Otydlig gräns mellan människa och djur under järnåldern

En myriad av varelser har alltid omgivit människan under hennes tid på jorden. När mänsklig kultur satt avtryck i form av konst, hantverk, boställen eller rituella platser har dessa genomsyrats av närvaron av andra slags varelser. Några av dem, och i synnerhet de djur som betytt saker för människor under järnåldern, får vi möta i Kent Anderssons bok Järnålderns djur. Andersson är docent i arkeologi, verksam framför allt vid Statens Historiska Muséer, SHM. Boken riktar sig till allmänheten och vill på ett tillgängligt sätt skildra de djur som uppträder i fynd och arkeologiska undersökningar av den skandinaviska järnåldern, särskilt den syd- och mellansvenska. Järnåldern definieras som perioden ungefär 400 före vår tideräkning till 1050 efter. Andersson har ambitionen att presentera både en berättelse om människans relation till de djur som omger henne och en beskrivning av de arkeologiska fynd och artefakter som ligger till grund för kunskapen om detta. Att gränsen mellan människan och andra djur inte alltid varit så skarp är en utgångspunkt i Anderssons berättelse. Människor och djur lever ”sida vid sida” och mycket av forntidens sätt att leva med djur liknar det sätt vi lever med djur i dag, menar Andersson. Precis som vi, hävdar författaren, kunde forntidens människor hålla sig med djur för att äta dem, men också för att stärka sin status eller bara för att umgås med dem. 

Djur, visar Andersson, har framträtt i allehanda kontexter och de har både lämnat egna avtryck i form av benrester i gravar eller på offerplatser och avbildats i konst och hantverk. I boken får läsaren ta del av de fynd som gjorts, skriftliga källor som bevarats, liksom av tolkningar av dessa. Syftet tycks vara inte bara att beskriva järnålderns djur utan att också synliggöra arkeologens arbete med källorna. Vi får ta del av tama, vilda, exotiska och fantasidjur i en serie kapitel som är rikligt illustrerade, framför allt med bilder på objekt från Statens historiska museers samlingar. Bilderna i boken fyller en viktig pedagogisk funktion och bjuder in läsaren till reflektion över hur de ska tolkas. Bildtexterna är informativa och hjälper läsaren förstå vad som visas.

Frågan är om bokens diskussion om att det finns så många likheter mellan järnålderns sätt att förhålla sig till djur är ett resultat av en populärvetenskaplig ambition, ett försök att minska avståndet mellan läsaren och järnålderns människor, eller menar författaren verkligen att järnålderns relation till djur ”i mångt och mycket” är som vår? Kristendomen framställs annars som den skarpa skiljelinjen som förändrar människans förhållningssätt till djur. I och med den nya religionens inträdande på 1000- och 1100-talet upprättades en ogenomtränglig gräns mellan människan och andra levande varelser. Ett hierarkiskt förhållande skärptes där människan otvetydigt placerades främst.

Bokens populärvetenskapliga ambition blir bitvis alltför framträdande. Författaren vill bygga en allians med läsaren och ta denne med på en tolkningsresa genom fynden. Stundom blir anslaget besvärande skissartat och resultatet riskerar ibland att bli en störande presentism. Om järnålderns människor förhöll sig till djur nästan precis som vi, undrar läsaren över de framträdande skillnader som ändå framställs. Det verkar snarare uppenbart att gränsen mellan människan och andra djur var långt mer otydlig under järnåldern än den är i dag. Problemet ligger delvis i bokens skiftande perspektiv. Det växlar mellan forskarens nyanserade ögon på ett svårtolkat material och den populärvetenskaplige författarens. För dennes tänkte läsare är somligt självklart och förutsett, medan annat är märkligt och exotiskt. Den nyanserade forskarens diskussion av fynden klär författaren bättre och låter hans kunskaper framträda klarare. De passager i vilka Andersson lierar sig med en tänkt läsare och kommenterar fynden från ett samtida perspektiv gynnar inte lika uppenbart förståelsen.

Andersson redovisar tydligt svårigheterna med att tolka arkeologiskt material och framhåller olika tolkningsvarianter och kommenterar tvetydigheter på ett förtroendegivande sätt. Däremot diskuteras inte alls de förutsättningar som vägleder författaren i kategoriseringen av materialet. Bokens struktur framstår som om den vore given. Att oproblematiskt dela in djur i tama, vilda, fiskar, exotiska och fantasidjur förefaller godtyckligt och skulle kunna kommenteras och diskuteras mer. Var denna indelning något som etablerades i järnålderns förhållningssätt till djur eller är det författarens organisation av sitt material som framträder? Vad bygger i så fall denna organisation på? 

Boken är som bäst när författaren kommer in på de konkreta djuren. Avsnitten om de olika djurslagen är ordnade på olika sätt: tamdjuren kronologiskt, efter när de först uppträdde i den mänskliga kulturen. Vi får möta hundar i gravar, som offerdjur och jägare. Nötkreatur framträder som köttdjur, liksom arbetsredskap. Får och getter, svåra att skilja åt för forskaren som möter dem som benrester, tycks primärt ha använts för kött och skinn, medan svinet använts som kött och offerdjur. Hästen intog en särställning som offerdjur men även som statusföremål och arbetsredskap. Djurens betydelse framhävs genom deras ymniga förekomst i arkeologiskt material, men också genom skriftliga källor där de framträder som individer med namn och särskilda egenskaper. Pälsdjur förekommer, framför allt björn, men även till exempel räv, grävling och ekorre. Även mer exotiska djur figurerar, som elefanter eller delfiner, inte sällan importerade från romarriket. Boken ger en imponerande inventering av de fynd som gjorts. Att författaren har en bakgrund i museivärlden blir en stor fördel i detta avseende.

Samtidigt finns något undflyende i Anderssons skildring. Inledningsvis framhåller författaren att han vill porträttera djuren och inte människorna i första hand. Han diskuterar hur djuren speglar människornas värld genom att alltid vara närvarande och betydelsefulla. Men det är bara i relation till människan de existerar. Därför blir det heller ingen fundamental skillnad mellan djur som faktiskt varit levande kroppar med viljor och sinnen och fantasidjur som enbart existerar i människors föreställningsvärldar. Kanske är det järnålderns flytande gränser mellan det djuriska och det mänskliga som återspeglas i denna ambivalens. De många exemplen på gränsöverskridande varelser, fylgjor – personliga skyddsandar, gudar i djurhamn, djur som psykopomper – ledsagare till den hinsides världen, väcker bilder av djuriska människor och mänskliga djur. Dessa bilder skaver mot idén om de många likheterna med dagens sätt att förhålla sig till djur. Det skarpa snittet mellan människa och djur som präglar vår samtid framträder också i författarens perspektiv på djuren i de arkeologiska fynden. Tanken att diskutera kategorin ”djur” placerar ju människan i en annan kategori, som den som observerar djur. Därmed synliggörs inte heller den markanta skillnaden mellan att vara offerdjur, köttdjur eller djur med status som arbetskamrat eller stridsfrände. Det är dessa varelsers existens för människan som står i centrum. 

Därför blir det heller ingen fundamental skillnad mellan djur som faktiskt varit levande kroppar med viljor och sinnen och fantasidjur som enbart existerar i människors föreställningsvärldar.

Boken är lättsamt skriven med ett personligt tilltal, uppenbarligen vänder den sig till en intresserad allmänhet. Språket blir stundom litet ordrikt och med en stilnivå som ibland förenklar i alltför stor utsträckning. Att tala om att ”flera olika hundraser” existerade under järnåldern är knappast korrekt. Bättre är den följande indelningen i typer, kategoriserade efter storlek. Formuleringarna om hur hunden uppstod ur vargen antyder att det skulle ha uppstått en spontan genförändring hos vargen som långt senare förvandlade den till hund. Resonemanget är alldeles för förkortat och förenklat för att bli begripligt. En stramare redigering hade också varit gynnsam. Boken lider av en del upprepningar. Exempelvis omtalas historien om det exotiska varanskinnet som visade sig vara en vanlig bäversvans, både på sidorna 163 och 199. 

Likväl är bokens styrka dess bredd och detaljrikedom ifråga om beskrivning av de olika fynden, liksom diskussionen av deras tolkning. För den arkeologiskt obevandrade läsaren utgör boken en guide genom en föremålssamling, rik på referenser till förflutna föreställningsvärldar och synnerligen spännande att ta del av.

Publicerad i Respons 2022-1