Pedagogisk pionjär och reformatör

Flickan lär sig skilja huvudsak från bisak. Gossen blir mindre rå. Flickan blir mera hurtig utan att förlora sin kvinnlighet. Gossen blir flitigare för att han ej vill vara sämre än flickan.

Med sådana argument lanserades blandade skolor för kvinnlig och manlig Stockholmsungdom i slutet av 1800-talet. Att flickor och pojkar satt i samma skolsal ansågs riskabelt. Utbildning i ”samskola” kunde resultera i alltför tidiga förlovningar och ännu värre saker.

Nu kan ju den historiskt kunnige invända att folkskolan hade bedrivit samundervisning sedan 1842, särskilt på landet. Men folkskolan var för allmoge och arbetarklass. När borgerliga föräldrar diskuterade vilken skola som bäst skulle forma framtidens elit, det vill säga deras egna barn, formulerades problemen annorlunda, och de två små samskolor som redan fanns i huvudstaden hade aldrig övertygat samhällets grädda.

På denna tid prioriterade staten ensidigt den manliga ungdomens högre skolutbildning genom kostnadsfria läroverk. Kvaliteten där garanterades i en nationell läroplan. Borgerskapets döttrar utbildades privat i flickskolor eller flickpensioner, ofta drivna av ogifta, bildade kvinnor som behövde inkomst och sysselsättning. Någon kontroll av den utbildningens standard förekom inte. Men 1892 var tiden mogen för läraren och skolledaren Anna Whitlock att slå in en kil i den burgna klassens utbildningssystem med något hittills oprövat, den Nya samskolan som fullt utbyggd skulle ha hela tio klasser.

Projektet krävde garantier som kunde matcha läroverkens. Dem skaffade Whitlock från en rad av tidens berömdheter, som diktaren Viktor Rydberg. Det krävdes också marknadsföring som övertygade krävande och inflytelserika föräldrar. Döttrarna var inte det stora problemet, det stora problemet var att övertyga borgerligheten om att sätta sina söner i en samskola med terminsavgifter. Ett starkt argument blev att pojkar genom samarbete med flickor skulle bli mer ”humaniserade”. Den tankefiguren ingick i tidens feministiska diskurs som hävdade att kvinnor generellt hade högre moral och måste dra männen med sig, uppåt. Nu var tiden inne för att förbereda både pojkar och flickor för ett samhälle där män och kvinnor arbetade tillsammans mot gemensamma mål.

De moderna projekten demokratisering och sekularisering samt ett nytt kamratskap mellan könen blev skolans värdegrund, med en modern term. Andra principer som Anna Whitlock pläderade för var en lustfylld pedagogik, kroppens allsidiga träning, små klasser, individuell valfrihet, chans att samtala på främmande språk och sist men inte minst ”utbildande av barnens individuella anlag”. I Nya samskolan skulle barnen inte stöpas i en enda form, utan här skulle barnets egen vilja och intresseinriktning tas till vara. Valfriheten gick dock inte hur långt som helst; det var viktigt att båda könen fick pröva på såväl träslöjd, skolkök som sömnad. Först med breda erfarenheter skulle framtidens människor göra fria och välgrundade val.

I Nya samskolan skulle barnen inte stöpas i en enda form, utan här skulle barnets egen vilja och intresseinriktning tas till vara.

Argumentationen gick hem. Konstnärer, politiker, författare och vetenskapsmän anmälde sina barn till Anna Whitlocks Nya samskola. Den blev en succé och Anna Whitlock blev en succé. Nya samskolan döptes så småningom om till Whitlockska samskolan.

Där skolades småknattar till ambitiösa ungdomar och framgångsrika vuxna i en målmedvetet driven plantskola. Här lärde sig Sveriges första kvinnliga professor Sonja Kovalevsky att räkna. Konstnären Carl Larsson skrev in sina ”ungar” i Nya samskolan. Förläggare som Tor och Åke Bonnier fick sin grundläggande litterära bildning hos Anna Whitlock. Och så vidare. Som krona på verket fick skolan med tiden rätt att utfärda studentexamen.

”Det är alltid en särskild fröjd att få barn till föräldrar, hvilka förstå, hvad vi vilja och som dela våra meningar i skolfrågor” skrev Anna Whitlock till Carl Larsson som på flera sätt gengäldade hennes vänlighet. Samverkan med hemmen var centralt för en privatskola som Whitlockska.

Men den var kontroversiell. Speciellt kontroversiellt var det att skolan var konfessionslös och religionsundervisningen frivillig. I Anna Whitlocks skola skapades något så svåråtkomligt som ett gränssnitt, där troende kristna och mer indifferenta föräldrar gnuggades mot föräldrar tillhörande de främsta judiska släkterna med efternamn som Bonnier, Josephson och Sachs. Som medlande länk mellan olika religiösa åskådningar fungerade förbluffande nog pastor primarius, Stockholms dåtida ”biskop”. I slutet av 1800-talet hette han Fredrik Fehr, en man som avskydde det mekaniska katekespluggande som präglade folkskolan. Trots sin höga ställning i Svenska kyrkan stödde Fehr idén med frivillig kristendomsundervisning.

Atmosfären i den Whitlockska samskolan varslade om en framtid där trosfrågor skulle tillhöra privatlivet. Skolan förebådade också det demokratiska styrelseskicket. I trettio år före den allmänna och lika rösträtten tränade Anna Whitlock sina elever i diskussioner över köns- och religionsgränser, samtidigt som hon på fritiden ägnade kväll efter kväll åt möten, agitation och petitioner för kvinnlig rösträtt.

Hur kunde en ensamstående kvinna som Anna Whitlock våga sig på ett sådant djärvt och ekonomiskt riskabelt projekt som Nya samskolan? Svaret låg i en femtonårig erfarenhet som lärare och skolledare med betydande prestige i frisinnade kretsar. Sin första skola hade nämligen Anna Whitlock startat redan som 26-åring. Salongen i hennes hyrda tvåa i hörnet Drottninggatan/Kungsgatan gjordes om till klassrum och 1878 annonserade hon öppnandet av en ny flickskola. Hon var full av pedagogiska och utbildningspolitiska idéer efter en lång vistelse i Frankrike och andra länder på kontinenten. Och hon förstod att även en skola behöver en USP, unique selling point.

Whitlocks USP blev att hennes skola var konfessionslös, precis som skolor hon mött i Frankrike, där det statliga utbildningsväsendet fortfarande är laïque, konfessionslöst. De föräldrar som satte sina barn i Whitlocks skola fick själva avgöra om och hur deras döttrar skulle utbildas i trosfrågor och ordna den saken efter tycke och smak. Detta okonventionella alternativ visade sig locka liberala, socialdemokratiska eller partilösa kulturradikaler med barn, plus enstaka föräldrapar ur den mosaiska församlingen.

Ellen Key, en nära vän och tidvis sambo, blev Annas kompanjon och kollega i den nya experimentalskolan. Pedagogiken byggde på det som senare kom att kallas praktikbaserad undervisning. Skolsalen var aldrig tillräcklig utan flickorna fick studera naturkunskap på Waldemarsudde där en liten stuga hyrdes. Läsningen skulle vara rolig och varierad, från Robinson Kruse över svensk poesi till modern naturvetenskap. Så småningom gav Ellen Key och Anna Whitlock ut en egen Poetisk läsebok för barn, förstås på Bonniers förlag.

Flickskolan blev sakta men säkert större och flyttade flera gånger till nya lokaler. Elevantalet växte och inkluderade även pojkar i de lägre årskurserna. Unga manliga och kvinnliga lärare engagerades av Anna Whitlock och Ellen Key, skolans radarpar, men inte alltid sams. Ellen Keys familj var minst sagt tveksam till flera av de Whitlockska idéerna som ansågs religionsfientliga, men Ellen och Anna kompletterade varandra. Lärarinnan ”fröken Ellen” stod vid Annas sida under flera stormar innan författaren Ellen Key fått luft under vingarna och lämnade pedagogiken.

De föräldrar som satte sina barn i Whitlocks skola fick själva avgöra om och hur deras döttrar skulle utbildas i trosfrågor och ordna den saken efter tycke och smak.

Den som grävt fram denna fascinerande process ur utbildningshistorien heter Anders Johnson, ekonom, liberal politiker och författare med entreprenörs- och personhistoria som specialitet. Inte mindre än 150 böcker har denne produktive man bakom sig. Den tjocka biografin, Anna Whitlock – Reformpedagog och rösträttsledare är den ena av två bastanta biografier som Anders Johnson publicerade 2020.

Men boken om Anna Whitlock är sannerligen inget hastverk. Den tyngs dock av en fullständighetsiver som ibland går över styr. Vad har Horace Engdahl (född 1948) att göra i boken om Anna Whitlock (död 1930) kan man till exempel fråga sig. Jo, Engdahl var under en period på 1900-talet bosatt i samma litterära stadsdel där Whitlock under 1800-talet drev sin flickskola. Den typen av ovidkommande anekdotisk kunskap resulterar i ett personregister med över tusen namn, av vilka de flesta nog är relevanta, men inte alla.

En annan svaghet är bristen på personlig reflektion från författarens sida. På ett sätt kan man naturligtvis säga att reflektera, det får läsaren göra själv, precis som jag just har reflekterat över Whitlocks skola som ett betydelsefullt kugghjul i den process, som även går under namnet det kulturella kapitalets reproduktion. Men det skulle ge berättelsen mer dynamik om författaren då och då stannande upp i sin faktaredovisning och funderade tillsammans med läsaren över några av de mest spektakulära och gåtfulla händelserna i Whitlocks liv. En sådan händelse som tyvärr får stå okommenterad är när Anna Whitlock plötsligt får en ingivelse som kommer att totalt ändra riktningen i åtminstone två liv.

Så här gick det till: en vårdag 1886 promenerar Whitlock med sin lilla vita hund Vige längs Folkungagatans östra ände. Fram springer en femårig flicka och klappar vovven. Då får Whitlock en ”elektrisk stöt” och följer flickan hem. Flickan heter Helga. Hon är fem år och arbetarbarn från en stor familj. Whitlock vill ha Helga, men Helgas föräldrar säger nej.

På hösten samma år avlider Helgas mamma endast 34 år gammal och lämnar sex små barn efter sig. På sin dödsbädd ber hon maken fråga Whitlock om hon fortfarande vill ta Helga som fosterbarn. Svaret blir ja och en tid senare tar pappan med sig Helga tvärs igenom staden. Hon berättar i sina minnen hur han

[…] ringde på en dörr, som strax öppnades, och med den en underbar och lycklig värld för mig. Jag igenkände de goda, kloka ögonen med sina glasögon och äfven igenkände jag den hvita hunden. En stund stannade min far, men – så gick han. Åh en sådan sorg och förtviflan jag kände. Jag grät med hufvudet lutat mot stolsryggen, hopplöst, öfvergifvet. Sådant var mitt inträde i den soliga värld som jag nu skulle tillhöra, den 27 december 1886.

Under hela sin uppväxt hos Anna Whitlock tilläts Helga aldrig att återse sin pappa och sina syskon.

Genom fosterdottern Helga skaffar sig Anna Whitlock den familj som hon som ogift saknade, och genom Helga får Anna Whitlock inte bara arvingar och barnbarn utan även en mönsterelev och trogen lärare i det Whitlockska skolprojektet. Och Helga älskade sin fostermor, även om hon redan som liten skrev att fostermodern, känd för sina vredesutbrott, var ”en liten, liten smula häftig” med tillägget ”men det gör ingenting”.

Men visst finns det något paradoxalt i att Ellen Keys väninna, barna- och föräldravännen Anna Whitlock, precis på tröskeln till Barnets århundrade berövar ett barn dess biologiska familj, en far sitt barn, och en moderlös syskonskara sin syster, utan att någon reagerar. Inte ens Anders Johnson reagerar, drygt hundra år senare, när fosterbarns rätt att hålla kontakt med sin biologiska familj är juridiskt, psykologiskt och moraliskt självfallen.

Kanske är det oviljan att reflektera som Anders Johnson syftar på när han i förordet berömmer sig av att han saknar teoretisk kunskap, och varnar för att den skulle kunna leda till ”överteoretisering”? Samtidigt är hans berättande tydligt teoridrivet. Och det fungerar alldeles utmärkt att bygga narrativet om Ellen Key på hennes förmåga som entreprenör. Biografin är inte för inte utgiven av förlaget Näringslivshistoria och full av intressanta ekonomisk-historiska förklaringar till människors handlande, enskilt och i grupp.

Men visst finns det något paradoxalt i att Ellen Keys väninna, barna- och föräldravännen Anna Whitlock, precis på tröskeln till Barnets århundrade berövar ett barn dess biologiska familj, en far sitt barn, och en moderlös syskonskara sin syster, utan att någon reagerar.

Som många andra entreprenörer och kvinnliga pionjärer ingick Anna Whitlock i nätverk där hon hade många samarbetspartners och en del konkurrenter. Men inom Stockholm utväxlas sällan brev mellan vänner som ändå ses i gathörn, på möten och som gäster hos varandra. I brist på brev och dagböcker blir källmaterialet ensidigt. Författaren har också medvetet valt bort att gå igenom andras brevsamlingar som kunde ge mer kunskap om Anna Whitlock som person, och hennes innersta tankar och känsloliv. Detta tillsammans med de överflödande konkreta detaljerna hämtade från medier av olika slag gör att boken om Anna Whitlock påminner en hel del om en typ av överlastad biografi som enligt litteraturprofessorn Johan Svedjedal består av att ”aspekt läggs på aspekt”, vilket inte resulterar i pregnans utan i en ”allinkluderande suddighet”.

I sin studie av biografins praktik, Att skriva liv (Bonniers 2018) säger Svedjedal att om syftet blir att få med allt i en levnadsteckning, stort som smått, så förloras ”livstolkningen” som han kallar den djupare förståelsen av en människa. Livstolkningen kräver att författaren väljer och kombinerar ur det ytliga flödet av information. Först därigenom kan biografin nå fram till de centrala temana i huvudpersonens liv och personlighet.

Tyvärr är det just livstolkningen som fallerar i boken om Anna Whitlock som reformpedagog och rösträttsledare. Huvudpersonen förblir trots alla fakta och intressanta observationer något oklar i konturerna, litet suddig.

Publicerad i Respons 2020-6