När statens viltförvaltning mötte den norrländska lokalbefolkningen

Att viltet har en historia har i zoologernas undersökningar sedan länge varit känt i termer av vilttäthet och populationsfluktuationer. Ibland fanns det mer, ibland fanns det mindre vilt i skogarna. Ofta har uppgifterna varit mycket osäkra angivelser om att det förr fanns många fler eller färre. Att de stora rovdjuren var talrika ”förr” och att skogarna var obanade och viltrika har varit en given, men också oprövad utgångspunkt. Intresset för det faktum att viltet – vargen, björnen, älgen, men även fjällämmeln och skogsmården – har en historia har vuxit under det senaste decenniet. Hur gör man då för att spåra viltet över tid? Hur uppfattar man spår efter trampdynor som sedan länge slutat stämpla avtryck i mossan? 

I boken Vilt, jakt och människor i Norrlands skogar 1870–1900 lyfter Kjell Danell, professor emeritus i viltekologi, fram material där viltets historia indirekt kan avläsas. Fokus är de norrländska länen som tidigare inte har undersökts. Under den period det här är fråga om, det senare 1800-talet, hade staten fått upp ögonen för värden som fanns att realisera i skogen. När skogen började betraktas som en resurs hamnade den även i en byråkratisk ordning, vars dokumentation har bevarats till eftervärlden. Där, bland jägmästarnas och revirförvaltarnas rapporter, finner Danell rester efter vargens vandringar, järvens måltider och björnens vinterresidens. I rapporterna, som författaren letat fram i Riksarkivets avdelningar i Härnösand och i Stockholm och noggrant hänvisar till, finns handskrivna berättelser från jägmästarnas vardag, liksom statistiska upplysningar om förekomsten av olika djur. 

Syftet med boken är att strukturerat presentera innehållet i det omfångsrika källmaterialet. Det är ett både inventerande och encyklopediskt projekt. Boken riktar sig till en intresserad allmänhet och till den som vill få historisk kunskap om jakt och vilt i de norrländska länen. I botten ligger även ett vetenskapligt historiskt intresse. Vilt- och jakthistoria var länge ett förbisett område i akademisk forskning. Enstaka folkloristiska samlingar har förekommit, liksom en och annan historisk studie om vilt och jakt. Danells bok ger vägledning till forskare som vill fördjupa sig i dessa frågor. Den norrländska vilt- och jakthistorien är underbeforskad och tidigare etnografiska och historiska genomgångar har, med sitt fokus på de sydligare områdena, fått en slagsida både ifråga om förvaltningsmetoder och viltslag. 

Norrland blev koloniserat under 1800-talet. Den svenska staten uppmärksammade vidsträckta områden av resurser i form av skog och mark. Skogsbruk, jordbruk och gruvbrytning fick en ökande betydelse för staten. De norrländska länen hade nyttjats sedan medeltiden, men kolonisationen tog fart under 1800-talet till följd inte minst av skogsbrukets industrialisering. Med den följde utbyggnad av infrastruktur i form av vägar och järnvägar liksom en stor inflyttning av arbetskraft. Denna förändring påverkade naturligtvis skogen och viltet under perioden. Slamret från skogsavverkande yxor och sågar genljöd i allt större utsträckning i skogarna. Timmer flottades i snart sagt varje vattendrag och vägar byggdes i tidigare obebodda områden. Förändringen kan följas i de rapporter från 1870 och framåt som statens tjänstemän, jägmästare och revirförvaltare skickade till sina uppdragsgivare i Stockholm. De jägmästare som hamnade i Norrland hade i allmänhet rekryterats från sydligare län och från samhällets övre skikt. De presenteras i boken med utförliga biografier och porträtt. Först under andra halvan av 1800-talet tillkom skoglig utbildning förlagd till de norra länen, när Sillre Skogsskola grundades i Medelpad. Där utbildades flera lokala förmågor.

Där, bland jägmästarnas och revirförvaltarnas rapporter, finner Danell rester efter vargens vandringar, järvens måltider och björnens vinterresidens.

Med industrialiseringen och skogsbrukets utveckling under andra hälften av 1800-talet kom de norrländska skogarna således under kronans bevakning. Stora arealer inmutades av staten som tog kontroll över både skogsbruk och viltförvaltning. För att bevaka de vidsträckta markerna och hindra lokalbefolkningen från att förse sig av vildmarkens resurser anlitades förvaltare, jägmästare och skogsmän med uppgift att bevaka statens intressen i ett koloniserat område. Den samiska ursprungsbefolkningen, liksom nybyggare, övervakades och bötfälldes för olovligt nyttjande av skogsmark och vilt. Att verksamheten var impopulär hos lokalbefolkningen förvånar knappast. 

Såväl älgjakt som småviltsfångst – verksamheter som tidigare bedrivits utan statens synpunkter – beskrevs nu som brottsligt, i termer av tjuvjakt. I Danells bok får vi utförligt följa revirförvaltarnas diskussioner om tjuvjakten på älg. Ur statens perspektiv (och möjligen även för de högreståndsjägare som anlitats för förvaltandet), uppfattades älgen som ett viktigt vilt, vars spridning över landet skulle befrämjas. Något exempel fanns även på utsättning av älg. I revirförvaltarnas berättelser framträder en konflikt mellan staten och allmogen. Lokalbefolkningen ville tillgodogöra sig inkomster från jakten och ansåg älgen vara en skadegörare, medan revirförvaltarnas uppgift var att utöka älgstammen och att bevara den för framtida jakt. 

Lokalbefolkningen ville tillgodogöra sig inkomster från jakten och ansåg älgen vara en skadegörare, medan revirförvaltarnas uppgift var att utöka älgstammen och att bevara den för framtida jakt.

Ingenstans är väl begreppet ”tragedy of the commons” så tydligt illustrerat som i viltförvaltningen. För att dra nytta av gemensamma resurser, som viltet, måste enskilda jägare avstå från överuttag. Ifråga om jakten handlade det alltså om att spara djur för att i framtiden få större viltstammar. Att bevara och utveckla hållbara viltstammar krävde en överblick och en strategisk förvaltning som man ansåg lokalbefolkningen saknade förmåga till.

Statens brukande av skogen som resurs professionaliserades under första halvan av 1800-talet, inte minst genom inrättande av en ny utbildning vid Skogsinstitutet där framtida revirförvaltare bibringades både teoretisk kunskap och praktisk övning. Med detta syfte bildades också Svenska Jägareförbundet på 1830-talet. Begreppet jaktvård växte fram som en vägledande utgångspunkt för arbetet. Syftet var alltså att befrämja eftertraktat, så kallat nyttigt vilt, och att begränsa eller till och med utrota ”skadligt” vilt som till exempel rovdjur. Det övergripande målet var att skogarna skulle befolkas av djur som var eftertraktade av jägare. Landstingen, liksom Kungliga Domänstyrelsen, avsatte resurser för att bekosta bevakning och särskilda ”älgpoliser” anlitades. Danell noterar att det fanns ett folkligt motstånd mot statsmakterna och att lagstiftningen inte alltid efterföljdes. Berättelserna förmedlar de svårigheter revirförvaltarna hade att utföra sitt uppdrag. Det rådde brist både på medel och på förtroende hos allmänheten. Jaktvården organiserades alltmer gemensamt av statliga och lokala intressen. Jaktlagarnas efterföljande förbättrades också, tycks det, när lokala jaktvårdsföreningar bildades och systemet med jaktarrenden utvecklades mot slutet av 1800-talet. 

Danell finner inga tecken i revirförvaltarnas berättelser på att det bland lokalbefolkningen i de norrländska länen skulle finnas något intresse för hushållning av det vilda eller någon jaktvård. De rapporterar återkommande om allmogens ointresse för vården av det vilda och deras okunskap om hur jakten skulle anordnas. I detta material saknas allmogens eget perspektiv. Då och då framskymtar i citat att allmogen fann det jaktbara viltet skadligt för vinterförråd av hö och sina smärre odlingar. Varför skulle allmogen spara vilt för att gynna herremannens nöjesjakt? Det källnära perspektivet blir på så sätt stundom litet besvärande i Danells framställning.

Likaledes är det de givna kategorierna ”nyttigt” respektive ”skadligt” vilt som strukturerar revirförvaltarnas berättelser. Det överordnade syftet med verksamheten var alltså att öka mängden vilt som kunde jagas. Av berättelserna framgår att lokalbefolkning och revirförvaltare inte alltid hade samma uppfattning om vilka djur som var användbara. Många klagomål framkommer från jägmästare över allmogens brist på förmåga att befrämja det jaktbara viltets välmåga. Att jägeristaten är tydligt klassbunden framträder i berättelserna. Användandet av snaror och giller, som var allmogens vanligaste jaktmetoder, kritiserades flitigt av revirförvaltarna för att vara plågsamma och fånga vad helst som kom i vägen. Allmogen syntes dessutom sakna all respekt och insikt i jaktvården när de urskillningslöst snarade fågel och småvilt året om. Revirförvaltarnas argument mot verksamheten är intressant och påminner om den tidiga engelska djurskyddsrörelsens kamp mot hetsandet av olika djur mot varandra, inklusive vadslagning om utgången. Det är i synnerhet allmogens lättja och brist på intresse för andra arbetsuppgifter som får dem att ägna sig åt djurfångst genom snaror och giller, menade man. Tidvis efterlystes förbud mot dessa fångstmetoder för att befrämja en mer acceptabel jakt. Häri ligger intressanta iakttagelser i förhållande till jaktens, och inte minst dess hierarkiers, historia. Den eftersträvansvärda jakten, den hållbara och djurvänliga, sammanföll med herremannens jaktpraktiker. Denna strävan efter att disciplinera människornas djurdödande kan förstås betraktas i en större kontext av kolonialisering, klassmedvetande och modernisering. Den i södra Sverige mer framträdande jakten med hund förekom mycket sparsamt i Norrland.

Alla dessa aspekter öppnar sig och blir tillgängliga för framtida analyser genom Danells bok, men det överhetsperspektiv som revirförvaltarnas berättelser uppenbart förmedlar kunde mer ingående ha kommenterats och diskuterats. Det avslutande kapitlet ger en ansats till analytiskt perspektiv. Här lyfts materialets komplexitet, liksom just det tydliga överhetsperspektivet, fram, och möjliga metoder och deras olika utmaningar kommenteras kort. Men av detta skulle läsaren gärna ha velat ha mer.

Trots detta ger boken ett verkligt bidrag till vilthistorien genom att erbjuda en gedigen genomgång av de arter som nämns i revirförvaltarnas berättelser. Därmed ges en inventering av de arter som observerats i länen under senare delen av 1800-talet och därtill observationer huruvida de syntes öka eller minska i mängd. Danells bakgrund i biologins värld märks i boken. Det är en kvantitativt intresserad naturvetenskapsman som ställer frågorna. Resultatet blir en intressant korsbefruktning med det historiska materialet men det finns också ett glapp mellan material och historiska slutsatser. Tabeller och kvantifiering av data är nödvändiga för zoologen som studerar viltets populationsskiftningar, medan vissa historiska data blir obegripliga i kvantitativ form. Varför revirförvaltarnas genomsnittliga födelseår (1845) är intressant blir inte klart och inte heller medelåret de tog sin examen från Skogsinstitutet (1869). Sådana data, utan kontext och relevanssammanhang framstår som osorterade. Men sådan är boken, en samling av källmaterial, bara delvis kommenterad, och uppgifter för framtida forskning. Detta utgör också bokens styrka. Det är inte ett historiskt analytiskt verk, men väl en presentation av ett viktigt, obeforskat och intressant källmaterial. Danell vill tillgängliggöra innehållet i ”riksarkivens svårhanterliga läderpärmar”. Likväl framgår det att författaren haft roligt när han själv botaniserat i dessa arkiv. Danells presentation i boken är värdefull för den historiska forskningen, och även för den som vill leta vidare i arkiv och förvaltarberättelser.

Vilt, jakt och människor i Norrlands skogar 1870–1900 är mycket vacker, illustrerad med ett ymnigt bildmaterial, väl så värdefullt som det skriftliga källorna. De inledande summeringarna av varje kapitel fungerar väl, men kunde ha markerats tydligare för att bli mer åskådliga. De utmärks nu varken med rubrik eller layout, utan markeras med grå stil i stället för svart. Detta gör att läsaren lätt missar att det handlar om en sammanfattning och uppfattar det som redigeringsmissar och upprepningar. Excerpterna ur revirförvaltarnas berättelser ger färg åt historierna men innehåller en hel del upprepningar. Boken hade vunnit på en hårdare redigering och analytisk styrning av presentationen.

Publicerad i Respons 2021-3