Kulturen förväntas motverka demokratins förtunning

En av det tidiga 2000-talets mest tidstypiska symboler är ”like-tummen”: den grafiska illustrationen av en hand med uppåtpekande tumme som finns på Facebook. Användare kan trycka på symbolen för att visa att de gillar en bild eller ett inlägg. Enligt forskning utsöndrar en ”lajkning” dopamin i hjärnan och skapar en känsla av välbefinnande. Men lika enkelt som det är att trycka på tummen, lika flyktigt är det bakomliggande engagemanget. Det krävs ingen uppoffring eller genuint intresse.

Det är knappast en slump att en like-tumme utgör omslaget till konstvetaren Jeff Werners Postdemokratisk kultur. I vår tids postdemokratiska tillstånd, skriver Werner, har medborgarna passiviserats. Allt färre människor är medlemmar i partier eller fackföreningar och avståndet mellan folket och de styrande växer. Som en följd av det sviktande medlemsunderlaget börjar partierna utforma sin politik genom opinionsundersökningar och fokusgrupper. De omvandlas till toppstyrda organisationer, där icke folkvalda pr-experter och politiska rådgivare ges allt större inflytande. Politiken slutar kretsa kring ideologiskt förankrade program och börjar i stället handla om de individuella partiledarna och deras personligheter. Fritidspolitikern ersätts av den välbetalda proffspolitikern som gärna avslutar karriären inom näringslivet eller pr-branschen. Medierna får ökande makt över den politiska dagordningen, medborgarna reduceras till konsumenter som med hjälp av ”valkompasser” och andra medietjänster förväntas hitta rätt produkt på den parlamentariska marknaden. 

Werners utgångspunkt är alltså att den liberala demokratin håller på att undergrävas och ersättas av ett elitistiskt expertstyre. Detta är i sig ingen ny uppfattning. För över hundra år sen hävdade sociologer som Robert Michels och Vilfredo Pareto att politiska partier och organisationer alltid kontrollerades av små eliter och att Europas demokratier i själva verket var förtäckta oligarkier. Under efterkrigstiden menade teoretiker kring Frankfurtskolan, inte minst Herbert Marcuse, att de liberala demokratierna egentligen fungerade som repressiva maktapparater som eliminerade allt oliktänkande och gjorde invånarna till passiva konsumenter. Och efter Berlinmurens fall argumenterade vänsterorienterade filosofer som Jacques Rancière och Chantal Mouffe för att länderna i väst hade trätt in i en ”postdemokratisk” eller ”postpolitisk” epok, som präglades av en påtvingad konsensus kring kapitalismens och liberalismens överlägsenhet. Politikens själva kärna – det vill säga konflikter och motstridiga uppfattningar om samhällets utveckling – hade eliminerats till förmån för överenskommelser och samförstånd.

Postdemokratisk kultur är också en produkt av de senaste decenniernas vänsterkritik av den liberala demokratin. Werner ansluter sig i två avseenden till Rancière och Mouffe. För det första delar han deras uppfattning om att konflikter spelar en fundamental roll i varje demokratiskt samhälle. ”En fungerande demokrati förutsätter motståndare som företräder olika intressen”, skriver han. ”Att osynliggöra, sopa under mattan och dölja konflikter är postdemokratiska strategier.” Demokrati förutsätter med andra ord pluralism och motstridiga åsikter snarare än enhet och konsensus. 

För det andra ansluter sig Werner till Rancière och Mouffe genom att framhäva nyliberalismen som en av de främsta orsakerna till demokratins sönderfall. I takt med att marknaden expanderar och gemensamma tillgångar hamnar i privata händer krymper politikens räckvidd. Det som en gång var föremål för kollektivt beslutsfattande förvandlas till köp- och säljbara varor. Politiken blir ekonomiska transaktioner och medborgaren blir konsument.

I takt med att marknaden expanderar och gemensamma tillgångar hamnar i privata händer krymper politikens räckvidd.

Till skillnad från Rancière och Mouffe är Werner emellertid inte intresserad av att utveckla de politisk-filosofiska teorierna om postdemokratin, utan vill undersöka hur olika kulturuttryck påverkas av den postdemokratiska logiken. Ett centralt argument i hans bok är att kulturformer allt oftare diskuteras i termer av demokrati. Samtidigt som den formella demokratin tycks bli alltmer innehållsfattig och livlös börjar kulturen tillskrivas demokratiska epitet: man talar om ”demokratisk design”, ”demokratisk arkitektur”, ”demokratiska museum” och så vidare. Det finns, påpekar Werner, ”förväntningar från politiskt håll på att arkitektur, stadsplanering, design, konst och museer ska motverka förtunningen av demokratin genom att skapa nya slags mötesplatser, nya former av dialog och ökat engagemang bland medborgarna”. Det är utifrån dessa förhoppningar som regeringen kan ge Statens konstråd 26 miljoner kronor för att skapa ”ökad demokratisk delaktighet” i utsatta förortsområden – det är uppenbarligen kulturen som ska lösa problemen som politikerna har orsakat.

Men motsvarar talet om kultur och demokrati en reell demokratisering eller är ordet demokrati snarare ett sätt att göra konstutställningar och kulturprojekt mer säljbara genom att ge ett sken av folklighet? I fem mer eller mindre fristående kapitel analyserar Werner hur stadsplaneringen, arkitekturen, museerna, konsten och designen har förändrats av det postdemokratiska tillståndet. I klassisk cultural studies-anda undersöker han allt från Stortorget i Kalmar till Sven-Eric Juhlins brödsåg för funktionshindrade. Han analyserar gågatan på Swedenborgsgatan i Stockholm, undersöker Arkitekturmuseets omvandling till en ”social mötesplats” och granskar Ikeas anspråk på att ha uppfunnit en ”demokratisk design”. 

Genom dessa närstudier bidrar Werner med en rad intressanta iakttagelser av hur samtidens kultur tenderar att hamna i kläm mellan klåfingriga politiker och rovlystna företag. Problemet med hans fokus på en mängd olika kulturuttryck är dock att bokens huvudsakliga tema – det postdemokratiska tillståndet – ibland hamnar i skymundan. Det är inte alltid glasklart hur de fenomen som Werner diskuterar egentligen förhåller sig till postdemokratin. Jag förstår exempelvis inte vad LO:s hemliga kursgård i Täljöviken – en byggnad som uppfördes i slutet av 1960-talet – har att göra med en politisk utveckling som Werner menar satte igång först femton år senare. Jag förstår inte heller på vilket sätt som nedläggningen av ett semesterhem för arbetarkvinnor skulle vara ett exempel på en postdemokratisk kultur – såtillvida inte Werner laborerar med ett ytterst brett, och i sådana fall ganska meningslöst, kulturbegrepp.

Men även om Postdemokratisk kultur stundtals känns litet otydlig kan man ändå urskilja två underliggande argument. För det första menar Werner att verkligt demokratisk kultur är sådan som triggar dissensus och bryter mot rådande maktordningar. Som exempel tar han en konstnärsgrupp som 2015 målade handikappssymboler på hundratals parkeringsplatser i Göteborg och orsakade trafikkaos i syfte att påvisa hur vardagen ser ut för funktionshindrade. I kapitlet om stadsplanering argumenterar han för betydelsen av ”tomma rum”, det vill säga platser utan tydlig funktion där människor kan mötas utan förutbestämda roller eller uppgifter. Demokratisk kultur är med andra ord sådan som möjliggör opposition mot, eller avvikelser från, den rådande samhällsordningen.

För det andra visar Werner hur nyliberalismen berövar kulturen dess subversiva potential genom att göra den till köp- och säljbara varor. I stort sett varje område som diskuteras i Postdemokratisk kultur står under attack från en allt mer aggressiv marknadslogik. När det gäller stadsplaneringen har de gamla demokratiska ambitionerna om att skapa en stad för alla ersatts av ett stadsideal där den ”kreativa klassen” ska ges möjlighet att konsumera, helst dygnet runt. Inom museiväsendet har det traditionella museet – en plats för kunskap, forskning och kritisk diskussion – ersatts av en typ av museum som syftar till att ge besökarna ”upplevelser” i utställningssalen såväl som i de växande restaurang- och butikssektionerna. Och inom designen har den ”demokratiska designen”, en gång en beteckning på formgivning som underlättade människors delaktighet i samhället, blivit en marknadsföringsslogan för Ikea.

Werners slutsatser är givna: nyliberalismen måste motas i grind, nya ytor för opposition måste upprättas. I en intressant tvist föreslår han också att det devalverade begreppet demokrati borde bytas ut mot det mer kontroversiella ordet ”folkstyre”. Folkstyre låter sig nog inte koopteras på samma sätt som demokrati: det finns en subversiv laddning i ordet som gör det mer eller mindre obrukbart i kommersiellt utsmyckningssyfte. 

Men om begreppet demokrati är problematiskt måste jag nog säga att ordet postdemokrati känns ännu svårare. Det tycks liksom implicera att det har funnits en faktiskt existerande demokrati som nu har vittrat sönder. Men var fanns denna demokrati? Var det i antikens Aten, där varken kvinnorna, slavarna eller de som saknade medborgarskap hade rätt att delta i beslutsfattandet? Var det i Saltsjöbadsandans Sverige, där det institutionaliserade samarbetet mellan arbete, kapital och statsapparat knappast befrämjade de konflikter som Werner betraktar som demokratins kärna? Eller var det i de realsocialistiska folkdemokratier där invånarna inte hade något politiskt inflytande över huvud taget?

Werner skulle förmodligen invända att demokrati inte ska förstås som ett faktiskt existerande statsskick, utan som en historiskt föränderlig praktik. Han påpekar vid ett tillfälle att demokratin inte kan ”reduceras till ett styrelseskick”, utan i stället bör förstås som praktiker som ”handlar […] om allas rätt och möjligheter att delta i utformningen av det gemensamma”. Problemet tycks dock kvarstå: om vi i dag befinner oss i ett postdemokratiskt tillstånd, vilket var då gårdagens demokratiska tillstånd? Vore det över huvud taget möjligt att återskapa? Och riskerar inte denna indirekta idealisering av det förflutna att paradoxalt nog spela i händerna på reaktionära – och ofta direkt antidemokratiska – krafter?

Publicerad i Respons 2018-5