Personlig och fascinerande ingång till det franska 1600-talet

Marie de Rabutin Chantal, markisinna de Sévigné (1626–1696) blev genom sitt brevskrivande en av de mest välkända författarna från det som i Frankrike kallas för le grand siècle eller det stora seklet. Att läsa hennes korrespondens har länge varit en självklar del av den franska allmänbildningen, trots att markisinnan inte hade tänkt sig att breven skulle publiceras. För första gången sedan 1948 ges nu en liten del av denna litterära gigants korrespondens ut på svenska, i urval och översättning av Arne Melberg, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Universitetet i Oslo.

Sévigné åtnjöt en privilegierad ställning både materiellt och socialt. Hon föddes in i en högaristokratisk familj den 5 februari 1626, fick en gedigen utbildning, lärde sig flytande italienska och hyfsad latin, och gifte sig med markisen Henri de Sévigné den 4 augusti 1644. Hennes man var en amoralisk slarver, som efter att ha gett sin hustru två barn dödades i duell, anklagad för att ha svärtat ned sin älskarinnas rykte (av älskarinnans andra älskare). Sévigné gifte aldrig om sig. I stället utnyttjade hon änkeståndet, en av få möjligheter som erbjöds intelligenta och kultiverade kvinnor genom krig, dueller och dåliga läkare.

Änkor på den tiden var de friaste av aristokratiska kvinnor, de enda som till skillnad från ogifta döttrar och makor, eller för den sakens skull nunnor, var fria att bestämma fritt över både sin tid och sina tillgångar. Sévigné hade många släktingar och vänner och hennes brev vittnar om ett aktivt och varierat socialt liv. Hon skriver om allt och till alla. Den legendariska och omdiskuterade kärleken till sin dotter, som Sévigné troligtvis är mest känd för, är bara en av många anledningar att intressera sig för henne. För oss i eftervärlden fungerar hon som en sorts journalist från Solkungens tid.

Den goda hälsan är central hos Sévigné: hon beskriver den uttrycksfullt som »le plaisir des autres plaisirs« eller nöjenas nöje. I den omfattande textmassan finns det mer än fyrahundra brev som handlar om sjukdomar, läkare och botemedel, och fler än ett av tio brev behandlar uteslutande hälsan hos författaren eller hennes dotter. I en tid som befann sig i brytpunkten mellan Galenos humörslära och modern vetenskap är breven därmed en viktig källa för att förstå sextonhundratalets medicinska praktiker – samt Sévignés egna känslor kring att till exempel menstruera och genomgå klimakteriet, som hon beskriver på ett utförligt och ogenerat sätt. 

Hennes lätt ironiska stil innebär att vi sällan får en detaljerad, strukturerad analys – det vore pedantiskt, och i strid med tidens uppfattning om både takt och elegans.

Sévigné är också känd som en flitig politisk kommentator. Hon försäkrar i ett brev sin goda vän Madame de Lafayette att kungens kusin talar helt fritt inför henne. Hon beskriver ordensceremonier, ärkebiskopars ränkspel, flottor som sjunker, hemliga giftermål och små, små prinsar som smugglas över den Engelska kanalen. Hennes lätt ironiska stil innebär att vi sällan får en detaljerad, strukturerad analys – det vore pedantiskt, och i strid med tidens uppfattning om både takt och elegans. Däremot understryker hennes brev komplexiteten i det sociala samspelet i det franska hovsamhället: gester, klädesdetaljer och uppförande. Förhållandet till andra och framför allt hur man framställer sig själv är centralt i hur det sociala och politiska maktspelet utvecklas. 

När Ludvig XIV år 1661 oväntat lät fängsla sin finansminister Nicolas Fouquet var Sévigné en av dem som tog honom i försvar och (förgäves) arbetade för hans frigivning. En av de mest intressanta upptäckterna vid en läsning av Madame de Sévigné är hur mycket man arbetade för sina vänner genom att skriva brev för att skaffa dem goda positioner, introducera dem för andra som kunde »tjäna« dem, eller faktiskt påfallande ofta, försöka få dem utsläppta ur fängelset. 

Makten i Frankrike centraliseras vid denna tid alltmer till kungen och hovet och detta speglas i Sevignés brev; det är ett oupphörligt arbete att influera, påverka, charmera, förföra. Detta är kännetecknande för hovlivet i den allt mer absoluta franska monarkin, från Henrik IV, genom Ludvig XII och fram till Ludvig XIV:s »l’État, c’est moi«, där makt är förmågan att påverka, att vara en tilldragande person som kan tala vackert för sin sak.

Sextonhundratalets konsolidering av den politiska makten innebär bland annat skapandet av en enorm byråkrati, men också en vilja att systematisera och reglera nationens kulturella uttryck genom institutioner som den anrika, och lätt konservativa, Franska akademien. Seklets aldrig ifrågasatta höga status i den franska kanon märks bland annat på hur många av dess författare som publicerats av prestigefyllda bokserien Bibliothèque de la Pléiade eller Franska akademien. Bland dessa har Sévigné en ställning bland de mest lästa, som ofta dyker upp på studentexamen eller andra litterära concours, och fram till för några årtionden sedan tvingades varje fransk skolelev lära sig några passager utantill. Tillsammans med den legendariske memoarförfattaren Saint-Simon är hennes texter en av de mest omfattande och personliga ingångarna i detta fascinerande århundrade. Sévigné och Madame de Lafayette tillhör de få kvinnor vilkas rykte bevarats genom tidernas växlande litteraturhistorieskrivning, och Sévignés penna är lika mycket ett ideal för den epistolära genren som Molières för teatern.

Den händelse som skulle forma mycket av Sévignés författarskap inträffade den 29 januari 1669. Då gifter sig Sévignés dotter Françoise med greve François Adhémar de Monteil, eller greven Grignan. Paret hade tänkt sig att bo i Paris, men Grignan fick ett guvernörsuppdrag i Provence i bröllopsgåva av kungen som innebar en flytt söderut, ett avstånd som på den tiden var betydligt längre och svårare att överbrygga. Sévignés första brev till dottern skrevs dagen efter hennes avfärd den 6 februari 1671 och fortsatte så länge de var åtskilda. Sévignés kärlek är gränslös och gränsöverskridande, och hon skriver oförblommerat lidelsefulla kärleksförklaringar till dottern. Hon bokstavligen avgudar henne. Sévigné skriver att hon önskar att hon kunde älska Gud lika mycket som hon älskar sin dotter och funderar ibland över om skilsmässan från henne är Guds straff för att hon visat Françoise ett så pass mycket större intresse. Särskilt påtaglig är den intensiva smärtan och längtan tiden efter dotterns uppbrott från föräldrahemmet: 

Varenda fläck i detta hus angriper mig; hela ditt rum tar död på mig. Jag har ställt en skärm mitt i för att rubba perspektivet; jag vill slippa se det fönster varifrån jag såg dig stiga upp i d’Hacquevilles vagn och försökte ropa dig tillbaka. Jag blir rädd när jag tänker på att jag kunde ha kastat mig ut genom fönstret, ibland blir jag ju som galen. 

Samtida källor ifrågasätter emellertid om breven återger dotterns reella kvaliteter. I sina voluminösa Mémoires skriver den redan nämnda hertigen av Saint-Simon om dottern att hon var snål och hade små ögon, och att hon knappast förtjänade sin moders beundran. Sévignés kusin Roger de Bussy-Rabutin, författare till en skabrös text om franska hovdamers kärleksliv, skriver till en vän i ett brev från 1678 att dottern visserligen är vacker, men självgod, bitter och dum, och att hon kommer att få lika många fiender som modern har beundrare.

Vissa skribenter försöker (kanske just därför) i stället förklara breven som en rent stilistisk exercis, där Sévigné använder sin dotter som en ursäkt för att visa upp och utveckla sin litterära talang. Litteraturvetaren Roger Duchêne går kanske längst av alla i sin jakt på en alternativ förklaring, och i inte särskilt välmenande paternalism eller illa dold misogyni påstår han till och med att författarens brevskrivande egentligen utgör en emotionell kompensation för det faktum att hon alltid föredragit sin son. Dotterns avståndstagande reaktion på denna emotionella brist skulle ha utlöst en misslyckandets ångest hos markisinnan, som försökt återgälda sin egentliga brist på moderlig kärlek genom en överdriven framställning av den brevledes. 

Det har i denna tankegångs spår spekulerats mycket om innehållet i dotterns svar, som tyvärr nog brändes av familjen före hennes död. Intresset har för inte så många år sedan lett till en roman, Françoise Hamels Ma chère mère (2005), som försöker återskapa Françoise de Grignans svar till sin moder. Åter andra skribenter har anklagat de förra för att desperat försöka skaka fram en ny vinkel i den redan omfattande Sévigné-forskningen. Uppriktigheten i breven är upp till var och en att bedöma. Behållningen i att läsa en skolbildande stilist ligger inte heller främst i den biografiska aspekten.

Enligt Saint-Simon var dottern inte ens närvarande vid moderns dödsbädd.

Korrespondensen med dottern är det som Sévigné blivit mest känd för. Den påbörjades först 1669, medan Plejadens samlingar tar sin början 1644, när författaren var blott 18 år. Samlingarna sträcker sig fram till de sista åren i hennes liv, när hon levde med sin dotter och därför inte längre skrev till henne. Enligt Saint-Simon var dottern inte ens närvarande vid moderns dödsbädd. 

Ur Sévignés korrespondens finns det 1120 brev bevarade från åren 1644–1696, som gavs ut i den ovannämnda bokserien Pléiade redan 1953. I och med att breven är så många måste ett urval alltid göras. Därför är ett verk av detta slag alltid beskuret, inkomplett; verket i sin helhet blir därför likt bilden av författaren själv idé snarare än verklighet. Det finns så mycket att läsa att det är nästintill omöjligt att någonsin helt behärska texten. I stället inbjuds man att föreställa sig det man ännu inte hunnit läsa. På det sättet är läsaren alltid medskapare till den litterära upplevelsen, genom sin egen fantasi och sina egna urval.

Melberg har som väntat valt några av de mest kända och intressanta breven, som dem om Fouquets rättegång och greve de Lauzuns giftermålsintrig med prinsessan och memoarförfattaren Anne-Marie-Louise d’Orléans, även känd som La Grande Mademoiselle. Trots en fint flytande översättning och ett informativt om än allmänt hållet förord saknar jag en innehållsförteckning för att kunna orientera mig i breven, och vidare en tydligare förklaring till varför just dessa brev ansetts som viktiga bland den enorma textmassa som Melberg haft att välja ur.

I Sverige har tidigare utkommit Madame de Sévignés brev i urval och översättning av författaren Stig Ahlgren (1948). Melberg poängterar att han inte följt sin föregångares utgåva. Detta är ett förståeligt val, eftersom denna utgåva bär sina sjuttio år utan större behag. Ahlgren sammanfattar oblygt Marguerite de Grignan som en »kantigt självupptagen [och] bortskämd lantlolla, en högfärdsblåsa«, även om hans förord är påläst och bitvis ganska roligt.

Kvinnors ställning i 1600-talets litterära landskap var inte så undanskymd som det ibland utmålas. Det misogyna artonhundratalet, som lagt grunden för en betydande del av vår nuvarande historieuppfattning av seklet, har skrivit bort flera firade kvinnliga författare ur litteraturhistorien. Kvinnors agens i samhället var visserligen kraftigt beskuren (i förhållande till mäns), men de var desto mer aktiva i den kulturella sfären – under en period skrevs fler romaner av kvinnor än av män. 

Framför allt ansågs kvinnor besitta en social och stilmässig elegans som män kunde lära sig genom deras umgänge. Pierre-Daniel Huet skriver i sin Traité de l’origine des romans från 1670 att den franska litteraturen är överlägsen alla som kommit före den – den grekiska, den romerska, den egyptiska, den syriska, den italienska och den spanska – enbart därför att kvinnor och män i det franska samhället umgås med varandra, och att män därmed förfinas av kvinnors umgänge. Men är det sant som vissa hävdar, att den uttryckta passionerade kärleken i Sévignés brev främst tjänar till hennes eget självförhärligande, att det är en del av hennes tidigmoderna »self-fashioning« eller självframställning?

Säkert är att brev vid denna tid var en halvt offentlig handling, som lästes högt i vänners sällskap, kopierades och spreds. Sévignés brev skrevs av och skickades runt så tidigt som 1673. Allt detta påverkade naturligtvis hur breven författades. Jämförelsen i bokens säljtext med sociala medier har därför, trots den skriande anakronismen, en poäng. En skillnad är förstås att en facebookuppdatering potentiellt kan nå 2,23 miljarder människor, medan Sevignés brev, trots att de ger uttryck för en liknande självmedvetenhet om författarens inverkan på andra och återspeglar hennes person, på sin höjd nådde ett hundratal. 

Litteraturhistorikern Emmanuel Bury beskriver sextonhundratalet som den tid som skapade »la politesse« eller det civiliserade samspelet mellan människor. Det som ansågs viktigt då, och som bidragit till att ge seklet en sådan särställning i historien, är utvecklingen av intresset för människan som social varelse, en förmåga som i hög grad ansågs vara feminint kodad. Vad är korrekt, vad är behagligt, vad skapar glädje och god samhörighet, frågade man sig i 1600-talets litterära salonger.

Det är detta som efterfrågades av århundradet efter franska revolutionen; efter att ha försökt omstöpa allt fanns en vilja att hitta tillbaka till 1600-talets fasta sociala strukturer. Trots att Sévignés brev var kända och omtalade redan under hennes livstid, gavs de inte ut i stor skala förrän förlaget Hachette publicerade dem under artonhundratalets lätt stela Andra kejsardöme (1852–1870). I likhet med till exempel antikens klassiker censurerades det som ansågs för snuskigt eller kroppsligt. Breven omvandlades därmed från att vara en stilskola för le grand siècle till att även bli representativa för borgerlighetens sekel. Samma borgerlighet som förfasade sig över Madame Bovary gjorde en friserad och sanerad Sévigné till ideal.

I viss mån kan man säga att Sévigné är viktig för oss på grund av den ställning hon innehar hos andra, senare författare. Marcel Proust, författare till ett av nittonhundratalets mest betydande konstverk, hänvisar ofta till Sévigné och är därmed både vittne till och befästare av hennes litterära status. I På spaning efter den tid som flytt refererar mormodern ständigt till Sévignés brev, den mormoder som står som ideal för sin dotter, Marcels mor, som i sin tur är Marcels ideal. Så upprättas en stilistisk och filosofisk genealogi, från sextonhundratalets hovliv till modernitetens högborgerlighet och vidare in i våra dagar. 

Även hos Proust finns dock tendensen att anpassa Sévignés arv till en tid med helt nya kvinnoideal, där brevens upptagenhet vid det kroppsliga inte längre har något utrymme. De idealiserade kvinnor i romansviten som läser henne representerar det mer utvecklade feminina, som sonen och sonsonen får privilegiet att ärva. Närvaron av Sévigné är inte bara en kommentar till det biologiska moderskapet, utan i lika hög grad ett litterärt arv. Författarens närmast ikoniska status tydliggörs hos Proust när mormodern dör och modern tar över hennes fysiska bok liksom uppdraget att citera henne.

Sévigné är, som Stig Ahlgren skriver i förordet till sin översättning från 1940-talet, det största som det stora seklet frambringat. Hon, som är samtida med stora utvecklingar av den franska nationen, är något av det mest franska som finns, ett namn med sådan spridning och tyngd att det använts för att sälja såväl pennor som choklad. Inte illa för en markisinna som aldrig öppet uttryckte sin litterära ambition. 

Publicerad i Respons 2018-5