Metoder för att övervinna det mänskliga tänkandets svagheter

Francis Bacons skrift Novum Organum från 1620 är en av vetenskapshistoriens verkliga klassiker. Den lade en viktig grundsten till den vetenskapliga revolutionen och dess sökande efter ny kunskap, som i förlängningen ledde fram till vårt moderna, högteknologiska samhälle. I Novum Organum för Bacon fram tankar om hur vetenskap bör bedrivas, hur observationer och experiment kan utöka människans kunskap om naturen. Vi behöver en ny metod, menade han, för att övervinna det mänskliga tänkandets medfödda svagheter, fördomar och förvillelser.

Titelbladet till originalutgåvan av Novum Organum föreställer ett skepp i färd att passera genom Herakles stoder vid Gibraltarsundet. Skeppet har god vind i seglen, lämnar Medelhavets kända karterade farvattnet och beger sig ut på Atlantens okända vidder. På samma sätt ska vetenskapen genom empiriska undersökningar lämna den äldre naturfilosofins inskränkta tänkande för att upptäcka de vidsträckta världar av kunskap som finns bortom Herakles stoder. Undertill finns en latinsk devis, hämtat från Daniel 12:4, som med tillförsikt slår fast: »Många kommer fara igenom och vetandet kommer att öka.« Den emblematiska bilden knyter an till tidens geografiska upptäcker, till kunskapssökandet som en riskfylld färd över okända hav till oupptäckta öar och kontinenter. I Novum Organum skriver Bacon med hänsyftning på sökandet efter ny kunskap att »även om hoppets vindar från Nya världen blåser mycket svagt och otydligt, bör kontinenten ändå utforskas«. Risken att misslyckas kan »inte jämställas med den risk det innebär att inte ens försöka«. I det förra fallet har man bara gjort något förgäves, i det senare går man miste om något stort och gott.

Den engelske filosofen och politikern Francis Bacon (1561–1626), baron Verulam, var fast förvissad om naturvetenskapens enorma inneboende möjligheter att förändra människans livsöde, att skapa en bättre värld och befria henne från mänsklighetens förkvävande arv. Han stod på höjden av sin politiska karriär när hans Novum Organum publicerades 1620. Befordrad av Jakob I hade han stigit i graderna, utnämnts till storsigillbevarare och lordkansler, men föll året efter offer för en infekterad korruptionsskandal, anklagad för att utan några moraliska betänkligheter ha tagit emot mutor. Han hade flera framstående verk bakom sig, bland annat Essays från 1597 och The Advancement of Learning från 1605. I slutet av sitt liv var hans anspråk än mer storstilade. Novum Organum ingick i själva verket i en större planerad svit av verk, Instauratio magna (den stora förnyelsen), ämnade att förnya vetenskapen i grunden. Endast två band gavs emellertid ut av de tänkta sex (det vill säga lika många som skapelsedagarna). Titeln Novum Organum anspelar på Aristoteles klassiska samling av sex skrifter i logik, kallad Organon (verktyg). Med kritisk udd mot den aristoteliska logiken och filosofin, som hade dominerat lärdomen och bildningen under medeltiden och renässansen, ville Bacon med sitt verk skänka filosofin ett »nytt verktyg« eller en »ny metod« som skulle revolutionera vetenskaperna. Den är indelad i två böcker, där den första, vari han presenterar grunderna för sin nya metod, kanske är den mest intressanta. Den består av ett antal aforismer, som kortfattat, men retoriskt slagkraftigt och ofta elegant hamrar in hans vetenskapliga program.

Fyra sekler senare finns nu Novum Organum i sin helhet i svensk språkdräkt av Pär Svensson, med ett kort förord av Folke Tersman och ett läsvärt biografiskt efterord av Daniel Helsing. Översättningen ingår i Kungl. Vetenskapsakademiens och bokförlaget Fri Tankes serie Vetenskapliga klassiker. Verket Novum Organum är väl valt. Framhävandet av Bacons betydelse för utvecklandet av den vetenskapliga metoden är legio i översikter över den vetenskapliga revolutionen: för tanken om en vetenskap på erfarenhetens grund, empirismen, för att under kontrollerade omständigheter insamla ny kunskap genom observation och experiment, för att genom induktion sluta sig till allmänna satser, för tron på kunskapernas obegränsade framsteg, för den högstämda bekännelsen till vetenskapernas nytta, utilismen, och för den utopiska drömmen om ett framtida samhälle baserat på teknik och vetenskap.

Det var alltså snarare Bacons insatser för utvecklandet av vetenskaplig metod än för egna nya vetenskapliga rön som han har blivit hågkommen. Någon vetenskaplig upptäckt har han inte gjort i paritet med Copernicus heliocentriska system, Keplers elliptiska planetbanor, Galileis förklaring av rörelsens natur, Vesalius beskrivning av människans anatomi, Harveys teori om blodomloppet, Newtons gravitationsteori eller andra upptäcker under den vetenskapliga revolutionen på 1500- och 1600-talet. Han förknippas i stället med den vetenskapliga revolutionens förändrade mentalitet, tron på filosofins och den vetenskapliga metodens systematiska strävande efter ny kunskap, dess möjlighet att förstå naturen och kontrollera naturprocesserna. 

I Novum Organum kommenterar han själv sin tids vetenskapliga och tekniska framsteg. Tre uppfinningar har förändrat världen: boktryckarkonsten, krutet och kompassen. Vetenskapen har trängt djupare in i tingen: mikroskopet med vilket man kunde urskilja detaljerna hos en loppa, teleskopet, med vars hjälp människan kunde sätta sig i förbindelse med himlakropparna. Galilei hade genom detta glas funnit Vintergatan vara ett virrvarr av tydligt åtskilda stjärnor, han hade urskilt de mediceiska månarna som kretsade kring Jupiter, de ljusa och mörka skiftningarna på månens yta, och solens mörka fläckar. Bacon beklagar dock filosofins och vetenskapernas dåvarande tillstånd; han kritiserade särskilt den aristoteliska-skolastiska filosofin och dess upptagenhet vid det logiska tänkandet och begreppsdefinitioner, som hade dominerat medeltidens tänkande. I filosofihistorien ser han en mängd fåfängliga dispyter och tvister som endast frambringar tistlar och törnen, i stället för druvor och oliver. Allt har »lämnats åt traditionernas dunkel, till argumentens kaotiska virvelvind eller till slumpens och den dåligt underbyggda erfarenhetens vågor och irrgångar«.

Vetenskapernas främsta uppgift, hävdade Bacon, var inte att bevara och lära ut gammal kunskap utan att upptäcka ny: »Upptäckter skall sökas i naturens ljus, inte i gamla tiders mörker.« De antika filosofernas läror var inget annat än sysslolösa gubbars ord till oerfarna ynglingar. Egentligen är det vi som lever nu som är de äldre, eftersom vi levt längre. »De gamle« i antiken tillhör en yngre tid. Vi har längst erfarenhet och besitter således den största visdomen. Bacon kritiserade vidare den traditionella bilden av vad en filosof bör ägna sig åt – inte att sitta och kontemplera kosmos, utan att delta aktivt i en praktiskt inriktad vetenskap. Kunskapen måste vara nyttig. Den praktiska kunskapen är överlägsen den teoretiska. Vetenskapen skulle således syfta till att vara människan till nytta, med den skulle hon lära sig behärska naturen och förbättra hennes materiella levnadsvillkor. 

Bacon var inte ensam om att framföra kritik mot den aristoteliska-skolastiska filosofins förstelnade abstrakta metafysiska hårklyverier. Hans yngre samtida René Descartes kritiserade likaså den existerande filosofin och ville bygga upp en helt ny filosofi på fastare grund. Men hans väg mot nytt vetande är en annan och kan kontrasteras mot Bacons empiristiska program. Descartes tvivlade på sinnenas bedrägliga förmåga att ge människan säker kunskap; i stället tog han spjärn mot sitt cogito ergo sum, jag tänker alltså är jag, för att bygga upp ett filosofiskt system vilande på det deduktiva tänkandets absoluta sanningar. Bacon tvivlar i motsats till detta på förnuftets förmåga att genom sig självt kunna deducera fram sanningar. Vetenskapen måste ta sin början genom sinnena. Han betonar det induktiva tänkandet, det vill säga att utgå från enskilda observationer med hjälp av sinnena, och utifrån dessa dra allmänna slutsatser om tingen. Om Descartes sökte den absoluta sanningen, försökte Bacon snarare gradvis närma sig en allt större säkerhet om hur tingen i själva verket beter sig.

I första boken presenterar Bacon sin metod och sitt filosofiska program. Han kritiserar det högmod och den arrogans som utmärker dem som redan tror sig veta allt. Samtidigt vill han inte hemfalla åt vankelmod och resignerat stanna vid att vi aldrig kan få kunskap om något över huvud taget. Trots tingens dunkelhet ger han inte upp utforskandet av naturen. Hans metod är att öppna »en ny och säker väg för tänkandet som utgår från själva de ursprungliga sinnesintrycken«. Vi kan inte söka sanningen enbart genom intellektet: »Vårt enda hopp och räddning är att börja om från början och inte överlämna intellektet åt sig självt, utan tvärtom styra det som om det vore en maskin.« På samma sätt som handen behöver verktyg och hjälpmedel, behöver också förnuftet verktyg för att kunna åstadkomma verkliga framsteg. Ett förstånd, säger han, utan vägledning och hjälp förmår inte tränga igenom tingens dunkel. Den aristoteliska logikens och fysikens begrepp är rena fantasier och är inte till mycket hjälp. Bacon vill ha en förnyelse från grunden: »det är dags att befria sig från begreppen och börja bekanta sig med tingen.« Logiken gör bara världen till slav under människans tankar och tankarna i sin tur blir slavar under orden.

På samma sätt som handen behöver verktyg och hjälpmedel, behöver också förnuftet verktyg för att kunna åstadkomma verkliga framsteg.

Just i denna kritik av förnuftets, det logiska-rationella tänkandets blindgångar och tillkortakommanden, framvisar Bacon en insikt i det mänskliga tänkandets svagheter och förvillelser. En av de mest kända passagerna i Novum Organum handlar just om det mänskliga tänkandets bedräglighet och vanföreställningar, idola mentis. Människan är fångad i olika vanföreställningar som begränsar hennes tankeförmåga, förvränger hennes iakttagelser och vilseleder hennes förstånd. I denna översättning, kallas dessa föreställningar som belägrar det mänskliga sinnet för »idoler«. Det har förstås inte att göra med några sport- eller popidoler, vilka var okända företeelser på Bacons tid. Det är alls intet några avgudade, beundrade mänskliga förebilder, tvärtom. Det är skuggbilder, spöken som hemsöker och förvrider det mänskliga tänkandet, det vill säga »idoler« i antropologisk mening som avgudabilder. Alvar Eriksons översättning av detta stycke av Novum Organum (hela första boken finns översatt av honom i John Landquists De filosofiska mästerverken 4, 1940) är härvidlag elegantare och mer träffande: idola mentis är tänkandets »gyckelbilder«.

Dessa vanföreställningar är fyra till antalet: stammens, grottans, torgets och teaterns »idoler«. Stammens idoler har sin grund i den mänskliga naturen, i hennes stam eller släkte. Människans intellekt är likt buckliga speglar som förvränger och deformerar tingen. Hon ser det som stämmer med hennes önskningar, men bortser från det som inte gör det. Förståndet förvrängs av viljan och känslorna. Det människan »önskar vara sant tror hon alltid lättare på«. I sin otålighet undviker hon det komplicerade och problematiska, förvillas av sinnenas ofullkomlighet, vanmakt och bedräglighet. Grottans idoler är i stället knutna till den enskilda individen. Var och en har liksom sin egen grotta som bryter och förvanskar naturens ljus. En persons medfödda läggning, de intryck som erhållits genom fostran, utbildning, beundrade auktoriteter eller böcker som lästs, formar dennes föreställningar. Torgets idoler uppkommer i människans möte och umgänge med andra, i samspelet mellan människor, där språket och orden liksom brukar våld mot förståndet och skapar meningslösa tvister och hjärnspöken. Dessa är de besvärligaste, säger Bacon, eftersom de nästlar sig in i förståndet, varvid orden utövar makt över förståndet, vilket leder till att de lärdes tvister snart övergår till strider om ord och benämningar. Teaterns idoler, slutligen, är de filosofiska dogmer och bristfälliga bevisföringar som nästlar sig in i människans sinne. Likt teaterpjäser skapar de filosofiska systemen fiktiva världar. De falska filosofierna formulerar sig snarare fyndigt än fångar tingens inre sanning. De kastar fram förhastade slutsatser som kuvar förståndet under mästrande och diktatoriska vetenskaper eller så tar de alls inte ställning och lamslår därmed förståndet i ett vagt, ändlöst sökande. »Förståndet måste befrias och renas« från alla dessa idoler, förkunnar Bacon, »så att vi träder in i människans rike, som grundar sig på vetenskapen«.

I den andra boken av Novum Organum beskriver Bacon hur hans metod skulle kunna tillämpas i praktiken genom att uppställa olika listor med observationer av tingen. Först kommer en lista på kända fall där den undersökta egenskapen uppträder, Bacon tar värme som exempel, som i solstrålar, glödande meteorer, brinnande blixtar och ytterligare sammanlagt 28 fall. Därefter följer en lista på fall som inte uppvisar den givna egenskapen, som exempelvis månens, stjärnornas och kometernas strålar som inte är varma. Slutligen ges en tredje lista över värmens grader eller relativitet. Genom att jämföra dessa listor kan man utesluta vissa egenskaper som inte kan vara orsak till värmen. 

Den andra boken har inte fått samma genomslag som den förstas grandiosa programförklaring, men är emellertid inte utan vetenskapshistoriskt intresse. Bitvis kan texten, särskilt här i den andra boken, framstå som tämligen obegriplig och främmande för en modern läsare. Texten pockar återkommande på förklaringar och klargörande kommentarer som sätter den i ett idé- och vetenskapshistoriskt sammanhang. Tyvärr lyckas inte alltid översättningen göra texten mer tillgänglig och begriplig; i vissa fall blir den snarare ännu mer besynnerlig. För att ge ett exempel: den latinska textens »spiritus animalis« har på ett par ställen översatts till »djurandar«, vilket kan förleda läsaren att tro att det handlar om någon sorts andliga existenser från djurvärlden. Bacon syftar här på den galeniska medicinens teori om en levande princip, »livsande«, som cirkulerade i kroppen genom andningen, hjärtat och blodådrorna, spiritus naturalis respektive spiritus vitalis, för att slutligen som spiritus animalis, själslig, livgörande ande – närmare bestämt som fina luft- eller vätskeaktiga partiklar i nerverna – stå för förbindelsen mellan hjärnan och kroppen. På ett annat ställe har tyngd översatts med gravitation, vilket leder associationerna till den först 70 år senare av Newton beskrivna gravitationslagen. 

Denna skrift av Bacon är en nyckeltext för det som kom att kallas den vetenskapliga revolutionen och dess inflytande sträcker sig in i vår tid. Här finns det som utmärker den moderna vetenskapens projekt, den empiriska erfarenhetsbaserade kunskapen, observationen och experimentet, tilltron till framsteget och nyttan. Det är inte utan att man kan ge Bacon rätt när han trosvisst siade om sin egen vetenskapliga metods betydelse: »Bli inte förvånade om min metod används som förebild den dag vetenskapen sprids och förklaras med hjälp av iakttagelser och försök.«

Bacons tankar om den vetenskapliga metoden, den empiriska naturforskningen, skulle leda till vetenskaplig, teknologisk utveckling. Han såg en hägrande framtid framför sig. Många upptäcker av stor nytta, siar han, »gömmer sig i naturens sköte«, kunskaper och fenomen som ligger »bortom vår fantasis gängse räckvidd«. Först efter Bacons död 1626 gavs hans kanske allra mest kända verk ut, Det nya Atlantis, en vetenskaplig och teknisk utopi om ett samhälle vilande på vetenskaplig forskning och dygderikt liv. På den nyupptäckta ön i världshavet, Bensalem, har en forskningsinstitution och en vetenskaplig akademi inrättats, Salomos hus, där vetenskapsmän i samarbete bedriver sina experiment och observationer för mänsklighetens bästa. Vår moderna värld skulle onekligen för Bacon framstå som en teknisk utopi.

Men Bacons program är ett tveeggat svärd. Här finns även grogrunden för kunskapen som redskap för att betvinga naturen, hur den förhärskande nyttan och tilltron till teknisk utveckling skulle leda till hänsynslös naturförstörelse och utnyttjande av naturens resurser.

Nya uppfinningar och upptäckter kan komma hela mänskligheten till godo och varar i evighet, medan politiska fördelar bara gynnar vissa länder och är tillfälliga. Novum Organum blir ofta tolkad som en krass nyttofilosofi, en hårdför utilitarism, vetenskapen för den stora nyttan, men den har dock ett högre etiskt ärende, en strävan efter att övervinna jordelivets otillräcklighet och brister som uppkommit av syndafallet. Filosofin och vetenskapen befriar människans från hennes bittra levnadsöde. Kunskap ger makt. Kunskap är makt över sitt liv. Bacon vill lägga en fastare grund för att människans herravälde och storhet ska kunna utsträckas ytterligare. Människosläktet måste återvinna sin makt över naturen, och utöva denna genom att använda sig av sunt förnuft och sund religion. Men Bacons program är ett tveeggat svärd. Här finns även grogrunden för kunskapen som redskap för att betvinga naturen, hur den förhärskande nyttan och tilltron till teknisk utveckling skulle leda till hänsynslös naturförstörelse och utnyttjande av naturens resurser. 

Bacon navigerade mellan människans storhetsvansinne och uppgivenhet, med seglen hissade mot de öppna vidderna. Men alltjämt famlar människan efter, om inte den absoluta sanningen som Descartes drömde om, så åtminstone, i likhet med Bacon, efter en grundad visshet, det sannolika. Bacon säger sig vilja finna en medelväg, varken rasera helt vad de gamle hade kommit fram till eller förringa det som nutiden har fastställt, inte splittra sig i fraktioner för och emot dåtid och nutid. »Sanningen är dock inte förbehållen en viss lycklig tid, för tiderna växlar, utan är förbunden med naturens och erfarenhetens ljus, som är evigt.« På så sätt är Novum Organum ständigt aktuell, även om mänskligheten inte har kommit så långt utanför Herakles stoder. Skeppet har inte försvunnit bortom horisonten. Den där ön, det nya Atlantis, som Bacon talade om har ännu inte upptäckts. Den finns ingenstans, den är en utopi.

Publicerad i Respons 2021-4