Mångfasetterat men entonigt om svensk-judisk historia

Hugo Valentins bok om svensk-judisk historia från 1924 (utgiven i en omarbetad version 1964) har länge behövt en uppdaterad version. Sedan nyheten om att Carl Henrik Carlsson, filosofie doktor i historia och verksam vid Hugo Valentin-centrum vid Uppsala universitet, tog på sig författarrollen har boken varit efterlängtad av forskare, lärare, museiarbetare, journalister och historieintresserade. Det nyutkomna översiktsverket på över 300 sidor lär inte heller göra läsaren besviken. Boken är kronologiskt uppbyggd och uppdelad i olika tematiska kapitel som tar oss från medeltiden till Aaron Isaac (den ”förste juden” i Sverige) och judiskt liv under Judereglementet, ökad emancipation, östjudisk invandring och judisk integration, tiden före Förintelsen, Förintelsen, efterkrigstiden med polsk och rysk invandring samt de senaste trettio åren. De två sistnämnda avdelningarna i boken, som handlar om judiskt liv från och med 1960-talet fram till i dag, är bokens mest självklara tillägg till svensk-judisk historieskrivning och ger viktig grundläggande kunskap om antisemitismens postmoderna skepnad, svenska statens förändrade relation till den judiska minoriteten samt utvecklingen av kulturella institutioner som uttryck för etnisk identitet.

Lika viktig är författarens tematiska narrativ som placerar sig mellan Valentins två tidigare böcker. Där denne judiske historiker 1924 beskrev svensk-judiskt liv utifrån idén om lyckad integration och i versionen från 1964 i stället poängterade antisemitismens ständiga närvaro, väljer Carlsson snarare en medelväg. I den inledande diskussionen ställer han upp de två parametrar som enligt honom definierat och alltjämt definierar judiskt liv i Sverige: dels relationen mellan den judiska minoriteten och det bredare samhället, dels de inomjudiska relationerna. Dessa teman löper sida vid sida genom boken och ges lika stort utrymme. Detta tematiska val är en tydlig revidering av Valentins uppenbara fokus på judiska/icke-judiska relationer och ger en fascinerande insyn i judisk internpolitik och religiös mångfald.

Här understryker Carlsson med bravur vikten av att förstå svenskt-judiskt liv som ett nystan av individuella relationer, sociala dimensioner och kulturella normer, snarare än som dubbelt eller hybridformat.

I bokens bästa avsnitt lyckas författaren även kombinera dessa två teman, interaktionen med det svenska majoritetssamhället och de inomjudiska relationerna, och visar då på komplexiteten i de sociala strukturer som svenska judar behövde navigera i. Läsaren får till exempel i kapitlet om perioden mellan 1870 och 1917 förklarat för sig hur regionala församlingsorgan ansökte om svenska statens godkännande för att verka som församling för att undkomma taxering och skaffa sig större frihet från de större församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. I samma kapitel, i avsnittet om judiskt familjeliv, skildrar författaren diskrepansen mellan judiska utomäktenskapliga relationer med icke-judar och det faktum att de allra flesta judiska barn föddes inom äktenskapet. Här understryker Carlsson med bravur vikten av att förstå svenskt-judiskt liv som ett nystan av individuella relationer, sociala dimensioner och kulturella normer, snarare än som dubbelt eller hybridformat.

Framför allt briljerar Carlsson när han väljer att komplettera faktatunga texter om politiska förändringar och sociala skiftningar, såsom Judereglementet 1782, emancipationen 1870 eller utrikespolitiken under Förintelsen, med individuella öden, ofta sprungna ur hans expertis inom släktforskning och biografiska studier. Den biografiska ingången ger en mångsidig bild av judiskt liv i Sverige från medeltiden fram till i dag, i vilken framför allt upplevelser från ett flertal kvinnor, östjudar och fattigare individer utmanar Valentins tidigare narrativ om judars lyckade ekonomiska och sociala integration med berättelser om bland annat utdömd kärlek, depression, utanförskap och ekonomiskt misslyckande. Häri ligger bokens största behållning. De varierande rösterna nyanserar inte bara diskurserna kring integration och antisemitism, utan skapar också utrymme för livsöden som inte fick vara med i Valentins böcker. Resultatet är en mer mångfasetterad presentation av judiskt liv.

Men när jag läser dessa korta avsnitt med individuella berättelser undrar jag varför författaren inte valt att strukturera boken helt kring judiska livsöden och upplevelser. Även om Carlsson till exempel inleder varje kapitel med att presentera individer (alla utom en är män) vilkas liv exemplifierar de olika tidsperioderna, försvinner ofta det föreslagna temat som individerna personifierar i ibland onödigt informationstunga avsnitt. Trots att de fakta som presenteras av författaren är rika i sitt omfång och kommer att uppskattas av läsare, favoriserar Carlsson hårda fakta, i form av siffror och politiska beslut, framför konstruktivistiska slutsatser som skulle kunna dras från biografiska studier eller litterära analyser. Bokens fokus på just hårda fakta, svensk politik och judiskt församlingsliv, leder till att händelser utanför det organiserade judiska livet, som upplevdes av de marginaliserade, bortprioriteras. Speciellt i bokens tidiga kapitel redovisas kvinnors erfarenhet i enskilda avsnitt snarare än inkorporerat i det större narrativet. Trots tydliga ambitioner att inkludera marginaliserade berättelser, från bland annat kvinnor och östjudiska invandrare, offras framför allt kvinnornas synlighet till förmån för tematiska områden dominerade av män.

Men det finns några utmärkta undantag, bland annat i avsnittet om sexuella relationer eller det om Förintelseöverlevarnas erfarenheter av svenska flyktingläger och än en gång: det är här som boken lyfter från informativ uppräkning till bred och inkluderande historieskrivning.

Kanske är författarens betydande användning av Valentins tidigare verk boven i dramat? Ett utgångsläge från väl utvalda individer hade placerat kvinnors, fattigas och östjudars vardagliga upplevelser och utmaningar i bokens centrum. I och med de stora skiftningar som skett inom det internationella fältet av judiska studier under de senaste tjugo åren, där analyser kring könstillhörighet och postkoloniala diskurser resulterat i forskning kring sexuella, etniska och könsrelaterade minoriteter, hade det varit intressant att se hur en svensk-judisk övergripande historieskildring skulle te sig ur detta perspektiv.

Men trots att detta saknas understryker bokens uppsamling av fakta dess potential att bli ett grundläggande referensverk för kommande vetenskapliga studier, vilket skulle svara på forskarvärldens längtan efter ett uppdaterat standardverk att referera till. Indexapparaten och bibliografin kommer att bli ovärderliga för dagens och framtidens både vetenskapliga forskning och släktforskning. Dock saknas en gedigen fotnotsapparat och läsaren tvingas gå till det beskrivande referensavsnittet i slutet av boken och där leta upp ursprungskällorna.

Carlssons bok är en uppsamling av forskningsstudier inom det svensk-judiska fältet och precis som författaren nämner i inledningen är ”många viktiga detaljundersökningar […] ännu ogjorda”. Trots författarens stora kompetens inom arkivstudier och hans insikt om existerande forskningsluckor ger han ändå inte läsaren en fingervisning om outforskade teman. Bokens roll som ett brett översiktsverk för läsare bortom forskarvärlden gör att ett sammanhängande narrativ prioriteras, i vilket det outforskade och svårforskade förblir dolt.

Det komplexa, fragmentariska och motsägelsefulla lämnas därhän till förmån för en lättillgänglig version av svensk-judisk historia. Men trots dess populärvetenskapliga och faktainventerande paketering hade mycket av informationen ändå kunnat presenteras på ett ännu mer tillgängligt vis. Varför inte redovisa judiska befolkningsantal eller avlösande rabbiner, församlingsordförande och kantorer i tabeller? Varför inte föreslå fördjupande läsning för den som är intresserad? Hade inte lättförståeliga faktarutor till exempel kunnat förklara den juridiska och praktiska skillnaden mellan skyddsbrev och svenskt medborgarskap för judar under 1800-talets början? Judarnas historia i Sverige ger en välbehövlig övergripande bild av judiskt liv i Sverige, men forskningen som den baseras på och informationen som den presenterar hade kunnat göras än mer tillgänglig för både forskare och den intresserade allmänheten.

Framför allt avhåller sig Carlsson från att diskutera sitt material och dra slutsatser. Kanske är detta avsiktligt med tanke på att Valentins böcker har blivit kritiserade just för att de skrevs med en alltför tydlig agenda. Men trots all faktarikedom saknas argument kring kontinuitet eller förändring utifrån både de två parametrarna om judisk/icke-judiska relationer och inom-judiska relationer som författaren satt upp i introduktionskapitlet och andra teman som dyker upp i texten. Ekonomins roll för både judisk/icke-judisk interaktion och inom-judiska relationer förefaller vara ett genomgående ett tema som aldrig diskuteras explicit. Ett annat är de judiska gruppernas övergripande sammanhållning trots uppenbara interna meningsskiljaktigheter. Ett tredje är den roll som organiserade församlingar och de institutioner som församlingarna underhöll, spelade eller inte spelade.

En ansats till att problematisera tidigare forskningsresultat och hitta synergier uteblir. Där korta synteser lyser igenom förblir de därför oförklarade och vetenskapligt obegripliga. Framför allt är det vissa av författarens påståenden kring antisemitism som förvånar. Till exempel förklarar han att svensk antisemitism under 1900-talets början ska ha varit ”mildare” än samtida europeisk antisemitism. Att vissa ryska judar fick avslag på sina uppehållsansökningar under 1990-talet förklaras med att svenska myndigheterna ”kom i otakt”. Brist på historisk kontext bortom den svensk-judiska minoriteten och ett sammanhållande argument gör att sådana utsagor ter sig märkliga och trivialiserande.

I och med avsaknaden av en argumenterande röd tråd ställer jag mig frågan vad Carl Henrik Carlsson vill lämna oss läsare med. Vad är det vi genom läsningen ska förstå om judiskt liv i Sverige? Bokens sista avsnitt hyllar den mångfald av uttryck som definierat och definierar judiskt liv, vilket är en viktig revidering av Valentins tidigare publikationer. Men hur och varför etablerades denna mångfald, vilka sociala strukturer, politiska beslut och individuella erfarenheter formade den och var gick gränsen för mångfalden?

Svaren på dessa viktiga frågor, som skulle kunna förklara hur både relationen till det svenska majoritetssamhället och mellan olika judiska grupper påverkat och fortfarande påverkar judiskt liv, förblir ännu till stora delar outsagda, och därmed dunkla. Om författaren hade frigjort sig mer från Hugo Valentins arv och i stället för att betrakta boken som en omarbetning av den sistnämndes studier, funderat kring hur mångfalden skulle kunna skildras utifrån det källmaterial och den forskning som finns tillgänglig, hade än större och tydligare resultat kunnat uppnås.

Men trots mina invändningar är Judarnas historia i Sverige en både efterlängtad och välkommen uppdaterad översikt över svensk-judisk historia, som ger ett välbehövligt och inspirerande avstamp för fortsatt forskning om judiskt liv i Sverige genom tiderna. Baserat på mina egna forskningsintressen i migration och urbanhistoria utifrån ”levda erfarenheter” och maktstrukturer ser jag ett antal potentiella forskningsluckor. Hur uppfattades till exempel Sverige som både transitområde och slutdestination för judiska migranter? Hur har det svenska kungahuset (som idé och maktstruktur) påverkat judiskt liv? Vad bidrog till de regionala skillnaderna i judisk praktik runtom i Sverige? Hur påverkade transnationella relationer judiskt liv i Sverige?

Jag är säker på att mina kollegor inom judiska studier utifrån deras expertis kan hitta ännu fler vetenskapliga tomrum. Carl Henrik Carlsson har med säker penna och rikt material samlat ihop mycket av det som redan gjorts. Utifrån hans reviderade utgångspunkt kan vi fortsätta arbetet.

Publicerad i Respons 2021-5