Livet gick vidare men samvetet stod still

Månaderna före den tyska kapitulationen i maj 1945 var de mest fruktansvärda i den tyska historien. Bombkriget var intensivt, liksom andra stridshandlingar med otaliga döda. Förintelselägrens dödsfabriker gick för högtryck tills de övergavs av mördarna. I de följande dödsmarscherna dog 10 000-tals fångar. Ju närmare nederlaget kom, desto angelägnare blev regimen att döda alla som kunde vittna om vad som hänt. Polis och militär sköt ned fångar och tvångsarbetare i mängder men också civila tyskar som ansågs defaitistiska. När man inte kunde stoppa fienden kunde man åtminstone förinta ”fienden hemma” och visa att systemets hantlangare fortfarande hade makt över liv och död. Det var första gången som den nazistiska våldsterrorn i full skala utövades öppet i Tyskland. Det var ett samhälle på väg mot undergången. Människorna levde i ett existentiellt undantagstillstånd. 

Och så till sist – den oundvikliga kapitulationen. Hur gestaltades nu människors liv i denna materiella och moraliska ruinhög, knappast ett samhälle när människan blir en varg mot människan? Det är vad den tyske journalisten och förre kulturredaktören (Berliner Zeitung) Harald Jähner vill skildra i sin uppmärksammade bok Vargatider. Han avstår medvetet från att gå in på de övergripande politiska händelserna; de utgör den obönhörliga scenografin, men Jähner vill berätta om vad som hände i vardagen, människorna i den materiella uppröjningen, i den moraliska upplösningen, i plundringen och den oavbrutna jakten på mat och kol i den svarta ekonomin. Perspektivet är som oftast i böcker av detta slag västtyskt; hur människorna levde i den östra zonen får vi inte veta så mycket om. 

Det är ingen vetenskaplig bok, vilket några tyska historiker har varit noga med att framhålla, snarare ett brett och bitvis inträngande reportage om en ond tid. Jähner bygger på dagböcker, självbiografier och brev, tidningar – de kom snabbt igång – och myndigheters rapporter, men det är påfallande magert med litterära och andra konstnärliga (film!) vittnesmål, vilket ju annars finns i stor mängd. Här finns inte ens Heinrich Böll, som ju ändå med mästarhand skildrat ungdomens hunger efter bröd och kärlek i ruinernas skugga.

För all del, här finns vittnesmål nog, har väl författaren ansett och hans egen penna är både rapp och känslig. Det är en levande bok, snärtigt skriven med många träffande kommentarer; många av de citat han återger vill man gärna komma ihåg. Den kan rekommenderas för alla med intresse för tysk efterkrigshistoria, även om den inte uppenbarar några nya tidigare okända förhållanden. Jähner nöjer sig inte med vardagens lekamliga överlevnad, utan ger också ett annat perspektiv: kärleken och sex. En sexuell äventyrslusta svepte över landet efter kriget, det dansades som aldrig förr; kvinnorna, som dominerade i många städer eftersom männen var döda eller i fångläger, tog för sig – och till tonerna av den amerikanska musik som segrarna förde med sig och som snabbt slog igenom. ”Livet hade slagits i spillror, familjer hade slitits isär men människorna blandade sig med varandra och knöt nya band.” Bortom sorgen kan man också höra skrattet.

Det hade funnits en glädje över den nyvunna friheten hos kvinnorna, men varför försvann den några år senare när ekonomin tog fart, frågar sig Jähner utan att egentligen ge något svar.

Men kvinnorna är samtidigt oerhört utsatta: i öst är det massvåldtäkter och även i västzonerna är övergrepp nog så vanliga. Ändå är det kvinnorna som på många sätt håller igång samhället, de finns överallt där det tidigare bara var män. Det blev en chock för de hemvändade männen, ofta djupt traumatiserade och illa medfarna när de väl kom tillbaka. ”I slutet av detta krig står vid sidan av många andra nederlag också männens nederlag som kön”, skrev journalisten Marta Hiller i sin dagbok 1945, vilken citeras av Jähner. Det var en skarp iakttagelse och just detta skulle prägla de hemvändande männen. 

Det hade funnits en glädje över den nyvunna friheten hos kvinnorna, men varför försvann den några år senare när ekonomin tog fart, frågar sig Jähner utan att egentligen ge något svar. Men svaret är givet. Männen och det bestående värdesystemet skulle ta sin hämnd på det kvinnosläkte som hade tagit kommando i hemmet, tagit över manliga sysslor i arbetslivet och började bli vant att bestämma. Kvinnorna var karska men skulle pressas tillbaka av den fortfarande härskande traditionella kvinnobilden, av alla de lagar och förordningar och ekonomiska villkor som ställde sig på mannens sida, i äktenskapet, i samhället och av kyrkorna som nu som liksom alltid ställde sig på reaktionens sida. I det 50-tal som ju Jähner också skriver om låstes kvinnor in på nytt och det förvånar mig att han inte som vittnesmål skriver om Helma Sanders-Brahms enastående film Deutschland, Bleiche Mutter (1980), som skarpt och gripande skildrar denna historia. 

Den enda organiserande makten var under flera år segrarnas arméer och de skulle inte bara hantera 75 miljoner traumatiserade tyskar med 10 miljoner utbombade och miljoner hemvändande krigsfångar, utan också kanske 10 miljoner nu fria tvångsarbetare och koncentrationslägersfångar, som skulle tas om hand och transporteras hem, var det nu låg. Mycket kan sägas om hur det gick till men Jähner avstår från domar – och det är häpnadsväckande att det ändå gick att genomföra masstransporter i en ofattbar skala i ett ödelagt Europa med sprängda broar, förstörd räls och skadade vagnar. 

Mycket är ofrånkomligen välbekant i Jähners bok men inte allt. Bland otaliga svårigheter, konflikter och mänskliga öden skildrar Jähner också den märkliga, paradoxala flykten av polska judar till – Tyskland. Bakgrunden var antisemitismen och pogromerna i Polen mot de få överlevande judarna, som på olika vägar flydde till Bayern, som var under amerikansk ockupation, vilket judarna uppfattade som ett skydd mot tyskarna, inte utan skäl. Där slog de sig ned i München och blev kvar i åtskilliga år, Deras hemvist, gatan Bogenhausen, blev en judisk affärsgata, ett centrum för den svarta marknaden, där det mesta kom från de allierades lager. Judarna var skyddade av amerikanerna men inte från befolkningens antisemitiska tillrop och insändare. De amerikanska myndigheterna kunde inte skicka dem vidare. Många ville till Israel men det skulle dröja flera år innan det blev möjligt. En liknande, mer lägerliknande, judisk tillflyktsort i Tyskland blev Föhrenwald, byggt av nazisterna för tvångsarbetare, ägt av I.G. Farben, gaslevrantören till dödsfabrikerna. Det blev ett komplett judiskt samhälle, med teater, egna tidningar, skolor och sjukvård. De sista invånarna lämnade lägret först 1957.

Ännu större utmaningar kom med vågen av flyktingar från de områden som Tyskland tvingats avstå till Polen och Tjeckoslovakien, öster om Oder-Neise och Sudet, ”de fördrivna”. Kanske var det sammantaget 12 miljoner människor som kom i vågor (1946–48), en del redan under krigets slutskede, de flesta senare som en följd av Potsdamöverenskommelsen. De var utblottade, hungriga och förtvivlade människor och de skulle ges mat och bostad både i Väst – och Östtyskland – som redan var söndersprängda och svältande.

Mottagandet blev därefter. Det gick bara att genomföra med hjälp av de allierades militära tvångsmakt. Motståndet handlade inte bara om den materiella nöden, det var ett kulturellt-religiöst, närmast rasistiskt motstånd. Den nazistiska ras-terminologin blommade upp men nu riktad mot andra tyskar, till exempel dem från Schlesien, som sades vara av ”blandras”. Borta var allt tal om ”folkgemenskap” och ”tyska riket”. I stället dök gamla tyska motsättningar upp till ytan – konflikter mellan öst och väst, nord och syd, mellan protestanter och katoliker, dialekter och beteenden. De månghundraåriga mentala förhållningssätten i det gamla Tysklands otaliga små furstendömen och städer gjorde sig gällande med förvånande kraft. Jähner gör den intressanta kommentaren att just detta bidrog till att den under 100 år uppdrivna nationalismen med nazismen som destruktiv höjdpunkt förlorade sitt grepp över sinnena; nu var det den egna lokala miljön som måste skyddas. 

Samtidigt var ”de fördrivna” inte bara förbittrade utan också revanschistiska och kunde omöjligt förstå sambandet mellan det fruktansvärda tyska förintelsekriget i öst och det faktum att de nu förlorade sina hem. Deras företrädare ställde sällan frågan: varför har vi hamnat här och om den ställdes fick den fel svar. Därför blev de en oroskraft i den västtyska politiken men utgjorde ingen verklig fara, inte minst för att de allierade höll ett vakande öga på dem. Men med tanke på det initiala motståndet gick integrationen i samhället förbluffande bra och de bidrog i hög grad till den västtyska ekonomiska återhämtningen.

Under hela perioden 1945–55 rådde en massiv tystnad om vad som hade varit, om den egna skulden, nazismens ogärningar och förintelsen av judarna, konstaterar Jähner. Nürnbergrättegångarna uppfattades som en sak för segermakterna och ett fåtal skyldiga, så var den saken klar. Jähner ger i ett avslutande kapitel en bild av ”bortträngningens tongångar”, i vilket utgångspunkten är att tyskarna, hur oense de än kunde vara i andra frågor och hur de än bedrog och bestal varandra i tidens kaos, var ense i ett avseende: ”man förlät varandra för de nationalsocialistiska förbrytelserna”. Bäst var att glömma. Eller som Hans Habe, kontroversiell tysk journalist formulerade det: ”livet går vidare för samvetet står still”. Avnazifieringskampanjerna gick trögt, framför allt när ockupationsmakterna efter några år tappade intresset. In på 50-talet, när ekonomin tog fart, blev glömska och tystnad närmast officiell politik, i takt med att gamla nazister återtog positioner i förvaltning och näringsliv. 

Hur kunde då tyskarna i denna förträngning, frågar sig Jähner, ändå frigöra sig från den nazistiska mentaliteten och han vill se en förklaring i de kulturförändringar som ockupationen förde med sig, den amerikanska avspända livsstilen och musiken, marknaden och reklamen, den abstrakta konsten och den nya designen. Jo, det kan ha spelat roll, men 50-talet var ändå ett förnekande tyskt samhälle i vilket man vårdade tystnad och borgerlig moral, inklusive hyckleriet, och entusiastiskt tog för sig av ett växande välstånd. Mentalitetsförändringen kom först långt senare och då som en följd av en envis kamp av jurister, historiker och andra forskare, konstnärer och intellektuella. Och framför allt genom politikens makt.

Och där ligger svagheten i Jähners bok: frånvaron av det politiska skeendet. Läsaren saknar ett historiskt-politiskt raster som ger förklaringar och sammanhang. Han borde inte minst klargjort betydelsen av det framväxande kalla kriget och hur det tidigt kom att forma det tyska kollektiva självmedvetandet: varför skall vi gräva i det förflutna när vi nu är en viktig allierad mot det kommunistiska hotet, mot bolsjevikerna? Det var också det kalla kriget som medförde att de forna fienderna, främst USA, ville se landet starkt och demokratiskt. Också det mångbesjungna ekonomiska undret hade ett nära sammanhang med detta kalla krig, som i Korea blev varmt och ledde till Koreaboomen i början på 50-talet. Den bidrog till hela Västeuropas återhämtning. 

Man kan inte skriva om allt i en bok av detta slag men det hade inte skadat om Jähner strukit ned något i de många berättelserna och mer påmint om följderna av detta världspolitiska drama också för den tyska mentaliteten. Kalla krigets schabloner gjorde det ännu svårare att slå hål på tigande och förnekandet. Men politikens förstelning lossnade också i Tyskland. Modiga jurister, historiker, liberaler och socialdemokrater banade väg för ett nytt politiskt förhållningsätt till det förflutna, i ständig strid – det skall inte förglömmas – mot alla de som föredrog att ”glömma” och en nationellt sinnad höger. Till sist tvingades tyskarna erkänna sanningen. Men det är en annan historia.

Publicerad i Respons 2022-2