Människors värde i form av lösensumma

Loretta Napoleonis reportagebok Kidnappningsindustrin behandlar ett aktuellt och svårutforskat ämne. Hennes ambition är att beskriva de mekanismer som styr kidnappningsindustrin och skildringen spänner över ett stort geografiskt område. Boken inleds med en beskrivning av kidnappningsindustrin i Västafrika, men tyngdpunkten i den andra delen förskjuts alltmer till Syrien. Napoleoni skildrar en cynisk industri, där gisslan värderas efter betalningsförmåga, yrke samt politiska värde och där de främsta måltavlorna är västerländska journalister eller biståndsarbetare.

Förutom kidnappningar behandlar Napoleoni ämnen som piratverksamhet utanför Somalias kust, migrationsströmmar från Syrien, kriminell jihadism i Västafrika, organiserad brottslighet, narkotikahandel, prostitution samt den business som vuxit fram inom flyktingmottagandet i Europa. Boken tar också upp ett ämne som det sällan talas om i den offentliga debatten, nämligen utbetalning av lösensummor i utbyte mot gisslan.

Napoleoni är italiensk journalist och har publicerat flera böcker om internationell terrorism. Hon är rådgivare åt regeringar och internationella organisationer i frågor som rör detta. Boken bygger på ett omfattande källmaterial: intervjuer och ögonvittnesskildringar med migranter, journalister, biståndsarbetare, i kombination med nyhetsartiklar och rapporter. Särskilt intressanta är de intervjuer som har gjorts med gisslanförhandlare och som ger en unik inblick i kidnappningsbranschen.

Intresset i Napoleonis bok riktas mot de kriminella aktörerna, hur deras verksamhet är organiserad och har förändrats, men hon diskuterar också det ansvar som regeringar, medier och enskilda individer har för att kidnappningsindustrin blivit en så lukrativ bransch för kriminella intressen.

En förutsättning för den kriminella verksamheten är att staterna saknar kontroll över det egna territoriet och att det saknas en fungerande stat. Det kännetecknar flera av de länder som beskrivs i Napoleonis bok. I Västafrika har kidnappningsindustrin utvecklats under 2000-talet. Al-Qaida i islamiska Maghreb (AQIM) har finansierats genom medlemmarnas illegala aktiviteter i Västafrika och Sahel, framför allt smuggling och kidnappning av utlänningar, eftersom organisationen saknar kopplingar till al-Qaidas finansiärer i Gulfstaterna. Före 2003 hade kidnappning av utlänningar inte setts som en lönsam affär i området, men efter flera framgångsrika kidnappningar under 2003 började det kriminella nätverket och jihadister att satsa på denna nya affärsverksamhet.

Senare har affärsverksamheten utvidgats till att omfatta smuggling av migranter. Kapital från kidnappningsindustrin har använts för investeringar i form av matförråd, bensin och reservdäck längs med rutten till Nordafrika. Redan 2004 var det mer inkomstbringande att smuggla migranter från Västafrika till Europa än att kidnappa utlänningar, hävdar Napoleoni.

Kidnappningsindustrins betydelse för den lokala och nationella ekonomin blir särskilt tydlig i Napoleonis beskrivning av piratverksamhet i Adenviken utanför Somalias kust. Liksom i Västafrika gynnas piratverksamheten av frånvaron av en fungerande stat. Kapningen av hela fartyg, inklusive last och besättning, har gett upphov till en helt egen försörjningsekonomi. Antalet kidnappade personer har ökat, liksom de lösensummor som betalas för deras frigivning. Men fartygskapningar är komplicerade och riskabla företag med osäker utgång. Med ökade ansträngningar från sjöfartsindustrin och det internationella samfundet för att få bukt med piratproblemet, har de somaliska sjörövarnas verksamhet alltmer inriktats mot smuggling av migranter från Somalia och Östafrika.

De kriminella och de ideologiskt drivna jihadisterna har olika syn på gisslan, vilket påverkar deras behandling av den.

Napoleoni skildrar utvecklingen av kriminell jihadism, som är en relativt ny aktivitet inom terrorism. Den finns i flera länder – här nämns Västafrika, Irak och Syrien – och kännetecknas av att de brottsliga handlingar och de vinster dessa genererar har korrumperat delar av de väpnade organisationerna så att det politiska målet har förlorats ur sikte. Snarare än att drivas av ideologiska mål används ideologin för att legitimera eller dölja medlemmarnas kriminella aktiviteter.

De kriminella och de ideologiskt drivna jihadisterna har olika syn på gisslan, vilket påverkar deras behandling av den. Medan kriminella jihadister ser gisslan som en handelsvara som inte bör skadas, utan så snabbt som möjligt ska omvandlas till pengar, betraktar politiska jihadister kidnappningar som ett sätt att försvaga fienden, vilket kan leda till att gisslan behandlas sämre eller dödas.

Napoleoni är kritisk till de lösensummor som vissa länder betalar för att befria gisslan. Lösensummorna driver upp priserna inom hela kidnappningsindustrin, vilket inkluderar betalning till fixare, chaufförer och andra aktörer. Timingen för hur gisslan friges beror även på betalningsförmåga; den medborgare vars land betalar mest frigörs först. Napoleoni menar att utbetalningen av lösensummor hindrar möjligheten att utveckla alternativa strategier där man till exempel engagerar lokalbefolkningen.

Enligt Napoleoni hör Italien, Tyskland, Frankrike och Spanien till de länder som alltid betalar lösensumma, något som förnekas av ländernas regeringar. De brukar själva sköta förhandlingar och betalningar för gisslan. Italien är det land som ”med god marginal” betalar de högsta lösensummorna.

Utbetalningen av lösensummor får flera konsekvenser. Dels vet kidnapparna att vissa regeringar kommer att betala för en viss kategori av gisslan, vilket försvagar regeringens förhandlingsposition, dels leder det till att kidnapparna inriktar sig på vissa länders medborgare. Det medför också att individuella (italienska) journalister medvetet tar större risker, eftersom ”de vet att den italienska staten kommer att rädda dem”.

En annan aspekt som lyfts fram i Napoleonis bok är mediernas och individuella journalisters ansvar. Naivitet, brist på kunskap, äventyrslystnad samt en kontext som ständigt förändras, gör att risker underskattas eller missbedöms. Medieindustrins omvandling med färre fast anställda korrespondenter och journalister i kombination med ökade försäkringspremier, gör att medierna alltmer börjat förlita sig på frilansare som tar större risker än fast anställda journalister. Flera exempel från Syrien visar hur unga frilansjournalister på jakt efter det stora scoopet blir lätta byten för kidnapparna.

Med hjälp av konkreta exempel visar Napoleoni att kidnappningar har mycket olika förlopp. I vissa fall har gisslan frigivits efter några dagar, i andra fall har den suttit fängslad i åratal eller dödats. Lösensummorna kan variera från några tusentals dollar till mångmiljonbelopp. I vissa fall kan gisslan bytas eller säljas vidare till större grupper som har bättre kapacitet att hålla människor fängslade under längre tid och som kan förhandla om högre summor. När säkerhetsindustrin får i uppdrag att lösa ett kidnappningsärende agerar man snabbt och koncentrerar sig på de första timmarna och dagarna efter bortförandet. Det kan vara avgörande för att rädda liv och hålla lösensumman nere.

En fråga som ofta diskuteras är den tystnad som omger gisslanärenden. Hur påverkar opinionsbildning och omvärldens reaktioner gisslans möjligheter att bli befriad? Napoleonis intervjuer med gisslanförhandlare tyder på att publicitet och uppmärksamhet från medier är negativ eftersom det stärker kidnapparnas förhandlingsposition. Det leder till ”att kidnapparna får en bättre deal, både när det gäller lösensummans storlek och antalet fångar som blir frigivna i utbyte mot gisslan”.

Napoleonis ambition är att ta ett helhetsgrepp, men resultatet är dessvärre spretigt, med mycket detaljinformation i vissa fall, men alltför svepande resonemang i andra. Bokens breda grepp är också dess främsta brist. Dess innehåll skulle förtjäna en tydligare och stramare struktur. Språkliga fel och anglicismer i översättningen stör också läsningen.

Det saknas också en fördjupad diskussion om vissa centrala aspekter, till exempel om relationen mellan kidnappningsindustrin och migranthandel. Vilka grupper är inblandade? Hur stabilt är samarbetet mellan olika grupper? Hur kunde kidnapparna övergå från kidnappning till smuggling av migranter till Europa? Var övergången verkligen så ”snabb och lätt” som författaren hävdar? Det finns ibland en tendens att överskatta rationaliteten i kriminella aktörers agerande. Finns det en skillnad i hur väl kidnapparna lyckas i olika kontexter, beroende på omvärldens agerande? Det vore också intressant att få mer belyst om hur etablerade kriminella organisationer i Italien är inblandade i smugglingen av migranter, inte minst i flyktingmottagningen, något som uppmärksammats i italiensk press och av forskare.

Napoleoni har skrivit en journalistisk bok, vilket gör att man inte kan ställa samma krav på den som på en forskningsrapport. Många uppgifter, till exempel om lösensummor, är svåra att belägga. Trots detta skulle det behövas källhänvisningar för vissa väsentliga faktauppgifter, till exempel när det gäller antal kidnappningar och de belopp som nämns i boken.

Frågan är vad som kan göras för att bekämpa kidnappningsindustrin och smugglingen av migranter. Här erbjuder Napoleoni inga svar. Bokens slutkapitel liknar en domedagsprofetia där migrantkrisen beskrivs om ”en mardröm för den västerländska civilisationen”, för den europeiska säkerheten och där ”ingen enkel lösning kan skönjas vid horisonten”. Här hade det varit intressant att få en diskussion om möjliga lösningar, inte minst ur ett EU-perspektiv.

Trots dessa brister har Napoleoni skrivit en viktig och intressant bok som väcker många frågor.

Publicerad i Respons 2017-4