Nakna spår av liv som aldrig bett om att bli skildrade

Under senhösten 2019 drar Riksarkivet ned öppettiderna på sina arkiv till maximalt trettio timmar i veckan. I tidningarna har också rapporterats om att flera landsarkiv varit tvungna att minska ned på sin personal. Beroende på vem man frågar kan det hela beskrivas som ett omställningsarbete eller som nedskärningar, orsaken är i alla fall det underskott som myndigheten har. I höstas kom också den franska historikern Arlette Farges Smaken av arkivet ut i serien Mediehistoriskt bibliotek och återigen är det Tommy Andersson som står för översättningen. Det är inte den första boken i denna serie som handlar om arkiv; andra exempel är Wolfgang Ernsts Sorlet från arkiven och Cornelia Vismanns Lagen och arkivet (se recension i Respons 5/2018). Till skillnad från dessa andra två är just ett arkivs öppettider och personal något som kan tänkas ha bäring på Farges text.

Ursprungligen utgiven 1989 som Le Goût de l’archive handlar Farges bok om arkivet, om historikerns arbete i detta och om hur historia kan skapas utifrån arkivhandlingarnas spår och fragment av liv. Detta kan låta som en metodbok i historia, vilket den i viss mån också är, men framför allt är Smaken av arkivet en reflektion i essäform kring hur historia kan göras. Farge diskuterar inte bara historikerns arbete på ett abstrakt plan. Snarare är det de initierade och nyansrika beskrivningarna av det faktiska arbetet som framstår som bokens viktigaste bidrag. Som Annie Linnéa Mattsson påpekar i sitt korta och kärnfulla förord kan man till Foucault metaforiska ”arkiv” och Derridas abstrakta, teoretiska lägga till Farges högst påtagliga arkiv. Detta är en personligt hållen bok där Farge utgår från sitt eget arbete i Archives nationales, Bibliothèque de l’Arsenal och Bibliothèque nationale. Exemplet som boken kretsar kring är de domstols- och polisarkiv från 1700-talets Paris under lancien régime som Farge ägnat sitt forskarliv åt. Boken kretsar kring vardagen, både arkivarbetets vardag för en historiker i slutet av 1900-talet och om vardagen för de historiska subjekt från 1700-talet som träder fram i arkivhandlingarna. Boken utgörs av fyra korta men tätt skrivna kapitel och tre som man kan kalla tablåer, där Farge målar med en friare pensel i en sorts semifiktiv form.

För den som besökt ett biblioteks specialläsesal eller en arkivinstitution med målet att studera något ur de hyllkilometer på hyllkilometer av material som finns där, har nog lätt att känna igen sig i bokens beskrivningar. Den arkivarbetets besynnerliga koreografi vars partitur Farge skriver fram inkluderar allt från olika omständliga rutiner och regler till konventioner och sinnesförnimmelser. Vita formulär fylls i och växlas in mot rosa plastkort som i sin tur byts ut mot blåa. Lappar ska läggas i vissa korgar. Efter att de lästs ska arkivhandlingarna bindas ihop med den omöjliga arkivknuten. Arkivarbetet aktiverar alla sinnen, mötet med de sparade gamla dokumenten handlar inte bara om att anstränga ögonen för att tyda den snirkliga pikturen, utan också känslan av papperet under fingertopparna. Läsesalens tystnad gör att alla ljud som annars försvinner framträder med övertydlig klarhet: dånet av blad som vänds, klackar mot stengolv, harklingar. Läsesalarna befolkas inte bara av forskare utan också av arkivets personal – vaktmästare, arkivarier, framtagare, salsvakter – som rör sig som skuggfigurer i kulisserna eller som grindvakter vid skrivbord, och har alla sina givna roller i arkivkoreografin. Mötet med arkivet kan både vara obegripligt och skrämmande, och detta redan innan det egentliga arbetet börjat.

När buntarna eller mapparna med papper, genom utväxlingen av lappar och kort, väl kommit till bordet påbörjat historikens arbete. Men hur kan man då skapa historia av de fragment som sparats i arkivet? Farge svar på det är genom sortering, excerpering och med en vaksamhet på detaljernas relation till helheten – och framför allt noggrann läsning. Genom dessa ”närmast banala procedurer”, skriver Farge, kan ”en ny kunskapsform skapas”. Läsandet kombineras med ett lika noggrant skrivande, så insamlingen i arkivet beskriver Farge så här: ”Smaken av arkivet ger sig till känna genom den långsamma och otacksamma hantverksuppgift som är arbetet med att skriva av texterna, stycke för stycke, utan minsta ändring av formuleringar, stavning eller interpunktion.” På ett förtjänstfullt sätt kopplar Farge samman ”händernas och intellektets långsamma möda”. I insamlingen av empiri och skapandet av historia sammanflätas faktiskt handhavande med intellektuell process. Om teknikhistorikern John Agar hävdat att historiker ofta glömt bort akternas form, för att genast fokusera på dess textmässiga innehåll, påpekar Farge att de dessutom är något som hålls i händer och undersöks av ögon. Det blir från denna utgångspunkt rimligt att utgå ifrån att dokumenten endast kan hanteras som original.

Läsesalens tystnad gör att alla ljud som annars försvinner framträder med övertydlig klarhet: dånet av blad som vänds, klackar mot stengolv, harklingar.

1700-talets domstolsarkiv utgörs av rapporter, yrkanden, förhör, iakttagelser, domar, förundersökningar och liknande handlingar, som sparats ”buntade som halmbalar”. Arkivet är som bekant en lösbladsinstitution. I detta söker Farge efter vanliga människors vardag och hon hittar korta scener, spår, bitar och framför allt fragment av dessa svunna livsöden. Likt många historiker ges arkivhandlingen en upphöjd status bland textbaserade källmaterial. Arkivens råmaterial ställs mot trycksaker, där den förra slår mot läsaren med sin ”verklighetseffekt” och den senares värde devalveras av att vara skrivna för att bli lästa, för att övertyga eller för att förmedla en berättelse. Förutom att beskriva arkivhandlingarna som ett obearbetat material, därav dess råhet, så är liknelser och metaforer med naturfenomen återkommande, men även som naturvetenskaplig metodik, där individer som framträder i arkivet ”nålas fast som fjärilar med fladdrande vingar”, allt detta för att lyfta fram att kunskap som historikern formar i arkivet har ett högre sanningsanspråk. Inte bara trycksaker har en tendens och ett syfte, även en förhörsledares anteckningar, en polismans rapport och ett förhör.

Här finns en kanske oväntad parallell till dagens mytologi om big data, där den utbredda uppfattningen att stora dataset innebär en högre form av sanning och vetande. Farges tanke om att ”de nakna spåren efter liv som aldrig bett om att bli skildrade” skulle kunna vara en definition även av de digitala spår som vi lämnar efter oss i surfande på nätet, köpmönster i kundklubbar och användande av strömningstjänster. Även om förståelsen för arkivhandlingarna som materiellt fenomen är finkalibrerad, undrar jag om hon här inte är blind för akten som medieform. Detta blir tydligt i beskrivningen av handlingar överförda till mikrofilm – ”denna obarmhärtiga teknik” – som påverkar läsning och tolkning. Denna tanke att arkivhandlingen är ett sorts urämne som förvanskas genom medial konvertering missar såklart att se akten själv som ett medium. Rådata är som, mediehistorikern Lisa Gitelman påpekat, en oxymoron.

Det är lätt att hamna i en läsning av Farge där kopplingar dras till det i dag alltmer digitaliserade samhället, men det är egentligen inte nödvändigt. Smaken av arkivet redogör för forskningspraktiker i en värld mer ”analog” än vår, men arkivet såsom Farge beskriver det finns fortfarande kvar. Det är fortfarande tröttande för ögon och händer att sitta på en stol i en kall läsesal och uttyda handskrift.

En kanske mer slående skillnad mellan 1989 och 2019 ligger i själva forskningsprojektet i sig. Som läsare frågar jag mig om detta sätt att bedriva forskning finns i dag. Givet den projektifiering av forskningen, där svaren på frågorna inte sällan bör finnas redan i ansökan om medel och där hastigheten i forskningen är hög, kan man fråga sig om den forskningsprocess som Farge beskriver är möjlig. Men som historikern Robert Darnton påpekar i en recension av den engelska översättningen av boken tycks även Farge i sin nit och totalitetsanspråk vara ett undantag inom historikerskrået. Om sin metod skriver Farge redan själv i boken som ”spåren efter ett lärt men i dag daterat arbetssätt”.

Denna tanke att arkivhandlingen är ett sorts urämne som förvanskas genom medial konvertering missar såklart att se akten själv som ett medium.

De domstols- och polisarkiv som Farge skriver utifrån kan naturligtvis inte sägas vara representativa för alla arkivhandlingar, men frågan är om en sådan bok är möjlig att skriva. Men ur detta smala exempel vecklar hon ut en mångfacetterad och fascinerande betraktelse över arkivet som institution och arbetet med och i arkivet. Olika läsare kan ta med sig olika saker från denna utmärkta bok. Historiker, medievetare, arkivarier och bibliotekarier får ses som självklara läsare av den, men i ett bredare perspektiv kan den också intressera en bredare krets som är intresserad av hur historia blir till. På en annan nivå kan boken ses som ett exempel på en yrkesutövare som lyckas förmedla kärleken till ett hantverk och som kan beskriva det både med distans och på en hög detaljnivå. Hos i alla fall denna läsare har boken gett mersmak för arkivarbete. Det är bara att sätta sig och söka pengar för en arkivresa och hoppas att Riksarkivet i Mariebergs eller Arninges jämförelsevis långt mindre imposanta dörrar är öppna.

Publicerad i Respons 2020-1