Ljusskygg historia får nytt liv

Idén var egentligen Klara Johansons. I essäsamlingen En recensents baktankar från 1928 begärde den slagkraftiga litteraturkritikern upprättelse för natten, enligt henne en förnedrad och ”illa beryktad dekisfigur”, vars erfarenheter vanligt hederligt folk helst vänder sig bort från. Denna orättvisa borde ställas tillrätta menade Johanson, genom att någon skriver det grundläggande verket om nattens historia. Nästan nittio år senare förverkligas tanken av Gunnar Broberg, professor emeritus vid Lunds universitet och författare till en lång rad böcker om främst svensk idé- och lärdomshistoria.

Det är på det hela taget en utmärkt idé och rätt märkligt att ingen har hörsammat uppmaningen tidigare. Alltså är det med stora förväntningar som man ger sig i kast med den digra och vackert formgivna boken (en särskild eloge tillägnas författarporträttet där Broberg med tända stearinljus poserar framför en överfull bokhylla, som en lärd man på en gammal oljemålning). I inledningen finns ett spännande uppslag till en berättelse om hur nattens historia under århundradena successivt ”gått från mörker till bländande ljus”. Dispositionen är löst kronologisk och tar sin början någon gång under medeltiden, den mörka, medan ett av de sista exemplen som diskuteras är från år 2013.

Tusen år och ett stort land ska täckas, skriver Broberg. Framför allt får vi veta mycket om historiskt studentliv i Uppsala och Lund, med utflykter till orter som Laxå och Korpilombolo som omväxling. Den begränsade utblicken är i och för sig inte ett problem, tvärtom. Jag är helt enig om värdet i den enskilda berättelsen som inte nödvändigtvis utgör grunden till ett analytiskt tesdrivande, utan vars främsta funktion är att dokumentera. Författaren nämner själv förebilder som August Strindberg, Carl Grimberg och den danske historikern Troels Troels-Lund, medan mentalitetshistoria och new cultural history har varit teoretiska inspirationskällor.

I små ögonblicksbilder diskuteras olika tidsepokers förhållningssätt till natten och dithörande fenomen. Företeelser som nöjesliv och rummel, mörker och belysningstekniker, sängar och nattkläder, brottslighet, bråk och syndfullhet avhandlas. Natten blir till spelplats för diverse aktiviteter som nyttjande av opiater, slädåkning, slagsmål och broderandet av nattmössor i talgljusets sken.

Till bortglömda natthändelser som uppmärksammas i Nattens historia hör bränderna, vilka genom historien förstås varit många och orsakats av sängrökning och bortglömda ljusstumpar. En bäddningsinstruktion från Hemmens forskningsinstitut från 1940-talet är visserligen ett fascinerande tidsdokument, men att den tar upp en hel sida känns inte helt motiverat. Givetvis har också sömnen och bristen på densamma sin givna plats i framställningen. Ett tips mot sömnlöshet från 1739 kunde lyda: ”Är man sömnlös så är det bra att lägga grönt bolmegräs under örngottet.” För Frans G. Bengtssons var knepet i stället en pilsner och en doktorsavhandling.

Att nattens historia är en historia om klass är kanske inte särskilt förvånande. Icke desto mindre är det viktigt att uppmärksamma, vilket Broberg också gör flera gånger. Vi får veta att på 1500-talet sov pigorna på halmklädda bänkar och gästerna på bordet, samt att så sent som år 1800 hade folk i östra Finland vanligtvis inte någon egen säng. Hemlösa människor, under historiens lopp behängda med oändligt många olika öknamn, har det fortfarande inte. Ännu i dag riskerar de att frysa ihjäl utomhus under iskalla vinternätter.

Broberg har en förkärlek för det didaktiska och läsaren får flera lektioner i äldre svenska då ett stilistiskt grepp i boken är att låna formuleringar från källorna. Några exempel: De nattväktare som patrullerade Stockholm på 1400-talet fick inte missfirmas, alltså förolämpas. När studenter grasserar så betyder det att de gör upptåg och ordet Kyndelsmäss kommer från candela som betyder ljus.

Nattens historia bjuder på en säregen blandning av generellt och specifikt. Det är ett framställningssätt som Broberg bemästrar rent stilmässigt med sitt vackra och medryckande språk, men som stundtals blir förvirrande för läsaren. Gränserna mellan nu och då är minst sagt flytande. När handlingen går från år 1590 till år 1941 på en halv sida blir snabbheten halsbrytande. Tvära kast och fria associationer är framställningens credo. Författarens egen beskrivning av boken som en mosaik är träffande, liksom baksidestextens löfte om en ”lärd och labyrintisk” läsupplevelse. De små, små skärvorna av berättelser som ibland rent slumpmässigt sammanfogats till en helhet följer sällan den väg som läsaren haft anledning att förvänta sig. Ariadnetråden har spunnits av anekdoter av skiftande hållfasthet.

Jag uppskattar nattmössans historia, som i boken utgör ett pikant inslag: ”Nej min vän, en älskarinna som ligger utan nattmössa förtjänar ej de besvär du gör dig”, som en Carl Palmstedt skrev till sin vän, kemisten Jöns Jacob Berzelius, eller om det var tvärtom. Sådana hugskott är underhållande, även om just detta hade vunnit på att inte avslutas med klagande paralleller till dagens ungdom och deras klädvanor. För inte tror väl författaren på allvar att unga människor i dag sover i keps och huvtröja?

Ibland blir anekdoterna något perifera, om än med en viss charm. Exempelvis får vi veta att man som lundastudent under 1860-talet kunde beställa väckning från en ”väckare” som vandrade staden runt vid fyratiden på morgonen, ropade förhållningsorder på latin innan han tände i kakelugnen och såg till att kandidaterna klädde på sig och steg upp. Andra infall tycks mig mest förbryllande: Vad är en postmodern snarkning och varför skulle en sådan skilja sig från äldre tiders timmerstockar, vilka enligt författaren hör till ”ett svunnet barbari”?

Författaren lyckas klämma in litet av varje i sin berättelse, och visst blir jag förtjust när ett av mina egna starkaste barndomsminnen i nattväg finns med. Inger och Lasse Sandbergs barnbok Tummen tittar på natten får exemplifiera en pedagogisk insats mot mörkerrädsla: ”Tummen tittar också på natten, skräms av mörkret och övervinner rädslan genom att förstå att hemskheterna bara är suggestion och synvillor”, förklarar Broberg. Mitt eget sexåriga jag lät sig dock inte övertygas av den beskäftige Tummen, utan slängde den skräckinjagande boken i sopnedkastet en kväll när föräldrarna var utom synhåll.

Det är lätt att fastna i enskildheter i denna bok. I stället borde jag väl lyfta blicken för att visa på de stora linjerna i berättelsen. För vilken är egentligen nattens historia? Hur sammanfattas bäst de stora linjerna i berättelsen om den svenska natten under tusen år? Tyvärr hör dessa frågor till sådant som jag inte riktigt får svar på under läsningen.

Broberg framkastar tanken att natten blivit omodern. Medan den under romantiken levde livets glada dagar och hyllades i konsten och litteraturen är numera natten i färd att ”upplösas genom industrialism, elektrifiering, globalisering.” UV-kameror som används vid jakt och nattöppna gym förs fram som argument för att styrka tesen. Ändå blir jag inte helt övertygad. Borde inte den jakt på ljuset som Broberg så inlevelsefullt beskriver snarare ha lett till att mörkret, liksom naturen och lugnet i framtiden kommer uppfattas att som alltmer exklusivt och eftertraktat?

Ett intryck från läsningen är att nattens historia trots allt har varit sig ganska lik genom århundradena – samma rädslor, nöjesliv och sömnproblem. Ett annat är att akademiker och universitetsfolk, vilkas nattliv beskrivs utförligt i boken, måste vara ett särskilt slags folk, kanske inte alltid helt anpassningsbara till livet utanför.

Publicerad i Respons 2017-1