Offren för den svenska kolonialmakten i centrum

Ett feltolkat skämt kunde leda till en rättslig process på den karibiska ön S:t Barthélemy. I juni 1802 riktade barberaren Jean-Pierre, en 30-årig man och slav född i Afrika, en skämtsam kommentar till en kund och vit man, François Barthélemy, som denne tolkade som ett sarkastiskt hån rörande hans brist på hår. Barthélemy blev upprörd och hotade att slå Jean-Pierre med sin käpp, tumult uppstod och det blev slutligen en rättssak i domstolen. Jean-Pierre dömdes till totalt 32 piskrapp, eftersom han ”onödigtvis” hade försvarat sig och ”kunnat åsamka” Barthélemy skada. I Fredrik Thomassons Svarta S:t Barthélemy – Människoöden i en svensk koloni 1785–1847 är rättsfall och personliga öden av den sort som Jean-Pierre drabbades av ett genomgående tema. Thomassons bok kan även uppfattas som en kollektiv biografi över den befolkning som sällan har fått en röst i historisk forskning, den förslavade svarta befolkningen på den svenska kolonin S:t Barthélemy mellan åren 1785 och 1847.

Boken tar avstamp i den föreställning Sverige hade om att få ta del av den koloniala drömmen i Karibien under 1700-talets senare hälft. Regionen i sig hade genererat ändlösa rikedomar genom de så kallade ”pengagrödorna” (cash crops), såsom tobak, sockerrör, rom och bomull, under den första vågen av kolonialism under tidigmodern tid. Vidare var Karibien, sett som region och till ytan, den plats på jorden som kom att bli totalt kolonialiserad och dominerad rakt igenom av de europeiska kolonialmakterna. Karibien blev en central nod i den transatlantiska handeln. 

När Gustav III erhöll S:t Barthélemy av Frankrike 1784 övergav Sverige planerna på att etablera sig i Afrika, i stället skulle fokus enbart ligga på Karibien. Dock grusades drömmarna om att kolonin skulle ge god ekonomisk avkastning relativt snabbt, främst eftersom ön saknade en grundläggande naturresurs för att kunna etablera storskaliga odlingar för sockerrör och bomull: grundvatten. Av det skälet blev Sverige och S:t Barthélemy en del av slavhandelns transatlantiska mönster och slaveriets fortsättning fram till dess formella avskaffande 1847. Eller, som Thomasson konkret beskriver det i samband med att den ”nya staden Gustavia utropades” i september 1785, var platsen en frihamn för handelsmän från hela Karibien. I sin tur lade det grunden för att använda Gustavia som en portal för en regional slavhandel, men S:t Barthélemy länkades även samman med den transatlantiska slavhandeln.

För att placera Thomassons bok i en större kontext, vilket framkommer i hans studie av människoödena på ön, var S:t Barthélemy ett uttryck för Sveriges koloniala ambitioner och drömmar om rikedom som skulle föras tillbaka till moderlandet. I brytpunkten mellan upplysningstidens revolutioner (Nordamerika 1776 och Frankrike 1789), det brittiska imperiets alltmer dominerande roll på en global nivå och utvecklingen av en rationellt präglad och starkt ekonomiskt driven industrialism i England, representerade kolonialism, slavhandeln och slaveriet en metod och synsätt som distinkt skiljde mellan förtryckare och förtryckta. På S:t Barthélemy var det helt enkelt så att man betonade ”vikten av att vara vit” för att undvika straff, en utgångspunkt som Thomasson ständigt återkommer till i sin analys. 

Svarta S:t Barthélemy är uppdelad i korta kapitel med fokus på att lyfta fram individuella människoöden. Boken inleds med en händelse som utspelar sig en kväll i Gustavia 1788, en incident som lägger grunden för Thomassons resa in i skildrandet av den absurda verkligheten på en koloni som var i svenska händer fram till 1878. Kronologiskt sett är avgränsningen logisk med tanke på att slaveriet avskaffades på S:t Barthélemy 1847. Dock för Thomasson en slutdiskussion som på ett tänkvärt sätt avrundar bokens grundläggande tes, att ”belysa både de fria svartas och de förslavades livsvillkor”, och hur det knyter an till vår samtida förståelse av slaveriets historia. Boken är rikligt illustrerad med kartor, målningar och teckningar, samtida tidningsnotiser och även ett notblad till ett musikstycke som slavarna framförde på Gustavias gator, vilket bidrar till en djupare förståelse för de miljöer och levnadsvillkor på S:t Barthélemy. 

Rent krasst är boken ett belysande exempel på kolonialismens, slavhandelns och slaveriets våldsamma och repressiva historia.

Förtjänsten med Thomassons skildring ligger till stor del i källorna och tolkandet av dem. Som det poängteras i bokens inledande skede, har tidigare skildringar till stor del valt att fokusera ”på den vita befolkningen” på S:t Barthélemy, representerad av svenska administratörer, handelsmän, sjömän och hantverkare. Genom att rikta fokus på rättsprotokoll och vad de återberättar placeras den afro-karibiska befolkningen i berättelsens centrum, och därmed reduceras den vita befolkningen till en aktör som definierade levnadsförhållandena på S:t Barthélemy utifrån ett strukturellt rättssystem. Källornas nuvarande lokalisering visar på kolonialismens globala historia. En av bokens största förtjänster är att den länkar samman källor och arkiv som i dag finns i Frankrike, USA, England, Sverige och på S:t Barthélemy. Likväl är det en av de största bristerna, det vill säga att boken genomgående saknar fotnoter, vilket gör det svårt att spåra varifrån Thomasson har hämtat sina källor. Utifrån sin grundforskning har Thomasson strävat efter att berätta den ”svenska svarta befolkningens” historia, representerad av och genom de individer som har lämnat spår i domstolsprotokoll och andra typer av rättsdokumentation. I mångt och mycket visar boken på de skilda världar som skapades på en ö som S:t Barthélemy, främst när det kom till lagar och hur rättssystemet var uppbyggt för att gynna den ena parten, medan den andra förtrycktes utifrån lagar och förordningar. 

Ett nyckeldokument är ”Guvenör Rosensteins förordning av den 30 juni 1787” (återfinns i sin helhet i bokens slut), eller som den vardagligt kallades på S:t Barthélemy och i kommunikationerna hem till Sverige: ”coloniallagen”. Utifrån ”coloniallagen” har Thomasson vävt samman en berättelse som återger orsakerna och konsekvenserna för när, hur och varför lagen i sig tillkom, men även för lagens konsekvenser för den afro-karibiska befolkningen. I samband med att de första svenska ämbetsmännen anlände till ön i mars 1785 applicerades den svenska lagen av år 1734. Det fanns helt enkelt ingen juridisk apparat som hade förberetts i förväg av svenska myndigheter, i stället blev det omständigheterna på S:t Barthélemy, tillsammans med de erfarenheter och lagar som hade skapats av kolonialmakter som det brittiska och franska, som formade ”coloniallagen”. Thomasson betonar att den franska slavförordningen (Code Noir, den svarta lagen) som kungjordes 1783 på ön Martinique fungerade som förlaga till den svenska ”coloniallagen”. Vid lagens kungörelse 1787 hade den anpassats till sin franska förlaga och publicerades på engelska och franska. I all korthet innehöll lagen 34 punkter som mer eller mindre reglerade hur den svarta befolkningen skulle uppföra sig och anpassa sig till den sociala verkligheten på S:t Barthélemy.

I de punkter som ”coloniallagen” byggde på, går det att utläsa det latenta hotet om kroppslig bestraffning (piskning var brukligt och ett återkommande inslag), böter eller fängslande. Det senare ansågs dock vara ett sämre alternativ, främst av det skäl att en fängslad slav inte kunde arbeta. Från 1787 fram till 1847 fungerade ”coloniallagen” som den rådgivande källan när rättsliga ärenden dryftades och hanterades av domstolen på S:t Barthélemy. Därmed ska ”coloniallagen” uppfattas som en historisk källa som visar hur ett rättssamhälle avgränsade en grupp av människor – den afro-karibiska befolkningen – och definierade deras möjligheter att leva sina liv. 

Svarta S:t Barthélemy är ett bidrag som delvis vidareutvecklar den diskurs som forskningsfältet har lyft fram under senare tid, att S:t Barthélemy rymmer en komplex och mörk historia. Därmed är Thomassons forskning och bok ett viktigt bidrag till historieskrivningen, främst för att bokens berättelser till stor del skapar en djupare förståelse för den befolkning som förtrycktes på S:t Barthélemy under den tid som Sverige hade kolonin i sina händer. Thomasson betonar att fyra doktorsavhandlingar på ämnet har publicerats mellan 1888 och 2016, och det är fullt förståeligt att han därför inte hänvisar till specifik litteratur om det transatlantiska slaveriet på grund av dess omfång. Boken hade dock gynnats av en hänvisning till åtminstone historikern Holger Weiss bok Slavhandel och slaveri under svensk flagg som kom ut 2016, en bok som tydligt problematiserade Sveriges deltagande i slavhandeln och slaveriet i Afrika och Karibien under den tidsperiod som Thomasson avhandlar. 

Boken tar med läsaren in i en värld som till en början kan te sig främmande, svår att hantera och relatera till. Hur kunde denna nivå av repression, brutalitet och särskiljande av människor vara möjlig att genomföra i praktiken? Rent krasst handlar det om att vi med dagens värderingar och den kunskap som har vuxit fram kan problematisera och diskutera de bakomliggande orsakerna till och konsekvenserna av slavhandeln, slaveriet och kolonialism. Frågan om ras och rasism är central här. Otalig är den forskning som har sökt ett svar på denna frågeställning. Historikern Barbara Bush reflekterar i Imperialism and Postcolonialism (2006) över begreppet rasism. Hon lyfter fram att rasism, sett som praktik och tankesystem och hur det utvecklades i västvärlden, var ett resultat av upplysningens tidevarv när principen om ”biologisk olämplighet” applicerades på rasifierade grupper i kolonierna. Tidigare hade principen tillämpats på kvinnor och sinnessjuka människor. I denna kontext placerar sig Thomassons bok ypperligt väl. Bokens genomgående strävan är att skildra hur grupper av människor, placerade på en liten avgränsad geografisk punkt i Karibien, genomlevde och led inom ramen för den svenska kolonialmaktens sociala och ekonomiska verklighet.

Även om historieskrivningen rörande S:t Barthélemy alltmer börjar att fylla i den historiska väven, är det likväl en annan fråga som är relevant, vilket Thomasson noggrant poängterar i slutet av boken, nämligen att det finns en ”dubbel kolonial glömska”. Författaren ställer sig frågande och fundersam till varför denna dubbla glömska fortsätter att råda och eka tomt i Sverige. Ett bidrag som Svarta S:t Barthélemy ska därmed ses som ännu ett steg på vägen att fortsätta processen att forska och diskutera frågan om den ”minnesförlust” som existerar. Rent krasst är boken ett belysande exempel på kolonialismens, slavhandelns och slaveriets våldsamma och repressiva historia. Mycket har sagts på området och kommer med all säkerhet att fortsätta att sägas – och det med rätta.

Publicerad i Respons 2022-1