Människans samhälle och samhällets människa

Jag var bara tjugo år gammal när jag insåg att det var sociolog jag ville bli. Det var introduktionstermin på samhällsvetarlinjen. De olika ämnen som ingick i utbildningen fick några dagar var för att inviga studenterna i sin disciplin och nu var det sociologins tur. När jag påbörjat universitetsstudierna någon månad tidigare visste jag inte riktigt vad sociologi var. Jag blandade ihop ämnet med det nya universitetsämnet »socialt arbete« och trodde att det var socionom man blev när man läst sociologi. I min släkt fanns inga akademiska traditioner och ingen som kunde förklara för mig hur allt hängde ihop. Men nu hade jag i alla fall fått klart för mig att sociologi inte var en väg till att bli socionom (vilket gladde mig, för socialarbetare ville jag inte bli). 

Introduktionen till sociologiämnet gick via något som hette »Vatten till Virudalen − ett utvecklingsspel med verklighetsbakgrund«. Det var ett spel där man i en liten grupp skulle analysera förutsättningarna och framtidsutsikterna för ett vattenkraftsprojekt i den peruanska Virudalen, och det skulle spelas i många rundor. I den första omgången fick man nästan inte veta någonting om Virudalen och dess invånare, bara att det skulle genomföras ett bevattningsprojekt på platsen och att uppgiften var att analysera projektet, bedöma om det skulle bli framgångsrikt och peka på potentiella problem. Till spelets andra omgång fick man veta lite mer om de lokala förutsättningarna, vilka befolkningsgrupper som bodde där och hur de livnärde sig. Ny bedömning. I tredje omgången började man få lite information om Virudalens historia. Och så vidare. För varje ny informationsbit som levererades förändrades bedömningarna radikalt. Det vi inte tänkt på blev centralt, det skenbart oproblematiska visade sig vara fyllt av lurande faror.

För många kurskamrater var spelet bara en välkommen distraktion från det lite träliga läsandet. De skojade bort det hela och tog dagen med en klackspark. För mig var spelet i stället närmast en uppenbarelse. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att ett samhälle gick att förstå som ett slags system, att olika delar hängde ihop och påverkade varandra, att det gick att begripa hur ett samhälle fungerade. Det här med sociologi verkar inte så dumt, tänkte jag, kanske är det detta jag ska läsa nästa termin? Ett knappt halvsekel senare är jag fortfarande kvar. 

Jag påminns om min vägen-till-Damaskus-artade upptäckt av sociologin när jag läser den brittiske sociologen John Goldthorpes intellektuella självbiografi The Making of a Sociologist (2025). Den nu 90-årige (!) men fortfarande högst vitale Goldthorpe ger i sju korta kapitel en bild av sin väg till och genom sociologin. För min generation sociologer var Goldthorpe en central figur. Med sin kombativa och polemiska stil var han en polariserande intellektuell. Man antingen beundrade eller avskydde honom, men man förblev sällan likgiltig. Jag tillhörde anhängarskaran även om min uppslutning bakom honom alltid var lite tvekande. Jag hade först stött på honom som en av författarna till den mycket uppmärksammade Arbetaren i överflödssamhället (1971), sedan som en galjonsfigur inom forskningen om social mobilitet. Den forskningen kulminerade i boken The Constant Flux (1992), samförfattad med den svenska sociologen Robert Erikson som var hans nära kollega och vän under decennier av samarbete. 

Men Goldthorpes forskningsintressen spände över vida områden och närdes av intellektuell påverkan av mångahanda slag. The Making of a Sociologist är ett blygsamt försök att via en beskrivning av sju miljöer av närmast tablåartat slag beskriva hur dessa fält och influenser tedde sig. Språkligt är boken en studie i återhållsamhet: kapitlen är korta och tonen är resonerande snarare än bekännelseartad. Det är en bok som i formen påminner om memoaren, men som i grunden handlar om hur ett vetenskapligt förhållningssätt blir till — hur sociologin växer fram ur livserfarenhet, miljö och tänkande. Goldthorpe vill visa hur en forskargärning formas i spänningsfältet mellan det personliga och det teoretiska, mellan »being« och »knowing«. 

Barndomen i ett brittiskt gruvsamhälle ger honom en tidig och konkret förståelse för ojämlikhet – en levd erfarenhet av klasskillnader. I skolans värld möter han de subtila mekanismer som reproducerar ojämlikhet: hur klassmässigt baserade förutsättningar och resurser formar ambitioner och förväntningar, som i sin tur leder till klassmässigt skilda vägval. Vid universitetet öppnas nya intellektuella horisonter, men också en medvetenhet om sociologins gränser och dess interna hierarkier. Under de tidiga forskningsåren, i samarbeten med kollegor som David Lockwood, finner han den metodologiska medvetenhet som ska komma att prägla hans senare arbeten − ett förhållningssätt som utmärks av krav på analytisk skärpa och empirisk disciplin, utan att förlora blicken för de större samhälleliga sammanhangen.

Det är också i de institutionella sammanhangen − universitetens korridorer, redaktionernas mötesrum − som Goldthorpe upptäcker sociologins dubbla karaktär som vetenskap och kultur. Han iakttar hur akademiska miljöer tenderar att bli styrda av ideologiska trender, hur institutionella krav och politiska förväntningar påverkar vilka forskningsfrågor som uppfattas som legitima. Det finns en oro inför detta fenomen som återkommer genom hela boken: en rädsla för att sociologin ska förlora sin analytiska integritet, att den blir ett språk för ideologisk positionering snarare än ett verktyg för noggranna förklaringar. Denna oro är inte uttryck för konservatism, utan för en typ av intellektuell ansvarskänsla – ett försvar för disciplinens förmåga att stå emot modenycker och maktanspråk. Sociologin, menar han, måste både tala sant om världen och veta vad den menar med sanning.

Goldthorpe erkänner att forskaren aldrig är fri från sina egna förutsättningar; varje iakttagelse bär spår av liv och erfarenhet. Sociologen kan inte stå utanför sitt liv, men behöver förstå sin position i detta liv. Reflexivitet, för Goldthorpe, är inte att upplösa vetenskapen i självbiografi, utan att använda det egna livet som en resurs för klarhet. 

Det som gör boken intressant är dock inte främst dess personliga innehåll, utan dess blick på disciplinen sociologi som ett socialt fält. Goldthorpe betraktar sociologin som en verksamhet inbäddad i sociala relationer, beroende av institutioner, ekonomiska resurser och intellektuella traditioner. Han förstår mycket väl att forskning inte sker i ett vakuum, och han reser frågan hur man kan bevara teoretisk integritet i en värld där forskningens villkor ständigt förändras. Det handlar inte bara om hur en sociolog blir till, utan om hur sociologin själv blir till genom sina utövare.

The Making of a Sociologist är på ytan en berättelse om ett liv, men i grunden en meditation över vad det innebär att veta något om det mänskliga samhället. Det är ett försök att tänka sig sociologin som en form av intellektuellt medborgarskap – där forskaren inte flyr världen, men inte heller förlorar sig i den. Boken framstår, mot bakgrund av hans tidigare verk, som en naturlig avslutning på en intellektuell resa snarare än som en avvikelse. Den är ett försök att förankra en epistemologisk hållning i ett levt liv, att visa hur den växer fram ur biografiska erfarenheter och disciplinära sammanhang snarare än ur en abstrakt princip. 

Det finns en oro inför detta fenomen som återkommer genom hela boken: en rädsla för att sociologin ska förlora sin analytiska integritet, att den blir ett språk för ideologisk positionering snarare än ett verktyg för noggranna förklaringar.

De metodologiska och teoretiska ståndpunkter som The Making of a Sociologist genomsyras av grundas i Goldthorpes tidigare böcker Sociology as a Population Science (2015) och Pioneers of Sociological Science (2021). Dessa två böcker utgör ett manifest för den typ av sociologi Goldthorpe menar att disciplinen måste återerövra: en sociologi som är empiriskt grundad, teoretiskt återhållsam och metodologiskt stringent. 

I Sociology as a Population Science formulerar John Goldthorpe den mest konsekventa och samtidigt mest kontroversiella ståndpunkten i sitt vetenskapliga liv. Boken är ett slags programskrift, men utan manifestets retoriska form. Det är en argumentation byggd på en livslång frustration över sociologins osäkerhet inför sin egen identitet, och en strävan efter att (åter)ge disciplinen en stabil vetenskaplig grund. Goldthorpe menar att sociologin bör modelleras efter de vetenskaper som studerar populationsmönster — epidemiologi, demografi, delar av nationalekonomin — snarare än efter humanistiska eller psykologiserande ideal. Sociologin bör sluta att försöka förstå världen »inifrån« genom intentioner och motiv, och i stället rikta sig mot de regelbundenheter som uppstår när många människor handlar utifrån liknande strukturella villkor.

I centrum står tanken att sociologin inte ska vara en tolkande vetenskap, utan en kausalanalytisk vetenskap om sociala mekanismer. Den ska inte förklara handlingar i termer av subjektiva meningar, utan i termer av relationer mellan sociala positioner, resurser och valmöjligheter. Goldthorpe menar att just denna populationsnivå är sociologins egentliga domän. Där ekonomin tenderar att abstrahera bort sociala skillnader, och psykologin reducerar handling till individuella drivkrafter, kan sociologin identifiera hur strukturer och processer samverkar för att fördela livschanser och utfall i befolkningen. Det är, menar Goldthorpe, här som den sociologiska förklaringskraften ligger.

Denna hållning innebär en tydlig prioritering av vissa typer av data och metoder. Goldthorpe förespråkar systematiska jämförelser över tid och rum, baserade på standardiserade intervjudata från representativa urval, registerinformation och andra källor som tillåter kvantitativ analys av populationsmönster. Hans ideal är inte den statistiska prediktionen i sig, utan den logiska stringensen i att härleda testbara hypoteser och utsätta dem för empirisk prövning. Han vill se sociologin som en kumulativ vetenskap, där resultat kan jämföras, upprepas och eventuellt falsifieras. I denna ståndpunkt finner man också förklaringen till hans starka intresse för jämförande klass- och mobilitetsforskning, som för honom framstår som ett av de få områden där sociologin faktiskt har närmat sig ett sådant vetenskapligt ideal.

Men Goldthorpes argument är inte bara metodologiskt, utan också epistemologiskt och institutionellt. Han menar att den samtida sociologin ofta gått vilse när den införlivat idéer från kontinentalfilosofi, litteraturvetenskap och kulturstudier, som saknar empirisk prövbarhet. Den så kallade »cultural turn«, liksom den »reflexiva sociologi« som under de senaste decennierna utvecklats på sina håll, har enligt Goldthorpe lockat bort disciplinen från det som borde vara dess kärna: att förklara sociala fenomen, inte genom berättelser om mening eller symbolisk makt, utan genom identifierbara mekanismer. Han betraktar med skepsis de ståndpunkter som framställer sociologin som ett hermeneutiskt projekt, inriktat på att tolka den kulturella betydelsen av olika samhällsfenomen. Sådana perspektiv, menar han, riskerar att leda till en upplösning av disciplinens vetenskapliga stringens: allt blir tolkning, ingenting är falsifierbart.

Goldthorpes position är dock inte ett försök att återvända till en naiv positivism. Tvärtom är han noga med att understryka att vetenskaplig sociologi inte handlar om att mekaniskt samla data, utan om att utveckla medelstora teorier – teorier som är tillräckligt abstrakta för att kunna tillämpas i vitt skilda historiska och institutionella kontexter, men tillräckligt konkreta för att kunna prövas empiriskt. Han verkar i samma anda som den amerikanske sociologen Robert Merton, men med en strängare metodologisk konsekvens. Teori är för honom inte ett ornament utan ett instrument: dess värde ligger i dess förklaringskraft, inte i dess filosofiska resonansbotten.

Han vänder sig därmed både mot de stora syntetiska teorierna – de som vill förklara hela samhällen med en övergripande princip, som funktionalismen eller vissa varianter av systemteori – och mot den motsatta tendensen: mikrosociologiska förklaringar som reducerar det sociala till summan av individuella handlingar. Sociologins styrka, menar han, ligger i dess mellanläge, i förmågan att beskriva hur sociala mekanismer verkar på populationsnivå, där individers val och strukturella begränsningar möts. Hållbara förklaringar av hur dessa sociala mekanismer frambringar mönstren på populationsnivå måste ytterst sett grundas i individers överväganden och val. Dessa baseras i sin tur på rationalitet, men en begränsad sådan. Människor handlar utifrån tillgänglig information och med utgångspunkt i sina föreställningar om hur saker och ting hänger ihop – men dessa är inte alltid, eller ens oftast, helt korrekta. 

Begreppet »population science« i Goldthorpes boktitel har en avsiktligt provokativ klang: det antyder både en återgång till disciplinens empiriska rötter och ett brott med dess humanistiska självbild. Sociologin ska inte trösta, inspirera eller avslöja, utan förklara. Den ska sträva efter att förstå det sociala som en uppsättning processer som kan analyseras, modelleras och i vissa fall förutses. Detta innebär inte att människan reduceras till siffror, utan att den sociologiska förklaringen kräver ett avstånd till den individuella erfarenheten. Sociologen studerar inte människor i deras singularitet utan i deras pluralitet och variation.

I Sociology as a Population Science framträder därför ett ideal som är både strikt och djupt etiskt i sin anda: att tala sant om världen genom att låta världen själv tala i mönster, inte i berättelser. Det är ett ideal som står i konflikt med mycket av den samtida sociologins självförståelse, men som också grundas i ett alternativt vetenskapligt ethos – ett där precision inte är motsatsen till engagemang, utan dess förutsättning. Vetenskaplighet blir här att möjliggöra genom att begränsa. Det är genom metodologisk begränsning som sociologin kan bidra till ett bredare samhällsvetenskapligt samtal.

Han menar att den samtida sociologin ofta gått vilse när den införlivat idéer från kontinentalfilosofi, litteraturvetenskap och kulturstudier, som saknar empirisk prövbarhet.

Pioneers of Sociological Science, som kan ses som en »prequel« till Sociology as Population Science, är ett slags historiskt självporträtt genom andra. Här söker Goldthorpe visa hur några av samhällsvetenskapens och statistikens grundare i själva verket förespråkade en liknande syn på disciplinen som den han själv nu vill (åter)upprätta. Urvalet återspeglar ambitionen och kan i förstone framstå som förbryllande. Statistiker som Adolphe Quetelet, Francis Galton, Karl Pearson, Georg Yule och Jerzy Neyman får framträdande platser medan Marx och Durkheim lyser med sin frånvaro. Amerikanen William Ogburn lyfts sällan fram som ett av sociologins klassiska namn, men får här ett eget kapitel. Det får också hans landsman Otis Dudley Duncan, som i dag nog bara är ihågkommen av de som studerar social mobilitet. Max Weber, Paul Lazarsfeld och Robert Merton är mer förväntade namn – men här läses de primärt i sin egenskap av grundläggare av sociologin som populationsvetenskap. Han läser pionjärernas verk mot bakgrund av vad han ser som en samtida kris i sociologin, där alltför många utövare övergett en empiriskt grundad ambition till förmån för tolkande eller moraliska projekt.

I kontrast till dessa sena arbeten framstår tvåbandsverket On Sociology (2000, reviderad och utvidgad utgåva 2007) som ett försök av Goldthorpe att systematisera sitt tänkande inom en bredare disciplinär ram. Där utvecklar han ett sätt att förena teoretisk stringens med empirisk prövbarhet, i opposition mot både den amerikanska strukturfunktionalismen och den kontinentala teoritraditionen. Men On Sociology bär tydliga spår av kompromiss. Ambitionen är att förklara både mikro- och makronivåer, att förena metodologisk individualism med strukturell analys. 

I efterhand tycks Goldthorpe ha uppfattat detta angreppssätt som alltför eklektiskt. Skillnaden mellan On Sociology och de senare verken kan sammanfattas som en rörelse från syntes till renodling. I det tidigare verket försöker Goldthorpe samla sociologins mångfald under ett gemensamt metodologiskt paraply. I de senare böckerna försöker han snarare dra en gräns, definiera vad sociologi inte är. Där On Sociology fortfarande bär spår av disciplinens självtvivel – en vilja att visa att sociologin kan vara både räknande (»numbers«) och berättelser (»narratives«) – gör Sociology as a Population Science och Pioneers of Sociological Science upp med denna ambivalens. För Goldthorpe är sociologi inte ett ställe att ventilera moraliska övertygelser eller att praktisera en inkännande tolkningskonst, utan en vetenskaplig disciplin med sina egna mekanismer, mätbara fenomen och prövbara hypoteser.

Genom att i The Making of a Sociologist återföra dessa metodologiska ståndpunkter till biografins och erfarenhetens plan visar Goldthorpe att hans vetenskapsideal inte är en abstraktion, utan en levd hållning. Boken blir en sorts existentiell bekräftelse på det vetenskapliga ethos han utvecklat under flera decennier: en tro på att noggrannhet, reflexivitet och empirisk systematik är de villkor under vilka sociologin kan fortsätta att vara något annat än opinionsbildning. På ett meta-plan kunde man kanske säga att Goldthorpe försöker återupprätta idén om sociologin som en del av ett moraliskt nödvändigt försvar av vetenskaplig rationalitet.

Den kvasi-politiska moralism med vilken många sociologer tar sig an världen är emellanåt intellektuellt outhärdlig.

I långa stycken kan jag inte annat än hålla med Goldthorpe. Den kvasi-politiska moralism med vilken många sociologer tar sig an världen är emellanåt intellektuellt outhärdlig. Och den bisarra kunskapssyn som saknar kriterier för att skilja det som är från det som blott synes vara har emellanåt och på sina håll fått disciplinen i sitt djävulsgrepp. Detta har skadat dess praktik och dess anseende på sätt som jag i dystra stunder tänkt på som fullständigt obotliga. Här blir Goldthorpe i all sin stränghet och bistra polemik en ren hugsvalelse. 

Men frågan är om han inte ändå går för långt i sina senaste böcker. Kanske städas stallet lite väl omsorgsfullt, kanske råkar trädgårdmästaren i sin iver att tukta ogräset få med sig några av de fåtaliga rosorna. Kanske riskerar strängheten att bli förlamande och begränsande. Kanske skulle sociologin rent av bli tråkigare, när mindre intellektuellt vittomfamnande forskare än Goldthorpe efter hans anvisningar ska ge sig i kast med populationsmönstren. 

Jag föredrar faktiskt det mer eklektiska perspektivet som fortfarande var närvarande i On Sociology. Här var ännu olika tänkbara sätt att vetenskapligt närma sig den sociala verkligheten acceptabla. Goldthorpe menade till exempel att etnografiska metoder hade en potentiellt viktig roll att spela när det kom till att testa olika tänkbara förklaringar av mönster på populationsnivån. Men i de senaste verken förkastas (explicit eller implicit) den allra största delen av den sociologiska verktygslådan, kvar blir nästan bara statistiska bearbetningar av representativa populationsurval. 

Kanske närs min skepsis av att jag själv skulle riskera att uteslutas från det sociologiska territoriet i den händelse Goldthorpes avgränsningar vann laga kraft. I den stund jag övergav enkätundersökningar av attitydmönster i stora populationer för fokuserade intervjubaserade analyser av de policyprofessionella skulle jag – om vi får tro Goldthorpe – ha mält ut mig själv från sociologin. Lite svårsmält, kan jag tycka. I själva verket är ju mina epistemologiska och ontologiska utgångspunkter fortfarande exakt de samma trots att jag bytt studieobjekt och datainsamlingsmetod. 

Det är inte bara jag som plötsligt skulle bli disciplinärt statslös. Vart skulle till exempel den amerikanska sociologen Arlie Hochschild ta vägen? Hon som under snart ett halvsekel gett oss den ena insiktsfulla boken efter den andra, där allt från emotionellt arbete och omsorgsarbetets marknadisering, till världsbilden hos Trumps anhängare dissekerats. Hochschild skyr inte siffror men kärnan i hennes böcker har alltid kommit från långa tolkande intervjuer och omsorgsfullt iakttagande. Borde hon ha gjort något annat, lärt sig de senaste statistikprogrammen och satt i gång med att studera populationsmönster? Och vilken disciplin ska göra det hon gjort om inte sociologin gör det? Borde det inte göras alls? Vad går vi i så fall miste om?

Udden i Goldthorpes polemik synes mig alltför ensidigt riktad mot tolkningar, berättelser och inlevande förståelse och för lite mot de hekatomber av överspecialiserade avancerade kvantitativa bearbetningar av vilka det går tretton på dussinet inom stora delar av sociologin. Forskningsområden där forskarna tycks lära sig mer och mer om mindre och mindre, tills de en dag kan nästan allt om nästan ingenting. Forskning där forskarna mer styrs av tillgången på lämpliga data för att tillämpa det Goldthorpska receptet än av vad som är fundamentalt väsentligt för vår sociologiska förståelse. Det är inte dit Goldthorpe vill, men jag tror risken är stor att det är där vi hamnar om vi alltför troget följer hans metodologiska råd. 

Sociologins styrka (det finns som sagt förvisso många svagheter!) kommer ur fantasifulla kombinationer av olika metoder och olika typer av data. När den är som bäst skapar den ett intellektuellt rum där fönstren är många och det är högt i tak, ett rum där kritisk dialog med andra discipliner och metodtraditioner än den egna är ett självklart inslag. 

Skulle jag ens ha blivit sociolog om den sociologi Goldthorpe frammanar varit den enda som fanns att tillgå? Hade spelet om Virudalen behållit sin fascination och lockelse, detta att kunna se och förstå hur komplexa system hänger ihop och går att begripa? Tveksamt. Om jag inte fått intellektuell näring från annat håll hade jag nog tröttats ut av den aldrig sinande strömmen av kvantitativa bearbetningar – från källor som utifrån Goldthorpes föreskrifter inte ens borde finnas kvar inom sociologin. 

Som Goldthorpe själv påpekar är det rätt futilt att försöka tala om för andra forskare vad de borde göra. Han säger sig mest vilja stärka ryggraden hos dem som redan arbetar i den anda och på de sätt han föreslår. För den som i mycket mindre grad än jag finner Goldthorpes vision tilltalande är hans senare verk en provokation och en uppmaning att själv ta till pennan för att berätta om vad sociologin är och borde vara. 

Själv nöjer jag mig med randanmärkningar. Jag har ingen stor vision om vad sociologin borde vara. Den kommer nog att fortsätta vara en spretig och emellanåt helt osammanhängande disciplin, där sociologer med olika böjelser ofta finner det lättare att samarbeta med forskare från andra discipliner än med andra sociologer. Vi kunde i bästa fall enas om att sociologin är en empirisk disciplin och att dess värde ligger i vad den får oss att se och förstå av den sociala världen, inte i en moraliskt och politiskt grundad berättelse om hur samhället borde vara ordnat. Redan detta kan väcka anstöt på sina håll. Men om vi i högre grad än hittills kan hitta former för att förstå och förklara hur människan formar sitt samhälle och samhället formar sin människa är det för mig alldeles tillräckligt.