Mer fantasy än fakta om Sveriges agerande under andra världskriget

Aron Flam frikändes nyligen av Patent- och marknadsöverdomstolen. Framsidan till boken Det här är en svensk tiger (Samizdat Publishing, 2019, hädanefter Flam 2019) är inte att anse som ett plagiat av Bertil Almqvists ”En svensk tiger”. Det var ett bra beslut.

Boken i sig är emellertid ett faktamässigt haveri utan motsvarighet i litteraturen om Sverige och andra världskriget. Den är ett potpurri av små och stora faktafel, osanna påståenden och tendentiöst urval av källor och litteratur. Det faktum att även namnkunniga opinionsbildare trott att han ger en sann bild av Sveriges agerande under andra världskriget gör det angeläget att de mest flagranta felen i boken blir kända för en större allmänhet. (Se till exempel Ivar Arpi, ”En svensk tiger åt upp hans bok” i Svenska Dagbladet 17/6 2020.) En annan mycket allvarlig försyndelse som Flam gör sig skyldig till är plagiat. Jag har rett ut detta i detalj på Twitter (se: @ars_gravitatis).

Bara en bråkdel av faktafelen kan tas upp i denna artikel. Jag fokuserar på de allra grövsta osanningarna, nämligen de övergripande slutsatserna. Flam menar att Sverige präglas av en tystnadskultur. Han skriver ”att det är en tystnad som sträcker sig från kriget genom resten av seklet, över millennieskiftet, tills nu, när detta skrivs, 2019 […].” ”Det viktigaste av allt”, fortsätter han, ”är att man inte nämner att det finns en tystnadskultur” och konstaterar: ”Den tystnaden måste brytas.” (Flam 2019, s. 25) Detta lika orimliga som pretentiösa påstående har redan bemötts av historikern Heléne Lööw i Ordfront magasin den 20/11 2020, ”Mörkläggning pågår – inte”. Det existerar ingen tystnadskultur. Det är därför som ingen annan än Flam talar om en sådan. 

Flam måste ignorera hela forskningsläget – hundratals böcker (inklusive skolböcker), forskningsartiklar, filmer, museiutställningar, tidningsartiklar, radioprogram med mera – om ämnet för att kunna påstå detta, och i ett cirkelresonemang utgå från sin egen slutsats för att bevisa den. 

Urvalet av källor och litteratur är följaktligen extremt tendentiöst. Flam inkluderar i princip enbart sådant som bekräftar hans tes och då oftast i kraftigt kringskuren form. Den mest centrala forskningssammanfattningen, Klas Åmarks Att bo granne med ondskan – Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen (Bonniers, 2011) refererar Flam aldrig till. En annan viktig bok som Flam inte nämner är Maria-Pia Boëthius Heder och samvete – Sverige och andra världskriget (Norstedts, 1991). Det är en bok som i stort sett upprör sig över samma saker som Flam, men ur ett vänsterperspektiv. Boëthius kunde dock skriva och hennes bok var faktiskt relevant för historiker.

Det existerar ingen tystnadskultur. Det är därför som ingen annan än Flam talar om en sådan.

Plagierade hänvisningar till amerikanska arkivdokument används för att ge bedräglig trovärdighet åt den kanske mest groteska felaktigheten i boken, nämligen att medlen från de likviderade tyska tillgångarna var ”det krigsskadestånd som Sverige skulle betala för sin inblandning i kriget […].” (Flam 2019, s. 446–447) Hans tes stöds inte ens av den rapport han plagierat (eller av några andra källor för den delen). Han skriver:

Att Sverige hade varit neutralt under kriget är något som bestämdes först 1946 under de så kallade Washington-förhandlingarna. De syftade till att bestämma hur mycket rövat guld som Sverige skulle betala tillbaka och till vem. Ingen nämnde ordet ”krigsskadestånd”. Det var en av de saker som förhandlades fram. (s. 429) 

Inget av detta är sant. Att Sverige skulle ha bestämts vara neutralt först 1946 är ett förnuftsvidrigt påstående. 

För att förstå exakt hur befängt påståendet om det svenska krigsskadeståndet är kan vi gå till det fördrag gällande det tyska krigsskadeståndet som de allierade slöt i Paris den 14 januari 1946. Avtalet heter Agreement on Reparation from Germany, on the Establishment of an Inter-Allied Reparation Agency and on the Restitution of Monetary Gold och handlade alltså uttryckligen om krigsskadestånd från Tyskland. I artikel 6 under punkt A finner man följande: 

Each Signatory Government shall, under such procedures as it may choose, hold or dispose of German enemy assets within its jurisdiction in manners designed to preclude their return to German ownership or control and shall charge against its reparation share such assets (net of accrued taxes, liens, expenses of administration, other in rem charges against specific items and legitimate contract claims against the German former owners of such assets).

I punkt C stod sedan att samma likvidering av tyska tillgångar skulle ske ”in those countries which remained neutral in the war”, att medlen skulle distribueras i enlighet med de allierades önskningar ”pursuant to arrangements to be negotiated with the neutrals”. Sverige var nämligen en suverän stat som varken hade besegrats av de allierade eller hade undertecknat Parisfördraget, vilket därmed inte var bindande för Sverige. De allierade hade inget lagligt mandat att diktera hur regeringen skulle agera med tysk egendom i Sverige. Icke desto mindre erkände regeringen i princip de allierades krav.

I förhandlingarna fick regeringen de allierades förståelse för att en svensk myndighet, Flyktkapitalbyrån, skulle hantera likvideringen samt att medlen inte skulle användas till att betala Tysklands krigsskadestånd, eftersom detta borde betalas av staten Tyskland och inte av tyska privatpersoner, utan till att ge svenska fordringsägare ersättning för de skulder som tyska företag inte betalat. Så blev det också. De allierade ersatte dessutom de tyska ägarna för de förluster som de led genom den svenska exproprieringen. Sverige kunde också ur dessa medel kompensera sig för den ekonomiska förlust som orsakades av att Belgiens och Hollands stulna centralbanksguld lämnades tillbaka (se SOU 1999:20 Sverige och judarnas tillgångar. Slutrapport från Kommissionen om judiska tillgångar i Sverige vid tiden för andra världskriget, 1999, s. 314, 322).

Sverige betalade alltså, om vi följer Flams logik, skadestånd till sig självt. För att denna tolkning skall gå ihop måste vi även dra slutsatsen att även de allierade tvingades betala krigsskadestånd, eftersom de ju också likviderade tysk egendom i enlighet med samma fördrag. I verkligheten var det alltså tyska gäldenärer som tvingades betala svenska borgenärer pengar. Sverige betalade aldrig något krigsskadestånd – det har Flam helt enkelt hittat på.

Flam påstår att ”Sverige sålde vapen till Tyskland. För det fick Sverige guld.” (Flam 2019, s. 408, 457, 460) Med ”vapen” menar Flam egentligen järnmalm och kullager, det vill säga råvaror som kunde användas i tillverkningen av vapen. Problemet är att inga sådana varor betalades i guld. 

Handelsavtalet var konstruerat så att varuutbytet skulle vara lika stort åt båda håll och betalas i lokal valuta – på svensk sida hanterades dessa betalningar av Clearingnämnden. Detta har inte Flam förstått. När tyskarna från sommaren 1941 saknade möjlighet att leverera sin fulla del av handelsavtalet minskade man sin import av varor man kunde avstå från, främst skogsprodukter. Skogsföretagen stod nu med varor man inte hade avsättning för. Lösningen blev att ge tyskarna krediter så att skogsindustrin slapp förluster. Gruv- och kullagerindustrin behövde dock inga krediter och de gällde därför inte dessa varor (se Åmark 2011, s. 189–190 och SOU 1998:96, s. 43–44).

Reichsbank lånade alltså svenska kronor av Riksbanken så att de svenska företagen kunde få betalt, trots att tyskarna inte köpte de varor de åtagit sig att köpa. Som säkerhet för krediterna tog Riksbanken guld, vilket tyskarna inte gillade, eftersom det band upp guld som annars hade kunnat användas för inköp annorstädes. (SOU 1999:20, s. 105). Guldet förblev nästan helt och hållet i depå i Schweiz och bara en liten del – 5,5 av sammanlagt 30,4 ton – kom till Sverige. Av detta återtransporterades 3 ton redan 1941. Riksbanken sålde 1 ton till svensk industri. Kvar fanns efter kriget enbart 1,5 ton guldmynt (SOU 1998:96 Naziguldet och Riksbanken. Interimrapport från Kommissionen om judiska tillgångar i Sverige vid tiden för andra världskriget, s. 11–12, 50).

Flam hävdar att den brittiske ekonomhistorikern Eric Golsons avhandling The Economics of Neutrality – Spain, Sweden and Switzerland in the Second World War (opublicerad doktorsavhandling, London School of Economics, 2011) bevisar att SOU 1998:96 (han anger felaktigt SOU 1999:20) har fel gällande att den ”svenska importen från Tyskland var hela tiden mer omfattande än den svenska exporten dit”. Golson bevisar enligt Flam att det inte är sant därför att ”svenskarna löste mellanskillnaden i guld.” Han menar även att Golson skriver att ”Sverige ’erhöll överskott under hela kriget’ i handeln med Tyskland” (Flam 2019 s. 403).

För det första så existerade ju en mellanskillnad att lösa för att Tyskland inte exporterade tillräckligt mycket. För det andra är det han säger om Golson inte sant. Golson visar att Sverige exporterade för 5,1 miljarder och importerade för 6,9 miljarder i nominellt värde och slår tydligt fast att Sverige ”benefited from net imports of goods and was not a net exporter of goods and overall contributor to the German war effort”. (Golson 2011, s. 76–77.) Det citat som Flam anger återfinns inte i Golsons avhandling. Möjligen har han åter feltolkat importöverskottet som ett handelsöverskott.

Att Sverige tog guld av Tyskland blir för Flam ett bevis på att ”vad svenskarna än sålde eller gav till tyskarna var det mer värt än det tyskarna gav Sverige” (Flam 2019, s. 403). I realiteten var det alltså precis tvärtom. Sverige hade ett handelsunderskott. Troligen är problemet här att Flam inte begripit att handelsavtalet stipulerade utbyte av varor till lika värden. Det är därför Tyskland får en skuld till Sverige när man inte importerar tillräckligt med svenska varor, en skuld som nu reglerades genom krediter med guld som säkerhet. Under normala förhållanden skulle ju resultatet bara ha blivit ett handelsunderskott för svensk del. 

Påståendet att ”Folkhemmet är byggt på stulet guld från mördade judar och ockuperade länder” är groteskt och det läggs inte fram några som helst bevis för det i boken (Flam 2019, s. 457–458; se även s. 291–292). Det har heller aldrig kunnat påvisas att Riksbanken någonsin hanterade eller på annat sätt befattade sig med något guld som kom från mördade judar. 

Kunde Sverige ha förkortat kriget genom att upphöra med export av malm till Tyskland? Svaret är att det inte finns något stöd för den slutsatsen. Det visade historikerna Jörg-Johannes Jäger och Alan S. Milward redan 1967 (se Jörg-Johannes Jäger, ”Sweden’s iron exports to Germany, 1933–1944 – A reply to Rolf Karlbom’s article on the same subject” i Scandinavian Economic History Review, 15:1–2 (1967), s. 147 och Alan S. Milward, ”Could Sweden have stopped the second world war?” i Scandinavian Economic History review, 15:1–2 (1967), s. 138). I en artikel från 1973 uttryckte Martin Fritz det så här: 

To sum up, there was no question that a shortage of ore in Germany in 1939/40 and the blocking of Swedish deliveries would not have caused the blast furnaces to shut down. Nor in the long run was Swedish ore indispensable to keep the German steel industry going. (Se M. Fritz, ”Swedish iron ore and German steel 1939–40” i Scandinavian Economic History Review, 21:2, 1973, s. 144.)

Samtidigt var malmens värde för tysk vapenproduktion inte heller så stor som ofta påstås. Endast cirka en fjärdedel av den svenska malmen hade så låg fosforhalt att den kunde användas till kvalitetsstål (se Åmark a.a. 2011, s. 179. Åmark hänvisar här till Sven-Olof Olsson, German coal and Swedish fuel 1939–1945, 1975). Det innebar att trots att Sverige stod för i snitt 29 procent av Tysklands konsumtion i termer av järninnehåll under perioden 1940–1944, så drog Tredje Rikets Stålförening (Reichsvereinigung Eisen) i februari 1943 slutsatsen att den högfosforhaltiga svenska malmen helt kunde ersättas av andra källor, och om svenska järnmalmsleveranser helt hade upphört 1943 skulle det reducerat stålframställningen med enbart 7 procent (Jäger, a.a. 1967, s. 143–147). Inte ens tyskarna själva ansåg alltså att den svenska malmen var oumbärlig. 

Man kan ha många åsikter om den svenska handeln med Tyskland under kriget. Viktigt att förstå är dock att den inte skedde i ett vakuum eller för att samlingsregeringen önskade förse Tyskland med råmaterial till krigsinsatsen. Handeln fanns till för att tillsäkra Sverige livsnödvändiga råvaror från Tyskland, den enda möjliga handelspartnern efter 9 april 1940 när Skagerack minerats. Den viktigaste råvaran Sverige fick från Tyskland var kol. Det behövdes för att värma svenska hem och för att hålla svensk industriproduktion igång. I princip samtliga importerade energiråvaror som användes i svensk industriproduktion 1940–1944 kom från Tyskland (se Martin Fritz och Birgit Karlsson, ”Dependence and national supply – Sweden’s economic relations to Nazi-Germany” i Stig Ekman och Klas Åmark (red.), Sweden’s Relations with Nazism, Nazi Germany and the Holocaust (2003), s. 120. Vidare Golson a.a. 2011 s. 121; Fritz a.a. 1973, s. 137, 142). Det innebar enligt Adam Tooze att Tyskland ”held the whip hand over Sweden” och Martin Fritz slog i sin avhandling från 1974 fast att ”Sweden had no choice” (se Adam Tooze, The Wages of Destruction – The Making and Breaking of the Nazi Economy, Viking 2006 s. 381 och Martin Fritz, German Steel and Swedish Iron Ore 1939–1945, Publications of the Institute of Economic History of Gothenburg University, 1974, s. 44).

”Kullager var mycket viktigare än järnmalm”, konstaterar Flam (2019 s. 407) som bland annat ägnar hela kapitlet ”Bingo!” åt ämnet. Han bygger här helt och hållet på Golson. Flams påstående att detta är ett av de områden dit ”svenska forskare inte får eller räds gå” är dock falskt och den existerande svenska forskningen ignoreras. Flam skriver också att tyskarna ”fick en kraftig rabatt av Sverige” (Flam 2019, s. 407, 410). Han nämner inte att britterna fick ännu större rabatter. År 1938 gav SKF britterna ett pris som var 74 procent av det pris som tyskarna betalade; 1943 var den siffran 68 procent (se Eric Golson, ”Did Swedish ball bearings keep the Second World War going? Re-evaluating neutral Sweden’s role” i Scandinavian Economic History Review, Vol. 60, No. 2, juni 2021, s. 179; även Golson, a.a. 2011 s. 108). Dessutom lät Sverige britterna smuggla kullager till ett värde som var cirka 3,3 gånger större än den lagliga öppna handeln till de allierade och nästan 1,1 gånger större än exporten till Tyskland 1939–1944 (se Golson a.a. 2011, s. 113 och Martin Fritz, ”Swedish ball-bearings and the German war economy” i Scandinavian Economic History Review, 23:1 (1975), s. 17 (Table 2), 19). Denna smuggling utgjorde hela 94 procent av all svensk export till Storbritannien och försåg landet med ungefär en tredjedel av landets krigstida kullagerbehov (se Eric Golson, ”Sweden as an occupied country? Swedish-Belligerent trade in World War II” i Jonas Scherner och Eugene N. White (red.), Paying for Hitler’s War – The Consequences of Nazi Economic Hegemony for Europe, 2016, s. 293).

Flam är dock ”inte så intresserad av olovlig handel” eller av handeln med de allierade generellt, och påstår att Golson ”visar att den var minimal och knappast gjorde någon större skillnad för Englands överlevnad eller Tysklands annalkande undergång” (Flam 2019, s. 420). Men det är inte sant. Tvärtom skriver Golson att särskilt britterna led akut brist på svenska kullager för sin krigföring samt att ”illicit provision of supplies to the Allies had a substantive effect on the progress of the war” (Golson, a.a. 2011 s. 82 och, inklusive citat, Golson a.a. 2016, s. 295). Flam är uppenbarligen mycket dålig på att förstå och korrekt redovisa Golsons resultat.

Problemet är att Flams slutsats om de svenska kullagrens betydelse för Tyskland vilar på amerikanska uppskattningar från kriget, vilka kraftigt överskattade det svenska bidraget. Detta är ett av många exempel på när historiker i efterhand – tack vare möjligheten att analysera samtliga tillgängliga data – har bättre överblick än de historiska aktörerna själva. Sveriges bidrag till Tysklands totala tillgång på kullager var troligen mindre än 10 procent, enligt Fritz, vars slutsats var att: 

[…] the importance of Swedish ball-bearings for the German war effort was greatly exaggerated in American eyes. Swedish ball-bearing exports were not quantitatively important in total German ball-bearing supplies, and the German armaments industry did not by any means reach a state of exhaustion during 1944. (Martin Fritz, ”Swedish ball-bearings and the German war economy” i Scandinavian Economic History Review, 23:1, 1975, s. 32, 35)

Flam påstår också att den tyska ”ariseringspolitiken genomfördes i Sverige” och att ”även rättsväsendet drabbades”. (Flam 2019, s. 349, 360, 429.) Tyska försök till arisering i Sverige gjordes förvisso. Men i Flams egen källa står att alla ”näringslivsorganisationerna tog klart avstånd, direkt eller indirekt, från de nazityska försöken” samt att näringslivet ”delade regeringens syn att de tyska ’rasförfrågningarna’ var en otillåten inblandning i Sveriges inre angelägenheter” (Martin Fritz, Birgit Karlsson, Ingela Karlsson och Sven Nordlund, En (o)moralisk handel? – Sveriges ekonomiska relationer med Nazityskland, 2006, s. 50, 64–65). Ingenting ”tyder på att svenska näringsidkare medvetet strävade efter att sko sig på ariseringen” (SOU 1999:20, s. 25). Svenska myndigheter ansåg tvärtom att de nazistiska anspråken ”bröt mot den svenska rättstraditionen och därför inte skulle respekteras” (Åmark a.a. 2011, s. 176). Allt detta väljer Flam att inte tala om för sina läsare. 

Han påstår också: ”Till följd av ariseringspolitiken kunde inte en jude söka asyl i Sverige av politiska skäl. Judar sågs som ekonomiska migranter.” (s. 354). Det är inte heller sant. Judar ansågs inte a priori vara politiska flyktingar eftersom de förföljdes av ”rasmässiga” skäl. Men judar kunde visst söka asyl av politiska skäl och politiskt aktiva judar fick också asyl. Detta har retts ut grundligt av flera historiker, såsom Hans Lindberg och Karin Kvist Geverts, men Flam refererar aldrig till denna forskning. Emedan judiska flyktingar generellt diskriminerades i handläggningen så var det samtidigt så ”att de politiska flyktingar som också var judar inte diskriminerades när det gällde möjligheten att beviljas tillstånd eller visering”. Den svenska flyktingpolitiken under 30- och 40-talet förtjänar, och har också fått, mycket skarp kritik av historikerna. Men vi får heller inte glömma att tusentals judar räddades undan Förintelsen tack vare att Sverige inte drogs in i kriget och ockuperades. Mellan 1933 och 1939 tog Sverige emot 3 420 judiska flyktingar. Totalt beviljade svenska myndigheter tillstånd eller visering för 10 513 judar mellan 1938 och 1944. Cirka 1 100 norska judar flydde till Sverige under kriget (se Karin Kvist Geverts Ett främmande element i nationen – Svensk flyktingpolitik och de judiska flyktingarna 1938–1944, Uppsala: Historiska institutionen och Programmet för studier kring förintelsen och folkmord, 2008, s. 91, 107, 116, 149–155, 189–190. Se även Hans Lindberg, Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936–1941, Allmänna förlaget, 1973). Samtliga Danmarks 7 000–8 000 judar räddades också. Vita bussarna räddade ytterligare mellan 6 000 och 7 000 judar ur KL 1945 (Åmark a.a. 2011, s. 114, 546, 549–553, 556). Även de cirka 8 000 svenska judarna, vilka fanns med på Wannsee-konferensens lista över de cirka 11 miljoner judar i Europa som nazisterna planerade att mörda, räddades till livet av den svenska neutraliteten under kriget (se Peter Longerich, Wannsee-konferenz – Der Weg zur ”Endlösung”, Pantheon 2016, s. 102 och Henrik Berggren, Landet utanför – Sverige och kriget 1940–1942, Norstedts 2021, s. 298).

Det i dag finns en utbredd uppfattning hos delar av allmänheten att Sverige låg bakom J-stämplingen av tyska judars pass. Även Sverigedemokraterna sprider lögnen att det var de svenska socialdemokraterna som stämplade ”J” i judars pass. Jimmie Åkesson sade till och med detta i en debatt med statsminister Stefan Löfvén i riksdagen den 10 oktober 2017 (Aftonbladet, 11/10 2017). Flam citerar Staffan Thorsell som påstår: ”’Svenskarna ville att det hela skulle se ut som en tysk idé medan alltihop i själva verket var ett krav från svensk och schweizisk sida.’” (Flam 2019, 294, ursiv i original). Men här vanställer Thorsell sanningen, ty svenska UD krävde aldrig några J-stämplar. En schweizisk kommission har också visat att Schweiz inledde förhandlingar med tyskarna om ett sätt för gränsmyndigheterna att urskilja judar redan i april 1938, det vill säga långt innan svenska UD framförde liknande önskemål på hösten det året. Schweiz hotade att införa generellt visumtvång och tyskarna var rädda att andra länder skulle göra det samma. ”For this reason, they agreed to identify the passports of German Jews with a ’J’.” (se ”Second World War, Switzerland, National Socialism and the Second World War. Final report” Independent Commission of Experts Switzerland, 2002, s. 108. Se även: Karin Kvist Geverts, a.a. 2008, s. 269). Den schweiziska forskningen har inte slutligen kunnat fastställa om idén om ett ”J” ursprungligen kom från schweizarna eller tyskarna (Åmark a.a. 2011, s. 476–477). J-stämpeln var dock definitivt inte en svensk idé.

Det finns mängder av bra böcker om det svenska agerandet under kriget skrivna av kunniga och kritiska människor. Läs dem. Det här är en svensk tiger skall dock inte läsas av den som vill få en rättvisande bild av svensk historia. Boken bör faktiskt omedelbart plockas bort från facklitteraturhyllorna i bokaffärer och på bibliotek eftersom den innehåller mer fantasy än fakta.

Publicerad i Respons 2021-5