Mobilisering mot väst är del av Rysslands sökande efter en identitet

Det tog ett tag för omvärlden att förstå vad som var på gång när Vladimir Putin blev president år 2000. Men i dag vet vi att restaurationen av den auktoritära ryska stormakten påbörjades omgående. Det är kanske en smaksak om man vill kalla dagens motsättning mellan Ryssland och Väst för ett nytt kallt krig eller inte, men ett slags civilisatorisk/ideologisk konflikt föreligger och den kommer knappast att försvinna så länge dagens ryska styre består.

Varför blev det så? En del politiker i Väst, som finner konflikter obehagliga eller onaturliga, anklagar sig själva: det var vårt fel, Natoutvidgningen provocerade, vi tog inte hänsyn till ryska intressen, vi försökte inte förstå. Kanske begicks en del taktiska misstag, men de kan knappast förklara det som hänt. Konfrontationen passar helt enkelt dagens Kreml. Den mobiliserar politiskt stöd för den nuvarande elitens grepp om makten och om dess hopkomna, rent häpnadsväckande rikedomar. Konfrontationen får också motivera den tilltagande repression som behövs för att hindra framväxten av alternativ till den nuvarande makten.

Så Ryssland på kollisionskurs med Västerlandet är en medveten produkt av Putins styre. Men i det projektet har Kreml kunna knyta an till en lång rysk idétradition. Ty den ryska självuppfattningen genom historien och den sekelgamla debatten om den ryska identiteten innehåller många komponenter på temat konflikt med Västerlandet och den utgör en rik jordmån för den västfientliga mobilisering som iscensatts av dagens överhet.

Om denna idétradition har Bengt Jangfeldt, en av Sveriges främsta kännare av Ryssland, skrivit en liten men mycket innehållsrik bok med den välfunna titeln Vi och dom – Om Ryssland som idé. Ämnet är något som Jangfeldt funderat över i snart ett halvsekel och boken är ett slags essä med många träffsäkra och tankeväckande formuleringar. Den borde läsas av alla som vill förstå vår store granne. Tyvärr saknas rubriker och personregister, vilka hade gjort boken ännu mer användbar.

Jangfeldt börjar med dubbelheten i den ryska identiteten: mellan å ena sidan det ålderdomliga och kulturellt isolerade Ryssland, präglat av den ortodoxa kyrkan och ett asiatiskt envälde som arv från mongolerna, och å andra sidan de utifrån importerade försöken att reformera landet i europeisk riktning, ofta med tvång och i det praktiska syftet att stärka landet militärt och ekonomiskt. Sådana försök ägde med varierande grad av framgång rum under Peter den Store, Katarina den Stora, Alexander I och Alexander II. Teknik, administrativa reformer och kultur importerades och framsteg gjordes.

Men varje modernisering utlöste motkrafter och när självhärskardömets grundvalar hotades upphörde moderniseringsförsöken tvärt. Det inlånade förblev yta och imitation utan egna rötter. Den förste som påpekade detta i en publicerad text var Pjotr Tjaadajev år 1836. Han förklarades sinnessjuk, tidningen förbjöds och redaktören förvisades.

Dualismen har bestått genom århundradena, liksom motsättningen mellan konservativa nationalister, slavofiler och deras olika efterföljare å ena sidan, och europeiskt sinnade reformivrare å den andra. Försöken att förändra Ryssland i europeisk riktning har varit korta och oftast misslyckade; motkrafterna har varit starkare.

Slavofilerna var romantiska nationalister, som såg Peter den Stores tvångseuropeisering som roten till landets kluvenhet och konflikter.

Sökandet efter ”den ryska idén”, efter den ryska identiteten har, som Jangfeldt visar, pågått under sekler. Särskilt intensiv har diskussionen varit efter katastrofer och omvälvande händelser: kriget mot Napoleon, dekabristupproret, nederlaget i Krimkriget, mordet på Alexander II 1881, första världskriget och oktoberrevolutionen, och förstås, Sovjetunionens upplösning och under det kaotiska 90-talet.

Det var på 1830-talet som begreppet ”den ryska idén” föddes, under den reaktionäre Nikolaj I. Jangfeldt sammanfattar denna ryska idé som ”tanken att Ryssland och Väst är antipoder, att Rysslands väg är speciell, att landet utgör en civilisation väsensskild och överlägsen den europeiska”. Nikolaj I:s två mest berömda ämbetsmän var von Benckendorf, chef för den fruktade hemliga polisen, och utbildningsministern Uvarov, som mot den europeiska treenigheten frihet, jämlikhet, broderskap myntade den rysknationalistiska triaden: envälde, ortodoxi, folk (narodnost). Det senare är en svåröversatt term som betecknar den speciella gemenskapen mellan folk och överhet, uttryckt i folkets gränslösa tillgivenhet till tsaren och den ortodoxa kyrkan som garanter för dess välstånd.

Ryssland är inte Europa, ansåg Uvarov. Det blev slavofilerna som på 1830- och 40-talet för första gången formulerade ett alternativ till detta dekadenta Europa, med dess egoism, legalism och rationalitet. Slavofilerna var romantiska nationalister, som såg Peter den Stores tvångseuropeisering som roten till landets kluvenhet och konflikter. Men slavofilerna var inte imperialister. Efter det förödmjukande nederlaget mot England och Frankrike i Krimkriget på 1850-talet skedde dock en förändring. Medan ”européerna” dominerade den interna reformpolitiken under Alexander II, utvecklades panslavistiska idéer och revanschistiska stämningar. Den ledande ideologen Nikolaj Daniljevskij hävdade att Ryssland inte var europeiskt utan hade sin historiska uppgift i förenandet av alla de slaviska folken som motvikt till Europa. Panslavismen bidrog till Rysslands krig mot Turkiet 1877.

Nästa stora impuls i letandet efter den ryska idén följde i spåren på det första världskrigets och oktoberrevolutionens katastrofer, främst bland de intellektuella som tvingats till i exil i Europa och som nu sökte svaren på en djup identitetskris.

Det var så euroasianismen föddes i Paris på 1920-talet. Dess grundare Nikolaj Trubetskoj anknöt till Nikolaj Daniljevskij från det föregående seklet, men han menade att motsättningen inte går mellan Europa och Ryssland utan mellan Europa och hela den övriga världen, som tvingas till underkastelse genom försöken att anamma den europeiska kulturen. Kontinenten består enligt Trubetskoj inte av Europa och Asien utan av tre olika delar: Europa, Eurasia (slättlandet mellan Karpaterna och Sinkiang) och Asien. Och Eurasia domineras av Ryssland, som ingalunda grundats av Kiev utan av Moskvastaten. Och Moskvas uppgift är att med den ortodoxa kyrkans hjälp återskapa en motsvarighet till den gyllene horden, ett projekt som skall vara elitstyrt och ideokratiskt, med andra ord med inslag av både tsardömet och sovjetstaten. Den ryska världen är alltså inte slavisk utan omfattar alla folkslag i det euroasiatiska rummet.

När Jeltsin efter valsegern 1996 uppdrog åt sina medarbetare att utarbeta en ny nationell idé, anknöt han alltså till en 150-årig tradition av försök att definiera landet i förhållande till omvärlden, i första hand Europa.

Vi är européer och Ryssland är en del av Europas historia, förkunnade i sin tur Gorbatjov 1988, och perestrojkan utlöste en lavinartad diskussion om Rysslands roll och öde. När locket lyfts av fick euroasianismen omedelbart en renässans genom publicerandet av Lev Gumiljovs böcker om ”etnogenes” och om ”Ryssland och den stora stäppen”. Gumiljov, som vann popularitet i ryska medier och hos delar av den politiska eliten, knöt an till Trubetskojs västfientliga, elitistiska och antidemokratiska teser. Mest berömd blev han för sin teori om ”passionaritetens” (passionarnost) betydelse för ett folks tillkomst, det vill säga dess förmåga till exceptionella uppoffringar och långvarig koncentration av energi i förening med en fanatisk strävan efter ett bestämt mål.

Perestrojkan havererade, Sovjetunionen gick under, och under ett fåtal år i början av 90-talet ledde ”européerna” ett halsbrytande försök att snabbreformera det nya självständiga Ryssland. Jangfeldt anser att förutsättningar för detta saknades. När Jeltsin efter valsegern 1996 uppdrog åt sina medarbetare att utarbeta en ny nationell idé, anknöt han alltså till en 150-årig tradition av försök att definiera landet i förhållande till omvärlden, i första hand Europa.

Men Jeltsins beställning gav inget svar. I stället kom Alexander Dugins bok Geopolitikens grunder 1997 (Osnovy geopolitiki). Den återknöt till Trubetskojs idéer från 20-talet och till Gumiljov, och blev snabbt en kultskrift bland sökarna efter den ryska idén. Jangfeldt menar till och med att den haft större betydelse för den ideologiska utvecklingen i Ryssland än någon annan skrift publicerad efter Sovjetunionens sammanbrott.

Dugin, som tidigt odlat kontakter med den europeiska yttersta högern, allierade sig med extremnationalisten Alexander Prochanov och dennes tidning Den (Dagen). Den alliansen gav Dugin en större plattform och förde honom bland annat till ett samarbete med den ryska generalstabens militärakademi. Redan 1993 hade Dugin grundat det Nationalbolsjevikiska partiet tillsammans med Eduard Limonov, ett parti som enligt programmet bygger ”på ett brinnande hat mot det människofientliga system som kommer till uttryck i treenigheten liberalism/demokrati/kapitalism”.

Dugins idéer är storvulna och går delvis tillbaka till geopolitikens klassiker, särskilt Halford Mackinder. I förgrunden ställer han motsättningen mellan de två civilisationstyperna ”landmakter” och ”sjömakter”, som till exempel rivaliteten Rom–Kartago, Sparta–Athen, Tyskland–England. Landmakterna är bofasta, konservativa, auktoritära, anti-individualistiska, hierarkiska och odemokratiska utan fokus på företagsamhet och handel. Sjömakternas civilisation är tvärtom: de präglas av sjöfart och handel, demokrati, individualism, expansion, dynamik. Ledaren för sjömakterna är fortfarande USA.

USA måste därför bekämpas, i första hand med icke-militära medel. Jangfeldt citerar Dugins rekommendationer, som onekligen låter bekanta: Ryssland ”skall så geopolitiskt kaos i den amerikanska inrikespolitiken, uppmuntra alla former av separatism och etniska, sociala och rasmässiga konflikter, aktivt stödja alla dissidentrörelser, extremistiska, rasistiska och sekteristiska grupper”. Genom att uppmuntra amerikansk isolationism och destabilisera Latin- och Centralamerika kan man enligt Dugin få hela det atlantiska bygget att kollapsa – som en gång Sovjetunionen. Rysslands framtid ligger i stället enligt Dugin i allianser med andra landmakter, i första hand med Tyskland. Det ryska imperiet, inklusive Finland, skall återupprättas och präglas av den ortodoxa kyrkan och därmed bli en fortsättning av det tusenårsrike som Bibeln talar om.

Dugins idéer skulle kanske kunna avfärdas som marginella och överspända stolligheter, om det inte vore för den resonans som vissa av dem fått i den ryska ledningen. Dugin introducerades för Putin år 2000. När Putin kort därpå höll ett tal på just Lev Gumiljov-universitetet i Astana i Kazachstan framhöll han att Ryssland ”alltid har upplevt sig som ett euroasiatiskt land”. Tolv år senare, i december 2012, slog Putin i sitt årliga tal inför den Federala församlingen fast att nationernas kamp för dominans inte bara avgjordes av den ekonomiska potentialen utan framför allt av varje nations vilja, av dess inre energi, av det som Lev Gumiljov kallade passionaritet. Kreml hade då på allvar inlett den patriotiska mobiliseringen av det ryska samhället, och det var, som Jangfeldt konstaterar, en signal till systemet att Gumiljovs idéer var värda att ta på allvar. Putin har sedan dess många gånger återkommit till patriotismen som nationell idé och till det hotade Ryssland som buret av en högre moral, heroism och offervilja än det dekadenta Västerlandet.

Jangfeldts bok om den ryska idén är en stimulerande och elegant skrift och en utmärkt sammanfattning av den långa debatten om Rysslands identitet och hur starka de Västfientliga inslagen i denna tradition är. Putin använder sig uppenbarligen av dem, även om det är oklart hur långt hans personliga sympatier sträcker sig. Han utnyttjar de extrema nationalisterna för sina egna syften, även om de utgör en svårberäknelig kraft och inte ges fritt utrymme att manifestera sig hur som helst. Bland ”européerna” ställs ibland frågan om vem som skall bemästra denna mörka kraft, uppmuntrad av makten, om Kreml plötsligt tappade kontrollen. Det är en fråga som i sin tur passar Kreml och många så kallade systemliberaler ganska bra, som bekräftelse på ”alternativlösheten”: ”om inte Putin, vem då…?”

Så fortsätter diskussionen om Rysslands idé, medan allt fler ”européer” lämnar landet, och dagens så kallade stabila stagnation tycks förlängas åtminstone en presidentperiod till. Det ryska folket tar intryck av propagandan: Stalin anses återigen som Rysslands viktigaste historiska person och Västfientligheten tilltar.

Men till dualismen hör ju att det också finns en europeisk tradition som inte dör, även om den i dag är på reträtt. Den demokratiska oppositionen för en heroisk kamp, för närvarande i uppförsbacke, men i framtiden väntar säkert ett nytt europeiseringsförsök. Då kommer i stället idéerna om Ryssland unika särart och överlägsenhet att sättas på undantag, kanske någon gång för gott, eller tills motkrafterna formerar sig än en gång.

Publicerad i Respons 2018-1