Medeltidens människor var också barn

I den välkända och framstående historiken Eva Österbergs bok De små då – Perspektiv på barn i historien undersöks synen på barn och barns levnadsförhållanden under medeltiden. Frågor om moral, känslor och normer utforskas i en strävan att kartlägga och beskriva den medeltida människans sociala och kulturella universum i allmänhet och barnens tillvaro i synnerhet. Men boken igenom riktas också en uppfordrande och engagerad blick på vår egen samtid. Det personliga förhållningssättet till temat ger framställningen en särskild intensitet. Hur människor tar hand om och värnar, fostrar och älskar sina små säger något väsentligt om människan själv och hennes samhälle.

Därför blir barnens villkor också en ingång till en annan, väsentlig diskussion. Olikt och likt, dåtid och nutid – i vilken utsträckning stämmer bilden av medeltiden som ett mörkt och annorlunda förstadium till det moderna samhället? I boken finns en ambition att problematisera den dominerande berättelsen om det moderna samhällets utveckling från en karg, våldspräglad, emotionellt och resursmässigt bristfällig och nyckfull dåtid till en rationell, resursrik, emotionellt stabil och lyhörd nutid. Medeltidens människor levde utan tvekan i en på många sätt hård och skoningslös tid, som dock inte saknade exempel på ömsinthet och kärlek mellan vuxna och barn. Den moderna tiden har medfört dramatiskt förbättrade möjligheter att tillgodose barns behov samt en globalt sett minskad barnadödlighet, men många barn lever fortfarande under svåra förhållanden och utsätts för känslokalla och brutala våldsövergrepp. Österbergs resonemang är inte ett konstlat sätt att ge medeltidshistorien en samtidsrelevans, utan en tankeväckande problematisering av forskningens tendens att skapa utvecklingsmodeller baserade på förenklade antaganden om historiska skillnader mellan äldre samhällen och moderna.

Resonemanget är i hög grad ett svar på den tes om en genomgripande förändring i vuxnas förhållningssätt och emotionella relationer till barn som Philippe Ariès argumenterade för i sin uppmärksammade bok L’enfant et la vie familiale sous l’Ancien Régime (1960, på svenska som Barndomens historia 1973). Enligt Ariès saknade medeltidens människor en uppfattning om barndomen som en särskild period i livet. Den höga spädbarnsdödligheten bidrog till att föräldrar avstod från att alltför starkt fästa sig vid sina barn. Idéer om barndomen som en separat fas i utvecklingen och om barns särskilda emotionella behov uppkom enligt honom inte förrän långt senare, in i modern tid.

Forskare inom olika discipliner har både accepterat och ifrågasatt Ariès teori och beläggen för den. Historiker har visat hur idéer om barn och barndom tvärtom ingick i medeltidens sociala, emotionella och kulturella föreställningsvärldar. Många forskare, inklusive Eva Österberg, delar uppfattningen att barndomen kan ses som en sociokulturell konstruktion som varierat under olika tidsperioder. Den kritiska ståndpunkt som Österberg intar gäller framför allt Ariès utsagor om medeltiden och den civilisationshistoriska utgångspunkten för hans teori, som innebär en polarisering mellan medeltidens ”traditionella” samhälle och det moderna samhället. Här kan man lägga till det problematiska i att medeltiden ofta ses som oföränderlig i sig, när den betecknar flera århundraden av samhällsutveckling.

”Vad behöver en liten människa här i världen?” Det är en närmast ömsint fråga som Österberg ställer i bokens inledning. Den är intressant som utgångspunkt därför att en del av svaret visar kontinuiteten mellan då och nu: barn behöver få vissa grundläggande fysiska behov tillgodosedda för att överleva till vuxen ålder. De behov som barnen har därutöver beskriver Österberg utifrån filosofen Axel Honneths teori om människans fundamentala behov av bekräftelse på kärlekens, rättens och solidaritetens område. Vad som uppfattas som ett sådant erkännande har varierat, i synnerhet när det gäller rättens och solidaritetens områden. För den medeltida människan var det avgörande att tillerkännas en plats i en grupp, därför att gruppen var central i det sociala och rättsliga systemet. Att hamna utanför det sociala nätverket innebar stora svårigheter för individen. Men vilken plats tillerkändes barnen i den medeltida samhällsordningen? Hur, när och på vilka villkor blev de medlemmar av denna samhällsordning? Vilken känslovärld mötte barnen och vilket skydd från våld och utsatthet kunde de räkna med?

De små då är resultatet av utmaningen att förstå barnens tillvaro i en avlägsen tid som lämnat sporadiska spår efter sig, i synnerhet när det gäller omyndiga grupper. Den religiösa och moraliska föreställningsvärlden byggde på kristna grundtexter, framför allt Bibeln, andra normativa texter och ideal som var gemensamma för ett mycket större geografiskt och kulturellt område och som introducerades på allvar i riket från kristnandet och framåt. Österbergs bok är ett lysande exempel på hur en mångfald av källmaterial, inte bara skriftligt utan även arkeologiskt från det medeltida Norden kan kombineras för att belysa aspekter av det medeltida samhället som endast uppmärksammas sporadiskt i enskilda materialkategorier. Barnen är onekligen en svårfångad grupp i det medeltida materialet. Deras vardag, röster och erfarenheter når oss nästan uteslutande som sidoinformation om vuxenvärlden, vilket avspeglas i boken. De vuxnas värld får stort utrymme, vilket bidrar till att skapa en bild av barn som utlämnade åt vuxnas godtycke eller tillvarons nycker, utan särskilt stora möjligheter att själva påverka sin situation. Detta är emellertid inte en orimlig bild av förhållandena för både barn och vuxna i ett hierarkiskt och fattigt samhälle.

Vilka belägg finns det då för att medeltidens människor faktiskt uppfattade barndomen som en särskild period i människans liv? Inte minst rättskällorna från det medeltida Sverige, de äldsta från 1200-talet, uttrycker klart en uppfattning om olika faser i barns utveckling, där de tillskrivs gradvis ökat ansvar för sina handlingar. Det handlar i regel om fyra faser: en fas som varade upp till treårsåldern där modern sågs som huvudansvarig för barnet, en fas mellan tre och sju, en mellan sju och tolv, och slutligen en fas mellan tolv och femton år. Vid femton års ålder blev pojkarna myndiga med rätt att ärva, gifta sig och svära ed. För flickor markerade den första menstruationen ett inträde i vuxenvärlden, när de i princip kunde giftas bort. De blev inte myndiga i samma bemärkelse som pojkarna, utan stod även fortsättningsvis under en mans överhöghet, ett förhållande som, kan man tillägga, inte ändrades förrän långt fram i tiden.

Kategoriseringar i enlighet med kön och social status omfattade även barnen. Det gjorde även det trälsystem som existerade fram till 1300-talet, där ställningen som fri eller ofri medförde skilda juridiska och sociala villkor. Någonting som inte tas upp i någon större utsträckning i boken är åtskillnaden mellan äkta och oäkta barn, som fick ökad betydelse under medeltiden, en konsekvens av den förändrade syn på äktenskapen som kyrkan medförde. Att föräldrar som inte var gifta ändå tillskrevs gemensamt ansvar att sörja för sitt barn visar en lagbestämmelse som dock begränsade detta ansvar till barnens sjunde levnadsår. Därefter kunde fadern och modern med lagens goda minne lämna sitt barn att ensamt klara sin försörjning genom exempelvis tiggeri.

Lagtexterna visar också att det medeltida samhället satte tydliga gränser för våldsanvändning mot barn och andra som stod under förmyndares eller överordnads ansvar. Aga var visserligen tillåten och kunde utövas av husbonden mot hushållets medlemmar, men fick inte leda till allvarliga skador eller dödsfall. Lagarna uppfattade det som ett allvarligt brott att döda familjemedlemmar och förbjuder uttryckligen mord på barn. Bilden av att det under äldre medeltid varit accepterat att överge oönskade spädbarn i Norden som en form av barnbegränsning eller ett sätt att göra sig av med vanskapta barn nyanseras betydligt av Österberg. Även om det finns indikationer på att barn sattes ut för att dö, finns det få belägg för att detta verkligen skedde. Att bruket så uttryckligen motarbetades av kyrkan och rättsväsendet, som tydligt förespråkade barnens rätt att leva, är ett osäkert belägg för en mer omfattande förkristen praxis. Att kristendomen medförde en förändrad syn på barnets tillblivelse är dock tydligt, inte minst genom den betydelse som dopet kom att få för erkännandet av barnet som kristen individ och del av samhället.

Lotta Mejsholms avhandling i arkeologi från 2009 belyser också hur kulturella föreställningar varit centrala i konstruktionen av barndomen genom historien. Hon beskriver barnutsättningstraditionen som en socialt accepterad praktik i det förkristna samhället. Att den ägnades så mycket utrymme i de tidiga källorna kan enligt henne förklaras med att förbudet faktiskt påverkade hushållens ekonomiska självständighet. Det kristna dopet innebar att barnet tillskrevs ett kulturellt och själsligt människovärde, som befästes med kravet på att barn som dog skulle gravsättas på kyrkogården. Utsättningen omdefinierades till dråp eller mord. Uppfattningar om gränsdragningen mellan foster och barn är historiskt och kulturellt föränderliga, vilket enligt Mejsholm också blir tydligt i dagens komplexa frågeställningar om när livet börjar och när foster blir till barn.

Med hjälp av arkeologisk forskning redogör Österberg för ny kunskap om medeltidens demografi. Det arkeologiska materialet bekräftar en hög dödlighet för kvinnor i fertil ålder och för barn. Skelettanalyser visar att det i många fall tycks ha varit sjukdomar som orsakade barns död. Infektioner som mässling, röda hund och influensa blev dödliga, i synnerhet i kombination med bristande hygien, näring och köld. Att barns sjukdomar, olycksfall och hotande död kunde väcka starka känslor av panik, förtvivlan och sorg hos anhöriga visar de mirakelsamlingar från svensk medeltid som i flera fall skildrar de anhörigas desperata försök att rädda ett älskat barn genom att åkalla kristna förebilder som Birgitta, Katarina eller Brynolf.

Demografiska studier ger också perspektiv på familjebildning och äktenskap. Det dubbla mönster för familjebildning som Österberg beskriver handlar om skillnaden mellan politiska och sociala eliter och allmogen. Inom samhällseliten var äktenskap en strategi för att bilda ekonomiskt och politiskt fördelaktiga allianser. Äktenskap kunde ingås tidigt och det fanns resurser för att skaffa många barn som var tillgångar i den dynastiskt präglade politiska ordningen. Bland vanligt folk var det däremot mer ovanligt med tidiga äktenskap, stora barnaskaror eller med flergenerationshushåll, vilket var en konsekvens både av hög dödlighet och ekonomiska begränsningar.

Narrativa källor i form av isländska sagor, mirakelberättelser, ballader och rimkrönikor används i boken. Det är dock sällan som de litterära verken skildrar barn i någon större utsträckning. De isländska sagorna beskriver i vissa fall barn och ungdomar som offer eller aktörer i våldsamma fejder och intriger. Rimkrönikorna och balladerna tillhandahåller en ingång till medeltidens känslovärld som dock mestadels gäller ungdomar och vuxna. De fornsvenska rimkrönikorna Erikskrönikan och Karlskrönikan handlar framför allt om mäns agerande på den politiska arenan. Emotioner och etik går in i varandra i framställningen av händelseförloppet i termer av egenskaper och gärningar att hylla eller fördöma. Litterära texter av detta slag både återspeglar och formar normer och ideal i samhället. Det är ändå inte helt tydligt hur det känslospråk som Österberg frilägger i krönikor ska uppfattas i relation till barnens värld. Även i dagens kulturella uttryck överväger ofta det dramatiska på bekostnad av det alldagliga och trista.

Undersökningen av barnets tillvaro och föreställningar om barnet i det förflutna är oavlåtligt fascinerande, därför att den sätter sökljuset på både det allmänmänskliga och kulturellt specifika. De små är en undflyende grupp i det medeltida källmaterialet och har ägnats alldeles för litet uppmärksamhet i tidigare forskning, vilket gör Österbergs bok så viktig. Trots att barns levnadsförhållanden tveklöst förändrats till det bättre, påminner Österberg om de förfärliga aspekterna av vår egen samtid. Lakoniskt konstaterar hon den tragedi som den fortsatta förekomsten av ofrihet för barn i vår värld utgör.

Publicerad i Respons 2017-1