Malthus vålnad och gränserna för vår tillvaro

Någonstans under 1900-talet gick världen vilse. Efter de vansinniga våldsutgjutningarna under seklets första halva beslutade de flesta länder att följa tillväxtens och den ekonomiska blomstringens väg under den andra halvan. I decennier innebar denna tillfredsställande distraktion att både makthavare och medborgare negligerade tillväxts­påbudets långsiktiga konsekvenser för klimat och natur samt för traditioner och kulturmönster. Samtidigt förbisågs globaliseringens kostnader i form av exploatering och ojämlikhet, liksom hotet från visserligen effektiva men icke desto mindre samhällsupplösande teknologier. Och här är vi nu, som alla vet, djupt olyckliga och undrar inte längre hur det ska gå utan hur fort det kan ta slut. 

Den avgörande komponenten i samtidens drama är naturligtvis tillväxten. Vi kan inte leva utan den, men har också allt svårare att leva med den. Tillväxt är grundläggande för idén om välstånd samtidigt som den förvandlar världen till »en enorm hög med skit«, för att citera den förre påven Franciskus Laudato Si.

Hur orubblig tillväxtens herravälde än verkar vara så har även den en historia. Den är förvånansvärt kort. Som den amerikanska ekonomijournalisten Daniel Susskind visar i sin bok Growth − A History and a Reckoning inleddes tillväxtens moderna historia i samband med börskraschen 1929 och den efterföljande depressionen. Initialt var lågkonjunkturen oförklarlig för samtiden. Eftersom man inte visste hur den totala ekonomin såg ut saknades metoder för att göra den begriplig. En amerikansk statistiker, Simon Kuznets, fick i uppdrag att sammanställa siffrorna över det som så småningom blev de första BNP-uträkningarna, som han presenterade i rapporten »National Income, 1929–1932«. När USA gick med i andra världskriget blev tillväxten en viktig pusselbit i maktspelet. »Fienden måste inte bara slås ut, utan också ut-produceras (be outproduced)«, sade president Roosevelt i ett budgettal till den amerikanska kongressen 1942: »Segern beror lika mycket på kampen som förs i gruvorna, i butikerna, på bondgårdarna«.

Krig var följaktligen ett avgörande skäl till varför tillväxt blev en prioritet, men inte det enda. Under efterkrigstiden och kalla kriget använde både USA och Sovjetunionen tillväxtsiffror som ett vapen för att utöva inflytande över andra delar av världen. Syftet med det amerikanska initiativet för att återuppbygga ekonomin efter andra världskriget, den så kallade Marshallplanen, var inte bara att reparera Europa, utan även att öka välståndet. BNP blev det främsta kriteriet för framgång. Gick den upp sågs det som ett tecken på att stödet fungerade. Ett ökat fokus på annat som hörde till begreppet, såsom levnadsstandard, sysselsättning, utbildningsnivå, livslängd och så vidare, bekräftade även det dess status som normativ måttstock för samhällsutvecklingen. 

Susskinds studie av tillväxtens historiografi är grundläggande men också medryckande och tankeväckande. Enligt det synsätt som växte fram i de flesta länder (oavsett ideologi) gav en växande ekonomi oöverträffade möjligheter att lösa sociala problem. Därmed befriades politiken från moralisk komplexitet. Om målet – att finansiera en generös stat – var gemensamt, återstod endast den i huvudsak tekniska uppgiften att nå dit, något som tryggt kunde överlåtas på experter och maskiner, ingenjörer och doktorer. Under 1900-talet navigerade sig tillväxten in i hjärtat av det moderna samhället. Runt om i världen blev ökad produktion ett alternativ till omfördelning av knappa resurser. 

Men att uppmärksamma tillväxtens relativt korta historia innebär också att man tvingas besvara vissa oroande följdfrågor: Varför har den mänskliga existensen varit så miserabel under så lång – ja, nästan all – tid? Kan vi lära något av tillväxtens historia för att förstå vad vi främst bör värdera och skydda i ett samhälle, om dess problem inte går att lösa med ytterligare expansion? Döljer välståndet naturlagar som vi kanske för en tid glömt eller ignorerat men som i själva verket är lika orubbliga som de alltid varit? Den ofta fiktionaliserade domedags­skräcken lär oss att den moderna samhälls­ordningen, och i synnerhet industrikapitalismen, bara är en parentes. Den insikten gör sig påmind i katastrofer, pandemier, krig och miljöförstörelse – när vi brutalt kan tvingas tillbaka till bristens rike, efter att ha avslöjats i ett vackert undantag som vi inte förmådde upprätthålla.

Malthus kanske inte förutsåg den moderna ekonomins utveckling under 1800- och 1900-talet, men hans grundläggande insikt i tillväxtens baksidor tycks bara ha blivit mer relevant.

Bristens rike var ekonomen, byråkraten och prästen Thomas Malthus (1766–1834) främsta studieobjekt. Hans banbrytande undersökning Essay on the Principle of Population från 1798 famnade nästan hela mänsklighetens historia, från den neolitiska tidens första jordbrukssamhällen till industrialismens gryning. Det var en mångtusenårig historia präglad av oföränderlighet, snarare än av framsteg eller utveckling. Genomsnittliga personer på landsbygden år 1700 hade det möjligen marginellt bättre än en de som levde år 2000 före vår tideräkning, men kunde även ha det sämre. Krigen kom och gick, civilisationer expanderade och krympte, kulturer blomstrade och gick under. Men samhällsförändringarna var knappast genom­gripande. För vanliga människor förblev livet ungefär detsamma som det alltid varit. Om du var född någon gång under detta långa tidsspann gick livet sannolikt ut på att överleva.

Kärnan i Malthus studie var den inneboende konflikten mellan befolkningsutveckling och tillgång till tillräckliga livsförnödenheter för befolkningen. Hans argumentet vilade på två antaganden: att ökad levnadsstandard ledde till ökad befolkningstillväxt och att ökad befolknings­tillväxt ledde till försämrad levnadsstandard. Medan befolkningen ökade exponentiellt kunde förnödenheterna endast öka linjärt. När befolkningens storlek växte utöver vad natur och samhälle kunde försörja inträdde en period av svält och katastrofer som varade till dess befolknings­nivån hade korrigerats nedåt. 

Korrigeringen kunde människorna klara av själva, menade Malthus − genom att kontrollera sexuallivet och hålla barnalstrandet inom äktenskapet. Malthus studie uppskattades i tidens konservativa kretsar, vilket gav honom en både politisk och akademisk status, som historikern Deborah Valenze utförligt skildrar i en nyutkommen biografi, The Invention of Scarcity (2023). Eftervärldens dom, skriver hon, blev desto hårdare:

Fattigvårdslagar, den stora potatissvälten i Irland, socialdarwinism, eugenik, Förintelsen, tvångssterilisering och Kinas en-barns-politik […] uppenbarligen allt har kunnat härledas till tolkningar av Malthus befolkningslära.

Marx och Engels avskydde Malthus innerligt eftersom han tog udden av deras förklaringsmodell för historisk förändring. Jämfört med demografins ödesmättade kraft var klasskampen bara skuggboxning.

Malthus vandrar som en vålnad genom den uppsjö av böcker om dagens globala tillstånd som utkommit de senaste åren. »Det förflutnas profet«, som enligt ekonomen Paul Krugman, »hade rätt om den mänskliga civilisationens förhållanden i 58 av 60 århundraden«. Problemet för Malthus trovärdighet och rykte var de tvåhundra år då hans analyser slog fel – en period som råkade börja just när hans magnum opus publicerades. Under den efterföljande epoken upphävde det västerländska samhället den lag som enligt Malthus höll demografi och levnadsstandard i strama tyglar genom det agrara samhällets långa ­kontinuum. Industrialiseringens effektivisering av jordbruk och varuframställning och användandet av ändliga energikällor som kol och olja för att öka produktiviteten kastade till synes alla naturgivna hinder för en befolkningsökning överbord. 

Vad som sannolikt bidrar till våra dagars Malthusrenässans är att han så tydligt tematiserade gränser; i en värld av begränsningar kommer tillväxten i slutänden att straffa sig. Malthus kanske inte förutsåg den moderna ekonomins utveckling under 1800- och 1900-talet, men hans grund­läggande insikt i tillväxtens baksidor tycks bara ha blivit mer relevant. När vi nu står inför en systemkris – eller vad författaren och filosofen Roy Scranton har kallat ett »synkront misslyckande«, där allt fallerar samtidigt och överallt, utan någon opåverkad periferi som kan absorbera chocken – kan det vara hög tid att återvända till den pessimistiska idén om att vi lever i en värld av knapphet.

Problemet som vi i dag står inför handlar om hur man ska lyckas etablera gränser i ett ekonomiskt system som under så pass lång tid premierat det gränslösa. Vilka gränser skulle kunna bli allmänt accepterade? Vem eller vilka får agera som gränssättare? Den kapitalistiska ekonomin sätter själv inga gränser, den söker främst efter möjligheter. Under tidigare epoker formulerades gränser främst av stater och religion. Men eftersom staterna nu för tiden gjort sig beroende av kapitalets gränslöshet är det kanske inte så överraskande att just religion och livsåskådning har kommit att inta en alltmer framträdande plats i studierna över samhällets möjligheter att överleva och organiseras på nytt. 

»Före 1800 närde mänskligheten aldrig några falska förhoppningar«, skrev den brittiske ekonomen John Maynard Keynes (1883–1946) vid tiden för mellankrigstidens stora börsras. Keynes förnekade inte sin beundran för Malthus och arbetade själv med hypoteser om att både första världskriget och den ryska revolutionen gick att förklara i termer av global resurskamp och demografisk obalans.

Men bristernas teoribygge var på väg bort för att ersättas av överflödets. Ekonomerna delade inte den dystra fatalistiska synen att den ekonomiska kakan alltid var begränsad och att den inte skulle räcka till alla om för många ville äta av den. I stället började de i allt högre grad ta den motsatta idén för given, att tillväxten under rätt förhållanden faktiskt kunde fortsätta för all framtid. En oöverträffad produktions- och konsumtionsökning hos breda befolkningslager, argumenterade man, gjorde att de gamla naturlagarna inte gällde längre. På 1950-talet sammanfattade den danska ekonomhistorikern Esther Boserup industriepokens ekonomiska modeller med att de »ställde Malthus på huvudet«. I utvecklade samhällen rev tekniska innovationer ned de murar som hållit människan inramad och kringskuren. Kakan som alla alltid haft att dela på var i själva verket ingen kaka, utan en sufflé, som bara jäste och växte. Den industriella revolutionen med alla dess högst materiella manifestationer hade successivt gjort mänskligheten gränslös. 

Det dröjde innan tempoökningen i tillväxt, produktion, konsumtion och miljöförstörelse uppmärksammades. Romklubbens berömda rapport »The Limits to Growth« (1972) visade hur den exponentiella utvecklingen skapade en värld i total obalans. Men trots att rapporten fick enorm uppmärksamhet blev dess effekter högst begränsade. Först under 2000-talet, och särskilt i och med covidpandemins utbrott, började den förestående krisen uppfattas som allomfattande. Den tillväxt som fram till dess främst hade betraktats som välståndsskapande sågs plötsligt som ett planetärt hot. Med ens uppen­barade sig långsträckta kedjereaktioner och systemiska risker som kunde breda ut sig överallt.

Den exponentiella tillväxt­logiken uppträder på vitt skilda områden som ytligt sett handlar om helt olika saker: virus, transistorer, containrar, övervikt, porrkonsumtion, psykiska diagnoser och användningen av sociala medier.

Just den moderna utvecklingens exponentiella karaktär har den tyska sociologen Emanuel Deutschmann gjort till huvudtema i studien Die Exponentialgesellschaft −Vom Ende des Wachstums zur Stabilisierung der Welt (2025). Återigen handlar det om en undersökning som tar sin utgångspunkt i Malthus krisscenario. Men för Deutschmann är det den allomfattande exponentiella utvecklingen som är det förunderliga, det är den som måste förklaras, och tämjas: »Oförmågan att förstå exponentiell tillväxt är möjligen mänsklighetens största svaghet.« En nation som exempelvis föresätter sig att ha 2 procent tillväxt per år tänker sig oftast ingen explosionsartad utveckling, utan en kontinuerlig. Den exponentiella förändringens mest karakteristiska egenskap är dock att den till en början ser försiktig – knappt märkbar – ut. Men efter en tid händer något, och ett monster träder fram.

Enligt Deutschmann kan all faktisk och potentiell utveckling spåras tillbaka till »exponentialitetsmekanismen«, som han kallar den. Därför är den också överlägsen socio­ekonomiska och ekologiska begrepp som kapitalism och antropocen:

I slutänden är det exponentiella samhället en sammanflätning av allt: ett åldrande, instabilt och globaliserat metriskt samhälle präglat av välstånd, överskott, slöseri, konsumtion, sjukdomar, information, kunskap, nätverk och kommunikation.

Det uppvisar alla dessa egenskaper på en och samma gång utan att kunna reduceras till någon av dem, skriver Deutschmann. Därför ser vi samma mönster överallt, oavsett vart vi tittar eller vilka teman vi fördjupar oss i.

Exponentialsamhället hålls inte samman av gemensamma värderingar eller en känsla av samhörighet, inte heller av allsidig kommunikation. Enligt Deutschmann är det enbart en »ödesgemenskap«, som bildar en helhet därför att ingen kan undkomma dess följder. Den exponentiella tillväxt­logiken uppträder på vitt skilda områden som ytligt sett handlar om helt olika saker: virus, transistorer, containrar, övervikt, porrkonsumtion, psykiska diagnoser och användningen av sociala medier. Hans bok innehåller en fullständigt hejdlös mängd hockeyklubbskurvor inom olika områden som korresponderar med varandra. 

I huvudsak behandlar Deutschmann sex centrala samhällssektorer för att bevisa de exponentiella utvecklingslinjernas inverkan på våra dagars samhälle: ekonomi, ekologi, pandemiska kriser, information och teknik, mobilitet och kommunikation och demografi. Inom alla dessa områden är stabilisering möjlig, skriver han. Vi är inte predestinerade att gå under i en helvetesdans av ett ständigt ökande varuutbud, miljökollaps, AI-direktiv och självdestruktivitet. Vägen till ett samhälle i balans är dock beroende av individuella livsstilsförändringar, tekniska och vetenskapliga investeringar samt av kollektiv styrning genom konkret maktpolitik. 

Även om Deutschmanns bok knappast har en kioskvältande titel (den för snarare tankarna till en mattelektion på högstadiet) är studien infallsrik och, i sitt sammanhang, oväntat optimistisk: en sociologisk upplysning som inte räds politiska slutsatser. Det är notoriskt svårt att få utblickarna mot framtiden lika koherenta som utfallet av det förflutna. Deutschmann hyser dock en stark tilltro till att stabiliserande krafter ska få övertaget när »empirismens vetorätt« blir omöjlig att ignorera och alla teknoutopier visar sig vara luftslott.

Även Susskind letar efter framkomliga vägar. När han i sin bok skådar mot framtiden och avfärdar tanken på att en värld utan tillväxt skulle fungera, föreslår han vagt nya institutioner som kunde styra ekonomin och bättre redovisa dess kostnader. Hans något idealistiska förslag är att använda experimentella mikroinstitutioner, mini-publiker som han kallar dem, för att ge vägledning åt vårt annars tillväxtinriktade system. Sådana deliberativa demokratiska institutioner, tror han, »skulle föra samman medborgarna för att debattera viktiga frågor och tillgodose kraven på deltagande«. Jag förstår inte riktigt vad det betyder.

I sin bok Impasse − Climate Change and the Limits of Progress (2025), som ingår i denna snabbt växande undergångsgenre, avslutar Roy Scranton med att rakt ut uppmana oss att se vår moderna värld som en förgänglig civilisation bland många. Scranton förespråkar en etisk pessimism, vilket i praktiken innebär att vi ska acceptera lidande, dödlighet och vår starkt begränsade kontroll över händelseutvecklingen. Ur den acceptansen skulle en större motståndskraft kunna träda fram, menar han – en förmåga till medkänsla och ett engagemang för rättvisa och delat ansvar. Huruvida en sådan hållning faktiskt resulterar i dessa dygder är en annan sak. I slut­änden erbjuder Scranton påståenden snarare än bevis men han rättfärdigar åtminstone inte den fortgående förstörelsen i namnet av en förmodad bättre framtid. Inte heller låter han påskina att teknologi kan »lösa« problem som vi människor inte klarar av att hantera. Scrantons fråga är inte hur man ska avvärja slutet, utan hur man ska leva etiskt genom det.

Man kan undra hur Malthus skulle ha ställt sig till dessa utblickar. Själva upphovet till Essay on the Principle of Population var hans irritation över upplysningens tro på utopier och progressiva reformer, och han muckade mer än gärna gräl med brittiska anhängare av den franska revolutionen som framhöll att misär och olycka skulle försvinna bara man inrättande nya samhällsinstitutioner. Malthus skrev: 

Även om människan är upphöjd över alla andra djur genom sina intellektuella förmågor, kan man inte anta att de fysiska lagar som hon är underkastad skulle vara väsentligt annorlunda än de som antas råda i andra delar av den levande naturen […]. Människan är ett djur utan ekonomisk betydelse. 

Sista ordet verkar ännu inte vara sagt i den frågan.