Man behövde inte sälja sex för att stämplas som hora

Snickarmästare Bohman har en dotter, Lena Cajsa. Hon håller på att bli vuxen. Och hon har blivit helt oregerlig. Sjuttonåringen ljuger för pappa, fräser och svär mot båda föräldrarna, springer ute om nätterna, talar inte om var hon har varit. Bohman ömsom lirkar och skäller, som föräldrar gör. En vårkväll 1747 får Lena Cajsa löfte att gå på en offentlig konsert på Kungliga slottet tillsammans med en erkänt stabil kille, pappa Bohmans egen gesäll. Ungdomarna struntar i konserten, ägnar sig åt andra nöjen på tu man hand, med start på en krog där det finns musik och det dansas. Måttet blir rågat när Lena Cajsa en tid därefter plötsligt dyker upp i en dyrbar kjol, en vit nopkinskjol, som hon säger sig ha köpt. Köpt, för vilka pengar? Pengar som hon fått i utbyte mot vad? Samtidigt hör Bohman rykten om att flickan har setts tillsammans med Lovisa von Plat, den ökända kopplerskan. Det kan väl inte vara möjligt? Lena Cajsa vägrar svara. Bohman anar det värsta och sliter sitt hår. 

Eftersom det så kallade sociala skyddsnätet i form av exempelvis skolkurator och socialtjänst är okänt i 1700-talets Stockholm, vänder sig Bohman i sin förtvivlan till rättslig instans. Han anmäler sin egen dotter för trots mot sina föräldrar hos den så kallade kämnärsrätten. Fallet med den motspänstiga dottern behandlas av domstolen, inrymd i det hus som nu är Stadsmuseets, vid Slussen i Stockholm. Målet i sig är ingen sensation, det händer då och då att en familjemedlem stämmer en annan för påstådda eller verkliga förseelser. Inför rätten rullas hela historien upp om en 17-åring som är hungrig på upplevelser och kan tala för sig. Hon är utlevande och äventyrlig och detta i en stad där galanta herrar, samvetslösa profitörer och värdet på en deflorering av en oskuld är välkända storheter. 

Det ni just läst utgör bara allra första början på ramberättelsen i etnologen Rebecka Lennartssons Mamsell Bohmans fall – Nattlöperskor i 1700-talets Stockholm. Historien om den ostyriga Lena Cajsa får många turer, och först i bokens sista kapitel får vi veta hur hennes liv slutar i Stockholm, efter en lång utlandsvistelse. Jag tänker inte förstöra intresset med att berätta hur det går för huvudpersonen i rätten eller senare. Eller, huvudpersonen förresten – jag skulle säga att det snarast är hela 1700-talets Stockholm som är bokens huvudperson, inte snickardottern, äventyrerskan. 

Lennartsson framställer staden som en levande organism där de olika samhällsskikten och stadsdelarna är intimt förenade. Hon bygger en stadsbild av scener som beskrivits i dagböcker, sång, rim och dikt. Staden har ett gemensamt blodomlopp och nervsystem. Möbeltillverkningen i snickarmästare Bohmans dammiga verkstad hänger nära ihop med kärleken till det frasande sidenet. Motståndet mot horeri och skörlevnad är förstås nära relaterat till utövandet av lasterna. Kärleksmöten på det lantliga övre Norrmalm förutsätter fotvandring ända från Söders kåkar, kanske även en roddtur till Djurgården. 

Allt hänger ihop i denna bok som tar det breda perspektivet. Den är i det närmaste filmisk i sin fysiska konkretion och rörlighet mellan spännande och, i alla fall för mig, ganska okända världar. Persongalleriet är omfattande, men Lennartsson guidar läsaren vant både geografiskt och biografiskt genom gränder och gator, salonger och källare, och introducerar oss i olika sociala kretsar. Under författarens ledning kan man oftast placera personerna även när de dyker upp i nya och oväntade sammanhang, men ett personregister hade varit värdefullt, inte minst för andra forskare. 

Den är i det närmaste filmisk i sin fysiska konkretion och rörlighet mellan spännande och, i alla fall för mig, ganska okända världar.

Om Stockholm är huvudperson, och Lena Cajsas liv bildar ramberättelse, så är ändå bokens tema ett annat. Det Rebecka Lennartsson vill undersöka är handeln med sexuella tjänster i 1700-talets storstad, och för att förstå den måste man börja med det Lennartsson kallar horstigmat. Detta stigma, detta svårläkbara, avsiktligt tillfogade sår, som drabbar kvinnor som påstås vara horor, utgör den axel kring vilken hela den 350-sidiga boken rör sig.

Men det visar sig under Lennartssons forskning att den pekuniära transaktionen, sexköpet, inte är centralt för att betecknas som hora och bli stigmatiserad. Nej, 1700-talet är en tid när all utomäktenskaplig sexualitet är förbjuden enligt lag, och den kvinna som ägnar sig åt sådan blir automatiskt drabbad. Formellt kallas det lägersmål om två ogifta har sex, hor om en gift person har det med någon ogift, och dubbelt hor när två gifta är otrogna med varandra. Kvinnan i alla tre situationerna kallas för hora. 

Men hora kan även den kvinna kallas som i något avseende anses bryta mot de oskrivna reglerna för ett dygdigt och undergivet beteende. Vi får inte glömma att detta är en tid när hustrun enligt lag ska underordna sig den äkta mannen, och döttrar lyda sina föräldrar. Horstigmat hotar därför alla kvinnor. 

Att bli kallad för hora, eller betraktad som hora, hade alltså på 1700-talet inget att göra med sexhandel i sig. Den sexhandel som försiggick i 1700-talets Stockholm var inte olaglig. Det var sex utanför äktenskapet som var det olagliga. Däremot förekom enlig Lennartsson inte någon prostitution. Det begreppet reserverar hon och andra forskare för den företeelse som uppkom på 1800-talet när människor som sålde sina kroppar för andras lustillfredsställelse började urskiljas, diskuteras, kategoriseras och kontrolleras. På 1700-talet är kategorierna lösare och beteckningarna är många för de kvinnor som inte följer normerna. De kallas nattlöperskor, liderliga stycken och som sagt horor. 

Ingen av dessa har själva lämnat någont skriftligt vittnesbörd efter sig, utom i form av enstaka inlagor till domstolar. Lena Cajsa är inte ensam om att visa sig både vältalig och tuff inför rätten och många kvinnor skriver väl. 

Annars är det männen som beskriver egna och andras sexköp, tjatsex och våldtäkter. Bellman är en, vivören och dagboksskrivaren Gustaf Halldin, adlad Hallenstierna, är en annan. Den senares erotiska memoarer, Mina kärleksäventyr, är en viktig källa för Rebecka Lennartsson som får mycket av sin information om sexhandeln beskriven ”genom ögat på en penis” som ett kapitel heter. Samtidigt är författaren angelägen om att förmedla både kvinnliga och manliga perspektiv på sexhandeln, något som jag tycker att hon lyckas bra med.

Att få stigmat hora innebar alltså inte bara samhällets och kyrkans fördömelse, det var farligt. Rykten, intriger och öppet våld kunde definitivt knäcka en strävsam kvinna.

Ämnet är inte enkelt. Utmärkande för 1700-talets sexhandel är att den är mycket flytande geografiskt, tidsmässigt och socialt. Kommersen med sexuella tjänster har en rörlig och ombytlig karaktär och förekommer i de fina gemaken likväl som den enkla stugan, natt och dag, året om. Någon Malmskillnadsgata finns inte. Gatuprostitutionen är alltså fortfarande inte uppfunnen. 

Sexhandeln är ofta stigmatiserande för kvinnor, men sällan eller aldrig för män. Men en ogift kvinna som sålt sex behöver inte vara fördömd för evigt. Hon kan – om hon har tur – stiga i graderna efter giftermål med en ansedd eller åtminstone respekterad man, särskilt om hon har haft turen att undgå straff, vilket förekommer bland de skörlevande kvinnor som har tyst support från någon i de högsta kretsarna. Jurister och poliskår ser hellre mellan fingrarna än att få stadens makthavare eller – än värre – det kungliga hovet, emot sig. 

Men visst fanns det vissa adresser och vissa personer som var kända för att vara knutpunkter i sexhandeln. En sådan var den redan nämnda Lovisa von Plat, ibland kallad ”Platskan”. Det finns listor bevarade i Kungliga biblioteket, av okänd – förmodligen manlig – hand, på lösa kvinnor och ”koplerskor” i Stockholm, ibland med fullständiga namn, ibland endast med öknamn. En hel del tyder dock på att namn även nämns där för att såra och förstöra för vissa kvinnor, som till exempel den kända operasångerskan Elisabeth Olin, eller möjligen hennes dotter Betty. Båda var indragna i ett omtalat triangeldrama. Behovet att brännmärka påstådda horor tycks ha varit oändligt och förekom i alla kretsar. 

Åtminstone ett folkligt upplopp ägde rum i Stockholm mot ett stort antal kvinnor som utsetts till horor av folkmeningen. Det var 1719. De utvalda kvinnorna bespottades och förföljdes, fick sina fönster krossade och sina hem vandaliserade. Att få stigmat hora innebar alltså inte bara samhällets och kyrkans fördömelse, det var farligt. Rykten, intriger och öppet våld kunde definitivt knäcka en strävsam kvinna. Hela femtiotalet karlar och fjorton fruntimmer åtalades för upploppet och skadegörelsen i Stockholm 1719. Som en klen tröst blev initiativtagarna dömda till hårda straff. Gatans lag gällde trots allt inte fullt ut. 

Rebecka Lennartsson kan visa att den typen av upplopp mot redan stigmatiserade kvinnor förekom även i andra europeiska städer, där ”horhus” angreps och drabbades av stenkastning. Det är en stor förtjänst hos Mamsell Bohmans fall att Stockholm placeras i ett internationellt mentalitetshistoriskt sammanhang. Det visar sig att Stockholm är litet senare i olika avseenden, men inte helt annorlunda än andra storstäder, utom möjligen på ett sätt: Stockholm har på 1700-talet inget som liknar de bordeller som förekom på andra håll. Och när myndigheterna senare, på 1830-talet, bestämmer sig för att tolerera två bordeller i Gamla stan blir stockholmarnas dom hård. Hotell London och Stadt Hamburg som de heter får lov att stängas efter högljudda folkliga protester mot horeriet som pågår.

Horstigmat är vad Rebecka Lennartsson kallar ett starkt versatilt stigma, det är en social mekanism som lever kvar och används hur mycket samhället än förändras. Att betraktas som hora på 1700-talet är förstås inte riktigt samma sak som att bli utpekad som hora på skolgården eller på sociala medier i dag. Men ordet lever, liksom viljan att skada. Och såret, stigmat, som drabbar den utpekade flickan-tjejen-kvinnan är fortfarande förfärligt att bära.

Publicerad i Respons 2019-6