Officersbostäder föregångare till funktionalismen

Först i och med att den allmänna värnplikten kunde införas 1901 avskaffades det indelningsverk som Karl XI skapade i slutet av stormaktstiden. Detta hade till uppgift att trygga Sveriges behov av egna soldater under perioder som i hög grad kännetecknades av krig med grannländerna. Totalt bestod dessa stående styrkor av 42 000 årligen tränade yrkessoldater uppdelade i tjugofyra lokalt förankrade regementen, varav åtta var beridna. De bodde i enkla soldattorp försedda med en mindre täppa och loge, vilket socknarna var skyldiga att ställa upp med. Man har beräknat att antalet soldattorp totalt uppgick till cirka 37 000. De fanns överallt i landet och åtskilliga har bevarats till i dag, inte sällan i olika hembygdsföreningars regi. Deras historia får därmed anses vara tämligen väl kartlagd. 

Detta är däremot ingalunda fallet med officerarnas bostäder, för vilka staten hade ansvaret. Det saknas helt enkelt någon samlad dokumentation över dessa byggnader, trots att de i själva verket på många sätt utgör en viktig del av vårt kulturarv. Finns husen alls bevarade är de ofta ordentligt ombyggda och svåra att hitta. Med sin nya bok Så bodde officerarna har Martin Giertz velat fylla något av kunskapsluckan i fråga om de gamla officersboställena. 

Författaren är en mångsidig humanistisk forskare, aktiv inom olika fält; han ledde till exempel på sjuttio- och åttiotalet Musikradions program ”För Gitarrvänner”. Redan 2009 gav han ut Svenska prästgårdar – Kulturarv, trädgårdar, byggnadsvård. Den innehåller både bilder och fakta från hus i rika och fattiga socknar. Här möter både gamla och nytagna bilder av 218 prästgårdar, alltifrån ett stiligt ljusgrått trähus vid Kalixälven till Glömminges åldriga kalkstenslador under susande öländska lövträd. Boken har uppmärksammats mycket, blivit något av ett standardverk och kom nyligen ut i en tredje, kompletterad upplaga.

Bakom Giertz nya skrift ligger många och långa stunder bland Krigsarkivets hyllor. Det svenska 1700-talets mest framstående arkitekter – med namn som Hårleman, Palmstedt och Carlberg – gavs nämligen i uppdrag av Kungl. Maj:t att rita boställen åt kaptener, ryttmästare och majorer. Totalt 120 sådana mönsterritningar publicerades mellan 1687 och 1819, av vilka många också återges i boken. Eftersom de finns bevarade kan vi i detalj följa arkitekternas tankar och principer som i själva verket därefter påverkat vår byggkultur på många sätt. Dessa hus från 1700- och 1800-talet har nämligen enligt författaren präglat svensk arkitektur in i modern tid: sparsmakat och enkelt, men med stil och proportioner. På flera sätt menar han att de utgör ett slags föregångare till senare tids funktionalism. En intressant parallell är de jämförelser författaren anställer med våra ofta ungefär samtidigt uppförda prästgårdar. Likheterna är delvis rätt stora, men även skillnaderna. Framför allt brukar de senare boställena vara större till ytan.

För första gången publicerar och kommenterar boken de viktigaste ritningarna av dessa typhus för militärboställen och ett antal byggnader de utgjort grunden för. Det tog författaren flera år av resor runt i landet för att hitta de relativt få hus som bevarats. Bland annat framhålls med stor värme vad han kallar något av det svenskaste som finns: en rektangulär bostad om 18 x 9 meter i sexdelad planlösning, varken stuga eller herrgård, utan något av bådadera. 

Boken handlar om arkitektur, byggnadsvård och tidlösa typhus, de flesta med just sexdelad planlösning. Den har också ambitioner att skildra officerarnas ekonomiska och sociala villkor. Inte minst visas den rotlöshet och osäkerhet som präglade yrket med dess många flyttningar och åtskillig bortovaro i tjänsten. Familjernas situation var ofta svår, för att inte säga brydsam. En som i det sammanhanget särskilt får komma till tals är den välbekanta Årstafrun och officersdottern Märta Helena Reenstierna, vars dagböcker detaljerat beskriver hennes liv sedan maken ryttmästaren Christian Henrik von Schnell gått ur tiden.

Giertz bjuder läsarna på många besök landet runt. De har emellertid ofta utmynnat i klar besvikelse och vemod när gamla hus förvanskats. Desto större var lyckan när han fann märkvärdiga och undangömda officersbostäder i det inre av Småland och Västergötland. En alldeles uppenbar favorit är det mycket välbevarade kaptensbostället Eskilsred i Seglora söder om Borås, uppfört 1835 för kaptenen Johan Henrik Pfannenstill och hans hustru, den nuvarande innehavarinnans mormors mormor.

Dessa hus från 1700- och 1800-talet har nämligen enligt författaren präglat svensk arkitektur in i modern tid: sparsmakat och enkelt, men med stil och proportioner. På flera sätt menar han att de utgör ett slags föregångare till senare tids funktionalism.

En mängd arkitektritningar återges sålunda i boken, liksom rader av äldre men också av författaren nytagna foton. De senare är överlag mycket illustrativa och ofta rent stilistiskt vackra. Dock ingår bland dem – undantagsvis – ett par mindre lyckade med alltför stora skuggiga partier, vilket minskar behållningen. Genast bör emellertid tillfogas att detta är det enda negativa jag upplever med Giertz skrift. I själva verket utgör dess tillkomst en kulturell välgärning. Den bör kunna bli en utmärkt presentbok till läsare som är beredda att lära sig mera om en viktig del av vår bygg- och bostadshistoria. För dem ger dessutom den utmärkta litteraturförteckningen gott bistånd och tips för fortsatta studier. Liksom givetvis en rad uppslag till sevärda utflyktsmål!

Publicerad i Respons 2019-5