nydanande konstlivet inte bara var ett löfte utan också en del av den politiska tragedin. Weitz beskriver hur kulturlivet utvecklas och i verkar i ett samhälle som är som ”vibrerande”, ”aktivt”, ”vitalt”, ”intensivt” och liknande. Men det är just samma krafter som olyckligtvis, men ofrånkomligen också sätter sin prägel på det politiska livet och skapar själva scenografin till den förödande politisk kamp som tillsammans med de ekonomiska och sociala katastroferna sänkte republiken. Också det vitala civilsamhället med dess många organisationer bidrog tragiskt nog till att försvaga den offentliga makten, särskilt sedan nazisterna lyckats infiltrera dem.

Weitz skriver i sitt förord från 2018 att Weimarrepubliken framför allt är ett varnande exempel på demokratins skörhet, vad som kan hända när demokratins institutioner ifrågasätts eller angrips. Ja, det var en aktuell varning, skriven i Trumps USA. Men Weimarrepubliken var inte bara ett skört system, utan från början skadeskjutet, ifrågasatt av en stor del av befolkningen, intensivt bekämpat inifrån. Den viktigaste lärdomen blev, efter katastrofen 1933–1945, att fred och fungerande demokrati kräver att de ekonomiska krafterna måste tyglas och att massarbetslöshet aldrig får accepteras.

Men Weimar efterlämnade likväl ett demokratiskt arv och erfarenheter som var vägledande när Tyskland efter 1945 skulle skapa en ny demokrati. I den ingick uppfattningen att en demokrati måste kunna försvara sig mot demokratins fiender. Den tanken kom att spela en stor roll inte bara för Västtyskland utan hela västvärlden och är huvudtemat för forskaren Udi Greenberg i hans fascinerande The Weimar Century (2016). Också i Sverige kom Weimardemokratin spela en författningspolitisk roll: en författning som främjar småpartier genom extrem proportionalitet splittrar parlamentet, försvårar för handlingskraftiga regeringar och därmed demokratin – det var Erlanders huvudtema i den svenska författningsdebatten på 1950- och 1960-talet. Med tanke på hur det nu ser ut i den svenska politiken var det kanske en motiverad farhåga.

Publicerad i Respons 2021-5