Originellt sätt att göra klimatförändringarna gripbara

I frågan om de pågående klimatförändringarna, och om människans åverkan på ekosystemen i stort, intar minnet en central position. Utan en hågkomst av det som varit, är det inte bara svårt att förstå det som är, utan också nästintill omöjligt att reagera på det.

Att dygnsmedelvärdet för koldioxid i atmosfären i år överskridit 420 miljondelar är bara anmärkningsvärt om man minns att det för tjugo år sedan var 360, och tjugo år dessförinnan 330; den förlust som en granplantering innebär blir vi varse först om vi erinrar oss den rika skogsdjungel som en gång upptog dess plats; vandringsduvans frånvaro blir påtaglig endast för den som kommer ihåg att den en gång fanns, och enbart den som bär med sig erfarenheten att koltrastens första drill alltid brukar ljuda i mars, oroas av att höra dess sång i december. 

Men därmed förstås inte sagt att minnet aldrig skulle bedra oss. Tvärtom: det bedrar oss ständigt, och i synnerhet är det kort. Ett exempel på dess irrvägar är det som brukar kallas för ”shifting baseline syndrome”, ett fenomen som innebär att varje generation tenderar att definiera det eftersträvansvärda normaltillståndet som det som rådde när de själva växte upp. När fenomenet uppträder hos miljöforskare, får det som konsekvens att det som uppfattas som ett sunt ekosystem för varje år som går blir litet mer utarmat, eftersom nytillkomna forskare tar med sig sin egen, reviderade idé om hur de naturmiljöer de studerar ter sig i friskt tillstånd. 

Men kanske misstar vi oss, tänker jag under läsningen av Andri Snær Magnasons Om tiden och vattnet, när vi i första hand betraktar minnet som en individuell tillgång: kanske bör vi i minst lika hög grad se på det som någonting vi äger kollektivt. Och då inte enbart i form av den kulturella minnesbank som skriftkonsten gjort möjlig, utan också i form av de direkta erfarenheter som är tillgängliga för oss genom våra relationer. Ett människoliv sträcker sig över hundra år som längst, men det samlade livsspannet hos dem som en människa hinner med att älska under sitt liv kan vara avsevärt längre än så. Magnason vänder sig till sin tioåriga dotter när de tillsammans besöker hennes då 94-åriga mormorsmor. Denna kvinna, som alltså är författarens mormor, föddes 1924 – tänk dig, säger han till dottern, när du en gång är 94 år och sitter här, kanske rentav i det här huset, tillsammans med ditt eget tioåriga barnbarnsbarn. Och tänk dig när detta barnbarnsbarn en gång blir 94 år. Vilket år är det då? Jo, 2186. ”Tänk dig bara. 262 år. Det är den tid som du kopplar ihop. Du känner mänskor som överbryggar hela den tiden.” Att förstå den framtid som väntar oss, den framtid som vi genom våra handlingar eller frånvaro av sådana bidrar till att skapa, blir av det skälet samma sak som att betrakta det förflutna med nuets avgöranden för ögonen. Det är först tolkad genom personliga livsöden, tycks Magnason vilja säga, som innebörden av de omständigheter som formar ett liv kan stå fullständigt klar. 

Och Magnason har i sin egen närhet också en ovanligt rik källa att ösa ur: en morfar som haft såväl Andy Warhols som Robert Oppenheimers liv i sina händer som toppkirurg i USA, en morbror som fått ge namn åt en egen krokodilart efter att ha tillbringat större delen av sitt liv i Amazonas djungler, därtill en mormor som var medlem i isländska jökelforskningssällskapet och den första isländska kvinnan att ta glidflygcetrifikat, och en styvmorfar som även han har forskat på glaciärer och räddat störtade flygbesättningar i fjällmiljö. Magnasons morfars syster var barnflicka åt en viss J.R.R. Tolkiens barn. Samtliga av släktens äldre har också levt mycket länge: 94, 96, 98 år. När prognoserna om vattennivåns höjningar, antalet utrotade arter eller havets försurningsgrad år 2120 kommer upp har han, konstaterar författaren, en klar fördel: ”Jag har turen att ha en direktlinje till det förflutna, jag kan fråga min morfar och farmor och mormor rakt ut: Är hundra år en lång eller kort tid?”

Denna rika väv av familjeerfarenheter nästas samman med de nedtecknade källor som utgör grunden till den isländska kulturen: Snorre Sturlassons Edda – ett mytiskt universum som i sin tur visar sig sträcka sina trådar ända till Himalayas bergstrakter, där smältande jöklar riskerar att inom bara några försvinnande korta decennier ställa uppemot en miljard människor utan dricksvatten. Och är inte denna glaciär, med den livgivande vätskan flödande ur sig, frågar sig Magnason, förbryllande lik Audhumla, den urko som enligt Eddan skapades av rimfrost i tidernas gryning. ”Fyra floder av mjölk rann ur hennes spenar”, just på samma sätt som Asiens fyra heligaste floder än så länge störtar ner från himlahöjderna, till stora delar fyllda av de stora ismassornas smältvatten. 

Det är först tolkad genom personliga livsöden, tycks Magnason vilja säga, som innebörden av de omständigheter som formar ett liv kan stå fullständigt klar.

Magnasons närmast uppsluppna utläggning av dessa intrikata länkar är, liksom hans livfulla återgivande av otaliga släktskrönor, uppenbarligen tillkomna av lust, men av allt att döma inte enbart det. Hans metod att närma sig klimatförändringarna genom att ”gå bakom, vid sidan om, under, framåt och bakåt i tiden” förefaller tvärtom högst medveten. De förändringar som mänskligheten nu genom sin egen förskyllan står inför är, konstaterar författaren, helt enkelt så stora att de inte är möjliga att närma sig direkt, eftersom deras ofantlighet då riskerar att göra dem till ogripbara abstraktioner. För att vi över huvud taget ska kunna ta dem till oss krävs att de ges en förankring dels i den sinnligt kännbara, enskilda erfarenheten, dels i den mytologi och det bildspråk som människan så länge hon funnits använt sig av för att förstå sin omvärld. 

Och detta innebär, menar Magnason, på samma gång ett motstånd mot det ekonomiserade språkbruket, det som han själv vid otaliga tillfällen tvingats begagna i sitt försvar för de platser som egentligen överskrider varje kvantitativ bestämning och nyttoorienterat begrepp. Om de enda invändningar vi har att anföra när en urskog ska jämnas med marken är att den skulle kunna inbringa större intäkter som turistmål eller att det innebär en förlust för den biologiska mångfalden, bidrar vårt språk till motståndarens argument. 

När det landskap som av en skald ett par århundraden tidigare beskrivits som ”Guds av tystnad mättade rymdvidder” skulle läggas under ett femtio kvadratkilometer stort vattenmagasin för att producera el till en av Islands aluminiumfabriker, såg sig författaren stå inför en helt annan typ av tystnad: den som är följden av ett utarmat språk. Möjligheten att naturen skulle kunna undfly våra definitioner, rentav vara helig, är inte ett giltigt argument i vår tid: ”När jag sade att landskapet var vackert, anklagades jag för att överdriva.” Och ändå räcker språket mycket långt när Magnason på ett sällsynt klarögt sätt artikulerar samtidens belägenhet. Konflikten i dag står inte mellan orörd natur och mänsklig grundförsörjning; den står, som i författarens eget hemland, mellan höglandsdalar och läskburkar för engångsbruk, mellan strömand, islandsknipa och falk å ena sidan och ”bitcoin mining” å den andra. Den fabrik som krävde att Kringilsárrani skulle läggas under vatten tillverkar för övrigt bara en bråkdel av det aluminium som USA:s befolkning varje år kastar på soptippen. En så enkel sak som att detta land skulle börja återvinna sina läskburkar skulle, påpekar Magnason, innebära att tre till fyra sådana fabriker aldrig skulle behöva ha byggts. 

Om tiden och vattnet är en bok som innehåller passager som förtjänar att få stor spridning, vars intellektuella bärighet och litterära lyskraft är djupt imponerande, men också passager som gränsar till plattityd. Till de senare hör de omfattande transkriptionerna av författarens möten med Dalai Lama, vars plats i boken till stor del känns obefogad, och som dessutom är idémässigt påvra. Dalai Lama kan visserligen sägas förkroppsliga – bokstavligt talat, för den som ansluter sig till den buddhistiska tron – bokens idé om generationer av minnen som tar form i en enda kropp. Men i synnerhet mot bakgrund av denna mångfald av nedärvd visdom borde man kunna hoppas på mer verkningsfulla personliga råd från den helige mannen i fråga än att använda duschen, ”aldrig badkaret”, och att komma ihåg att släcka lamporna efter sig när man går ut ur ett rum. 

Om tiden och vattnet är en bok som innehåller passager som förtjänar att få stor spridning, vars intellektuella bärighet och litterära lyskraft är djupt imponerande, men också passager som gränsar till plattityd.

Man blir nästan benägen att ansluta sig till den storslagna kapitulation som författaren, i ett av bokens absolut mest litterärt kraftfulla partier, plötsligt faller in i, att böja sig inför förödelsen såsom den som står under ett högrest fjäll, vid den brusande foten av en ofantlig, isblå glaciär tvingas böja sig – för kanske ska allt ändå ordna sig till sist oavsett vad som sker: ”När världens havsnivå har stigit finns det inget sätt att sakna det som befinner sig under vattnet, inte mer än vi saknar de gamla jaktmarkerna där Nordsjön eller Engelska kanalen nu ligger. Vattnet slätar ut sorgen. Allt går under och föds samtidigt hela tiden. […] Det är ofrånkomligt – och sen blir solen en röd jätte och slukar allt.”

Denna till lika delar lockande som hotfulla uppgivenhet lämnas, vilket talar till bokens fördel, i viss mån som en öppen fråga, men också här tycks det enskilda livets perspektiv för författaren träda in som räddning och göra det obegripliga begripligt. ”Den som är tjugo idag kommer att älska och känna en människa som fortfarande lever år 2160. Och med tanke på världens nuvarande ordning går vi mot en förstörelse så omfattande att de generationer som lever då kommer att döma ut hela vår tillvaro som skrattretande och dum.” Det framstår i ljuset av Magnasons skildring av världsläget som en osannolikt mild dom.

Publicerad i Respons 2021-3