Kvalfulla återbesök i en förlorad hemort

Litteraturen om »klassresan« känner vi väl till, i både sakprosans och skönlitteraturens form. Men finns det också en särskild »återvändarlitteratur«, en litteraturresa som går åt andra hållet, tillbaka till ursprung och rötter? Jag vill nog påstå det. 

Klassreselitteraturens blick är vänd utåt-framåt. Protagonisten befinner sig på resa mot ett okänt mål, eller finner den nya platsen svår att anpassa sig till. Strävar uppåt, mot materiellt och kulturellt rikare nejder. Återvändarlitteraturens blick går i stället inåt-bakåt, mot de platser som lämnades och det egna jagets våndor och lycka. Återvändandet går till en specifik geografisk plats eller trakt, men de teman som berättelsen kretsar kring kan vara av skilda slag. 

Internationellt har de båda fransmännen Didier Eribon och Edouard Louis och deras återvändande till provinsen fått stor uppmärksamhet. Sociologen Didier Eribons bok Tillbaka till Reims (2018) beskriver en resa tillbaka till det ursprung han så länge undvikit, ja närmast förnekat. Aversionen begränsar sig inte till uppväxtfamiljen, han har vänt sig bort ifrån hela den miljö som en gång var hans. Det utanförskap som kom av att växa upp som homosexuell i en homofob omgivning kom efter hand att kasta sin skugga över allt som förknippades med den gamla miljön. Maten, smaken, sätten att vara på i världen – allt detta förkastade Eribon på sin resa in till Paris intellektuella miljöer. Skammen inför ursprunget gör att han aldrig berör sin bakgrund i sitt författarskap eller i sitt mondäna storstadsliv. När han skriver om underordning handlar det om underordning på sexualitetens eller könets grund, inte om den klassmässiga underordning han flytt ifrån och nu inte längre vill kännas vid. 

I och med faderns död tvingar han sig att återvända och konfrontera den han blivit med den han var. I detta möte uppstår en rad smärtsamma frågor. Varför underordning och knapphet inte alltid tar sig uttryck i solidaritet och jämlikhetssträvan, utan lika ofta ger upphov till aversion mot främlingar och kulturella gränsdragningar mot »de andra«; varför han aldrig kunnat ta sig an det klassmässiga förtrycket, varför det kändes så mycket lättare att vara gay än att vara arbetarbarn i de upplysta Pariskretsarna. 

Eribons skyddsling, författaren Édouard Louis, gör en snarlik resa. Hans debut Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är en rasande uppgörelse med en plats som förskjutit honom redan innan han hunnit förkasta den. Den brutalitet, kulturella utarmning, materiella knapphet och toxiska maskulinitet som genomsyrar Louis uppväxtmiljö är den avgrund som den unge bögen till slut kan ta sig ur, för att i stället träda in i de kretsar i Paris han strävat mot. 

Louis bok Att förändras – En metod (2022) fortsätter ungefär där Göra sig kvitt Eddy Bellegueule slutar. Här skildras på ett närmast plågsamt självutlämnande vis den fortsatta resan från uppväxtens regioner. Louis drivs av en sådan våldsam längtan att bli en annan, någon annanstans, att han både medvetet och omedvetet utnyttjar sina medmänniskor för att få det han behöver. Gymnasieårens nära vän tar honom in i medelklassens kvarter, men när hon inte vill följa med på den större resa Louis vill ge sig ut på överges hon till förmån för andra rikare och mer intellektuella människor. De självförbrännande försöken att förvandlas är nära att sluta i katastrofer när framgångarna uteblir. Men efter sammanbrotten klättrar Louis vidare. Frågan är: vem har han blivit på vägen och vad har han lämnat kvar? 

Både Eribon och Louis har en oförsonlig blick på de platser de lämnat. För dem ursäktas så småningom uppväxtfamiljen, men den fysiska platsen och dess lokala kultur ursäktas aldrig. Den förblir hos dem lika onyanserat vidrig, hatet späds aldrig ut, inte ens när de sociologiska insikterna vuxit. Det stigma och det våld de unga bögarna utsatts för gör det omöjligt att försonas, hemkomsten blir aldrig riktigt av, de människor som lämnades bakom förblir (med undantag för den egna familjen) på det hela taget tysta och osynliga. 

Det är svårt att hitta motsvarande hatfyllda uppgörelser med uppväxtmiljön i den svenska återvändarlitteraturen. Kanske är de post-/rost-industriella landskapen inte fullt så mardrömslika, kanske gör den relativa svenska jämlikheten att klassamhället inte tagit sig fullt lika brutala uttryck, kanske har inte förtrycket av sexuella minoriteter varit fullt så våldspräglat, kanske är det bara en (typiskt svensk?) ovilja att gå i klinch med det man lämnade. Oavsett vilket så är de svenska återvändarna inte lika avståndstagande som Eribon och Louis. Klass- och könsordningens gränser noteras, men det är inte något våldspräglat och systematiskt förtryck vi möter. 

Den svenska återvändarbok som fått flest läsare och störst uppmärksamhet på senare år är Marit Kaplas särpräglade diktverk Osebol (2019). Drygt 800 sidor poetiskt bearbetade röster av lokalbor. Det är fullständigt hypnotiskt, går nästan inte att ta paus i läsandet. Platsen framträder i invånarnas lakoniska betraktelser om vardagen och deras egna liv, om en bygd där nedläggningar och försörjningsproblem är ständigt närvarande men där man ändå står på egna ben. Man känner sig förbunden med och stolt över sin plats. Kapla själv förblir nästan osynlig och utan egen röst. Återstår gör textens mysterium, vad gör dessa alldagliga röster så omöjliga att slita sig ifrån? Jag lånade Kaplas stilgrepp till min egen återvändarbok Retur Överkalix (2025), och upptäckte senare med en viss lättnad att hon själv lånat detta grepp, att det till och med finns en genrebenämning – sakpoesi. Dess mest kända företrädare är kanske nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj. 

Platsen framträder i invånarnas lakoniska betraktelser om vardagen och deras egna liv, om en bygd där ned­läggningar och försörjningsproblem är ständigt närvarande men där man ändå står på egna ben.

Serietecknaren Mats Jonsson är en annan hypnotisör. I serieromanen Nya Norrland (2017) går vägen tillbaka till uppväxtens Bollstabruk, den plats dit hans egna föräldrar flyttade med spädbarnet Mats, drivna av längtan efter skog och vinter. Jonsson växer upp som något av ett UFO i det lilla brukssamhället – som jag känner igen mig! – men styr som ung snart kosan till Stockholm för att finna frihetens luft. Och han finner den visserligen, men hittar också mycket annat som han gisslar i serieruta efter serieruta: en sjuk bostadsmarknad, medelklassens lätt förklädda egenintresse, ointresset för, och okunskapen om, allt utanför den stockholmska innerstaden, den påklistrade kulturradikalismen. Så småningom återvänder han tvekande till den nu allvarligt nedgångna hembygden, de nedlagda butikerna och skolorna, de öde fabrikslokalerna, men också en spirande lokalkultur med motståndskraft. Blickarna bakåt på bygdens sociala och ekonomiska historia, liksom på den egna familjehistorien, blir många. Ett nymornat intresse för det som övergavs flödar genom de lika dräpande som dråpliga seriesidorna. 

Jonsson förblir själv seriens självklara huvudperson, en delvis plågad själ. Hans brottningsmatch med det han lämnat, med det han anlänt till och med återvändandets kval upphör aldrig. Den som följt hans senare serier eller hans Facebook-sida vet att han nu återvänt på riktigt, till den hembygd han kanske aldrig riktigt lämnade. Det är svårare att veta om han funnit frid i återvändandet.

Ett stilmässigt mer konventionellt återvändande, i det sociala reportagets form, finner vi i Anneli Rogemans Mönstersamhället (2021). Rogestam återvänder till sin barndoms Boliden, gruvdriftens välordnade »guldstad«, för att förstå sitt eget förflutna och vad staden blivit i nedläggningarnas och flyktinginvandringens tidevarv. Det gamla Boliden var ett utpräglat klassamhälle med tydliga gränser i det sociala landskapet, men ett anständigt sådant. Rent, snyggt och modernt, i syfte att locka till sig den kvalificerade arbetskraft som behövdes. Bostäderna höll god standard även bland de sämst ställda, och de offentliga institutionerna, som skolan, hade en central plats både rumsligt och identitetsmässigt.

Rogestam växer upp som ett privilegierat barn, i den klassmässigt finaste delen av Boliden, som dotter till en av gruvbolagets högsta tjänstemän. Sina privilegier upptäcker hon egentligen först många år senare när familjen sedan länge lämnat Boliden. Att arbetarbarnen levde på ett annat sätt än hon själv gjorde förblev på något vis osynligt för barnets blick, det är först den vuxna reportern som till fullo kan ta in klassamhällets skillnader i resurser och perspektiv. 

Sedan guldet sinat på 1960-talet, gruvan stängts och skötsel av bostäder och allmänningar övergått i Skellefteå kommuns regi inleds en lång nedgångstid för orten. Visserligen finns andra gruvor och arbetsplatser inom pendlingsavstånd men det finns inte längre något som gör Boliden speciellt. Kommunen har sina huvudsakliga intressen förlagda i centralorten Skellefteå, Bolidens byggnader och parker tillåts förfalla, en viss grad av dysterhet breder ut sig. 

Den stora flyktinginvandringen 2015 förändrar dramatiskt Bolidens ansikte. Tomma lägenheter gör orten till ett attraktivt ställe att husera de många flyktingarna. Många av dem drar visserligen vidare så snart de får möjlighet, men ett antal blir kvar. De vitaliserar orten på många vis, men möts på sina håll av skepsis och ren fientlighet. Sverigedemokraterna växer till, här som över i stort sett hela den svenska landsbygden, och de ortsbor som står upp för flyktingarna utsätts ibland för obehagliga påhopp eller rena hot. 

De människor som kommer till tals i Mönstersamhället är många, av varierande härkomst och med olika perspektiv. Rogeman lyssnar in med reporterns skolade öra, men vi får också syn på hennes egen levnadsbana och ambivalenta förhållande till den egna uppväxten och hemorten. Det som stannar kvar efter läsningen är alla de röster som engagerat och bekymrat talar om ortens historia och framtid. Boliden är inte längre något mönstersamhälle men det lokala engagemanget spirar hoppfullt. Kanske går orten trots allt att rädda? 

Jonas Fröberg återvänder i sin bok från 2024 till Huset mitt i byn, närmare bestämt till konsumbutiken i hembygdens Myckelgensjö, på gränsen mellan Ångermanland och Västerbotten; butiken där hans farfar under lång tid var föreståndare. Men det är nästan allt vi får veta om Fröbergs egen resa, han är journalistikens regler trogen och vi får i stort sett inte veta något om vad han själv tänker och känner inför sina gamla hemtrakter.  

I stället utvecklas boken till en rafflande whodunit-historia om kooperationens uppgång och fall. »Vem dödade Konsum?« frågar man sig efter avslutad läsning. Var det den ekonomiska strukturomvandlingen som tömde skogsarbetarbyarna och slog undan benen på de många lokalbutikerna? Var det konkurrensen från slipade aktörer som ICA-handlarna som blev för svår? Var det koncernen själv genom bitvis vettlösa affärer? Kanske var det alla och ingen, men en mordgåta är det likafullt, liksom en elegi över en förlorad värld. 

Fröberg följer den svenska kooperationen från dess allra första stapplande steg. Folket behövde få tillgång till andra förnödenheter än de dyra och dåliga varorna enskilda handlare kunde erbjuda. Och folket behövde kunna stå på egna ben, i sammanslutning och utan de dyra krediter som ofta förvandlade dem till en sorts livegna i relation till arbetsgivare och butiksägare. I stället skulle vinsten från verksamheten delas mellan medlemmarna. Så tänkte de tidiga kooperatörerna och under en lång tid skrev de på en framgångssaga. Byarnas »dyrhandlare« konkurrerades ut eller fick åtminstone se sina lokala monopol rämna. Kooperationen byggde eller tillägnade sig fabriker där livsmedel och andra dagligvaror framställdes, Konsum- och Domus-butikerna lades ut som en matta över landet, priserna pressades och kvaliteten höjdes.

Allt detta speglar Fröberg i lokalsamhällets lilla butik och kooperationens medlemmars vardagliga göromål. När han beskriver hur konsumkvittona vid varje årsskifte summerades, när återbäringen skulle beräknas, kastas jag plötsligt tillbaka till sjuttiotalet och vårt lilla hus i Jockfall, där pappa organiserade sammanräkningen av kvittona. Vi räknade och räknade om. Stämde inte summorna fick man ju skämmas. Kvitto lades till kvitto, kolumnerna växte, det ekonomiska året sammanfattades. Såvitt jag vet besökte pappa aldrig en ICA-butik, han förblev kooperationen trogen ända till slutet. 

Andra var dessvärre inte lika trogna. De lämnade Konsum för ICA. Lönsamhetsproblemen för de många små konsumbutikerna blev allt större, nedläggningar blev nödvändiga samtidigt som den medlemsägda och lokalt baserade rörelsen gjorde strukturförändringarna långsamma och besvärliga. Konflikten mellan den centrala ledningen och de lokala föreningarna skärptes och fick aldrig någon tillfredsställande lösning. För många konsumenter började Konsum och Domus mest förknippas med tråkighet och ordinär kvalitet samtidigt som nya lågpriskedjor knaprade på kundbasen. Lägg till detta några rent huvudlösa storaffärer från koncernledningarnas sida och stupet närmar sig obönhörligt. Går farkosten att bromsa eller styra om innan den gått över kanten? Vi lämnas med frågan hängande i luften.

I bokens allra sista del återvänder Fröberg än en gång till hembyn, där ett småskaligt kooperativ nu driver byns livsmedelsbutik. De manifesterar på flera vis den tidiga kooperationens ideal, självstyrande och demokratiska med bygdens väl som måttstock. Men kommer de att klara sig i det demografiskt utarmade omlandet? »Fåglarna kvittrar. Vi är där i nästan tjugo minuter. Ingen bil passerar« blir bokens sista och lite sorgsna ord. 

Inte så mycket som en husgrund blev kvar när kraftverket stod klart och den hastigt uppbyggda orten revs.

Där Jonas Fröberg återvänder till en konsumbutik återvänder socialantropologen Jannete Hentati till ett vattendrag. Älven i mig (2023) kretsar kring Lule älv, dess utbyggnad för vattenkraft och de människor vars liv försörjdes och föröddes av denna utbyggnad. Hentatis text är lika vindlande som Luleälvens biflöden. Framställningen rör sig mellan Fårö och Padjelanta, mellan utdrag ur domstolshandlingar och långa samtal med samer och naturmystiker. En ambivalent civilisationskritik genomsyrar texten, ofta utmynnande i frågor om var man ska bo och varför. 

Hentatis egna rötter finns i Luleå, vid Luleälvens mynning, i ett bostadsområde jag känner väl. Stora delar av min släkt har levt i Luleå och de stadsdelar och byggnader som räknas upp kan jag utan undantag se framför mig. Ett band skapas mellan mig och bokens plats, trots att det inte är orten som är dess fokus utan älven. 

Hentati reser längs Luleälven, hon samtalar med de människor som bor och verkar i dess närhet, hon dokumenterar omsorgsfullt historien om hur älven tämjdes – eller ska man säga dödades? Industrinationen Sverige har haft, och har fortfarande, en ofantlig och omättlig hunger efter elkraft, och Lule älvs många fallmetrar levererar en stor del av denna kraft. Men den har kommit till ett mycket högt pris – jag tror Hentati skulle säga ett oacceptabelt högt pris – för dem som historiskt sett haft älven som levebröd, transportmöjlighet och rekreation. Torrlagda älvfåror, utarmat fiske, dränkta nejder och skogar, korttidsreglering av vattenflödet som dödar allt liv i strandkanten, opålitlig is, hoten som de enorma vattenmagasinen ständigt utgör – det är en social och biologisk katastrof i slow-motion som Hentati skildrar. Och bitande kontrasterar mot Vattenfalls glättiga sagor om vattenkraften som ett fullständigt naturvänligt sätt att utvinna energi.

Det högsta priset för vattenkraftsutbyggnaden betalas av de renskötande samerna, vars ursprungliga betesland till stora delar lagts under vatten med följden att de naturliga rörelserna med renarna genom fjällandskapet skurits av. Det är en blandning av ilska, sorg, kämpaglöd och uppgivenhet som framträder i samtalen med renskötarna och deras familjer, offrade på de materiella framstegens altare. Och snart kanske de offras igen, när jordartsmetaller ska utvinnas ur den mark som samer disponerat i generationer. 

Men ambivalensen kring vattenkraften är påtaglig i älvområdet. Det var många som försörjde sig, på kortare eller längre sikt, på det som vattenkraftsutbyggnaden gav. Hentatis egen familj hör till dessa, morfar arbetade för Vattenfall och med hustru och barn bodde han en tid i det tillfälliga samhället Messaure. Som mest hade orten 3000 innevånare, nu finns ingenting kvar. Inte så mycket som en husgrund blev kvar när kraftverket stod klart och den hastigt uppbyggda orten revs. Hentati besöker själv Messaure, tillsammans med sin mamma och andra gamla Messaure-bor. De går omkring i det som en gång var deras hemort, försöker minnas var byggnader stod, dricker kaffe och spelar musik bland myggen. Är detta mitt urhem? frågar sig Hentati, men finner tanken långsökt. Ett visst obehag dröjer kvar, en sorg över en plats att återvända till som inte längre finns. 

Hans arkivresor och efterforskningar för att förstå folkmordets bakgrund och försöka hitta de försvunna och kanske mördade är ett slags hemkomst, men till vad är inte lätt att säga

Lars Arrhenius Lejonmyran (2024) beskriver också en åter­komst till något som inte längre finns, men det är en åter­komst inramad av det fullständigt omänskliga. Arrhenius växte upp som missionärsbarn i Rwanda och det är detta land som är den barndomsbygd till vilken han återkommer, i minnet och genom dokumentens kraft. Det är en svensk hemkomst, men inte till Sverige.

Missionärsbarnets själsliga sår efter att ha lämnats på internatskola medan föräldrarna frälste människor och byggde skolor i Rwandas provinser skildras klarsynt och självutlämnande, utan att berättelsen någonsin blir själv­ömkande eller sentimental. Jag känner igen historien: en tidigare god vän har en i stora stycken liknande barndom, uppvuxen vind för våg i olika länder medan hans FN­-an­ställda föräldrar räddade världen.

De Arrhenius kallar sina rwandiska systrar, barnflickan Tzia och barndomsvännen Christine, gav den kärlek och om­sorg som föräldrarna inte riktigt kunde ge. Desto mer fruk­tansvärt att sedan följa deras öden i folkmordets Rwanda: Tzia mördad tillsammans med hela sin familj, Christine den enda överlevande i sin. Arrhenius varvar barndomens vaga hågkomster – ljuset och värmen, men också det smygande hotet från de ständigt närvarande etniska konflikterna – med sakliga men ändå ohyggligt plågsamma skildringar av folk­mordets förlopp.

Hans arkivresor och efterforskningar för att förstå folk­mordets bakgrund och försöka hitta de försvunna och kanske mördade är ett slags hemkomst, men till vad är inte lätt att säga. Arrhenius tycks hysa stort hopp om att det nya Rwanda ska kunna försonas med sig självt och bli ett bättre samhälle. Jag är inte säker på att det är befogat, och kanske slipper den nuvarande rwandiska regimen alltför lätt undan när den kon­trasteras med den som svarade för 1994 års folkmord.

Ingen står fri, alla hör ihop, även om vi ibland
inbillar oss motsatsen. Återvändandets texter hjälper oss att se allt detta klarare.

Som framgår skiljer sig återvändarböckerna åt i fråga om hur synlig återvändaren gör sig. Där Marit Kapla och Jonas Fröberg är i det närmaste osynliga får vi veta mycket om vad Janette Hentati och Lars Arrhenius tycker, tänker och känner i återvändandets stund. Och Mats Jonsson är rentav sin egen seriefigur. Det finns naturligtvis inte något som är rätt eller fel i det avseendet, men valen får konsekvenser och innebär risker. Å ena sidan finns risken att författaren ställer sig själv i vägen för det återvändande som ska skildras: vi dränks i detaljer om författarens inre liv medan platsen förblir suddig. Å andra sidan riskerar författarens osynlighet att skapa en falsk bild av objektivitet: den valda berättelsen framstår som den enda möjliga eller som att det är verkligheten själv som talar i texten. Nu tycker jag väl inte att någon av de böcker jag lyft fram hamnar i något av dessa diken, men ibland är det snubblande nära. 

I Sverige tycks återvändandets problematik vara oupplösligt sammanflätad med välfärdsstatens uppgång och fall, med skogsbrukets rationalisering och övergången till ett postindustriellt samhälle, med folkrörelsernas framväxt och tillbakagång, med invandringen och multikulturalismen. Med arbetarrörelsen, kooperationen, frikyrkorna. Med samhällsbygget i form av posten, järnvägen, skolan, vårdcentralen, elförsörjningen. Strukturernas obevekliga kraft når ända ner i det mest lokala och allra längst in i det mest privata. Ingen står fri, alla hör ihop, även om vi ibland inbillar oss motsatsen. Återvändandets texter hjälper oss att se allt detta klarare. 

Det finns ljus och hopp i många av berättelserna. Men om det finns en dominerande känsla i återvändarlitteraturen är det ändå sorg. Inte som bottenlös förtvivlan (även om Arrhenius letande efter de döda kommer rätt nära), mer som ett stillsamt begrundande kring vad som gått förlorat − vad som inte går att återvända till eller återskapa. Och här har den svenska återvändarlitteraturen nog ändå något gemensamt med de mer hårdföra uppgörelserna hos Edouard Louis:

Anteckning till mig själv: Jag ber inte om ursäkt för att jag förändrats. Jag är inte skyldig er någonting.
Och ändå kan jag inte låta bli att ställa mig frågan:
Om förändring är detsamma som att lämna, vem eller vad lämnar man när man förändras?