Nya perspektiv på det svenska kommunistpartiets historia

Givet att mycket redan skrivits om Sovjetunionen och kommunismen hör det till ovanligheterna att helt nya perspektiv öppnas. Det mesta som publicerats sedan Sovjets sammanbrott har kompletterat kunskaperna eller tillfört detaljer om redan kända personer och organisationer. Det har blivit möjligt genom forskning i de tidigare slutna ryska arkiven. Man har upptäckt företeelser i sovjetsystemet som uppfordrat till omtänkande. Även om det svenska kommunistpartiets historia har en rad projekt genomförts. De flesta forskare behandlar partiets politiska utveckling. Endast i mindre utsträckning har partimedlemmarnas sociala bakgrund, utbildning och karriärer skildrats.

Det är därför desto mer tacknämligt att Fredrik Malm i Naftasyndikat – Berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige lyckats få fram helt nya infallsvinklar på kommunistpartiets historia. Hans intresse för ämnet triggades för drygt tio år sedan. Han ville veta mer om sin morfars far Einar Kruse än att denne varit aktiv kommunist i hela sitt liv. Hans morfar Kjell Kruse hade likaså varit kommunist, men senare gått över till socialdemokraterna. Men ingen av Malms närmaste tycktes ha detaljerade uppgifter om deras levnadsbanor.

Resultatet har blivit en spänstig berättelse som spinner många trådar kring Einar Kruse. Trots dennes framstående position i SKP finns han knappt omtalad i litteraturen om kommunismen i Sverige. Boken ger en bred kontext till Einar Kruses levnadsbana – från tiden som banktjänsteman i Norrland på 1910-talet fram till högste ansvarige för ekonomiska frågor i Sveriges kommunistiska parti i slutet av 1950-talet. Skildringen blir som en odyssé genom Sveriges politiska och ekonomiska 1900-talshistoria. Bokens mest spännande avsnitt handlar om vilken roll det svensk-ryska oljebolag som gett boken dess titel egentligen spelade under några år på 1930-talet.

Malms framställning har flera dimensioner, först en tidigare dold ekonomisk-historisk aspekt om Sveriges roll för bolsjevikerna i början av 1920-talet och det svensk-ryska bolaget Naftasyndikat på 1930-talet. Bokens politiska historia pekar på de fördolda organisationsformer som kommunisterna upprättade, såväl för att överföra illegala penningbidrag från Sovjet som för att ha beredskap för den händelse partiet förbjöds (som var fallet i Finland) samt i förlängningen för att genomföra en våldsam statsvälvning.

Det hör till saken att varken Einar Kruse eller andra personer som nämns i boken har efterlämnat dagböcker, skrivit memoarer eller ens bevarat minnesteckningar. Inte heller brevväxlingar tycks kunna ge substans åt dessa partimedlemmars leverne. Einar beskrivs som en disciplinerad personlighet med stort idrottsintresse. Ett foto av Einar Kruse på skidutflykt i fjällen och släktens berättelser vittnar tydligt om en sportig renlevnadsman av det slag som det funnits många andra av i mellankrigstidens Sverige.

Malm redovisar på ett medryckande sätt hur hans tio år långa forskning har gestaltat sig. Redan tidigt kom han att uppsöka Säkerhetspolisens bevarade arkiv. Där återfinns utförliga personakter som upprättats om Einar Kruse och otaliga partimedlemmar som stått under övervakning. Malm har studerat dagspress och tidskrifter samt material på Riksarkivet. Han beskriver karaktären i de olika material som stått till buds, liksom bristerna ur källkritisk synpunkt. Så innehåller exempelvis säkerhetspolisens många rapporter en uppsjö av data om möten och sammanträffanden. Men det tycks vara knappt om slutsatser om vad spaningen resulterat i. Myndigheterna hade i och för sig goda inblickar i det kommunistiska partiets ageranden i Sverige, liksom i verksamheten på partiskolorna i Sovjet och senare i Östtyskland. Men enligt Malm saknas analyser om de reella hot mot det svenska samhället som kommunisterna faktiskt utgjorde. Det hör ju till saken att partiets medlemsantal som mest utgjorde några tiotusental och att det endast hade solid förankring i vissa städer och landsdelar. Deras representation i riksdagens båda kamrar motsvarade endast åren kring krigsslutet 1945 mer än 4–5 procent.

Hans intresse för ämnet triggades för drygt tio år sedan. Han ville veta mer om sin morfars far Einar Kruse än att denne varit aktiv kommunist i hela sitt liv.

Sverige hörde till de första stater som etablerade formella förbindelser med den nya Sovjetstaten redan 1921. Genom ett handelsavtal fick Sovjet bland annat lokomotiv och vagnar för återuppbyggnad av det under ryska inbördeskriget helt nedslitna järnvägsnätet. Malm betonar Stockholms betydelse i början av 1920-talet för att Sovjet kunde skaffa hårdvaluta genom att föra ut den övertagna sovjetiska guldreserven. Dessa guldtackor fick i Stockholm svenska stämplar och kunde avyttras på de internationella marknaderna, trots Västs sanktioner mot bolsjevikerna. Att de nya makthavarna i Kreml utnyttjade landets guldreserv är mindre märkligt än vad Malm vill göra gällande med hänvisning till Sean McMeekins forskning om ”historiens största hälerioperation”. År 1921 konfiskerade sedan bolsjevikerna otaliga silver- och guldinramningar på kyrkornas ikonostaser, förment för att trygga import av livsmedel till svältande i Volgaregionen. De aktionerna gav ekonomiskt ett klent utbyte, liksom för övrigt försäljningen på 1930-talet av berömda konstverk ur Eremitagets samlingar.

Under 1920-talet normaliserades efterhand Sovjets relationer med allt fler Västmakter. Handeln och det hemliga militära samarbetet med Tyskland fick stor betydelse. Även svenska företag som LM Ericsson, ASEA, SKF och andra, som haft dotterbolag i Tsarryssland återkom, fast nu drevs deras nationaliserade bolag i koncession med rätt till vinsthemtagning. ASEA levererade turbiner till kraftverk. Bofors levererade via bulvaner i Turkiet en provorder på sina senaste pjäser och ammunition. SKF bistod långt in på 1930-talet genom teknikavtal med kvalitetsgranskning av sovjetiskt stål för rull- och kullagertillverkningen på ”1:a Kullagerverken” som företaget sedan 1918 benämnts.

Sovjet hade för sina exportinkomster främst råvaror att falla tillbaka på, nämligen skogs- och petroleumprodukter. Dessa varugrupper stod i slutet av 1920-talet vardera för knappt hälften av exportintäkterna. Till detta kom export av spannmål som särskilt i början av 1930-talet, i den första 5-årsplanen, avsågs ha en nyckelroll. Men svälten 1932 tvingade fram en drastisk nedskärning av spannmålsexport 1933. Prisfallet på råvaror under den stora depressionen skulle ytterligare begränsa utrymmet för maskinimport. Endast tack vare omfattande kreditavtal kunde Sovjet med amerikansk och brittisk experthjälp färdigställa ett stort antal industriföretag.

När det gäller olja hade Sovjet exproprierat de oljekällor och raffinaderier som byggts upp av bröderna Ludvig och Robert Nobel i Baku vid Kaspiska havet. Efterhand ökade produktionen och så även exporten, framför allt sedan en ledning byggts klar till Batumi vid Svarta havet. De sovjetiska företaget organiserade på 1920-talet sin försäljning genom så kallade syndikat, självständiga företag som svarade för avsättningen inom och utom landet. Det ryska försäljningsorganet Neftesindikat svarade genom sina bolag i utlandet för exporten av oljeprodukter från Sovjet till Tyskland, Storbritannien, Frankrike samt Sverige.

Malm betonar Stockholms betydelse i början av 1920-talet för att Sovjet kunde skaffa hårdvaluta genom att föra ut den övertagna sovjetiska guldreserven.

I Sverige bildades Naftasyndikat år 1929 med Einar Kruse som ledande kraft. Det var ett egenartat aktiebolag med fem svenskar som firmatecknare, men med sovjetstaten som huvudägare av aktiekapitalet. Bolaget hade sitt kontor på den fashionabla adressen Norrmalmstorg på samma våningsplan som den sovjetiska handelsdelegationen låg.

Bolaget lyckades i hård konkurrens med den kartell som leddes av Standard Oil och Gulf Shell konsolidera sin ställning. Tack vare låga produktionskostnader i Sovjet kunde det utkämpa priskrig som oljekartellen brukat vinna mot uppstickare. Naftasyndikat etablerade sina upplag i Stockholm och Helsingborg. Det anlade bensinmackar med den särskilda Nafta-triangeln som symbol över hela landet. Genom överenskommelser med taxiföreningar och yrkestrafikanter lyckades Naftasyndikat konsolidera sin ställning.

Företaget hade en stor personalstyrka med både ryska och svenska anställda. Den ekonomiska dokumentationen kring mycket som berörs av Malm tycks ha förstörts i Sverige för att inte lämna spår efter illegala transaktioner. Detta gällde nog främst direkta bidrag till partiets lokalorganisationer. Det är en öppen fråga vad som eventuellt kan finnas i ryska arkiv. Malm noterar att många sovjetiska anställda på inspektionsresor till mackarna runt om i Sverige visade större intresse för trakternas topografi och industrier än för hur försäljning av bensin och smörjoljor artade sig. Berättelserna från insiders som lämnat företaget skulle kunna tyda på att Naftasyndikat ostört kunde ägna sig åt kvalificerad underrättelsetjänst runt om i vårt land. Det finns nog inga källor tillgängliga som skulle ge empirisk stadga åt resonemangen i boken. Det lär förbli osagt vad just det förmenta spioneriet i hägnet av Naftasyndikat kan ha gett den sovjetiska underrättelsetjänsten som de inte hade bättre rustade agenter för. Några reservationer kan vara på sin plats mot alltför svepande resonemang. Det är ju bekant från USA genom avhopparen Whittaker Chambers berättelser att Sovjet drog upp tydliga barriärer mot att låta aktiva medlemmar i partiet ha rena spionuppdrag. Motsvarande gällde ju för de mer framgångsrika agenterna i Storbritannien.

Till skillnad från somliga verk om uppgörelsen med kommunismen håller Fredrik Malm ett tilltalande neutralt tonfall. Med subtila perspektivmarkörer får läsaren ändå klart för sig vilka politiska perspektiv som författaren i andra sammanhang omfattar. Så talas exempelvis om ”Lenin och hans kumpaner” som genomförde statskuppen 1917, liksom ”stalinister” i Sverige som ”blint följde direktiven från Moskva”. Men tonvikten ligger mindre på uppgörelse i gängse mening än på att begripliggöra och sätta in aktörerna i deras faktiska historiska kontexter. Det finns ju gott om varnande exempel på hur nyare svensk debatt om vår neutralitetspolitik under andra världskriget haft anakronistiska inslag och märkliga moraliserande övertoner.

Naftasyndikat slöt efterhand en överenskommelse med den stora kartellen och sålde bensin på samma villkor som den, det vill säga med de höga priser som yrkesförare beklagat sig över. Det är en brist i Malms källor att så litet om Naftasyndikats resultaträkningar återfunnits, liksom varför det 1937 beslöts att avyttra bolaget till Gulf. Det framgår inte hur stor köpeskillingen för Naftasyndikat var och hur intäkten fördelades mellan Sovjetstaten och det svenska partiet. Men Malm antar med fog att kommunistpartiet just därigenom fick solida belopp som investerades bland annat i ett tryckeri, en skola och inte minst i den stora fastighet på Kungsgatan 84 som sedan dess är partiets huvudkontor.

Det lär förbli osagt vad just det förmenta spioneriet i hägnet av Naftasyndikat kan ha gett den sovjetiska underrättelsetjänsten som de inte hade bättre rustade agenter för.

Einar Kruse fick därefter en nyckelroll som huvudansvarig för partiets ekonomi. Den posten innehade han fram till sin pensionering 1958. Som etablerad bankman lyckades Einar Kruse trixa med bokföringen så skickligt att de sovjetiska bidragen inte kunde uppdagas och inte heller vilka resurser som tillfördes olika lokala partiföreningar ute i landet.

Det skulle enligt Malm gälla över hela perioden fram till 1950-talets slut. Visserligen drogs enskilda kommunister inför rätta, anklagade för spioneri. Men några ekonomiska oegentligheter eller skandaler avslöjades inte. Med detta sagt bör ändå betonas att i den allmänna opinionen i Sverige framstod SKP som just styrt av Moskva. Här skulle fler konkreta exempel ur dåtida press och debatter bättre ha kunnat återskapa bilden av kommunisterna som suspekta under större delen av det kalla krigets epok.

Lars Björlin hör till de forskare som gjort fynd i de ryska arkiven om de finansiella transaktionerna mellan Sovjet och det svenska kommunistpartiet. Historiker i Italien och Frankrike har presenterat mer utförliga undersökningar om hur de båda ländernas kommunister etablerade banker och företag som bedrev handel med Sovjet och Östeuropa, och som därigenom säkrade finansiering av partiernas kadrer och aktiviteter.

Malms bok gör skäl för underrubriken ”en berättelse” – det finns en genuin berättarglädje. Han roar oss med kortfattade utdrag ur dåtida press, citat ur detaljerade polisrapporter eller annat för att fånga tidsandan. Detta är således inte en tungrodd akademisk framställning. Boken ställer och väcker däremot så många frågor att det nog borde räcka för en serie spännande seminarieuppsatser på universiteten.

Publicerad i Respons 2020-3