När boken hotade föreläsningen

Dagens diskussioner kring universitetet och kurser på internet påminner om den diskussion som förekom i slutet av 1700- och början av 1800-talet. Då hotade den snabbt expanderande bokmarknaden föreläsningen – varför sitta och lyssna på (och betala avgifter för) något som man kunde läsa i en bok? Det moderna forskningsuniversitetet föddes som en reaktion på detta hot. Kanske kan vi i dag lära oss något av hur man för 200 år sedan diskuterade universitetets framtid.

Politiker och akademiker har länge diskuterat universitetens roll i det nya IT-samhället. I en tid då lärare och studenter kan kommunicera med varandra via internet, och då litteratur som förut förvarades i stora universitetsbibliotek kan laddas ned direkt från Google, har man tvingats fråga sig om det fortfarande är nödvändigt eller ens rimligt att bedriva akademisk undervisning på tidigare vedertagna sätt. Den franske filosofen Jean-François Lyotard förutsåg redan för snart 35 år sedan att studenter en dag skulle vara hänvisade till elektroniska ”minnesdatabanker” och ”intelligenta maskiner” i stället för till lärare av kött och blod. Liknande profetior har framförts många gånger sedan dess. De senaste åren har diskussionen framför allt kretsat kring fenomenet Massive Open Online Courses (MOOC): nätbaserade kurser, med förinspelade föreläsningar, som ibland samlar inte bara tusentals utan hundratusentals studenter över hela världen.

Ur ett historiskt perspektiv är dagens situation likväl inte fullt så unik som man kan tro. De nyaste diagnoserna har i själva verket stora likheter med en problembeskrivning som fick fäste under andra hälften av 1700-talet. I Tyskland, varifrån de kanske viktigaste impulserna till en förnyelse av den högre utbildningen senare kom att utgå, bidrog några av tidens mest tongivande tänkare och kulturpersonligheter till diskussionen. I fokus stod den gången ett annat medium: den massproducerade boken.

Under 1700-talets andra hälft ökade utgivningen av tryckta skrifter dramatiskt i det tyskspråkiga Europa. Nya titlar producerades i ett tempo som förut aldrig skådats. Jämsides med detta ägde en annan förändring av stor betydelse rum. Det var nämligen också under den här perioden som tyska lärde slutgiltigt övergav latinet till förmån för folkspråket. Texter och tankar som tidigare varit reserverade för en liten välutbildad elit blev på detta sätt tillgängliga för betydligt fler.

Initialt hälsades utvecklingen med en nära nog odelad entusiasm. Upplysningsivrare med säte vid universiteten såg i tryckpressen ett redskap som skulle hjälpa dem att utrota okunskap och vidskepelse och på sikt lägga grunden för ett förnuftigare samhälle. Då Kant i en berömd uppsats från denna tid definierar ”upplysning” som ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet” förklarar han att processen drivs framåt av att man som lärd går före och gör bruk av sitt förnuft ”inför hela den läsande världens publik”.

Med tiden ställdes man dock inför ett dilemma. Den gängse akademiska undervisningsformen hade sedan medeltiden varit föreläsningen: läraren läste före ur ett häfte. När så böckerna blev fler och lättare att få tag på kom värdet och behovet av denna verksamhet allt oftare att ifrågasättas. Författaren Novalis beskriver i ett manuskript från 1790-talet föreläsningen som en ”muntlig bok” och förklarar att ”föreläsningar finns i stället för böcker”. Hans slutsats blir mycket riktigt att ”fulländade böcker gör föreläsningar överflödiga.”

Många gjorde samma bedömning som Novalis. Somliga menade att bokens ankomst hade förvandlat inte bara föreläsningsformen utan hela universitetsväsendet till en atavism. I den första delen av Christian Gotthilf Salzmanns populära roman Carl von Carlsberg från 1786 får pastorn i den fiktiva staden Grünau ge röst åt denna åsikt. ”Universiteten härrör från en epok då böcker var väldigt sällsynta och då män som kunde läsa och skriva vanligen betraktades som snillen. På den tiden kanske det fanns ett behov av den sortens anstalter, men i dag passar de lika litet som fästningar från korstågens era passar i ett krig, där fästningar bestormas med bomber och kanoner.”

De förhoppningar som man i vissa kretsar knöt till den massproducerade boken hade inte bara med mediets egna förtjänster att göra utan avspeglade lika mycket ett utbrett missnöje över tillståndet vid universiteten. I romaner och pedagogiska debattskrifter skildrades den akademiska världen som en skadlig miljö. Unga och oförstörda män for dit för att ta en examen och återvände därifrån som försupna råskinn med spelskulder och veneriska sjukdomar. Att boken för många framstod som ett bättre läromedel än föreläsningen berodde inte minst på att den tycktes göra det möjligt att isolera dessa ynglingar från varandra och från studentlivets larm och lockelser utan att för den skull förvägra dem viktiga kunskaper.

Kritikerna framställde också universiteten som inpyrda av en från medeltiden nedärvd skråmentalitet och av unken dogmatism. Professorerna skildrades som förstockade och auktoritära. Föreläsningsformen fyllde en funktion så länge syftet var att förmedla en fast repertoar av skolastiska lärosatser men ansågs mindre ändamålsenlig när det gällde att stimulera till kritisk reflektion. Självstudier, menade många, skapade självständigare och mer omdömesgilla människor.

Bokens attraktionskraft verkade också på de ynglingar som studerade vid universiteten. Från de akademiska miljöerna kom rapporter om studenter som ratade föreläsningarna och i stället förkovrade sig på egen hand. Då undervisningen i regel inte var obligatorisk kunde man i praktiken läsa in en examen utan att någonsin besöka ett kollegium. Studierna skötte man antingen hemma eller på biblioteket. ”Dessa läsare”, skrev en samtida iakttagare, ”lever i tron att lektyren främjar deras andliga utveckling på ett sätt som andra läromedel inte förmår. De ringaktar all muntlig undervisning och betjänar sig inte av sådan. De vistas vid universiteten men har sällan satt sin fot i en lärosal.”

Det är lätt att förstå att man vid universiteten åsåg denna utveckling med oro. Man får inte glömma att en stor del av professorernas lön betalades direkt av åhörarna i form av ersättning för privata kollegier. Studenter som föredrog att studera för sig själva innebar per automatik lägre inkomster för lärarna. På tröskeln till 1800-talet tycktes särskilt de mindre tyska universiteten gå en mörk framtid till mötes. Om efterfrågan på akademisk undervisning minskade var det lätt att förutse att utbudet snart skulle göra detsamma.

För dem som försvarade den högre utbildningen var det naturligtvis angeläget att vända denna utveckling. Då liksom i dag ställdes frågan hur man skulle förmå studenterna att intressera sig för den undervisning som pågick i lärosalarna. Hur skulle man i framtiden kunna locka ynglingar med intellektuella intressen att läsa vid ett universitet? Hur skulle man göra för att få studenterna att återvända till kollegierna?

Tiden kring sekelskiftet 1800 har i historieböckerna ofta pekats ut som den period då det moderna forskningsuniversitetet växte fram. Som det avgörande steget i denna process anges vanligen grundandet av universitetet i Berlin 1810. De debattskrifter som tyska lärde under åren dessförinnan hade författat med anledning av universitetsfrågan har senare tilldragit sig ett stort intresse bland forskare. Sällan har man dock beaktat det faktum att många av dem som nu ivrade för universitetsreformer gjorde så med hänvisning just till det ökade utbudet av tryckt litteratur. Konkurrensen från den tryckta boken hade skapat en situation där många menade att invanda akademiska arbetssätt och undervisningsformer måste omprövas och uppdateras.

Alla som försvarade universitetet var visserligen inte överens om att det var nödvändigt med pedagogiska reformer. Ett annat sätt att öka intresset för föreläsningarna gick ut på att man skulle försvåra för de studerande att få tag på böcker. I Göttingen föreslog filologen Johann David Michaëlis att studenterna inte skulle få vistas mer än högst två timmar om dagen i stadens bibliotek. ”Universitet skapades inte för att man där skulle lära av döda utan av levande lärare”, löd hans motivering. Äldre professorer uppmanade därtill yngre och mer oerfarna kolleger att inte ge ut böcker i de ämnen de undervisade i eftersom de då kunde gå miste om betalande åhörare.

Andra uppfattade denna strategi som bakåtsträvande och oacceptabel. I stället menade man att undervisningen måste utformas på nya sätt. Allt fler sneglade utomlands eller bakåt mot antiken för inspiration. Ofta framhölls det brittiska tutorsystemet och den sokratiska dialogen som förebilder. En gemensam nämnare för dessa två alternativ var att de förutsatte en närmare och mer personlig relation mellan lärare och studenter än vad som var vanligt i Tyskland. För att på bästa sätt kunna anpassa undervisningen till var och ens förkunskaper måste professorerna lära känna sina studenter ordentligt och därför umgås med dem även utanför lärosalen.

En mer radikal lösning bestod i att reformera inte bara undervisningens form utan även dess innehåll. Den ovan nämnde Michaëlis kunde redan på 1770-talet konstatera att studenterna allt oftare förväntade sig att professorerna skulle delge dem nya och för den läsande allmänheten okända kunskaper. ”I dag stöter man ofta på fördomen att lärarna skulle ha till uppgift att uppdaga nya sanningar. […] Ännu vanligare är det att studenter som deltar i kollegierna inbillar sig att dessa skulle vara fullproppade med hemligheter som över huvud taget inte står att finna i tryckta böcker.”

Att Michaëlis ansåg att man då misstog sig på universitetets uppgift hindrade inte att liknande idéer snart framfördes också av företrädare för den akademiska världen. En professor, menade man, kunde inte längre nöja sig med att enbart tradera sådant som redan var känt. Den muntliga undervisningen måste reformeras på ett sådant sätt att den gav studenterna något de inte kunde få någon annanstans eller på något annat sätt. För att locka åhörare måste en professor ha något eget och exklusivt att erbjuda – något som inte stod att finna i böcker. Och detta krävde att han producerade ny kunskap. Kort sagt: han måste ägna sig åt forskning.

Ingen formulerade denna tanke med större eftertryck än filosofen Johann Gottlieb Fichte i en inlaga till det preussiska utbildningsministeriet 1807. Fichte förklarar att bokens ankomst förvandlat föreläsningen till en anakronism. Inte ens de åhörare som trots allt följer undervisningen gör det med något större intresse eftersom de vet att de efteråt kan ta igen det de missat genom att läsa en bok. ”En sådan överflödig och till sina konsekvenser rentav skadlig upprepning av det som sedan tidigare föreligger i en annan form bör över huvud taget inte få existera.”

Enligt Fichte bör studenterna i stället undervisas i hur de själva kan utöva vetenskap. Läraren ska förmå dem att reflektera över kunskapens yttersta förutsättningar och att ur förnuftets lagar härleda en säker metod för ett fortsatt sanningssökande. Tillsammans ska de sedan leda vetenskapen framåt mot nya upptäckter och nedteckna sina rön i alltmer fulländade böcker. Gång på gång upprepar Fichte den grundregel som han anser att all akademisk undervisning hädanefter bör lyda under: ”att muntligen aldrig lära ut något som redan föreligger i tryck”.

Fichte och andra formulerade härmed en princip som språkforskaren och diplomaten Wilhelm von Humboldt skulle låta sig vägledas av då han som avdelningschef vid det preussiska inrikesministeriet en kort tid senare grundande det som kallats det första moderna forskningsuniversitetet. Universitetet skulle inte längre konkurrera med tryckpressen genom att tjänstgöra som en väldig kopieringsapparat. Här skulle lärare och studenter tillsammans frambringa ny kunskap. Föreläsningssalen, där professorer tidigare läst innantill ur slitna häften, skulle hädanefter vara scenen för vetenskapens oupphörliga urpremiär. Fortfarande i dag förknippar vi denna universitetsmodell med devisen ”Einheit von Forschung und Lehre” – forskningens och undervisningens enhet.

Vad kan vi då lära av historien? På vad sätt kan studiet av de diskussioner som en gång följde på den massproducerade bokens ankomst hjälpa oss att möta den utmaning som universitetet står inför i dag? Likheterna mellan dagens situation och 1700-talets ska förvisso inte överdrivas. Vår tids massuniversitet är på många sätt ett annat slags läroanstalt än den kring vilken striden stod för drygt 200 år sedan. Alla utbildningar som i dag förekommer vid universitetet är heller inte lika konkurrensutsatta i det IT-samhälle som nu tar form. Det är till exempel svårt att se hur distansstudenter via webben ska kunna delta i arkeologiska exkursioner och kemiska laboratorieövningar.

Fastän situationen således är komplex, och fastän skillnaderna mellan nu och då i vissa avseenden är stora, finns det åtminstone en viktig lärdom att hämta ur de diskussioner som föregick grundandet av det i dag så mytologiserade Berlinuniversitetet. Den gemensamma nämnaren för de skribenter som kring sekelskiftet 1800 bidrog till att bereda väg för den humboldtska universitetsmodellen var inte att de till varje pris slog vakt om de undervisningsformer som existerade utan att de strävade efter att reformera och förnya dessa. Den utmaning som massproduktionen av böcker ställde den akademiska världen inför, utlöste en remarkabel pedagogisk kreativitet. Föresatsen var att utveckla den muntliga undervisningen på ett sätt som gjorde att den framstod som oumbärlig också under de villkor som ett nytt medialt ekosystem innebar. Denna målsättning borde kunna vara vägledande även i dag.

Peter Josephson är forskare och lärare på Institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Han har nyligen avslutat ett av Riksbankens jubileumsfond finansierat forskningsprojekt med titeln ”Den sokratiska kontrarevolutionen: bokmarknad och universitet omkring 1800”.

Publicerad i Respons 2013-6