Osäker tid öppnar för begåvade gissningar

Det är inte experternas bästa tid just nu. Först misslyckades de med att övertyga britterna om värdet av att stanna kvar i EU, sedan kom det amerikanska presidentvalet, där alla förutsägelser slog fel, och nu står vi som en följd inför en tid av slaktade klimat- och handelsavtal. Allt som experterna sagt varit bra – globala avtal, handel, globalisering, förnuftiga, liberala ledare med mera – verkar kastas över bord.

Att vara expert har annars länge varit en tämligen angenäm och högt skattad uppgift. Först ut i modern tid kom socialteknokraterna, keynesianska ekonomer och välfärdsplanerare av socialdemokratiskt snitt, som fann regelbundenheter i den sociala och ekonomiska utvecklingen och planerade därefter. Sedan, i och med marknadsavregleringen under 1980-talet, kom en annan typ av lagbundenheter i blickfånget, där experter – framför allt av nationalekonomisk observans – predikade det stora samhällsvärdet av frihandel, globala värdekedjor och låg inflation. Det betalade sig också att lyssna på experterna. Det ryckiga och osäkra 1970-talet med sitt sammanbrott för både ekonomi och social sammanhållning efterträddes av den ”långa moderationen”, där fria krediter och rationella konsumenter bildade ramen. Särskilt den mikroekonomiska expertisen fick sitt riktiga genomslag då; vi är alla rationella konsumenter och marknadsaktörer snarare än kollektiva block som skjuts hit och dit. Trots det envetna talet om postmodernismen och de stora berättelsernas slut, fick vi de stora berättelsernas moder, den om historiens slut och det marknadsliberala förnuftets slutgiltiga seger.

Hur det gick sedan vet vi. De rationella konsumenterna handlade på krita och många hamnade så småningom på obestånd; bankerna i sin tur skickade riskerna rätt ut på kreditmarknaden, där till synes rationella men okunniga sparare villigt lät sig förledas av löften om hög avkastning. Summan av all rationalitet blev den kanske största irrationaliteten i modern historia, en bubbla som höll på att knäcka hela betalningssystemet. Kraschlandningen i och med finanskrisen 2008 möttes först av ”mer av samma”; samma expertis, samma recept och samma paradigm skulle hantera krisen och visa vägen ut ur den.

När hårdhänt statlig åtstramningspolitik följde på bankräddningar tycktes bilden klar: den marknadsliberala ortodoxin gick inte att bryta, experternas inflytande var alltför stort. Många kritiska bedömare var uppgivna, som Wolfgang Streeck (Respons 2/2014) och hans kollega Colin Crouch som skrev boken The Strange Non-Death of Neoliberalism, som båda beskrev just hur seg finanskapitalismen blivit och hur dess egen kris löstes med redskap hämtade från den egna verktygslådan. Dessa kritiker var övertygade om att det liberala paradigmet faktiskt skulle hålla ut och att alternativen var svaga och utopiska – som bäst. Till och med den skarpaste kritikern av marknadsliberalismens effekter, Thomas Piketty, verkade stanna vid att peka på det ekonomiska systemets snedvridande effekter på förmögenhetsbildning och hoppas nog att en smärre skatt på finanstransaktioner skulle hålla de värsta excesserna på mattan. Men någon alternativ världsbild bar Piketty inte fram.

En annan sak som tycktes ställd bortom all kritik och all polemik var de globala värdekedjorna, där produktionen nästan undantagslöst flyttats ut ur sina ursprungliga sammanhang i Västeuropa och USA och i stället migrerat till de snabbväxande ekonomierna i Östeuropa och Asien. Produktion och logistik försvann gradvis från västvärlden och ersattes av en närmast total fokusering på forskning, utveckling och företagsledning, i förhoppningen att den arbetskraft som blev överflödig skulle kunna flytta över i servicenäringar, upplevelseindustri och annat. Också detta följde läroböckerna till punkt och pricka, om strukturomvandlingens oundviklighet och självklara värde.

Nu har vinden vänt. De senaste månadernas politiska händelser har slagit som en våg mot den täta alliansen mellan experter, politiker och ekonomiska intressen, och den historiska alliansen bakom marknadsliberalism. Det är så klart primärt en primitiv rörelse, som enkelt avfärdar nära nog all form av expertis som ”bluff” och förvillelser – allt från klimatövervakning till penningpolitiska doktriner ifrågasätts. Den pekar samtidigt på en mängd frågor där expertisen inte har varit särskilt vältalig. Hur ska hela befolkningen sysselsättas, inte bara de som arbetar med high tech? Hur kan sociala villkor förbättras, inte bara för dem som gynnats av den ekonomiska utvecklingen? Hur kan förmögenheter fördelas när närheten till kunskap och teknologi avgör om dina barn ska få det bättre eller sämre än du själv? Men det folkliga förnuftet är ingen långsiktig bundsförvant. Med sitt reflexmässiga avståndstagande från experterna öppnar den för ett gigantiskt tomrum av famlande osäkerhet och reflexmässiga förhållningssätt av rent destruktivt slag.

Här befinner vi oss i dag. Behovet av en vägledande expertis är knappast mindre nu, men det behöver vara av ett annat och öppnare snitt än gårdagens och samtidigt mycket mer sofistikerat och reflexivt än den rena populismens.

Ett löftesrikt inslag i samtiden är att nationalekonomerna upptäckt tomheten i de rationalistiska modellerna med deras avancerade men abstrakta modeller över rationellt beteende. Den sterila mikroekonomin har alltmer fått konkurrens av den socialt orienterade beteendeekonomin, där aktörerna inte ses som särskilt förnuftiga och där de inte alltid kan överblicka sina val och sina alternativ. Beteendeekonomins grunder och användbarhet skisseras med lätt och angenäm hand av Richard Thaler, ekonom vid Chicagouniversitetet i boken Beslut och beteenden. Den beteendeekonomiska litteraturen växer och där är utgångspunkten snarast att ekonomiskt handlande präglas av just psykologiska faktorer; beslut och överväganden formas inte av en rationell bild av framtiden utan snarare av känslomättade jämförelser. Thaler är en av de ledande inom fältet och mannen bakom begreppet ”nudge”, om hur små knuffar kan underlätta för människor att göra kloka val. Denna typ av knuffande fungerar som ett slags mellanting mellan ren liberalism och ren statsstyrning – vissa givna mål identifieras (sluta röka och börja rör på dig eftersom det är nyttigt, använd bilen mindre och flyg inte så ofta eftersom det sliter på naturen, betala skatten eftersom de flesta andra gör det och liknande enkla, men betydelsebärande budskap). När väl de målen satts, kan man med små medel få människor att röra sig i rätt riktning: betala skatt, sköta sig, ta större ansvar. Thalers bok berättar lättsamt och försiktigt och försöker att räta den nationalekonomiska rutten och bättre förstå att människor i allmänhet inte är särskilt rationella, men å andra sidan ganska läraktiga.

Där Thaler är upplysande och resonerande och angelägen om att inte onödigt polemisera mot sina rationalistiska nationalekonomiska kolleger (han verkar trots allt vid Chicagouniversitet, själva moderskeppet för den ekonomiska rationalismen), är Philip E. Tetlock och Dan Gardner rakt på sak. De har inte heller Thalers behov av att övertyga skeptiska ekonomkolleger utan skriver rakare och i tydligare populärvetenskaplig anda, och rör sig obekymrat över vida kunskapsfält. Deras objekt är inte heller subtila sociala mekanismer för att få människor att göra rätt saker, utan hur vi kan göra riktiga bedömningar i svåra situationer. Därför är deras text inte så mycket präglad av långrandiga beskrivningar av sociala experiment, utan mer av prognoser, gissningar och bedömningar. Utgångspunkten för deras arbete är behovet av att kunna gissa rätt. I efterhand framstår allt som så oerhört självklart, men att förstå mönster och riktning när de håller på att utvecklas är ingen enkel konst. Det är dock, menar de, en konst som man kan lära sig och träna upp. Alla kan bli vad de kallar en ”superprognostiker”.

Båda böckerna är del av en mindre arrogant, mer flexibel och kanske därför också mer uthållig expertis, som bättre kan möta och fånga upp de populistiska strömningarna. Denna typ av expertkunskap kan också lägga grunden för smartare och mindre sårbara modeller över social, politisk och ekonomisk förändring, där kunskap och erfarenhet hämtas från bredare kretsar än bara akademiska nationalekonomer, som ju kanske inte är helt representativa. I den stora osäkerhet som vi nu verkar gå in, är ju också förmågan att göra rimliga bedömningar av komplexa och icke-linjära förlopp en användbar egenskap. Så mycket av de sociala och ekonomiska fundamenten är också osäkra. Får vi ett handelskrig? Hur påverkar negativ ränta risktagande? Hur styrs vårt beteende av kraftiga svängningar på valutakursen? Hur kan man förutspå pandemier och hur ska vi hantera bristen på effektiva antibiotika? Detta är knappast de allra enklaste faktorer att göra expertbedömningar utifrån. Snarare handlar det om att ta sig an denna komplexitet med de tekniker som Tetlock och Gardner frikostigt delar med sig av: Bryt ned problemet. Tänk i sannolikheter. Undvik tvärsäkerhet. Framför allt – sky enkla modeller och tankefigurer och se i stället problemet som det är.

De begåvade gissningarnas tid är med andra ord nu, medan de rationella modellerna är ute. Tetlock, Gardner och Thaler belyser, var för sig och tillsammans, hur en ”ny oöverskådlighet” håller på att ta form och hur den kan hanteras och förstås. En sådan förståelse kan också bli ett motdrag till den grasserande populismen, genom att lämna utrymme för irrationalism och komplexitet och genom att låta de många aktörerna, med sina fel och brister, bli delar av prognoser, bedömningar och modeller. Tämj populismen och försök rida på denna tiger, så kanske samhället framstår som mindre gåtfullt och oförutsägbart.

Publicerad i Respons 2017-2