Den mediala verklighet som nyss tycktes så självklar håller på att lösas upp. De gemensamma ytorna för kunskapsförmedling tenderar att bli färre och forskarnas förbindelse med en bredare allmänhet hotar att brista. Den kunskapshistoriska forskning som nu växer fram om offentligheten under efterkrigstiden hjälper oss att få perspektiv på förändringen. Framväxten av sociala medier och digitala plattformar har förändrat samtalstonen. Det polemiska och personliga tränger ut det analytiska och sammansatta. Humanvetenskaperna behöver i denna situation skapa nya arenor för kunskapsförmedling.
I mars 2012 utkom premiärnumret av Respons. Det var ett välmatat magasin som mötte läsarna: ett stort antal recensioner av nyutkommen sakprosa, en lång intervju med Emmanuel Todd, ett polemiskt inlägg om bilden av Olof Palme och en större tematisk sektion om universitetets kris. I en programmatisk inledning redogjorde chefredaktör Kay Glans för tidskriften Respons existensberättigande. ”Dagstidningarna recenserar inte fackböcker som de gjorde förr”, slog han fast. Samtidigt hade internationaliseringen av humanvetenskaperna inneburit att dessa förlorat kontakten med den nationella publiken. Följden har blivit en fattigare samhällsdebatt; ja, risken för intellektuell depression var överhängande. ”Vi som har arbetat med detta projekt tänker gärna på det som del av en folkrörelse bort från bollhavet”, konkluderade Glans, som en ”mötesplats för alla som trots olika uppfattningar är eniga om att nivån på det offentliga samtalet måste höjas.”
Den mediala verklighet som nyss tycktes så självklar existerade plötsligt inte. Somliga reagerade med resignation och uppgivenhet, andra med beslutsamhet och kamplystnad.
Det krävs en viss samtidshistorisk ansträngning för att återkalla det tillstånd som rådde när Respons koncipierades i början av 2010-talet. Under andra hälften av nollnolltalet hade ett antal röststarka evangelister sjungit nätets och bloggarnas lov alltmedan pappersmedierna framställdes som hopplöst obsoleta. I finanskrisens spår kämpade dagstidningarna med att hitta nya affärsmodeller samtidigt som digital gratisläsning var den oomtvistade normen. De nya sociala medierna hade gjort sin entré och omfamnades med en inte obetydlig entusiasm. Ännu stod sig dock textkulturen stark: poddar var en okänd företeelse, ljudböcker var ett randfenomen och Netflix var först och främst en distributör av filmer på dvd.
Ett visst segment av människor kände vantrivsel i det nya århundradets mediekultur. Det är nog inte fel att påstå att det företrädesvis var män och kvinnor som själva hade varit en del av det sena 1900-talets offentlighet som upplevde detta främlingskap, men det rörde sig även om ett yngre skikt med erfarenhet av utländsk press och idédebatt. Alla hade drabbats av en insikt: villkoren för kunskapsförmedling i offentligheten var stadda i snabb förändring. Den mediala verklighet som nyss tycktes så självklar existerade plötsligt inte. Somliga reagerade med resignation och uppgivenhet, andra med beslutsamhet och kamplystnad.
Hur kan vi förstå den digitala tillvaro som växte fram under 2000-talets två första decennier? Vad var tidsbundet och vad var variationer på mer beständiga teman? Ett sätt att söka svar är att ställa vår samtid i historisk belysning. Genom att återskapa en nyss förfluten analog värld kan vi få kontrast- och jämförelsepunkter.
Inspiration kan här hämtas från de forskare som på senare år har börjat kasta nytt ljus över det kvalificerade vetandets plats och betydelse i samhället. De har sitt ursprung i bok-, idé-, kultur-, medie- eller vetenskapshistoria, men rör sig gemensamt mot det fält som på engelska kallas history of knowledge, på tyska Wissensgeschichte och på svenska kunskapshistoria. Det är ett vidsträckt och amorft fält som emellertid visat sig fruktbart för att utforska kunskapens former, rörelsemönster och legitimitetsgrunder i olika historiska sammanhang.
Mer konkret kan man låta sig stimuleras av en serie nya studier som undersöker de förutsättningar som rådde för kunskapsförmedling i offentligheten under efterkrigsdecennierna. Ett övergripande perspektiv erbjuds i storverket Allmenningen redigerat av den norske medievetaren Jostein Gripsrud (se min anmälan i Respons 2/2018). Det är ett försök att skildra offentlighetens faktiska historia i ett enskilt land. Gripsrud pläderar för ett brett offentlighetsbegrepp som utgår från det som invånarna i Norge har haft gemensamt. Samtidigt, och det är en avgörande premiss, har den gemensamma offentligheten alltid kompletterats med del-, under- och motoffentligheter. I en serie kronologiskt ordnade kapitel urskiljer bokens bidragslämnare offentlighetens huvudformer under en given epok och hur den politiska kommunikationen hängde samman med så mycket mer i samhället. Själv skriver till exempel Gripsrud tillsammans med Synnøve Skarsbø Lindtner ett nästan hundrasidigt kapitel om 1960- och 1970-talet. De vill leda tillbaka tidens förändringar av offentligheten till två övergripande processer: utbildningsrevolutionen och televisionens genomslag. Båda bidrog till att internationella idéer vann insteg samtidigt som politikens former intimitiserades.
Om vi letar efter mer konkreta undersökningar av förmedling av främst humanistisk och samhällsvetenskaplig kunskap i efterkrigstidens offentlighet är det mer tunnsått, men på tysk mark har forskare inlett en kartering. Paul Nolte analyserar i Lebens Werk (2018) historikern Thomas Nipperdeys trebandsverk om modern tysk historia, Deutsche Geschichte (1983–1992). Noltes studie formar sig till en biografi över en bok, en skildring av ett storverks tillblivelse, mottagande, kanonisering och långsamma färd in i glömskan.
De vetenskapliga publiceringsidealen har förändrats – granskade artiklar på engelska i välrenommerade tidskrifter värderas i dag allt högre medan böcker på folkspråken om en nations historia inte ger samma akademiska avkastning.
Nolte ägnar historikern och människan Nipperdey relativt litet utrymme. Desto mer intresserad är han av hur ett magnum opus blir till och vilken betydelse detta slags intellektuella kraftprov hade i en tysk akademisk och publicistisk kultur under efterkrigstiden. Han ser det som ett utflöde av en äldre bildningsborgerlighet, en utpräglat manlig gest av dådkraft. I den tidens offentlighet tilldrog sig denna typ av humanvetenskapliga verk stor uppmärksamhet och ingick i ett kretslopp som förband bokförlag, kvalitetspress och universitet. Nipperdey och hans bok hörde hemma i en epok som inte längre finns, argumenterar Nolte. De vetenskapliga publiceringsidealen har förändrats – granskade artiklar på engelska i välrenommerade tidskrifter värderas i dag allt högre medan böcker på folkspråken om en nations historia inte ger samma akademiska avkastning.
Andra tyska studier har riktat in sig på fackpocketboken som medium och format för kunskapsförmedling. Philipp Felsch gav för några år sedan ut en bok som med rätta prisades för sin snillrika kombination av idéhistoria, bokhistoria och urbanhistoria. I Der lange Sommer der Theorie satte han Merve Verlag i centrum och åskådliggjorde hur detta lilla västberlinska förlag kom att spela en avgörande roll för teoriboomen under såväl vänsterradikalismens som postmodernismens årtionden, från 1960-talet till åren strax före Berlinmurens fall. På så sätt blir det en skildring av vad en viss typ av teoretisk och politisk litteratur betydde i en av kalla kriget delad stad, inte bara som källa till kunskap utan som accessoarer i en generationsbunden livsstil. Ett annat anslag finns i en antologi om rowohlts deutsche enzyklopädie. Under förkortningen ”rde” blev denna pocketbokserie ett begrepp under 1960- och 1970-talet. Totalt utgavs över 400 titlar som spände över ett brett kunskapsregister, men med en tonvikt på humanvetenskap. (Se Ragni Svenssons artikel härintill.)
Andra författare ger uttryck för det som i mediehistorisk forskning kallas analog nostalgi, en fascination inför en nyss förfluten bok- och läskulturs materiella grundvillkor som ibland innehåller flyktimpulser från vår digitala samtid. Här kan gränsen mellan analys och aktivism bli oklar. Den alltid tänkvärde schweiziske essäisten och kunskapshistorikern Michael Hagner hör till dem som på en gång vill förstå och försvara en hotad intellektuell existensform. I Zur Sache des Buches (2015) och Die Lust am Buch (2019) kontemplerar han läsningens skiftande förutsättningar. Hans historiskt grundade belysningar mynnar ut i en kärleksförklaring till den fysiska boken.
I ett pågående forskningsprojekt inspireras Anton Jansson, Ragni Svensson och jag av dessa och andra studier när vi analyserar cirkulation av humanistisk kunskap i 1960- och 1970-talets offentlighet. Vi är intresserade av hur kunskap populariserades, förmedlades eller överfördes, men ännu mer av de aktörer, medieformer och plattformar som hade betydelse för cirkulationen. För att konkretisera resonemangen använder vi begreppet ”kunskapsarena”. En sådan kan förstås som en plats som inom sina givna ramar erbjuder möjlighet och sätter gränser för cirkulation av kunskap. Den fungerar som en mötes- eller åskådningsplats för en viss typ av kunskapsaktörer och en viss typ av publik. För att den ska kunna vara en arena som befordrar kunskapscirkulation i offentligheten måste den vanligen äga ett mått av stabilitet och beständighet.
Ett exempel på en kunskapsarena är Svenska Dagbladets dagliga essäsida Under strecket. Den inrättades i oktober 1918 och skulle enligt programförklaringen vara ett ”neutralt forum för behandlingen av kulturella spörsmål av intresse för den stora bildade allmänheten och i en för alla tillgänglig form”. I en studie i Historisk tidskrift har jag analyserat 1960-talets Under strecket och karakteriserat dess plats i decenniets offentlighet. Ämnesmässigt omfattade understreckarna under denna tid ett mycket brett spektrum och snart sagt alla existerande akademiska fält fanns representerade. Med det sagt är det uppenbart att vissa ämnen dominerade. Det tveklöst största av dem var humaniora, dit nästan 60 procent av texterna hörde. Långt därefter kom samhällsfrågor och naturvetenskap. En äldre bildningskultur stod sig sålunda stark under decenniet och det fanns inga tecken på att humaniora befann sig i kris.
Under strecket kan inte utan skäl betecknas som en akademikerbastion under 1960-talet. Personer med högre universitetsexamen konstituerade en majoritet av streckarskribenterna. Här fanns professorer som Carl Fehrman, Stig Strömholm, Sten Carlsson, Åke Wallenquist och åtskilliga andra. Bland de mest flitiga skribenterna hade många doktorerat eller licentierat, exempelvis historikern Alf Åberg, zoologen Kai Curry-Lindahl samt författare och kritiker som Knut Hagberg, Gösta Attorps och Göran Schildt. Som synes var mansdominansen högst påtaglig. Enbart två artiklar i genomsnitt i månaden var skrivna av kvinnor. Av dem hade Gunnel Vallquist utan tvivel störst frekvens; allt som allt stod hon bakom 72 streckare under 1960-talet. Hennes djupa förtrogenhet med en romansk och katolsk kultur återspeglades i hennes artiklar, och hon introducerade idogt nya författarskap.
Under 1960-talet ingick Under strecket i ett större kunskapshistoriskt sammanhang. Som publicistiskt forum hade den sin huvudsakliga sociala förankring vid universitet, läroverk, ambassader, museer, lärda verk och i statskyrkans högre kretsar. I dessa kretsar stod litteratur, historia och annan humaniora högt i kurs; film, sport och populärkultur gjorde det inte. Samtidigt fanns det hos många streckarskribenter en öppenhet mot tidens vetenskaper och ett slags borgerlig internationalism.
Under strecket kan härvidlag jämföras med andra av efterkrigstidens kunskapsarenor. Med Fråga Lund, det omåttligt populära tv-program som började sändas i september 1962 med Jan-Öjvind Swahn som ciceron, fanns det exempelvis betydande likheter. På båda arenorna premierades klassisk humaniora och grundforskningsinriktad naturvetenskap. De tongivande aktörerna var borgerliga akademiker med fast förbindelse till universitetets filosofiska fakultet och bärare av en väletablerad lärdomskultur. Trots att de genremässiga och mediespecifika omständigheterna varierade – Fråga Lund kombinerade till exempel underhållning med kunskapsförmedling på ett sätt som streckarna inte alls gjorde – kan de ses som element i samma helhet. Målet med kunskapscirkulationen var i båda fallen snarlikt: den syftade till att höja bildningsnivån och skänka orientering. Räckvidden för dessa två massmediala arenor var dessutom betydande, även om streckarnas socialt och ideologiskt mer avgränsade värld inte kunde mäta sig med televisionens potentiellt miljonhövdade tittarskara.
Det fanns naturligtvis en rad andra kunskapsarenor av betydelse. I sin artikel i denna temasektion ger Ragni Svensson prov på den roll som pocketboken spelade under perioden från sent 1950-tal och några decennier framåt. Anton Jansson intresserar sig i vårt projekt för gränszoner där den stora, massmediala offentligheten mötte en mer avgränsad deloffentlighet. Under 1960-talet fanns det i Sverige exempelvis en livaktig kristen bok- och tidskriftsutgivning som hade sina egna kretslopp, där teologisk, humanistisk och i viss mån samhällsvetenskaplig forskning cirkulerade. Förlag som Verbum och Gummessons, publikationer som Vår Lösen – Ekumenisk kulturtidskrift och Årsbok för kristen humanism, institutioner som Sigtunastiftelsen och Södra Vätterbygdens Folkhögskola, personer som Olov Hartman, Georg Landberg, Erik Hjalmar Linder, Anne-Marie Thunberg och Gunnel Vallquist – alla ingick de i en kristen deloffentlighet som kan delas upp i mindre beståndsdelar, men som samtidigt överlappade och interagerade med en vidare nationell offentlighet. Detta större kunskapssystem var en väsentlig del av efterkrigstidens samhälle.
Låt oss avslutningsvis återvända till vår samtid. Jag inledde med att skissera det sammanhang som tidskriften Respons tillkom i och antyda de förändringar som ägde rum under 2010-talet. Hur kan vi mer principiellt förstå den metamorfos som vi har upplevt det gångna decenniet? Vilka kunskapsarenor har vi i dag?
Under strecket existerar fortfarande. Varje dag publiceras en ny artikel och texttypen har överlevt den digitala transformationen; det går utmärkt att läsa streckare på mobilen och de dagliga essäerna är populära bland läsarna. Som Urban Lundberg visar i en kommande undersökning av det tidiga 2000-talets Under strecket har humaniora alltjämt en stark position och andelen akademiker som skriver är hög.
Men Under strecket framstår som alltmer av ett unikum i det svenska medielandskapet. År 2016 var jag med om att ge ut idéskriften Kunskapens nya rörelser. I denna analyserade vi förutsättningarna för humanvetenskapernas utåtriktade kunskapsförmedling i mitten av 2010-talet och föreslog åtgärder som kunde stödja och stimulera denna verksamhet i en tid då både universitetet och offentligheten genomgår stora förändringar. Utgångspunkten var de utmaningar som humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare står inför i sin kommunikation med det omgivande samhället.
Två starka tendenser fann vi särskilt problematiska. Å ena sidan balkaniseringen av offentligheten där de gemensamma ytorna för kunskapsförmedling tenderade att bli färre, å andra sidan forskarnas benägenhet att i allt högre grad publicera sig på engelska i facktidskrifter för specialister. Sammantaget menade vi att det fanns en risk att forskarnas förbindelser med en bredare allmänhet hotar att brista. Detta skulle få djupgående konsekvenser för humanvetenskapernas demokratiska, kulturkritiska och folkbildande uppdrag. Mot denna bakgrund argumenterade vi för behovet av att utforma en kunskapens infrastruktur som är anpassad till en alltmer digital tillvaro. Mer specifikt pläderade vi för ett stort antal aktiviteter som hade det gemensamma syftet att sporra och möjliggöra humanvetenskaplig samverkan i framtiden. Vi saluförde bland annat idén att nya stödformer för samverkan borde inrättas, men uppmärksammade också intressanta internationella initiativ, exempelvis The Conversation.
Några år senare är problembeskrivningen fortfarande giltig. Uppdelningen i separerade sfärer blev snarare mer markant under 2010-talets slutskede i takt med att den allmänna polariseringen ökade. Storstadspressens kris förefaller möjligen inte lika akut just nu och flera av de större tidningarna har lyckats väl med att värva betalande digitala prenumeranter, men betraktat i ett längre perspektiv är utgången högst oviss, i synnerhet i ljuset av coronakrisen. Fragmenteringstendenserna är därtill tydliga. År 2009 prenumererade 62 procent av svenskar mellan 25 och 44 år på en dagstidning; tio år senare har den siffran sjunkit till 25 procent. Frågan är när tidningar upphör att betraktas som massmedier. Sociala medier och digitala plattformar har delvis ersatt pressen som källa till fortlöpande informationsinhämtning, men det har också inneburit att en ny logik har vunnit insteg och en förändrad samtalston har blivit alltmer förhärskande: det polemiska och personliga tränger ut det analytiska och sammansatta. Det är ingen idealisk förutsättning för den som vill värna ett rationellt och kunskapsbaserat offentligt samtal.
Nya, gemensamma arenor av större format, såsom en svenskspråkig motsvarighet till The Conversation, har inte lanserats, låt vara att det finns ett antal andra lovvärda initiativ. Anekdot, ett digitalt bildningsmagasin med bas vid Stockholms universitet, som kombinerar essäer, videor och poddar om huvudsakligen humanistisk forskning, hör onekligen till dem. Likaså har numera alla aktörer med självaktning – universitet, fakulteter, tidskrifter, bokförlag, studieförbund – en egen podd. Det återstår att se hur livskraftiga de är och vilket genomslag de får i bredare kretsar.
En förändring som otvetydigt ägde rum under 2010-talets senare hälft var av diskursiv art. Begreppet ”samverkan” kom att bli centralt i den forskningspolitiska diskussionen, bland annat genom forskningspropositionen från hösten 2016 som bar titeln Kunskap i samverkan. Ytterligare en nyckelterm var ”infrastruktur”. I ett flertal skrifter, inte bara Kunskapens nya rörelser, diskuterade akademiker behovet av genomtänkta satsningar på infrastruktur för att upprätthålla och utveckla humaniora och samhällsvetenskap. Väl fungerande infrastruktur anses vara nödvändig både för forskning och samverkan med det omgivande samhället.
Med sin beständighet, uthållighet och inriktning mot en vidare målgrupp än specialister och fackfolk är arenorna väsentliga för cirkulation av kunskap i samhället.
Diskussionerna om samverkan och infrastruktur har på ett välgörande sätt bidragit till att höja blicken och sätta systemfrågorna i centrum. Samtidigt kan avståndet mellan den övergripande infrastrukturen och enskilda initiativ och aktiviteter bli väl stort. Här kan kunskapsarenor fungera som en brygga mellan det mycket allmänna och det väldigt specifika. Med sin beständighet, uthållighet och inriktning mot en vidare målgrupp än specialister och fackfolk är arenorna väsentliga för cirkulation av kunskap i samhället. Ja, i den gränslöshet som präglar den digitalt dominerade offentligheten är de måhända viktigare än någonsin.
Johan Östling är historiker, Wallenberg Academy Fellow och föreståndare för det nyinrättade Centrum för kunskapshistoria vid Lunds universitet. Texten bygger på Östlings kapitel i den kommande antologin Oumbärliga samtal – Humaniora och samhällsvetenskap i svensk offentlig debatt (red. Sten Widmalm, Johannes Heuman och Jenni Sandström).
Litteratur
- Jörg Döring (red.). Rowohlts deutsche Enzyklopädie – Wissenschaft im Taschenbuch 1955–68 (Wehrhahn Verlag, 2017)
- Philipp Felsch. Der lange Sommer der Theorie – Geschichte einer Revolte 1960–1990 (C.H. Beck, 2015)
- Jostein Gripsrud (red.). Allmenningen – Historien om norsk offentlighet (Universitetsforlaget, 2017)
- Michael Hagner. Die Lust am Buch (Suhrkamp, 2019)
- Michael Hagner. Zur Sache des Buches (Wallstein, 2015)
- Paul Nolte. Lebens Werk: Thomas Nipperdeys Deutsche Geschichte – Biographie eines Buches (C.H. Beck, 2018)
Pocketboken gjorde kunskapen till en modern konsumtionsvara
Pocketboken karaktäriserades på 60-talet som ”den största händelsen i vår tid när det gäller folkbildning”. Kvalitetspocketboken skapade en ny arena för kunskapsförmedling och blev en viktig identitetsmarkör för en ny,...
