Misstro mot vakthundar är ett utpräglat svenskt problem

Institutionerna vacklar i dessa festtalens och jubileernas tid. Svenska Akademiens sammanbrott kan följas i närgången realtid. Kanske går akademien att rekonstruera, kanske inte. Om den nu skulle återfinna formen, är det knappast av egen kraft, utan efter ingrepp av den ovanliga duon Kungahus och Nobelstiftelse. En sak är i alla fall klar – Svenska Akademien drabbades svårt av medialiseringens intåg, genom vilken det som förr varit interna angelägenheter och anekdotmässiga pikanterier, spridda i bara små kretsar, nu blivit offentliga angelägenheter. Och någon strategi för att hantera offentlighet och insyn verkar inte direkt finnas, utan var och en av de Aderton tycks vara både sin egen kommunikationsstrateg och ledarskapsguru. Men institutionens fortlevnad, vad bryr de sig om den?

Samma slags egendomliga blandning av individualisering och förfallet institutionellt ansvar finns på annat håll. Flera av våra imposanta institutioner står inför svåra vägval och har inte heller varit särskilt skickliga på att hantera offentligheten och medialiseringens dynamik och forcerade tidsuppfattning. En som nog inte riktigt varit beredd på en uppstramning – och på att bli hängd i offentlighetens ljus – är Karolinska institutet (KI), och systerinstitutionen Karolinska sjukhuset (KS).

KS är hårt rammat av uppmärksamheten kring det nya sjukhusbygget; den kan inte primärt lastas sjukhuset som sådant utan är mer ett barn av den moderna kommunalekonomiska casinopolitiken, där byggbolagens aptit och komplicerade finansiella konstruktioner formar sjukvårdsreformerna. För KI:s del är problemen mer hemmagjorda. Detta Sveriges mest högrankade och självuppskattande universitet har på kort tid fått allvarliga problem med sitt renommé, och har fundamentala svårigheter att upprätthålla den etablerade bilden av sig själv som vridpunkten i samspelet mellan sjukvård, läkemedelsutveckling och elitanstruken forskning.

Svaret på dessa hemmagjorda problem stavas i hög grad Paolo Macchiarini: den italienska stjärnkirurgen som likt en sentida Rasputin förförde den svenska medicinska eliten och som tillförde inte enbart tillsynes magiskt helande krafter, utan också en fläkt från den stora världen. Han kände påven och Putin och förde sig som en världsman i den i övrigt ganska fransiga svenska forskarmiljön. Han är uppenbarligen en karismatiker, som kom till Solna från en litet diffus, men ändå till synes framgångsrik karriär i London, Paris, Hannover och andra medicinska kraftfält. Han skulle ge KI (och KS) världsledande status inom det hypade området regenerativ medicin, där konstgjorda organ och stamceller tillsammans skulle lösa en av sjukvårdens tyngsta svårigheter: den knappa tillgången på organ för transplantation. Här skulle också decennier av enormt kostsam grundforskning inom stamcellsområdet – där KI enkannerligen varit en viktig global spelare – äntligen få praktisk utdelning, när kliniker som Macchiarini tillämpade och förfinade de biologiska grundforskningsfynden.

För bra för att vara sant? Ja, tidigt kom det tecken på att något var fel; forskarkolleger slog larm om Macchiarinis handel och vandel – han hade kommit, sett och sedan försvunnit från den ena kliniken efter den andra. Mer nogräknade kolleger påpekade att lovande tidiga effekter snabbt klingade av och lämnade patienter i svårt lidande. Själva konceptet att badda plastorgan i stamceller underkändes av andra experter inom fältet. Ovanpå detta kom det egendomliga bulletiner om Macchiarinis personliga trovärdighet, om påhittade livmedikusuppdrag, långluncher i Vatikanen och tätatäter hos Bill och Hillary. Kvardröjande rättshistorier i hemlandet Italien kom också till KI:s kännedom, bland annat att Macchiarini suttit i husarrest.

Ovanpå alla dessa historier som föregick Macchiarinis svenska sejour, kom rapporter från själva hjärtat av det svenska medicinska etablissemanget. En rad erfarna läkare slog larm och krävde granskning av Macchiarinis kliniska verksamhet, som de menade stred mot både beprövad erfarenhet och grundläggande medicinsk etik. KI – och KS – stod som bekant på sig, ända fram till de dagar då medier inte innehöll mycket annat än om vem som skulle avgå och när. Slutresultatet blev, som bekant, att de flesta fick lämna, men efterhand kom de tillbaka på andra håll i det svenska medicinska toppskiktet.

Till skillnad från många andra dokumentärfilmare, särskilt inom vetenskapsjournalistikens värld, är Bosse Lindquist alls inte särskilt intresserad av att kolportera solskenshistorier om förment fantastiska vetenskapliga framsteg.

Bosse Lindquists djupdykning i den kanske största medicinska skandalen återberättar allt detta, med utgångspunkt i Lindqvists omtalade tv-dokumentär. Macchiariniaffären – Sanningar och lögner på Karolinska repeterar tv-dokumentären, men ger också bakgrundsbilder kring arbetet med dokumentären, liksom kring Lindquist som person och hans sätt att arbeta. Även om tv-serien gav vissa ledtrådar om arbetssättet och personligheterna bakom serien, får vi en påminnelse om arbetsvillkoren för den som på allvar vill belysa intrikata och betydelsebärande samhällsfrågor.

Lindquist och hans team påminner en hel del om forskargruppernas sätt att arbeta och forskningsprocessens rörelse mellan hypoteser, metodutprovning, experiment och analys. I centrum står en idéburen och hängiven person med starka drivkrafter att frilägga nya fakta, men också att skaka om världen. Hans bakgrund och djupa kontakterna med Georg och Eva Klein, giganter i efterkrigstidens medicin, är viktiga här. För Lindquist är metoden lika viktig som i vilket vetenskapligt projekt som helst: hur kan den stora mängd material som redan fanns när dokumentärarbetet började användas? Hur kan man närma sig Macchiarini? Hur kan man dekonstruera bakgrundsarbetet till de vetenskapliga artiklarna? Experimenten bestod i att närgånget följa Macchiarinis arbete, studera operationerna, tala med de drabbade och deras anhöriga och följa varje spår. Och analysen – ja, den gav sig i viss mån själv, allteftersom huvudpersonen avslöjade sig och inte kunde komma med nöjaktiga svar eller förklaringar. Analysen är också det som är nytt i denna bok, där Lindqvist tar på sig rollen som bedömare i skuldfrågan.

Till skillnad från många andra dokumentärfilmare, särskilt inom vetenskapsjournalistikens värld, är Bosse Lindquist alls inte särskilt intresserad av att kolportera solskenshistorier om förment fantastiska vetenskapliga framsteg. Han är i stället driven av att förstå vad som egentligen händer när någon höjs till skyarna. Vad finns det egentligen bakom den unisona hyllningskören: genombrott eller falsarier? Lindquist frilägger Macchiarinis missgrepp i plågsam detalj. Detaljeringen är påträngande, men nödvändig, läsning, och en påminnelse om hur viktigt det är att forskning och klinisk utveckling aldrig får glömma bort syftet – att bota och lindra, aldrig skada. Men den ger också insyn i den avslöjande journalistikens basvillkor: var alltid påläst (”galet väl underbyggd” som Lindquist beskriver sitt arbetssätt), var alltid rak, var alltid ifrågasättande – och ha de svaga och sårbaras intressen för blicken.

En fråga som tvingar sig på är varför Macchiarini till varje pris skulle anställas. Han var i sig själv ingen imponerande vetenskapare. Hans stora drivkraft verkar ha varit att få en fast professur, något som hade förmenats honom och som – vilket i efterhand visade sig vara lyckosamt – inte heller KI kunde ordna. Men inte heller som kliniker var hans rykte alltså utan fläckar; en enkel referenstagning till de universitetskliniker där han tidigare verkat hade gett en blandad bild. Han blev i stället en trofé och symbol för något som inte bara KI utan många andra medicinska institutioner i världen letade efter: en som kunde översätta laboratorievärldens stamcellsforskning till kliniska tillämpningar. Och att det numera är biologer som i praktiken styr och formar KI borde rimligen bekymra; även om biomedicinen blivit just biologi verkade man märkvärdigt okritisk inför just denna rekrytering. Men som allt annat som verkar osannolikt bra så var det just det. Men att inte ha tillräckligt mycket omdöme att vända och vrida på rekryteringen, och därmed låta den otålige Macchiarini vänta, verkar inte ha föresvävat KI.

Karolinska institutet och Karolinska sjukhuset framstår därför som märkvärdigt sårbara institutioner, utan ansvar och utan någon som helst kris- och katastrofberedskap. Lindquist beskriver i likaledes plågsam detalj hur KI bara mycket gradvis och långsamt tvingades till självrannsakan, efter att det internationella vetenskapssamfundet slagit larm och till och med det svenska Vetenskapsrådet dragit in Macchiarinis anslag. Och till och med efter att KI:s egen granskning pekat på svåra brister.

Historien är alltså känd och delad; gott att den berättas igen, men den viktigaste hemläxan med boken är faktiskt Lindquist själv. Lindquist träder i själva verket fram som en vakthund, en oförfärad och orädd granskare av även de ädlaste professionerna och de ädlaste institutionerna. Tillsammans med några andra kritiska observatörer – journalisterna Inger Atterstam och Marie-Louise Samuelsson hör dit – fyller han en funktion som det offentliga Sverige faktiskt inte klarar sig utan.

Det svindlar att tänka på hur svagt detta ansvar fungerar och hur tungt enskilda kontakter och preferenser får väga.

Som nämnts är grundarbetet enastående. Svagheten hos Lindquist ligger i analysen, i bokslutet över vems fel detta var. Han laborerar med tankar om att detta skulle bero på kåranda och brödraskap. Jag tror faktiskt inte det, även om det är tilltalande förklaringar. Snarare handlar det nog om avsaknaden av checks and balances. I den svenska blandekonomin och korporativa förvaltningen har vakthundar och granskare alltid setts med viss skepsis, ett slags paragrafryttare och rättshaverister som dras mot fundamentalistiska ideal och som därför omöjliggör rationella kompromisser och vägval.

Lindquist frilägger bristen på ansvar och insyn och på de självklara självkorrigerande mekanismer, som riktigt framstående institutioner och universitet i världen utanför Sverige har. I Sverige tycks i stället situationsanpassning gälla. Blåser det över? Kommer någon att reagera? Det ställer enskilda individer, till och med gamla slipade ministrar som tar plats i ordförandestolarna (som i fallet med Lars Leijonborg, KI:s tidigare ordförande), inför orimliga vägval: ska jag avgå, ska jag sitta kvar? Lindquist lägger dock den analytiska tyngdpunkten på enskilda personers handel och vandel, vilket riskerar att moralisera snarare än förklara. Nu är detta ingen tungt vägande invändning mot en bok som representerar en unik insats, att kartlägga i minutiös detalj hur ett hyperorganiserat och högteknologiskt samhälle hanterar svåra vägval. Det svindlar att tänka på hur svagt detta ansvar fungerar och hur tungt enskilda kontakter och preferenser får väga. Sammanbrottet för KI och KS borde rimligen lägga grunden för en större, samlad diagnos av styrningen av det samtida och framtida Sverige.

Bosse Lindquist blir därmed ett slags sentida Vilhelm Moberg som ljussätter unkna förlopp, med skillnaden att rättsrötan i dag inte handlar om att hålla framstående kamrater bakom ryggen utan mer om oförmågan att ta ansvar. Här har vi en uppenbart svensk problematik: vi tycks förlita oss på att alla förstår vad som förväntas av en och den enastående förmågan att hantera det förtroendet. Andra kanske kan behöva granskare och vakthundar, vi däremot har starka institutioner som befolkas av omdömesgilla ämbetsmän och -kvinnor. Det fungerar nog i ett relativt litet och slutet system som inte tar stora chanser och risker, men i dagens hasardspel med offentliga angelägenheter – med skolan, sjukvården, infrastrukturen, litteraturen och mer därtill som insats – behövs återigen ansvariga, som står för vad de gör och förklarar vad de tänker. Om inte kommer vi att behöva inte bara några få, utan en flod av granskare. Vem sade att journalistiken var död?

Publicerad i Respons 2018-6