Landet som varken är lagom eller mellanmjölk

Sverige är mellanmjölkens land slog Jonas Gardell fast i en krogshow någon gång på 1990-talet och ibland får man höra att svenskan är det enda språk som har ett ord för »lagom«. Men stämmer det verkligen att vi svenskar är så mellanmjölkslagom? Man kan lika gärna säga att vi är extrema. Se bara på vår historia! Länge – längre än många andra europeiska länder – var Sverige ett land som utmärktes av en osedvanlig homogenitet; språkligt, etniskt och religiöst. Vill man hårdra det kan man säga att detta homogeniseringsprojekt löpte hela vägen från Gustav Vasa (1496–1560) till Tage Erlander (1901–1985). Det hela inleddes med reformationen och omvandlingen från det medeltida katolska riket till den protestantiska nationen Sverige och landade i det socialdemokratiska folkhemmet. Fortfarande 1930, Stockholmsutställningens år då Sverige påbörjade resan mot att bli värdens modernaste land, var 99,7 procent av befolkningen medlemmar i den nationella kyrkan. Endast 1 procent hade invandrarbakgrund och av dessa kom så gott som alla från våra grannländer. Mindre än hundra år senare beskrivs Sverige som både världens mest sekulariserade och Europas mest mångreligiösa land. Det är en dramatisk demografisk omvandling som väl närmast saknar motstycke i Europa. Varken lagom eller mellanmjölk. 

I Världens mest protestantiska land tar statsvetaren Katarina Barrling sig an denna märkliga utveckling, från Vasa och reformationen till Tidöavtalets mångreligiösa land, i ett försök att förstå sig på den svenska konformismen och vår tvetydiga inställning till dem som bryter mot den. Denna tvehågsenhet kan vi bara förstå genom att se till den protestantism som finns inprogrammerad i den svenska kulturens själva DNA menar Barrling och sällar sig till dem som vill ifrågasätta sekulariseringstesen. Mot denna argumenterar hon i stället att »summan av det religiösa tänkandet är konstant.« Det rör sig om en friskt tesdriven och ibland yvig studie som ständigt är engagerande och rolig att läsa. Fler borde våga spänna bågen så hårt! Här varvas övergripande historiesociologiska kapitel med porträtt av avvikare från någon i tiden rådande koncensus och genomgående presenteras spännande spaningar och överraskande perspektiv.

Vad Barrling främst fäst upp sin studie på är den för protestantismen speciella laddningen mellan jordnära tröghet och plötslig förändring. Luther och Calvin kom som två yrväder och vände allt på ända på 1500-talet. Drygt hundra år senare svepte pietismen fram som ett nytt yrväder – en protest mot en protestantism som blivit alltför stel – och sedan dess har olika vågor av väckelse fortsatt att skölja över Europa och Sverige, såväl religiösa som politiska. Luther var en avvikare som blev den nya normen, tills nya avvikare kom och satte ännu nyare normer vilka dock var just protestantiska i sin grundton. Barrling intresserar sig för just sådana avvikare – från Olaus Petri via August Strindberg till Greta Thunberg – och vad som gör det möjligt eller omöjligt att vara avvikare just här, under specifikt svenska omständigheter. 

Vad Barrling främst fäst upp sin studie på är den för protestantismen speciella laddningen mellan jordnära tröghet och plötslig förändring.

Som utgångspunkt för sin studie tar Barrling statsvetarna Christian Welzel och Ronald Ingleharts i sammanhanget välanvända kulturkarta, den som placerar Sverige långt upp och långt ut i en extrem; världens mest sekulariserade land. Men Barrling väljer alltså att läsa kartan som att Sverige är världens mest protestantiska land. Det är en tolkning som verkligen tål att diskuteras – något som Barrling inte själv gör – men låt gå för den premissen. Det är ju den hela boken bygger på. 

Det är följaktligen tre begrepp som står i centrum för studien: protestantism, religion och sekularitet. Inget av dem ges någon utförlig definition. Men i det inledande kapitlet karakteriseras i alla fall svensk protestantism som grå, mycket sträng och konformistisk, sekulär definieras rätt och slätt som »ickereligiös« och det religiösa tänkandet, vilket är ett genom boken återkommande begrepp, utmärks av »föreställningar om världen som inte kan (eller får) ifrågasättas, vad som ses som ont, gott, rent, orent, heligt, tabu och så vidare.« Jag återkommer till dessa arbetsdefinitioner och den betydelse de får för analyser och slutsatser. 

Barrling knyter an till en rad böcker som kommit det senaste decenniet och som alla vill visa att vi svenskar minsann inte är så sekulariserade som vi tror. Främst lutar hon sig på historikern Tom Holland som menar att västerlandets sekulära politik är präglad av ideal som söker sina rötter i kristen värdegrund, samt på religionshistorikern David Thurfjells böcker om det gudlösa granskogsfolket, svenskarna. Det är härifrån Barrling tar sats när hon radar upp sina spaningar. 

Som den om svenska politiker som, i patenterad ödmjukhet, missionerat vad de menar är världens bästa samhällsmodell. Eller om samtidens tilltro till tillit som ett surrogat för forntida »tro, hopp och kärlek«. Liksom flera före henne riktar Barrling också ljuset på religionsblindhet som ett framträdande drag hos majoritetssvenskar. Vi är medlemmar i kristna samfund, firar kristna högtider, bär kristet klingande namn men definierar oss inte som kristna eller religiösa. I relation till detta lanserar hon, liksom i förbifarten, en pregnant hypotes. Nämligen den att islam, »lite tillspetsat«, är en religion där samhälle och religion hänger nära samman och där man bejakar sambandet, medan svenskprotestantismen är en religion där religion och samhälle hänger nära samman men där man förnekar sambandet. Här är Barrling något på spåren som förhoppningsvis kan utvecklas i kommande studier. Ytterligare en spaning: Vad utmärker den svenska åsiktskorridoren? Jo, inget triggar åsiktspoliserna mer än när någon torgför en uppfattning som för inte så länge sedan var okonventionell men som kollektivet nu anser nattstånden och passé. Det har med den där föreställningen om att vara världens modernaste land att göra.

Exemplen kunde mångfaldigas, men kanske hade boken vunnit på att borra djupare i några få uppslag än att presentera denna kavalkad av teser och hypoteser. De fall Barrling presenterar hade också stärkts av en tydligare jämförande ansats. För hur kan vi egentligen säga något om hur svenska förhållanden skiljer sig från situationen annorstädes utan jämförelsematerial? I de internationella utblickar Barrling själv gör tycks det tvärtom som att det ser ungefär likadant ut överallt. Hur roligt det än är att läsa hennes svidande vidräkning med visions- och värdegrundsarbete inom det svenska myndighetsväsendet undrar man hur svenskprotestantiskt detta fenomen egentligen är, då Barrling själv påpekar att dessa arbetsmetoder bygger på nordamerikanska utvecklingskoncept. Samma problem uppstår när en diskussion om svenska kyrkans utveckling från konservativ bromskloss till progressiv institution får illustreras med ett uttalande av påven, eller när kategoriskt tänkande kring rent och orent exemplifieras med det hinduiska kastväsendet. 

Liksom flera före henne riktar Barrling också ljuset på religionsblindhet som ett framträdande drag hos majoritetssvenskar. Vi är medlemmar i kristna samfund, firar kristna högtider, bär kristet klingande namn men definierar oss inte som kristna eller religiösa.

Det är knappast någon överraskning att vi människor är ganska lika över tid och rum, eller att våra idéer och samhällen bygger vidare på äldre idéer och samhällsformationer. Vi står på jättars axlar, eller kanske snarare, lappar och lagar det sjunkande skepp vi fått till arv. Samtida sekulära svenskar har mycket gemensamt med dåtida kristna svenskar, det är sant. Men betyder sådana likheter verkligen att »summan av det religiösa tänkandet är konstant« vilket är bokens huvudsakliga poäng? Här gör Barrling (och flera med henne) en annan läsning av sekulariseringsforskningen än jag. 

I en undersökning från 2005, genomförd av EU-kommissionen, svarade endast 20 procent av svenskarna att de trodde på Gud. En med europeiska mått mycket låg siffra. Men i samma undersökning svarade nästan 80 procent att de trodde på någon sorts andlig makt – en med samma mått mycket hög siffra. Mer extremt än lagom, återigen. Det är också bara en av flera studier som pekar på att de flesta svenskar tycks tro på något, bara de slipper kalla det Gud. Detta har föranlett sekulariseringsforskare att tala om religiös förändring, snarare än om religionens försvinnande.

Men dessa rön har plockats upp och förståtts lite efter tycke och smak, och gång på gång under de senaste tio åren har vi fått höra att »vi är inte så sekulariserade som vi tror!«. Och detta utifrån ungefär samma sorts likhetstänkande som Barrling bygger sin studie på. Förr firade vi helgondagar, nu firar vi kanelbullens dag = vi är inte så sekulariserade som vi tror! Förr fick vi svar på livets svåra frågor i kyrkan, nu grubblar vi på liv och död i skogen = vi är inte så sekulariserade som vi tror! Förr samlades vi kring visioner av det goda livet i religiösa gemenskaper, nu samlas vi kring visioner om det goda livet i politiska partier = vi är inte så sekulariserade som vi tror! Att entusiastiska anhängare av den gamla folkkyrkoidén förfäktar en sådan »du kanske tror att du inte är religiös, men det är du« – attityd är kanske följdriktigt, men inom den akademiska forskningen borde vi vara mer stringenta med våra begrepp. Hur utmanande det än kan vara. 

Någon har sagt att det inte är några problem att definiera religion, utan att problemet ligger i att skapa en bra definition. Denna skenbara enkelhet har resulterat i en uppsjö av försök och förslag, men vad dessa ändå kan sägas ha gemensamt är att det vi kallar religion tenderar att röra dels tro på och föreställningar om översinnliga entiteter (gudar, andar, makter), dels etik och handlingsmönster kopplade till sådana föreställningar (riter, dogmer). Även begreppen sekularism och sekularisering har funnit vägar in i vardagsspråket de senare åren och därför blivit liksom lite suddigare ju mer de används. Som religionsvetare tänker jag mig att sekularisering är en process som medför att religion får en förändrad roll på såväl samhälls- som på individnivå. Att Sverige är ett sekulärt land kan därför betyda olika saker; att färre människor säger sig vara religiösa eller låter religiösa dogmer bestämma deras livsval, att staten inte tar hänsyn till religiösa föreställningar i sin maktutövning eller att religiösa förklaringsgrunder får ge vika för empirisk vetenskap, exempelvis. 

I Barrlings studie har varje spår av transcendens vädrats ur religionsbegreppet och religion får alltså betyda ungefär övertygelse om vad som är rätt och fel, medan sekulär blir detsamma som ickereligiös. En sådan begreppshantering är nödvändig för att studiens ekvation ska gå ihop, för att summan av det religiösa tänkandet ska bli konstant. 

I ett av bokens många exempel på detta lyfter Barrling fram Anders Tegnells pressträffar under Coronapandemin. »Vem behövde gå till kyrkan när man kunde följa pressträffarna från Folkhälsomyndigheten? Vem behövde präster när man hade Anders Tegnell? Han blev prästen och folkskolläraren i ett, den som gav struktur åt vardagen, skänkte tröst och väckte hopp«. En sådan läsning av Tegnells agerande under pandemin blir möjlig just genom att kalkylera med ett religionsbegrepps renons på transcendens och metafysik. Morgnarna med Tegnell blir blott en pärla i ett radband av exempel som ska leda i bevis att vi svenskar snarare än genomsekulariserade är så »till bredden full[a] av religion« att det inte får plats mer. Detta alltså på grund av att vi fortfarande har föreställningar om rätt och fel, fortfarande grubblar över existentiella frågor och fortfarande samlas i olika gemenskaper där vi gör oss föreställningar om det goda samhället. Men varje bok blir inte Bibeln bara för att den har pärmar kring papper fulla av ord.

Det är möjligt att man kan säga att Tegnells pressträffar hade något protestantiskt över sig – om man med protestantiskt menar något lite grått, torrt och tråkigt. Men religiöst? Nej! Nog var folkhälsomyndighetens informationsseminarier något annat än gudstjänster. Visst är Anders Tegnell, som oförtröttligt och inte sällan i motvind under pandemin dagligen förfäktade empiriska studier framför förhoppningar och gissningar, något annat än en religiös predikant. Visst företräder han ett sekulärt, inte ett religiöst tänkande. Om inte, vilket analytiskt värde har i så fall begreppen religion och sekularitet alls i behåll? 

Dessa kanske lite protestantiskt stränga kommentarer till trots uppskattar jag Barrlings bok. Ansatsen är modig, studien är rik på överraskande infall och ofta vänder hon spegeln så att läsaren får syn på det förment svenska från mindre smickrande vinklar än vi är helt bekväma med.