Maskinerna äter upp de välutbildades privilegier

Trots allt tal om ”alternativa fakta” är det experternas tid vi lever i. Med kunskap och vetenskapliga metoder som bas föreskriver de hur vi ska forma våra liv, hantera våra finanser, leva med miljöhotet, minska belastningen på energiförsörjningen, säkra vår hälsa och en hel del annat. Experterna finns ofta i det som brukar benämnas professioner, yrken med speciella villkor och förutsättningar. Vilken syssla som helst får inte benämnas profession och vem som helst kan inte kalla sig professionsutövare. Att tillhöra en profession signalerar något exklusivt; högre utbildning och forskning bildar grunden och den egna expertisen och kompetensen är det främsta yrkesverktyget.

Professionerna är inte bara expertisens hemvist utan också medelklassens fundament, där tre av dess främsta uttryck – utbildning, självbestämmande och status – möts. Som professionell får man närmast automatiskt erkännande, liksom frihet i arbetet och goda ekonomiska villkor, allt det som anses rättmätigt för de högutbildade. Professionerna har blivit en stark social och ekonomisk drivkraft. I innerstadsmiljöerna syns, hörs och märks dessa yrken i stadsbild, konsumtion och på arbetsmarknaden. Det är svårt att tänka sig Stockholm City utan dess expertyrken, verksamma i myndigheter, departement, storbolag och start-up-kontor, med goda löner och tämligen dyrbara vanor.

Professionernas samhällsbetydelse har vuxit stadigt under de senaste hundra åren; under det tidiga 1900-talet var de uttryck för den moderna staten, där maktutövningen grundades i rätt snarare än blod. Den professionelle förkroppsligades av juristen, som kunde stå emot härskarens nycker i kraft av just sin expertis och sin oväld. Vid mitten av 1900-talet sågs de professionella snarare som uttryck för tillväxten av specialiserade kompetenser och särskilt viktiga uppdrag, till exempel läkare.

Efterhand väcktes frågan om inte professionernas egenart var på nedgång och att de förvandlats till vilka yrkesutövare som helst. Men fortfarande vill många kalla sig både expert och professionell, även inom yrken med en diffus akademisk grund och med ganska mångskiftande praktiker, till exempel mäklare eller managementkonsulter. De klassiska professionsyrkena som advokater, revisorer och läkare har samtidigt behållit sin sociala ställning och eggar andra områden att försöka svinga sig upp i statushierarkin.

Den kanske allra största frågan just i dag gäller styrningen av de professionella, där utbredningen av ledningsmodeller står i förgrunden för professionsdebatten. Den flora av styrningstekniker som präglar vår tid strävar efter att skapa insyn och översikt, att ta reda på vad tjänster kostar och levererar, och sedan styra därefter. Denna utveckling mot ökad styrning präglar också professionsyrkena, som ägnar alltmer möda åt att tidsrapportera och tala om hur de uppnår olika typer av mål.

Management och byråkrati, hotfulla som de är, kan kanske stävjas och motas i grind av professionerna. Om inte annat tycks detta vara ett recept som kan vinna politiskt burskap; ett exempel är den nuvarande regeringens försök att fånga de professionella med löften om ökad autonomi och självbestämmande och mindre av New Public Management. Men en annan, svårare utmaning utgörs av teknologin och digitaliseringen, för kommer den verkligen att göra halt vid våra vördade advokater och revisorer, läkare och professorer? Ny teknik har redan slagit undan benen för många yrken utanför professionsområdet. Bankerna, affärerna, myndigheterna – överallt syns spåren av digitalisering och rationalisering. Men professionerna bygger på lång utbildning, specifik och exklusiv kompetens och skräddarsydda tjänster som inte kan standardiseras. Så ser i alla fall den professionella medelklassens aftonbön ut: andra yrken må försvinna eller halka ned på statustrappan, men managementkonsulter, affärsjurister och revisorer kommer alltid att behövas.

Richard Susskind och Daniel Susskind, far och son (jurist respektive nationalekonom), vill störa denna professionella somnambulism. I en magistral och provokativ genomgång av vad professioner är och gör, utmanar de professionernas självbild både utifrån dagens och framtidens villkor. Redan i dag hotas professionerna, inte minst av sig själva om man får tro Susskind och Susskind. Tjänsterna är för dyra och alldeles för mycket av de professionellas (dyrbara) tid går åt till standardarbete som döljs under en mystisk hinna av exklusivitet. Och det faktum att professionerna är så pass exklusiva, med höga arvoden, kostbara attribut, exklusiva kontor och annat, har i sig drivit fram nya sätt att sprida professionella tjänster: nätdoktorer, onlinerådgivning, datorstyrda skatteblanketter och annat som erbjuder kvalificerad tjänster, men till mycket lägre kostnader och med mycket högre tillgänglighet.

Professionerna möter i dag också en mycket mer aktiv grupp av klienter, som knappast kan kallas klienter längre, eftersom de är väl pålästa snarare än passiva mottagare. Deras behov av professionellt stöd minskar stadigt och det handlar snarare om tillfälligt stöd än om kostsam evighetskonsultation. De samlas på nätforum och de byter erfarenheter. De skuggar professionerna och bildar egna erfarenhetsmiljöer, inte sällan väl så informerade som de professionella.

Rationaliseringens vindar blåser därför redan och de professionella måste möta detta genom nya sätt att möta sina kunder och mer flexibla former för arbete. Men det är i framtiden som de stora slagen kommer att stå, om man får tro Susskind och Susskind. Artificiell intelligens och expertsystem kommer i ökande grad att ta över inte bara rutintjänsterna kring de professionella, utan också de mest kvalificerade uppdragen. De professionella hotas av redundans den dag maskinerna själva kan dra slutsatser och genomföra analys utan någon som helst inblandning av mänskliga händer eller tankar. Expertisen och professionerna lämnar då det mänskliga och byggs in i tekniker och artefakter. På sin höjd behövs ett antal maskinskötare och dataleverantörer, men med hjälp av stora datamängder och avancerad programvara kommer maskinerna att både identifiera och hantera problem av de mest kvalificerade slag.

Bokens argument påminner om den som framfördes i den uppmärksammade boken Den andra maskinåldern av Erik Brynjofsson och Andrew Mcafee (se Respons 1/2015). Automation och digitalisering skakar om grunden för hur vi producerar, men inte enbart, som Brynjolfsson och Mcafee ringade in, industriproduktion och enklare service; också de allra mest krävande (och välbetalda) yrkesgrupperna står inför en bråddjup förändring där de helt enkelt riskerar att bli överflödiga.

Susskind och Susskind målar upp olika framtidsscenarier, från en viss anpassning över till helt radikala förskjutningar av professionernas villkor. Den mest extrema utvecklingen sker när expertisen flyttas över till maskinerna själva, när de inte bara kan formulera lösningar på problem utan också identifiera dem när de kommer. Susskind och Susskind lyfter också fram hur expertisen kommer att flytta in i vår miljö, där vi lever med nanosmå robotar som övervakar vår hälsa och kan slå larm långt tidigare än vi själva, om något är på tok.

Susskind och Susskind skriver i en välkänd och till synes evig genre – den teknologiska framtidsvisionen. I deras fall utgör det teknikbaserade internetsamhället (jo, de skriver så) spelplanen. Som sådan får boken tas för vad den är, en blandning av sociologiska observationer och teknikbaserade framtidsspekulationer, litet yvigt och slängigt för argumentationens skull och för att provocera, och med litet väl stor tilltro till vad tekniken egentligen kan åstadkomma. Samtidigt fyller den en viktig funktion som korrektiv och påminnelse om att inget är evigt. Professionerna som vi känner dem i dag är dömda att förändras när expertisen möter informationsteknologin.

Boken lär ge gruppen av professionella en vag känsla av obehag, men professionerna kommer sannolikt att överleva och kvarstå. Även i framtiden kommer människor att vilja möta och samtala med experter och vilja sätta sin tillit till någon som utstrålar auktoritet. Tekniken kommer troligen att ta över delar av det experterna gör, men den mänskliga handen och touchen kommer inte att försvinna; det finns trots allt gränser för hur långt dialogen mellan maskin och människa kan gå. Däremot kommer en del av de sociala attributen att försvinna när professionstjänsterna blir billigare och när medborgarna själva kan hantera delar av sina åtaganden. Experten blir mer av en vanlig lönearbetare och måste anpassa sig till en litet enklare tillvaro. Det kan tycktes hjärtlöst mot de högutbildade grupperna, men är samma sorts framtvingade anpassning som skakar om andra branscher, så varför skulle universitetsprofessorer, läkare och revisorer vara förskonade från teknikens rationaliseringsvåg?

Boken kan läsas också som en kommentar om samhällsutvecklingen i stort. Den skarpa analysen av professionernas villkor ifrågasätter det kanske mest heliga i dagens kunskaps- och tjänstesamhälle, nämligen idén om kunskapsarbetets evigt välståndsbringade kraft. När vi talar om välfärd och tillväxt är det just tjänstesektorn, och inte minst de välbetalda yrkena i storstädernas serviceyrken, som står i förgrunden. De urbana ekonomierna är uppbyggda kring professionella tjänster, som ger välbetalda arbeten som i sin tur kan backa upp upptrissade bostadslån för de professionella. Tjänsteföretagen sitter i flotta lokaler och kan betala höga kontorshyror, som i sin tur håller uppe fastighetsmarknaden och säkrar den underliggande finans- och kreditgivningen. Och de professionella utbildas vid våra universitet, som lever väl på att utbilda med löftet att studenterna kommer att bli del av denna guldkalvsdans kring de välbetalda och attraktiva tjänsteyrkena. Men vad om detta är ännu en bubbla som väntar på att brista?

Det är med andra ord ingen oskyldig text som Susskind och Susskind erbjuder – den sätter fingret på ytterligare en obalans i vår samhälls- och tillväxtmodell. Även om inte maskinerna kommer att ta över och avsätta de professionella, äter de sakta upp privilegierna och exklusiviteten och pressar professionerna. De pressar också vår finansbaserade samhällsmodell, där bostäder, kontor och karriärer hänger på efterfrågan av dyrbara tjänster som kanske inte längre kommer att behövas och som i vilket fall som helst går att erbjuda mycket enklare och mer okomplicerat. Finansbubblan har drivit fram en kunskapsbubbla, som gagnat professionerna men som, när den väl spricker, kan släppa lös krafter som vi inte kan överblicka. Det är säkert tid att försöka hitta nya former för att arbeta, litet mer varierat och blandat i en ny arbetsfördelning där vi alla arbetar tillsammans, ibland som fiskare, ibland som tekniker och understundom som kulturkritiker. Det kan kanske bli en ny mänsklig frigörelse, ledd av tekniken, men formad av medborgarna och där vi alla blir experter. Professionerna blir förlorare i en sådan utveckling, men annat är väl inte att vänta. Vår tids professionsekonomi är helt enkelt för dyr och improduktiv, även om den glänser på ytan.

Publicerad i Respons 2017-3