Omsorgsfull dokumentation av en fasanfull sommar

”Ryssen kommer. Fly och rädda er!” 

Ångestfyllda ekade ropen ut över Roslagens eljest så rofyllda vikar och sund under dessa ödesdigra sommardagar 1719. Den första varningen hade kommit via ett kanonskott från en – omedelbart flyende – svensk spaningsgalär. Det ledde till att vårdkasarna i närheten tändes och efterhand flammade alla Roslagens övriga vårdkasar. Befolkningen hade någon tid hört talas om att ryska flottor höll på att samlas i åländska hamnar. Till slut hade alltså det länge befarade anfallet österifrån blivit en skrämmande verklighet. Att försöka sätta sig till motvärn var meningslöst. Men innan man flydde gällde det att i största hast rafsa ihop sina få värdesaker – eller kanske gräva ner dem – och släppa lös boskapen i skogen. Denna fasansfulla sommar har i påfallande utsträckning levt kvar i folkminnet, om också på många håll kanske i förvanskad form. Att överdriva det elände som följde har emellertid egentligen aldrig behövts.

Efter Karl XII:s död vid Fredrikshald i november 1718 saknade det svenska riket en genomtänkt och samlad ledning. Olika grupper slogs om makten i Stockholm, men krigen med Ryssland och Danmark fortsatte eftersom ingen var beredd att ge upp kampen. Trots att några förutsättningar knappast fanns ville de styrande ändå försöka återfå det av Ryssland erövrade Finland och de baltiska provinserna. Först sedan tsar Peter under tre på varandra följande somrar sänt härjande, handrodda ryska galärflottor längs den svenska östkusten kunde fred slutas i Nystad i augusti 1721. Beridna truppstyrkor sattes i land och for våldsamt fram, plundrade och brände ner allt i byggnadsväg – med undantag för kyrkor – som de påträffade i de berörda kustområdena. Kvarvarande fåtaliga svenska militära styrkor – inklusive de sjöstridskrafter som inte var stationerade borta i Karlskrona eller i Öresund – koncentrerades kring värnet av huvudstaden. Ett spärrfartyg placerades vid Vaxholm. Skärgårdsbefolkningen lämnades i själva verket utan något fungerande skydd. 

Författaren Gunnar Lind bor själv i Gustavsberg och besitter en livslång och uppenbar fascination för Stockholms skärgård. Brända hemman redovisar ett under bortåt tjugo år pågående jätteprojekt där han lagt ner ett synnerligen omfattande arbete på att skaffa underlag. Förutom genomgångar av befintlig litteratur och dåtida dokumentation liksom olika relevanta arkiv – exempelvis på lokala hembygdsgårdar – har han i stor utsträckning ägnat sig åt arbete på fältet och inte minst besökt de många öar som beskrivs. 

Andra källor åberopas också i boken, bland annat intervjuer med nutida befolkning – främst äldre skärgårdsbor – om lokalt bevarade traditioner; det rör sig alltså om vad som i forskningssammanhang brukar gå under beteckningen ”oral history”. Boken innehåller dessutom mycket av värdefull allmän bakgrundsinformation som ytterligare förhöjer behållningen. Denna kan avse fylliga beskrivningar av det övergripande politiska och militära läget under detta det Stora nordiska krigets år och den svenska stormaktens definitiva undergång. Hit hör även utförliga beskrivningar av de olika typer av krigsskepp som kom till användning vid denna tid. Skriften är genomgående illustrerad med utdrag ur dåtida lantmäterihandlingar, ofta mycket detaljerade, men ingalunda alltid så tillförlitliga – norr ligger nästan alltid 90 grader fel.

Det hela inleddes med att två ryska flottor drogs samman vid Hangö i skiftet mellan juni och juli 1719. Den skyddande högsjöflottan kom upp från estniska Reval – dagens Tallinn – och galärflottan från Åbo. Den senare bestod av 130 – både handrodda och seglande – galärer och bortåt hundratalet mindre, assisterande transportfarkoster. Galärer fanns av två storlekar. Den mindre var kanonförsedd i fören, cirka trettio meter lång, sex meter bred och hade ett djupgående på 1,5 meter. Den större var cirka femtio meter, förde tio kanoner och en besättning på upp till 500 personer. Ombord på den galärflotta som gick mot Sverige fanns bortåt 26 000 båtsmän och soldater, såväl infanteri som kavalleri med hästar. Havet fylldes av en kolossal roddarflotta som mätte en dryg halvmil mellan de yttersta flankerna. 

Den 11 juli nådde denna mäktiga anfallsstyrka Kapellskär utanför Rådmansö i Söderarms skärgård. Där delades armadan upp i två eskadrar; en mindre om femtiotalet fartyg gick norrut medan en andra vände söderut. Därmed startade en utomordentligt plågsam period av förstörelse i de berörda områdena. De samlade härjningarna pågick under fem veckor och sträckte sig längs hela kusten mellan Gävle och Norrköping. Den innebar bland mycket annat att totalt sju städer gick upp i lågor: Öregrund, Östhammar, Norrtälje, Södertälje, Trosa, Nyköping och Norrköping. Den här boken handlar dock endast – men i imponerande stor detalj – om härjningarna i Roslagen mellan Björkö och Södermöja, alltså ovanför Vaxholm och Värmdö. 

Angreppen följde vanligen ett bestämt mönster. De ryska farkosterna drog fram mellan öarna och höll sig vanligen utom räckhåll från fastlandet. Mindre holmar och skär attackerades av två eller tre galärer medan de större öarna angreps av tjugo till trettio galärer. Vid den första landkänningen släpptes kosackerna lösa och sprängde fram på jakt efter boskap och gårdar att bränna ner. Soldater och båtsmän gav sig i gengäld på de hus som låg närmast vattnet. Hemmen plundrades på skatter, husgeråd, livsmedel och djur. Verktyg beslagtogs och alla båtar som påträffades slog man systematiskt sönder. Boken innehåller en utförlig och noggrann redogörelse för hur skärgården drabbades, bokstavligen ö för ö. 

Ett efteråt ofta dryftat spörsmål har varit hur de ryska galärerna alls kunde orientera i denna onekligen mycket stora labyrint av öar, skär, vikar och sund. Vi känner till att lotsar följde med från Åland liksom att ett antal mer eller mindre frivilliga svenskar fanns med ombord. Vissa sägner brukar berätta att medhjälp lämnades av rena landsförrädare men ingen tycks hålla för en närmare granskning.

På återvägen till Kapellskär gjorde ryssarna ett allvarligt men misslyckat försök att forcera Baggensstäket för att ta sig in till den svenska huvudstaden. Den 19 augusti rodde däremot en mindre styrka in i Norrtäljeviken och brände alltså ner staden. Detta blev den kusliga slutpunkten på härjningarna, varefter galärflottan rodde tillbaka till Åland. Efter sig lämnade de en obeskrivlig förödelse, en helt utblottad bygd som det sedan tog årtionden att återställa. Än i dag minner de så kallade ryssugnarna om galärernas besök. Bara i Stockholms län har bortåt 400 sådana påträffats. De ryska soldaterna svarade nämligen själva för sin matlagning och utgick från livsmedel som de köpte av lokalbefolkningen eller snarare rövade eller stal. Inte minst bakades bröd på dessa ugnar som var enkla och kallmurade av natursten.

Vissa sägner brukar berätta att medhjälp lämnades av rena landsförrädare men ingen tycks hålla för en närmare granskning.

Linds uttalade syfte med boken har varit att skapa en sammanhållen redogörelse för vad som hände under de heta månaderna juli och augusti för mer än trehundra år sedan. Resultatet har blivit en ovärderlig, fyllig och lättläst dokumentation om den katastrof som drabbade de skärgårdsboende, varav bortåt 10 000 personer beräknas ha blivit hemlösa. Särskilt intressant – samt egentligen allra viktigast – är allt läsarna får del av om skärgårdsbefolkningens dagliga liv. Först då kan man möjligen ana vilket elände de ryska galärerna vållade. I företalet hävdar professor Lars Ericson Wolke med all rätt att detta är en uppslagsbok för lång tid framöver. Det känns ingalunda överdrivet att kalla boken ett storverk som fyller en given lucka i många bokhyllor. Dessutom utlovar författaren att flera delar ska komma som behandlar andra berörda kustområden. Det ser vi fram emot.

Publicerad i Respons 2021-1